SOSFS  1997:6
Socialstyrelsens allmänna råd; Tillämpning av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

• 
• Skriv ut

Innehållsförteckning:

• Förkortningar
• Inledning
• Förarbeten
• Syftet med vården
• När är LVM tillämplig?
• Vård enligt LVM eller LPT?
• Anmälningsskyldighet
• Utredning och ansökan om vård
• Omedelbart omhändertagande
• Processen i länsrätt och kammarrätt
• Verkställighet
• Tillsyn

Förkortningar

Inledning

Socialtjänstens verksamhet skall enligt socialtjänstlagen (1980:620), SoL, bygga på respekt för individens självbestämmande och integritet. Insatser skall därför utformas och genomföras tillsammans med den enskilde. Möjligheten att under vissa förutsättningar vårda en vuxen missbrukare mot dennes vilja regleras i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Tvångsvårdens syfte är att motivera missbrukaren att frivilligt medverka i fortsatt behandling och stöd för att komma ifrån missbruket.

För att tvångsvård skall kunna komma i fråga krävs att missbrukaren är i behov av vård och att vårdbehovet inte kan tillgodoses på frivillig väg samt att personen i fråga till följd av sitt missbruk

• utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
• löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
• kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Vårdinsatserna skall syfta till att stödja och motivera den intagne att så snart som möjligt pröva vård i annan form utanför institutionen. Tvångsvården skall upphöra när den inte längre behövs och allra senast när den har pågått i sex månader.

År 1994 genomfördes två reformer som rör tillämpningen av LVM. Statens institutionsstyrelse, SiS, tog den 1 april 1994 över huvudmannaskapet för LVM-hemmen från kommunerna. Senare samma år övergick ansvaret för utredning och ansökan om tvångsvård från länsstyrelserna till socialnämnderna. Dessa förändringar har motiverat Socialstyrelsen att efter samråd med SiS utarbeta nya allmänna råd för tillämpningen av LVM.

Frågor som rör tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare är ofta både komplicerade och av akut karaktär. Berörda myndigheter har att ta ställning till åtgärder som för den enskilde individen innebär ett allvarligt ingrepp i integritet och rörelsefrihet. Föreliggande allmänna råd syftar till att underlätta för dem som i sitt arbete har att ta ställning till och handlägga dessa frågor.

SiS har utarbetat interna allmänna råd för vården vid LVM-hemmen. Råden kan beställas från SiS, informationsavdelningen, Box 16363, 103 26 Stockholm. Tel 08-453 40 00. Fax 08-453 40 50.

I arbetet har deltagit en referensgrupp med representanter från Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet, länsstyrelserna i Stockholm och Göteborg, socialtjänsten i Stockholm, Malmö och Hagfors, LVM-institutionernas chefsförening, polismyndigheten i Umeå samt missbrukssjukvården vid Sabbatsberg och S:t Görans sjukhus i Stockholm. Socialstyrelsens vetenskapliga råd docent Lars Oscarsson har granskat materialet.

Förarbeten

Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ersatte den 1 januari 1989 en äldre lag (1981:1243), också den benämnd LVM. Socialberedningens betänkande (SOU 1987:22) Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget samt prop. 1987/88:147 Tvångsvård av vuxna missbrukare m.m. samt Socialutskottets betänkande 1987/88:SoU25 låg till grund för den nya lagen (rskr 1987/88:382).

1988 års LVM möjliggör tvångsvård på ett tidigare stadium i missbruket och i mindre akuta skeden än vad som tidigare kunnat ske, främst genom att kravet på trängande vårdbehov i den äldre lagstiftningen togs bort samt att en social indikation infördes. Till skillnad från den äldre lagstiftningen är LVM obligatoriskt tillämplig, om förutsättningar för tvångsvård är uppfyllda. Längsta vårdtid är sex månader utan möjlighet till förlängning. Tidigare var vårdtiden högst två månader med möjlighet till två månaders förlängning.

År 1994 övertog staten huvudmannaskapet för LVM-hemmen från kommunerna. Lagändringen (SFS 1993:3) föregicks av betänkandet (SOU 1992:18) Tvångsvård i socialtjänsten ­ ansvar och innehåll, prop. 1992/

93:61 om ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner inom ungdomsvård och missbrukarvård samt Socialutskottets betänkande 1992/93:SoU10. Bakgrunden var att man i anslutning till riksdagens beslut om ett statligt huvudmannaskap för de särskilda ungdomshemmen såg betydande samordningsvinster med ett samlat huvudmannaskap för tvångsvården inom socialtjänsten, varför också LVM-hemmen kom att övergå i statligt huvudmannaskap. Statens institutionsstyrelse, SiS, är enligt förordningen (1993:877) med instruktion för Statens institutionsstyrelse central förvaltningsmyndighet för de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen. SiS skall bl.a. svara för planering, ledning och drift av samt tillsyn över de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen samt anvisning av plats till hemmen.

Senare samma år, den 1 juli, övergick ansvaret för att ansöka om tvångsvård hos länsrätten från länsstyrelsen till socialnämnden. Förändringen (SFS 1994:96) motiverades främst av att länsstyrelserna behövde avlastas vissa uppgifter. Att LVM-ärenden särskilt uppmärksammades berodde på att de på ett naturligt sätt kunde infogas i kommunernas verksamhet samtidigt som vissa rationaliseringsvinster kunde göras. Lagändringen föregicks av förslag i betänkande (SOU 1993:31) Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården och prop. 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt Socialutskottets betänkande 1993/94:SoU16.

Syftet med vården

Socialnämnden har ett grundläggande ansvar för att förebygga och motverka missbruk. Det framgår av 11 § SoL, som bl.a. reglerar nämndens ansvar att aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård han behöver för att komma ifrån missbruket.

Vård inom socialtjänsten skall enligt 2 § LVM ges en missbrukare i samförstånd med honom enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Under vissa förutsättningar som är angivna i LVM skall dock vård beredas missbrukaren oberoende av hans eget samtycke.

