Parodontit - sjukdomar i vävnader kring tänder och tandimplantat

I området för sjukdomar i vävnader kring tänder och tandimplantat ingår gingivit, mukosit vid tandimplantat, kronisk parodontit, aggressiv parodontit, periimplantit, behandling av vertikala, djupa bendefekter i anslutning till tand och implantat, mjukvävnadsplastik och övriga tillstånd.

Av samtliga rekommendationer som Socialstyrelsen tagit fram för området väljer myndigheten att, för de centrala rekommendationerna, lyfta fram ett antal rekommendationer inom kronisk och aggressiv parodontit, samt periimplantit.

Åtgärder vid parodontit och periimplantit

Det finns kronisk och aggressiv parodontit (infektionssjukdom).

Kronisk parodontit leder till att personen drabbas av en förlust av tändernas fäste (stödjevävnader). Förekomsten och svårighetsgraden av kronisk parodontit ökar med stigande ålder. Uppskattningsvis 30 till 35 procent av alla tandförluster orsakas av parodontit [1] och protetiska ersättningar för tänder som förlorats på grund av parodontit utgör en avsevärd andel av dagens tandvårdskostnader.

Aggressiv parodontit karaktäriseras av en snabb sjukdomsutveckling med avancerad nedbrytning av tändernas stödjevävnader som följd. Hos en vuxen innebär tillståndet vanligtvis att flera av tänderna är drabbade. Förekomsten av aggressiv parodontit i den svenska befolkningen är okänd, men uppskattas som låg (några procent).

Periimplantit innebär att personer drabbas av en bakteriellt orsakad inflammation i vävnaden runt ett tandimplantat, vilket resulterat i förlust av fästet (benstöd) kring implantatet. Förekomsten av periimplantit är sannolikt lika hög som förekomsten av kronisk parodontit.

Behandlingen för samtliga tre tillstånd syftar till att uppnå infektionskontroll och därmed förhindra fortsatt förlust av fästet kring tänder och tandimplantat. Personens egen medverkan för att nå god munhygien är avgörande för resultat och prognos av behandlingen. Det innebär att insatser som syftar till att stärka personens egen roll i detta avseende har stor betydelse. Se även området patientundervisning.

Med en god munhygien och en icke-kirurgisk behandling (mekanisk rengöring av rotytor) finns goda möjligheter att uppnå en god infektionskontroll hos de allra flesta som drabbas av framför allt kronisk och aggressiv parodontit. Men kirurgi är ett nödvändigt komplement i de fall där åtkomligheten av infektionen är sämre, till exempel vid djupare tandköttsfickor och bendefekter vid tänder och tandimplantat.

Det är viktigt med en tidig diagnos och en effektiv behandling för att minska framtida behandlingsbehov och lidande för personer som drabbas av sjukdomarna. Till detta kommer också betydelsen av ett individuellt och effektivt utformat stödprogram efter utförd behandling i syfte att behålla det uppnådda behandlingsresultatet och förhindra att sjukdomen återkommer.

En del av åtgärderna har bedömts med utgångspunkt från att de är tilläggsbehandlingar till andra åtgärder. Som exempel kan nämnas munsköljning med antiseptisk lösning som ett komplement till tandborstning eller en lokal tilläggsbehandling med klorhexidinchip som tillägg till mekanisk infektionsbehandling.

Rekommendation – parodontit och periimplantit
Tandvården bör

För kronisk och aggressiv parodontit, samt periimplantit finns ett antal ytterligare rekommendationer som tandvården bör och kan erbjuda, respektive bör undvika eller inte bör erbjuda (se översikt över ett antal rekommendationer vid kronisk och aggressiv parodontit samt periimplantit).

Referenser

  1. SBU. Kronisk parodontit – prevention, diagnostik och behandling. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). 2004;169.