Vaccination av barn

Alla barn under 18 år, som är eller har varit asylsökande, även i de fall då barnet håller sig undan avvisning, ska erbjudas fullständig hälso- och sjukvård, i vilket ingår vaccinationer enligt det allmänna vaccinationsprogrammet för barn.

Det svenska vaccinationsprogrammet

I det allmänna vaccinationsprogrammet finns ett antal vaccinationer som enligt lag ska erbjudas kostnadsfritt till alla barn. Därutöver rekommenderar Socialstyrelsen vaccination mot tuberkulos och hepatit B till personer som löper ökad risk att utsättas för dessa sjukdomar, och vaccination mot pneumokocker och influensa till personer med ökad risk för komplikationer av dessa sjukdomar.

Från 2013 gäller nya regler för nationella vaccinationsprogram enligt smittskyddslagen (2004:168, 2 kap, § 3a-f) och smittskyddsförordningen (2004:255, § 7a-f). Med nationella program menas liksom tidigare både allmänna och riktade program, men det är regeringen som beslutar vilka smittsamma sjukdomar som ska omfattas. Åldersgrupper, antal doser, intervall m.m. beslutas av Socialstyrelsen.

I början är det allmänna nationella programmet oförändrat innehållsmässigt. Alla barn ska erbjudas vaccination mot samma sjukdomar som förut (smittskyddsförordningen § 3a, bilaga 3). Dessutom fortsätter under en övergångsperiod Socialstyrelsens rekommendationer att gälla för de riktade vaccinationerna. Inom tre år ska dessa ses över och först därefter avgör regeringen vilka som ska ingå i riktade nationella program.

Ansvar för kompletterande vaccinationer

En vanlig fråga är om det är kommunen eller landstinget som ska utföra respektive bekosta vaccinering av barn som är ofullständigt vaccinerade vid jämförelse med det allmänna eller de riktade vaccinationsprogrammen. Det är framför allt aktuellt i samband med skolstart, då osäkerhet kan uppstå om det är elevhälsan eller barnhälsovården som ska sköta och bekosta denna ”uppvaccinering”, som i det fall då ett barn i skolåldern inte har vaccinerats av barnhälsovården i enlighet med 2 § i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2006:22) om vaccination av barn. Ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner har förtydligats i det nya regelverket. Det kommer dock alltid att krävas rutiner för en nära samverkan mellan parterna samt lokala och regionala överenskommelser.

Komplettering av det allmänna programmet

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska barn under 18 år erbjudas kompletterande vaccination om de inte har vaccinerats i enlighet med nationella program för barn (i dagsläget det allmänna programmet). Huvudmännen för barnhälsovård och elevhälsa ansvarar enligt det nya regelverket för sina respektive åldersgrupper. Det innebär att barn i skolåldern som behöver vaccinationer inom det allmänna programmet, vilka enligt det ordinarie schemat ges av barnhälsovården, ska erbjudas dessa av elevhälsan.

Komplettering av de riktade programmen

Huvudansvaret för komplettering av riktade vaccinationsprogram för personer som ingår i riskgrupper kommer enligt det nya regelverket att ligga på landstinget. I dagsläget har dock de riktade programmen ännu inte beslutats av regeringen, utan består fortfarande av rekommendationer från Socialstyrelsen. Det innebär att frågan om vem som ska utföra och betala för dem faller inom ramen för det kommunala självstyret, således en fråga där landstingen och kommunerna bestämmer själva.

Samarbete mellan barnhälsovården och elevhälsan

För en optimal vaccinationsplanering behövs ett samarbete mellan olika vårdgivare. Ett nyinflyttat barn kan behöva flera olika vacciner, som ges av olika vårdgivare, men som tidsmässigt måste ges med hänsyn till varandra. Ett exempel kan vara ett barn som behöver både vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund inom ramen för det allmänna programmet och riktad vaccination mot tuberkulos. Vaccinationstidpunkterna måste då stämmas av mellan vårdgivarna, så att inte oönskade effekter uppstår.

Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting anser därför att huvudmännen måste enas om arbetsfördelningen mellan elevhälsan och barnhälsovården, oavsett vem som bär kostnadsansvaret, så att barnet erbjuds kompletterande vaccination enligt Socialstyrelsens föreskrifter och rekommendationer. I vänsterkolumnen finns exempel på överenskommelser mellan landsting och kommuner.

Fastställande av vaccinationsstatus

Ett praktiskt bekymmer är barn för vilka man av någon anledning inte kan styrka vaccinationsstatus, något som inte är ovanligt bland till exempel asylsökande. I vissa fall finns inga tillförlitliga muntliga eller skriftliga uppgifter om tidigare vaccinationer. Det är ofta svårt att avgöra hur det aktuella landets vaccinationsprogram såg ut när barnet föddes, och sedan försöka bedöma om det är sannolikt att barnet verkligen har fått de vaccinationer som rekommenderas. En viss hjälp kan man få av WHO:s databas över alla medlemsländers vaccinationsprogram och vaccinationstäckning.

Barn med ”säker” vaccinationsstatus bör erbjudas vaccination i enlighet med det svenska vaccinationsprogrammet. Vaccinationerna ges med samma tidsintervall som i det allmänna programmet, exempelvis två månader mellan dos 1 och 2 och minst sex månader mellan dos 2 och 3 av vaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och Hib.

Om det är svårt att bedöma tillförlitligheten i eventuella skriftliga uppgifter om ett barns tidigare vaccinationer bör man överväga att använda serologisk undersökning. Det gäller i första hand antikroppar mot difteri- och stelkramp, samt eventuellt antikroppar mot hepatit B. Undersökningen bör göras innan vaccinationsserien påbörjas.

Det är olämpligt att ge en vaccindos och avgöra fortsatta doser utifrån om det uppstår en stark lokalreaktion eller ej. Det finns inga säkra samband mellan den aktuella lokalreaktionen och hur många doser som tidigare har givits. Även den som förstagångsvaccineras kan reagera kraftigt på grund av någon beståndsdel som också finns i andra vacciner, till exempel adjuvans eller spårämnen. 

 Källhänvisning