Tvångsvård skall enligt 3 § LVM syfta till att motivera missbrukaren så att han frivilligt kan medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. Det innebär både ett långsiktigt mål, nämligen frihet från missbruket, och ett kortsiktigt mål, nämligen motivation till frivillig vård. I lagens förarbeten anges att ett annat viktigt syfte är att bryta en destruktiv utveckling. Där betonas vidare att vård med stöd av LVM skall ses som inledning till en behandling som kan leda till frihet från missbruk och en förbättrad livsstil i övrigt. Vårdplaneringen skall därför också inbegripa lämpliga insatser i anslutning till tvångsvården. Behandlingsmålen bör vara flexibla och anpassas till den enskildes motivation och förmåga att tillgodogöra sig vården.

Socialnämndens ansvar att följa missbrukaren under hela vårdtiden och tillsammans med honom planera och förbereda insatser som skall följa efter utskrivningen framgår av 30 § LVM. Där regleras nämndens ansvar att aktivt verka för att den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning samt personligt stöd för att komma ifrån sitt missbruk.

LVM är ett komplement till socialtjänstlagen vars grundläggande principer om bl.a. respekt för den enskildes självbestämmande och integritet skall gälla. I LVM och socialtjänstförordningen (1981:750), SoF, regleras de tvångsåtgärder som får användas för att bereda och genomföra vård utan eget samtycke. Några tvångsåtgärder därutöver får inte förekomma. Vården skall i övrigt genomföras med hänvisning till bestämmelserna i socialtjänstlagen.

När är LVM tillämplig?

För att vård med stöd av LVM skall kunna komma till stånd måste såväl generalindikationen som någon av specialindikationerna i 4 § LVM vara tillämpliga. 

Generalindikationen innebär att missbrukaren till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och att vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt. 

Specialindikationerna innebär att missbrukaren till följd av missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2. löper uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Av betydelse för bedömningen av om det föreligger behov av vård enligt LVM är således i vad mån kriterierna i general- och specialindikationerna är uppfyllda. Också den enskildes ålder är av betydelse i sammanhanget.

Ålder

LVM är i princip endast tillämplig för vuxna missbrukare. Om någon under 18 år utsätter sin hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom bl.a. missbruk och vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavaren, eller den unge själv om han har fyllt 15 år, skall som regel vård beredas med stöd av LVU. Enligt prop. 1981/82:8, s. 75 skall LVU, om den är tillämplig, användas före LVM. Även den som har fyllt 18 men inte 20 år kan beredas vård med stöd av LVU, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än annan vård. Vården skall dock upphöra senast när den unge fyller 21 år. Beslut om vård enligt LVU skall ha fattats innan den unge fyllt 20 år.

Typ av missbruk

Endast missbruk av alkohol, narkotika och flyktiga lösningsmedel utgör grund för ingripande med stöd av LVM. Med alkohol menas enligt prop. 1981/82:8 sprit och alla sådana drycker som inte räknas som alkoholfria drycker enligt den då gällande lagen (1977:292) om tillverkning av drycker. Numera regleras detta i alkohollagen (1994:1738), där det av 3 § framgår att med alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol.

Med narkotika avses enligt 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper samt preparat som med lätthet kan omvandlas till sådana varor. Dessutom skall varan i fråga vara föremål för kontroll enligt internationella konventioner som Sverige har biträtt eller av regeringen ha förklarats vara narkotika. Läkemedelsverket upprättar och kungör förteckningar över vad som är klassificerat som narkotika.

Med flyktiga lösningsmedel avses preparat som inandas eller "sniffas" i berusningssyfte, t.ex. toluen, trikloretylen, xylen och bensen. Sådana ämnen finns i en stor mängd produkter, t.ex. fläck- och nagellacksborttagningsmedel. Ett vanligt preparat är thinner, men också olika sorters lim, bensin, butan och drivgas i sprayförpackningar innefattas i begreppet.

Fortgående missbruk

Med fortgående alkoholmissbruk menas att missbruket skall ha en viss varaktighet. Det får inte röra sig om en tillfällig överkonsumtion (prop. 1987/88:147, s. 44). Periodvis återkommande missbruk kan omfattas av lagen. Det går dock inte att ange någon klar tidsgräns för hur långt ett uppehåll skall vara, för att ett fortgående missbruk inte skall anses föreligga. Det måste avgöras i ett längre tidsperspektiv med hänsyn till missbrukarens situation i övrigt. Det går inte heller att ange någon bestämd gräns när missbruk skall anses föreligga, t.ex. i form av en viss konsumtionsnivå. En konsumtion som leder till allvarliga följder för den enskilde i form av medicinska och sociala problem måste dock bedömas som missbruk (prop. 1981/82:8, s. 75).

Med missbruk av narkotika avses allt icke-ordinerat bruk av narkotika. I princip allt injektionsmissbruk samt dagligt eller så gott som dagligt missbruk, oberoende av intagningssätt och medel, är att betrakta som fortgående missbruk av narkotika (prop. 1981/82:8, s. 75). Bedömningen av vad som är missbruk är dock strängare när det gäller ungdomar. Även enstaka bruk av tung narkotika kan äventyra den unges utveckling, varför LVU kan vara tillämplig vid allt icke-medicinskt bruk av narkotika (prop. 1979/80:1 del A Om socialtjänsten, s. 582).

Med missbruk av flyktiga lösningsmedel menas inandning av flyktiga lösningsmedel i syfte att berusa sig. Missbruk av sådana preparat är förknippat med allvarliga risker. Det kan både medföra omedelbara fysiska skador som t.ex. hjärtstillestånd och andningssvårigheter och betydande sociala skador. Ett vanemässigt bruk av medlen är därför enligt Socialstyrelsen att betrakta som ett fortgående missbruk.

Vårdbehov

I prop. 1981/82:8 underströks att det inte behövde föreligga ett akut behov av avgiftning för att LVM skulle vara tillämplig. Den enskildes behov av vård skulle vara avgörande för om lagen borde tillämpas eller ej. Resonemanget förstärktes ytterligare i samband med omarbetningen av lagen år 1988. Ett allvarligt missbruk som kräver snabba och kraftfulla insatser för att bryta en ogynnsam utveckling är tillräcklig grund för ett ingripande enligt LVM. I prop. 1987/88:147, s. 45 gav föredragande departementschef uttryck för uppfattningen att LVM borde möjliggöra ett tidigare ingripande än vad man dittills utgått från i den praktiska tillämpningen i många fall, särskilt vid ett allvarligt missbruk hos de yngre av de vuxna missbrukarna.

