Att upptäcka och ställa frågor om våld i nära relationer

Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten måste ha kunskaper om och förmåga att se tecken på våld i nära relation. Det är också viktigt att känna empati, ställa frågor och samtala med den som utsatts för våld på ett respektfullt och etiskt sätt.

Tidspress, begränsad kunskap, attityder och inte minst det faktum att många kvinnor väljer att inte berätta om eller förnekar det som hänt bidrar till svårigheten att upptäcka våldsutsatthet. Det är därför avgörande att personal inom hälso- och sjukvården och handläggare i socialtjänsten har kunskap och förmåga att se tecken på och konsekvenser av utsatthet för våld i nära relationer. Därför rekommenderar Socialstyrelsen socialtjänsten och hälso- och sjukvården att erbjuda personal fortbildning om våld i nära relationer, i syfte att upptäcka våldet.

När ska man fråga om våld på rutin?

Socialstyrelsen rekommenderar att rutinmässiga frågor om våld ställs av hälso- och sjukvården för kvinnor som uppsöker

  • mödrahälsovård 
  • psykiatrisk vård 

Socialstyrelsen rekommenderar också att frågan om våld i nära relationer tas upp i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Varje verksamhet gör etiska avvägningar och säkerställer att det finns kunskap om att fråga samt en beredskap för att ta hand om svaret.

FREDA-bedömningsmetoder att upptäcka våld

FREDA är standardiserade bedömningsmetoder tänkta att användas i socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer. De består av tre instrument och en manual om hur instrumenten ska användas.

Forskare på Stockholms universitet har utvärderat bedömningsmetoderna FREDA. Kortfrågorna ska upptäcka våld, men i fyra verksamheter för ekonomiskt bistånd ställdes de bara till knappt tre procent av klienterna. Hälften svarade att de var utsatta för våld och av dem var hälften män. Genom att använda FREDA-beskrivning och farlighetsbedömning upptäckte sju verksamheter för våldsutsatta att de saknade vissa insatser. Flertalet klienter svarade att FREDA tog upp saker som de inte tidigare hade talat med socialarbetarna om. Uppdraget att utvärdera FREDA kommer från Socialstyrelsen.

Läs hela rapporten på Stockholms universitets webbplats
Utvärdering av FREDA-bedömningsmetoder i arbetet med våldsutsatta

Tecken på våld kan vara tydliga eller diffusa

Ibland kan omgivningen lägga märke till tecken på att en person kan ha utsatts för våld. Ofta finns dock inga tydliga tecken, eller så kan de stå för något annat. En del av symtomen kan dessutom överlappa med symtom på en sjukdom eller funktionsnedsättning, men om man är uppmärksam och har kunskap om våld så ökar sannolikheten för att upptäcka våldsutsatthet

Tecken på fysiskt och/eller psykiskt våld kan vara tydliga som:

  • sår
  • blåmärken
  • frakturer
  • brännskador

och mer diffusa som:

  • sömnstörningar
  • psykosomatiska problem
  • depression eller ångest
  • omsorgsbrister.

Flera skador som förekommer samtidigt, både delvis läkta och nya, kan vara tecken på våld. Om patientens berättelse om hur de uppkommit inte överensstämmer med skadorna finns det anledning att misstänka våld.

Att ställa frågor om våld i nära relationer

När frågor om våld ska ställas inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är det betydelsefullt hur och under vilka omständigheter frågan ställs. Några viktiga förutsättningar för att en verksamhet ska kunna ställa frågor om våld är att:

  • verksamheten har en rutin för hur frågeproceduren går till
  • personalen har utbildning i hur man frågar om våld
  • personalen ställer frågan i en för patienten/klienten trygg miljö
  • personalen inger förtroende
  • verksamheten har rutiner för vart patienten/klienten kan hänvisas inom organisationen eller till annan verksamhet.

Många som utsätts för våld ser sig inte själva som våldsutsatta och tänker kanske inte på våldet som misshandel, övergrepp och våldtäkt. När man ställer frågor om våld är det därför viktigt att använda konkreta ord, exempelvis slag och knuffar. Det är också betydelsefullt att personalen fokuserar på den våldsutsattas egen upplevelse genom att använda uttryck som ”blivit rädd”, ”varit med om något obehagligt”, ”gjort dig illa” och så vidare.

Detta är några exempel på direkta frågor:

  • Har någon slagit, sparkat, skrämt eller gjort dig illa?
  • Jag ser att du har ett blåmärke på armen, hur fick du det?
  • Jag undrar lite, är det något som har hänt dig?
  • Har det hänt att du känt dig rädd för någon?
  • Känner du dig trygg där du bor nu?
  • Känner du dig säker med din partner?

Det kan vara smärtsamt att redogöra för våldsamma händelser och därför kan samtalet behöva ta tid. Det underlättar om man redan från början försöker sätta upp en ram för samtalet, bestämmer hur lång tid som finns till förfogande och när uppföljningen ska ske. I vissa fall kan den våldsutsatta behöva få information om olika handlingsalternativ på en gång, till exempel få kontakt med en kurator eller olika insatser inom socialtjänsten, eller få veta hur man gör en polisanmälan. Ibland behöver den våldsutsatta få hjälp med att ta sådana kontakter.

I Våld – Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer kan du läsa mer om att fråga om våld.

Att ställa frågor om sex och sexuella övergrepp

Frågor om sex och sexuella övergrepp kan dels vara svåra att ställa, dels mycket känsliga och smärtsamma för kvinnan att svara på. Därför kan det vara lämpligt att avvakta i samtalet tills en trygg relation har etablerats innan man ställer frågor av typen:

  • Har din partner någonsin tvingat dig att ha sex när du inte velat själv?
  • Har din partner någonsin tvingat dig att utföra sexuella handlingar som du inte har velat?

Anmälningsskyldighet för barn

Myndigheter vars verksamheter berör barn och unga (samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården) har en lagstadgad skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Detsamma gäller även för dem som är anställda hos sådana myndigheter. (14 kap. 1 § SoL).

Samma skyldighet gäller enligt bestämmelsen även dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga. Det gäller även annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvårdens eller socialtjänstens område.

Ideella föreningar som genom avtal med kommunen utför insatser enligt SoL omfattas också av anmälningsplikten. Detsamma gäller för frivilligorganisationer som bedriver tillståndspliktig verksamhet enligt 7 kap. 1 § SoL.

Publikationer om anmälningsskyldighet

Socialstyrelsen har år 2013 gett ut en vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsplikt och ansvar för barn som far illa eller riskerar att fara illa, som ett stöd för hälso- och sjukvårdspersonal och tandvårdspersonal när det gäller anmälningsskyldigheten.

Socialstyrelsen har även publicerat en handbok om att anmäla oro för barn som ett stöd till anmälningsskyldiga och andra anmälare. Till handboken finns en särskild folder till anmälningsskyldig personal.