Det reses inga krav på att missbrukaren skall ha åsamkats skada till följd av missbruket för att LVM skall kunna tillämpas. Det räcker med att missbrukaren på grund av ett mycket allvarligt missbruk har råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation som allvarligt hotar hans hälsa och välfärd. Förutsättningen är att vårdbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Regeringsrätten avgjorde år 1990 ett mål (RÅ 1990 ref 16) där man ansåg att det förelåg förutsättningar för tvångsvård. I det aktuella fallet kunde konstateras att alkoholmissbruket dominerade individens livsföring utan att det för den skull hade orsakat honom några påvisbara medicinska skador. Alkoholmissbruket bedömdes dock allvarligt äventyra hans möjligheter att leva ett människovärdigt liv.

Vårdbehovet kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt

Normalt tillgodoses den enskildes vårdbehov på frivillig väg med stöd av socialtjänstlagen. En av förutsättningarna för vård enligt LVM är att möjligheterna att tillgodose missbrukarens behov av vård i frivillig form är uttömda eller har befunnits otillräckliga. Frivillig vård skall dock inte automatiskt väljas om missbrukaren samtycker till sådan vård. Om det, trots samtycke, finns anledning att ifrågasätta att vården inte går att genomföra, skall socialnämnden göra en bedömning av om missbrukaren har tillräcklig vilja och rimlig förmåga att fullfölja behandling i frivillig form (prop. 1987/88:147, s. 52).

Alla möjligheter till frivillig vård behöver dock inte ha varit prövade i praktiken, men missbrukaren måste ha fått erbjudande om, och varit med att diskutera, vårdformer som har bedömts passa just honom, innan det kan slås fast att han är omotiverad för annan vård eller att andra insatser bedöms otillräckliga. Regeringsrätten prövade år 1990 frågan (RÅ 1990 ref 10) och fann i det aktuella fallet att förutsättningar för tvångsvård inte förelåg, eftersom den enskilde förklarat sig villig att genomgå behövlig vård och inte hade erbjudits vård i frivillig form för sitt narkotikamissbruk, så som förutsattes vid tillkomsten av LVM. Om den enskildes vårdbehov kan tillgodoses med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, eller LVU, har dessa lagar företräde framför LVM.

Det kan förekomma att en missbrukare accepterar vård på ett särskilt angivet behandlingshem men vägrar vård på det eller de hem som socialnämnden föreslår. Om det egna valet av behandlingsalternativ står i rimlig proportion till missbrukarens förmåga att tillgodogöra sig vården och alternativet inte väsentligt ökar nämndens kostnader, har han rätt att välja behandlingshem och behandlingsform. I förarbetena till socialtjänstlagen fann föredragande departementschef det självklart att, om det finns flera alternativ till insatser, det slutligen måste vara klienten som också gör valet (prop. 1979/80:1 Om socialtjänsten, s. 209). Regeringsrätten har i ett mål (RÅ 1991:97) om en missbrukares val av behandlingsform åberopat sin tidigare praxis i liknande fall och därvid funnit att den enskildes val i princip bör vara avgörande. I det aktuella fallet ansågs inget av alternativen olämpliga och det som klienten önskade inte så kostnadskrävande eller i övrigt så svårt att genomföra för kommunen att det inte kunde komma i fråga. Det aktuella målet gällde ett bistånd enligt 6 § SoL i form av frivillig vård på behandlingshem. Det vilar emellertid på nämnden att bedöma om det alternativ missbrukaren själv har valt kan antas tillgodose hans vårdbehov och hans förmåga att fullfölja vården där.

Hälsoindikation

...utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara

Specialindikationen i 4 § 1 LVM anknyter till missbrukarens hälsotillstånd och till faran att det allvarligt kan försämras om han inte får vård. Sådan fara föreligger om det finns en medicinskt påvisbar hälsorisk för missbrukaren eller om denne medvetet eller omedvetet utsätter sin hälsa för allvarlig fara. Härmed avses inte bara det uppenbara hotet mot hälsan som missbruket i sig utgör, utan också att individen till följd av missbruket försummar sin hälsa. Han kanske underlåter att äta, utsätter sig för risken att förolyckas eller frysa ihjäl eller försummar att sköta en sjukdom som kräver kontinuerlig medicinering och regelbunden livsföring. I prop. 1981/82:8, s. 40 hänvisas till vad socialberedningen (SOU 1981:70, LVM-lag om vård av missbrukare i vissa fall) anförde, nämligen att man objektivt skall kunna konstatera att missbrukarens fysiska eller psykiska tillstånd är sådant att han måste ha vård, eller i vart fall måste iaktta avhållsamhet från alkohol eller narkotika för att inte allvarligt förvärra sitt tillstånd.

Social indikation

...löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv

Specialindikationen i 4 § 2 LVM tillkom i samband med 1988 års lag. Den sociala indikationen rör förhållanden som vid en helhetsbedömning framstår som avgörande för den enskildes fortsatta liv. I prop. 1987/88:147, s. 46 utvecklas ett resonemang om att det sällan går att bortse från de sociala faktorerna vid bedömningen av de medicinska konsekvenserna av missbruket. Det förhållandet att en heroinmissbrukande kvinna prostituerar sig eller att en ung T-spritmissbrukare lever under sådana förhållanden att han inte kan få eller behålla bostad och arbete kan innebära ökade hälsorisker. Indikationen tar främst sikte på de yngre missbrukarna, i syfte att minska risken för att de blir helt utslagna från utbildning och arbetsmarknad, bostad och normala relationer. Den gäller framför allt de individer som är på väg mot en livsföring där drogen är det centrala och där risken för kriminalitet, våld, ohälsa och för tidig död är starkt förhöjd. Enligt föredragande statsråd måste LVM i dessa fall kunna användas i ett skede då det ännu är möjligt att bryta en destruktiv utveckling.

Socialutskottet erinrade i sitt betänkande (1987/88: SoU 25, s. 9) om att "... det är den enskildes behov av vård som skall vara avgörande. Vid en sådan bedömning är det varken möjligt eller lämpligt att bortse från den enskildes totala situation. Enligt utskottets mening ter det sig närmast inhumant att avstå från tvångsvård under åberopande av att medicinska skador ännu inte uppstått, när det är fråga om en ung människa...".

Den sociala indikationen har således främst tillkommit för att säkerställa de yngres behov av vård. Även om indikationen vad gäller de äldre missbrukarna med ett långvarigt missbruk bör användas mer restriktivt bör dock hänsyn tas till missbrukets sociala skadeverkningar även i dessa fall. Det går inte att bortse från att också de äldre missbrukarna kan riskera sin sociala förankring vid ett långvarigt missbruk, även om hälso- och omvårdnadsaspekterna samt möjligheterna till ett mindre utsatt liv kommer i första hand i dessa fall.

Våldsindikation

...kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående

Specialindikationen i 4 § 3 LVM rör riskerna för såväl missbrukaren själv som för hans närstående. Här ingår risken för självmord. Innan ingripande med stöd av LVM övervägs bör det i dessa fall prövas om inte LPT är tillämplig. Vid just självmordsrisk är det viktigt att läkare kopplas in omedelbart, bl.a. för att göra denna bedömning.

Med närstående menas nära anhöriga som står i sådant beroendeförhållande till missbrukaren, att de kan ha anledning att tveka att polisanmäla hot eller misshandel. Som närstående räknas make, varaktigt sammanboende, barn, föräldrar och syskon, även i de fall de inte längre har gemensam bostad med missbrukaren. Även de som har barn tillsammans med missbrukaren utan att längre sammanbo med honom räknas till kretsen av närstående (prop. 1981/82:8, s. 76).

Med skada avses inte bara fysisk skada. Även sådant psykiskt lidande som missbrukarens familj kan utsättas för genom ett hotfullt, pockande eller hänsynslöst uppträdande kan utgöra grund för ingripande enligt lagen. LVM kan vara tillämplig också innan någon skada har uppkommit.

Skyddet för närstående gäller enligt prop. 1987/88:147 däremot inte ett ännu ofött barn. Det föreligger emellertid inget hinder att vid ett omfattande missbruk under graviditeten tillämpa LVM om indikationerna för vård i övrigt är uppfyllda. En gravid kvinna som inte förmår upphöra med sitt missbruk utsätter fostret för fara. Vid behandlingen av prop. 1981/82:8 påpekade Socialutskottet i sitt betänkande (1981/82: SoU 22, s. 16): "Att trots erhållen fullständig information om de risker för barnet som en omfattande alkoholkonsumtion innebär inte bry sig om konsekvenserna av ett fortsatt missbruk är knappast ett normalt beteende hos en gravid kvinna. Om inte hennes vägran att medverka kan tillskrivas annan psykisk störning, är det rimligt att anta att den beror på att missbruket och drogberoendet tagit en så allvarlig vändning att hon är i trängande behov av vård för att komma ifrån detta. Utskottet vill dessutom framhålla att det ofta måste anses föreligga en fara för att kvinnans egen psykiska hälsa kan skadas om hon genom att inte kunna hejda sitt missbruk själv blir orsak till att hennes barn föds med allvarliga och oåterkalleliga skador."

Vård enligt LVM eller LPT?

Hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens ansvar

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, reglerar landstingens och kommunernas hälso- och sjukvårdsansvar och skyldighet att erbjuda vård (3­16 §§ och 17­25 §§). Enligt 2 a § HSL skall vården bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Socialtjänstlagen reglerar den enskildes rätt till bistånd från socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Socialtjänstens beslut om bistånd kan överklagas. Någon motsvarande möjlighet vad gäller insatser inom hälso- och sjukvården ges inte i HSL.

Kommunernas ansvar för missbrukare med psykisk störning

Av 21 och 21 a §§ SoL och 18 § HSL samt i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård framgår att kommunerna har ansvar för människor med psykiska funktionshinder. Socialnämnden skall verka för att människor med fysiska och psykiska funktionshinder får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service åt människor med behov av sådant boende (21 § SoL). Kommunen skall också erbjuda dem som bor i sådant boende en god hälso- och sjukvård (18 § HSL). Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen för människor med fysiska och psykiska funktionshinder samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om socialtjänstens insatser på dessa områden. Kommunen skall planera sina insatser i samverkan med landstinget och andra samhällsorgan (21 a § SoL). Kommunen är betalningsansvarig för patienter som har vårdats sammanhängande mer än tre månader i sluten psykiatrisk vård och som enligt bedömning av läkare med specialistkompetens i psykiatri är medicinskt färdigbehandlade (6 § lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård).

Avgränsning mot och samarbete med den psykiatriska vården

Personal inom såväl socialtjänsten som på LVM-hemmen och inom den psykiatriska vården möter i sin verksamhet missbrukare med psykiska störningar. För att klargöra ansvaret för varje verksamhetsområde och för att undvika dubbelarbete, rundgång för klienterna och inadekvata åtgärder krävs ett väl utbyggt samarbete. Samarbetet ökar också förutsättningarna för en diskussion om vilka mål som är realistiska och rimliga för den enskilde. Bristande samarbete kan ofta förklaras av olikheter i utbildning och arbetskultur, orealistiska förväntningar hos socialtjänsten och den psykiatriska vården samt oklar ansvarsfördelning. Gemensamt formulerade samarbetsavtal mellan socialtjänsten, den psykiatriska vården och företrädare för den vård som ges med stöd av LVM kan vara en framkomlig väg för att råda bot på sådana brister. Primärvårdens ansvar framgår av 5 § HSL. Enligt Socialstyrelsen utgör primärvården tillsammans med socialnämnden (motsvarande) och LVM-hemmet på orten den naturliga basen för ett fördjupat samarbete kring missbrukare med psykisk störning. Vid behov kan annan specialistkompetens anlitas.

Socialstyrelsen vill i det sammanhanget erinra om bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100), SekrL, om utlämnande av sekretesskyddade uppgifter, i de fall samarbetet avser uppgifter om enskilda personer. Sekretess gäller för uppgift om enskild inom såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller honom närstående lider men (7 kap. 1 och 4 §§ SekrL). Den enskildes samtycke måste därför normalt inhämtas för att uppgifter som omfattas av sekretessen skall kunna lämnas ut. Bestämmelser om begränsningar i sekretessen finns bl.a. i 14 kap. 2 §. Sekretessen är inget hinder för att lämna uppgift från en myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet om någon som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, om det behövs för att personen i fråga skall få vård och behandling. Detsamma gäller för uppgift om gravid kvinna, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet (14 kap. 2 § sjunde stycket).

Psykiatrisk tvångsvård

Den psykiatriska tvångsvården regleras i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Lagarna är till stora delar samordnade. Vården skall ske på landstingets sjukvårdsinrättningar och ges i likartade former, oavsett vilken av lagarna som tillämpas. I LRV finns särbestämmelser som skall tillgodose samhällsskyddet vid psykiatrisk tvångsvård av psykiskt störda lagöverträdare. Dessa bestämmelser berörs inte i detta sammanhang.

Huvuddragen i LPT

För att psykiatrisk tvångsvård skall komma i fråga skall tre förutsättningar vara uppfyllda.

Tvångsvård får enligt 3 § LPT endast ges om

1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,
2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och
3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbarligen saknar förmåga att ta ställning till frågan.

Hänsyn skall också tas till om patienten är farlig för andras hälsa eller personliga säkerhet.

Det är således patientens eget vårdbehov, inte omgivningens bedömning av behovet, som är avgörande för om psykiatrisk tvångsvård är tillämplig. Syftet med tvångsvården är att häva ett krisläge så att patienten frivilligt kan medverka till fortsatt vård. Patienten skall behandlas med respekt för sitt självbestämmande och sin integritet. Så snart som möjligt skall en behandlingsplan upprättas i samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd också ske med patientens närstående. Behandlingen skall så långt som möjligt ske i samförstånd med patienten och vara inriktad på ett aktivt deltagande i en positiv och engagerad miljö. Alternativa, frivilliga vårdformer skall övervägas både inför ett beslut om tvångsvård och fortlöpande under tvångsvårdsperioden. Patienten har också enligt lag rätt till en stödperson utöver det professionella medicinska/psykiatriska stödet.

LVM och/eller LPT?

Ibland kan problem uppstå då det gäller att särskilja socialtjänstens och psykiatrins ansvar för att en missbrukare bereds vård. Socialtjänsten har huvudansvaret för vård och behandling av missbrukare. Vissa uppgifter inom missbrukarvården åvilar dock hälso- och sjukvården. En sådan uppgift är att svara för medicinsk avgiftning (t.ex. kortvariga insatser i abstinensfasen) och behandling av akuta psykiska komplikationer. Ibland ges mer långvarig vård vid toxiska psykoser eller allvarligare psykiska tillstånd som kan följa på missbruk.

I förarbetena till LPT (prop. 1990/91:58, s. 92) behandlas frågan om ansvarsfördelningen mellan psykiatrin och socialtjänsten vad gäller missbrukare med psykiska störningar. Föredragande statsråd konstaterar där att kombinationen en primär psykisk störning och ett till denna störning sekundärt missbruk är förhållandevis vanligt. Är den psykiska störningen tillräckligt svår bör behandlingsuppgiften falla inom psykiatrins ansvarsuppgifter, också om det finns en kombinationsproblematik med ett intensivt missbruk.

Om däremot missbruket bedöms vara det primära och tvångsåtgärder nödvändiga, bör LVM i första hand tillämpas och psykiatrisk tvångsvård vara en sista utväg för att klara de allvarliga psykiska komplikationerna till missbruket (prop. 1990/91:58, s. 93 och Socialstyrelsens allmänna råd 1991:9 LPT. Tillämpning av lagen om psykiatrisk tvångsvård ). Eftersom både beslut om LVM och LPT kan överklagas kan det ytterst bli domstol som avgör vilken av lagarna som får anses tillämplig. 

/Fotnot: Utgiven i den särskilda skriftserien "Allmänna räd från Socialstyrelsen"/

Enligt 4 § andra stycket LVM kan beslut om vård enligt LVM fattas även om någon för en kortare tid ges vård med stöd av LPT, t.ex. vid korttidsvård av en missbrukare som drabbats av alkoholpsykos under abstinens. Om psykiatrisk tvångsvård behövs under längre tid bör LVM-vården upphöra genom att patienten skrivs ut från LVM-hemmet. Psykiatrisk tvångsvård får inte bedrivas på LVM-hem.

Anmälningsskyldighet

Anmälningsskyldighet åvilar enligt 6 § LVM myndigheter som i sin verksamhet regelbundet kommer i kontakt med missbrukare. Myndigheter som visserligen kommer i kontakt med missbrukare men inte gör det regelbundet omfattas alltså inte av bestämmelsen. Skola, fritidsverksamhet och familjerådgivning som kan ha vissa, men vanligen inte regelbundna, kontakter med missbrukare berörs således inte. Polismyndigheterna har underrättelseskyldighet enligt polislagen (1984:387), PL. Inom hälso- och sjukvården är anmälningsskyldigheten särskilt reglerad och gäller endast läkare.

I 71 § SoL regleras vilka myndigheter, befattningshavare och yrkesutövare som är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som kan innebära att nämnden behöver ingripa till skydd för en underårig.

Läkares anmälningsplikt

En läkare som i sin verksamhet kommer i kontakt med en missbrukare som kan antas vara i behov av vård eller omedelbart omhändertagande enligt LVM skall enligt 6 § andra stycket LVM anmäla det till nämnden. Anmälningsplikten gäller för läkare i både offentlig och privat tjänst under förutsättning att missbrukaren inte kan beredas vård genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården.

I sina kontakter med en missbrukare har ansvarig läkare inom hälso- och sjukvården att ta ställning till om missbrukarens psykiatriska vårdbehov kan tillgodoses med frivilliga insatser inom hälso- och sjukvården. Om patienten är i behov av psykiatrisk vård men inte vill ta emot vård, kan läkaren överväga vård enligt LPT. Om patientens tillstånd inte präglas av en i lagens mening allvarlig psykisk störning, ankommer det i stället på läkare att överväga om en anmälan till socialtjänsten enligt 6 § andra stycket LVM skall göras.

Ansvarig läkare är med andra ord skyldig att anmäla till socialtjänsten om patienten inte vill vårdas för sitt missbruk eller för allvarliga komplikationer av missbruket och om det uppstår allvarlig fara för dennes hälsa om vård inte kommer till stånd. Anmälan kan vara muntlig, men bör enligt Socialstyrelsens uppfattning kompletteras med en skriftlig anmälan. Detta gäller framför allt om patienten är okänd för socialtjänsten och/eller om det kan uppstå komplikationer av framför allt medicinsk karaktär. Om missbrukaren lider av någon form av allvarlig somatisk sjukdom, orsakad eller oberoende av missbruket, är det angeläget att anmälande läkare klargör för socialtjänsten vilka komplikationer som kan uppstå om missbruket inte avbryts. Anmälande läkare bör också bistå socialtjänsten med underlag för bedömningen av om vårdbehovet kräver ett omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM.

JO har behandlat frågan om läkares anmälningsplikt och därvid anfört följande (1995/96, s. 307): "När någon på grund av heroinöverdos förs medvetslös till sjukhus men avviker i det närmaste omgående efter att det akuta tillståndet hävts, bör det enligt min mening närmast föreligga en presumtion för att en anmälan skall ske. Anmälningsplikten är knuten till om missbrukaren kan beredas vård på frivillig väg."

Uppgiftsskyldighet

Myndigheter som enligt 6 § första stycket LVM är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att någon behöver vård enligt LVM är också enligt 7 § andra stycket LVM skyldiga att lämna socialtjänsten alla uppgifter som kan vara av betydelse för en sådan utredning. Det gäller också i de fall myndigheten i fråga inte känner till att missbrukaren är i behov av tvångsvård. Myndigheter som omfattas av anmälningsskyldigheten har således också uppgiftsskyldighet. Denna skyldighet gäller inte myndigheter inom hälso- och sjukvården.

Läkares anmälningsskyldighet är begränsad till de fall missbrukaren inte kan beredas vård av läkaren eller i övrigt inom sjukvården. Med läkarens anmälningsskyldighet följer också en skyldighet att lämna uppgifter om det förhållande anmälningsplikten omfattar. Denna uppgiftsskyldighet är alltså inte lika vid som den som gäller för anmälningspliktiga myndigheter enligt 6 § första stycket LVM. Om läkaren anser att vårdmöjligheterna inom sjukvården är tillräckliga, föreligger ingen anmälningsskyldighet. Föreligger däremot inte sådan vårdmöjlighet, är läkaren skyldig att göra anmälan och på förfrågan av socialnämnden uppgiftsskyldig beträffande den som antas vara i behov av vård enligt LVM.

I sekretesslagen finns dessutom en bestämmelse som reglerar möjligheten till uppgiftslämnande också i vissa situationer när det inte föreligger uppgiftsskyldighet. Enligt denna bestämmelse hindrar inte sekretessen att uppgift om en enskild missbrukare eller om hans närstående lämnas från en myndighet inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att missbrukaren skall få nödvändig vård, behandling eller stöd (14 kap. 2 § sjunde stycket SekrL). När det gäller missbrukare skall det vara fråga om ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel samt att missbruket skall vara allvarligt och ha en viss varaktighet. Missbruket behöver dock inte vara så allvarligt att samtliga förutsättningar för tvångsvård är uppfyllda. Sekretesslagens bestämmelser innebär inte att de berörda myndigheterna har uppgiftsskyldighet.

Utredning och ansökan om vård

Socialnämnden inleder utredning

Socialnämndens utredningsskyldighet regleras i 50 § SoL och 7 § LVM. Socialnämndens skyldighet att utan dröjsmål inleda utredning om nämnden har fått kännedom om en missbrukares allvarliga situation framgår av bestämmelsen i 50 § SoL. Enligt 7 § LVM skall nämnden inleda utredning när det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård. Nämndens prövning måste därför inriktas på huruvida det kan föreligga skäl för tvångsvård. Om det vid en första bedömning framkommer att det inte kan föreligga förutsättningar för tvångsvård enligt 4 § LVM, får inte utredning inledas mot den enskildes vilja.

Ett LVM-ärende kan initieras genom att t.ex. en anhörig vänder sig till socialnämnden. I specialmotiveringen till 7 § LVM (prop. 1987/88:147, s. 94) görs en hänvisning till motiven till 50 § SoL (prop. 1979/80:1, del A s. 562) som bl.a. anger följande: "En viktig bedömning, som dock alltid bör göras innan utredning sätts igång, är huruvida de sakförhållanden som har påkallat utredningen kan leda till någon åtgärd av nämnden. Utredning bör alltså inte vidtas om det redan från början står klart att nämnden inte kan eller bör vidta några åtgärder."

Även om situationen inte är så allvarlig att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård kan socialnämnden inleda utredning om den enskilde samtycker till det. Vid en sådan är emellertid bestämmelserna i LVM om bl.a. läkarundersökning och polishandräckning inte tillämpliga.

Utredningen

Missbrukaren bör i regel informeras när en utredning påbörjas med stöd av 7 § LVM. Han bör då också informeras om nämndens möjlighet att begära polishandräckning för läkarundersökning. Det är enligt Socialstyrelsen lämpligt att kontakten både sker skriftligt med en uppmaning till missbrukaren att kontakta socialnämnden så snart som möjligt och, om möjligt, vid en personlig kontakt. Saknas adress kan kontakt sökas med missbrukaren genom andra myndigheter som känner honom, t.ex. polis eller kriminalvårdens frivård.

I samband med att utredningen inleds skall nämnden enligt 8 § LVM utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna med missbrukaren och olika vårdgivare. Ibland brukar denne benämnas kontaktman. Socialstyrelsen har dock avstått från att använda det begreppet, eftersom det också brukar användas om den person på LVM-hemmet som har den primära behandlingskontakten med missbrukaren.

Socialnämnden har ansvar för att utredningen fullföljs och att detta arbete sker skyndsamt (37 § LVM). Nämnden skall samla in och redovisa uppgifter om missbrukarens aktuella situation, hans missbruksmönster och tidigare vårdinsatser och resultatet av dessa samt redovisa vilka vård- och behandlingsinsatser nämnden planerar.

Om socialnämnden får ta emot en anmälan som gäller en enskilds vårdbehov, skall nämnden erbjuda denne stöd och hjälp. Nämnden skall självständigt pröva vilka stöd- och/eller hjälpåtgärder som kan erbjudas samt aktivt verka för att sådana kommer till stånd. Nämnden bör därför undersöka behovet av och intresset för frivilliga insatser innan en vårdansökan med stöd av LVM övervägs.

Det är viktigt att utredningen innehåller uppgifter som styrker fortgående missbruk, att vårdbehov föreligger samt att det inte kan tillgodoses på annat sätt och att det på grund av missbruket föreligger sådana omständigheter som anges i endera av specialindikationerna i 4 § LVM. Om missbrukaren vill lämna muntliga uppgifter i ärendet, skall han få tillfälle till det. Han skall också underrättas om uppgifter som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv samt ges tillfälle att yttra sig över dessa. Socialnämndens beslut skall motiveras. Om nämndens beslut innehåller skrivfel eller liknande får socialnämnden rätta det. De nämnda bestämmelserna som finns i förvaltningslagen (1986:223), FL, är enligt 54 § SoL tillämpliga. Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd 1994:3 Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten (andra upplagan) , s. 102. 

/Fotnot: Utgiven i den särskilda skriftserien "Allmänna räd från Socialstyrelsen"/

Missbrukarens förhållanden samt tidigare och planerade åtgärder skall enligt 10 § LVM framgå av nämndens utredning. Där sägs också att det i nämndens utredning skall framgå vid vilket LVM-hem intagning kan ske och vilken vård utanför hemmet som planeras, om intagning sker. Socialnämnden bör därför under utredningstiden i kontakt med Statens institutionsstyrelse (SiS) undersöka vid vilket hem intagning kan ske samt vilken vård utanför hemmet som kan vara möjlig (prop. 1993/94:97, s. 18).

Läkarundersökning och läkarintyg

Till socialnämndens utredning som ligger till grund för ansökan om vård skall, om det inte bedöms obehövligt, fogas ett läkarintyg enligt 9 § LVM. Med uppenbart obehövligt avses t.ex. det förhållandet att det redan finns ett aktuellt läkarintyg i ärendet.

Socialnämnden beslutar om läkarundersökning samt utser läkare för undersökningen. För detta krävs samarbete med de enheter inom hälso- och sjukvården som bedriver specialiserad beroendesjukvård, t.ex. beroendeenheter inom allmänpsykiatrin eller specialiserade beroendekliniker. Läkarintyget är en viktig del i den fortsatta utredningen. Därför bör enligt Socialstyrelsen specialistkompetent läkare i företrädesvis psykiatri eller allmänmedicin utses. En remiss med kort bakgrund till utredningen bör sändas till anvisad läkare.

Av 5 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården följer att den som utfärdar intyg enligt 9 § LVM skall utforma det med noggrannhet och omsorg. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. samt föreskrifter (SOSFS 1982:2) för hälso- och sjukvårdspersonalen om det medicinska språket i bl.a. journaler, intyg och dödsbevis. Dessa föreskrifter skall iakttas när intyg utfärdas enligt 9 § LVM.

Läkarintyget utgör inte bara en del av underlaget för nämndens ansökan och länsrättens ställningstagande om vårdbeslut, utan är också ett viktigt underlag för bedömning av medicinska och psykiatriska vårdinsatser då vården påbörjas. Den läkare som vid LVM-hemmet skall ta ställning till medicinska och psykiatriska behandlingsinsatser har ofta inte tillgång till andra medicinska dokument än nämnda läkarintyg. Därför bör intyget innehålla en så komplett medicinsk och psykiatrisk sjukdomshistoria som möjligt.

Läkaren skall lämna ett utlåtande om missbrukarens aktuella hälsotillstånd samt bedöma hans allmänna behov av vård. Om det finns sannolika skäl att förutsättningarna för vård enligt LPT är uppfyllda, kan läkaren utfärda vårdintyg. Däremot ankommer det inte på läkaren att ta ställning till om förutsättningarna för vård enligt LVM föreligger.

Ett läkarintyg bör enligt Socialstyrelsen inte vara äldre än 14 dagar då ansökan om vård inlämnas till länsrätten.

Polishandräckning

Socialnämnden eller länsrätten kan med stöd av 45 § 1 LVM begära polishandräckning till läkarundersökning. Den möjligheten bör dock användas med försiktighet. Om nämnden riskerar allvarliga motsättningar med den enskilde i sina försök att förmå honom att genomgå läkarundersökning, kan ansökan om vård inges till rätten utan läkarintyg. Rätten har därvid att besluta om läkarintyg, eller om det bedöms som utsiktslöst att få en läkarundersökning utförd, på annat sätt införskaffa en utredning som kan ersätta läkarintyget. Lagen ger inte läkaren befogenhet att med polisens hjälp genomföra själva undersökningen (prop. 1981/82:8, s. 101, JO 1983/84, s. 174 och RÅ 83 2:53).

Om missbrukaren självmant inställer sig hos läkare samtidigt som det hos polisen finns en begäran om handräckning, är det viktigt att läkaren kontaktar nämnden när undersökningen är genomförd, så att nämnden kan återkalla sin begäran om handräckning.

Beslut om läkarundersökning enligt 9 § eller 11 § tredje stycket LVM kan inte överklagas (44 § LVM).

Avslutning av utredning

Inte alla utredningar som påbörjas med stöd av 7 § LVM leder till ansökan om vård. En del avslutas med hänvisning till att klientens vårdbehov tillgodoses på frivillig väg inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården, medan andra avslutas då det inte har gått att styrka fortgående missbruk eller något annat villkor i 4 § LVM. En utredning kan också avslutas med hänvisning till att missbrukaren vårdas med stöd av LPT eller avtjänar fängelsestraff. Skälen till att utredningen avslutas bör dokumenteras. Klienten skall informeras om beslutet.

Delegering av beslut i LVM

Enligt 47 § SoL får socialnämnden uppdra åt en grupp av förtroendevalda, t.ex. ett utskott, att ansöka om vård enligt 11 § LVM samt att besluta om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM. Dessa frågor får alltså inte delegeras till enskilda ledamöter eller tjänstemän. Beslutanderätten i övriga ärenden enligt LVM får delegeras till enskild ledamot eller tjänsteman, i den mån de inte är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt, 6 kap. 34 § 3 kommunallagen (1991:900).

JO har i ett ärende konstaterat att ett arbetsutskott skall bestå av minst tre ledamöter eller ersättare (JO 1985/86, s. 278).

Kompletterande beslutanderätt

Om nämndens beslut om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM inte kan avvaktas, får beslut fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Det är här emellertid inte fråga om delegation utan s.k. kompletterande beslutanderätt. Kompletterande beslutanderätt är alltid direkt angiven i lagen.

Ansökan om vård

Om socialnämnden efter utredning finner att det föreligger behov av tvångsvård, skall nämnden enligt 11 § LVM ansöka om sådan vård hos länsrätten. Socialnämnden skall i sin ansökan redovisa de omständigheter som nämnden åberopar. Ansökan bör utgå från rekvisiten i 4 § LVM och belysa klientens missbruksmönster, vårdbehov, risker för hälsan, den sociala situationen och våld samt varför socialnämnden bedömer att möjligheterna till frivilliga insatser är uttömda eller inte realistiska. Nämnden skall redovisa uppgifter om missbrukarens förhållanden, tidigare vidtagna och planerade åtgärder, det LVM-hem där intagning enligt platsanvisning från SiS kan ske samt den vård utanför LVM-hemmet som planeras (10 § LVM). Vårdplanen kan sällan göras med någon långtgående konkretisering, men den bör dock alltid kunna ge en översiktlig bild av planeringen.

En ansökan enligt 11 § LVM bör alltid innehålla

• utredning och yrkanden,
• eventuell anmälan enligt 6 § LVM,
• uppgift om den tjänsteman hos nämnden som svarar för kontakterna med missbrukaren och olika vårdgivare enligt 8 § LVM,
• läkarintyg (original) enligt 9 § LVM,
• vårdplan enligt 10 § LVM,
• utdrag ur nämndens protokoll,
• fullmakt för den som företräder nämnden vid den muntliga förhandlingen.

Om nämnden vill stärka sin ansökan genom muntlig bevisning (vittnesförhör), bör det framgå av ansökan. Socialnämnden bör också redan i ansökan ange behov av omedelbar verkställighet (43 § tredje stycket LVM). Det gäller även i de fall missbrukaren är omedelbart omhändertagen.

Missbrukaren skall ges information om rätten att enligt 55 § SoL få företräde inför nämnden. Innan ärendet avgörs skall missbrukaren också enligt 17 § FL ha underrättats om det som har tillförts ärendet av annan och beretts tillfälle att yttra sig över detta. Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd 1994:3 Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten (andra upplagan)3 , s. 102.

/Fotnot: Utgiven i den särskilda skriftserien "Allmänna räd från Socialstyrelsen"/

Tidsfrister

Om länsrätten har fastställt ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall ansökan om tvångsvård ha kommit in till rätten inom en vecka från det att länsrätten meddelade sitt beslut (18 § första stycket LVM). Vid beräkningen av när ansökan skall ha kommit in gäller lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Om tiden för ansökan går ut på en helgdag eller vissa i lagen särskilt uppräknade dagar, innebär detta att ansökan anses ha kommit in i rätt tid om den inkommer nästa helgfria dag.

Enligt 38 § LVM gäller särskilda tidsfrister för länsrättens prövning i nedan angivna fall.

1. Om socialnämnd eller polismyndighet har fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall rätten ta upp målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in.
2. Om socialnämnd eller polismyndighet fattar ett beslut om omedelbart omhändertagande efter det att ansökan om tvångsvård har lämnats in, skall målet tas upp till avgörande inom en vecka från den dag då underställningen skedde. Om beslutet om omedelbart omhändertagande inte har verkställts när det underställs, skall målet tas upp till avgörande inom en vecka från den dag då beslutet verkställdes. I dessa fall är det alltså av vikt att den beslutande myndigheten omedelbart underrättar länsrätten när verkställighet skett.
3. Om länsrätten fattar ett beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 13 § tredje stycket LVM, skall målet tas upp till avgörande inom en vecka från den dag då beslutet verkställdes.

Ovan nämnda regler innebär dock inte att länsrätten måste ha avgjort målet slutligt inom den föreskrivna tiden. Förhandlingen bör ha påbörjats men får om det behövs fortsätta senare, även efter den angivna tidens utgång. Länsrätten får förlänga tiden, om det behövs för ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt (38 § andra stycket LVM).

Omedelbart omhändertagande

I akuta situationer får socialnämnden eller polismyndigheten med stöd av 13 § LVM besluta om att en missbrukare omedelbart skall omhändertas. Även länsrätten kan, efter socialnämndens ansökan om vård, besluta om omedelbart omhändertagande. Efter överklagande kan ett sådant beslut även fattas av kammarrätt.

För beslut om omedelbart omhändertagande måste följande förutsättningar föreligga:

1. Det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård med stöd av LVM och
2. rättens vårdbeslut kan inte avvaktas,

• på grund av att missbrukarens hälsotillstånd kan antas försämras allvarligt om han inte får vård omedelbart eller
• på grund av att det föreligger en överhängande risk att han till följd av sitt tillstånd kommer att skada sig själv eller någon närstående.

Om endast generalindikationen och den sociala specialindikationen bedöms föreligga, är det således inte möjligt att besluta om omedelbart omhändertagande.

Vid ett omedelbart omhändertagande bör läkare tillkallas, bl.a. för att utesluta att den enskildes tillstånd beror på annat än missbruk (prop. 1987/88:147, s. 67). Läkaren bör också kunna ta ställning till om missbrukaren är i omedelbart behov av vård enligt LPT eller annan sjukhusvård.

Myndighet som har beslutat om omedelbart omhändertagande skall genast underställa rätten sitt beslut för prövning (15 § LVM). I samband med underställningen skall myndigheten, om det inte möter hinder, delge den omhändertagne samtliga handlingar i ärendet, samt underrätta honom om hans rätt att (16 § LVM)

1. yttra sig till rätten inom en viss angiven tid,
2. begära muntlig förhandling, och
3. av rätten få rättshjälp genom offentligt biträde.

JO har i samband med inspektion av en socialnämnd (dnr 1504/96) uppmärksammat förvaltningen på att det som regel inte framgick i förvaltningens akter om nämnden hade fullgjort sin upplysningsskyldighet enligt 16 § LVM.

Den omhändertagne skall också informeras om att rätten kan komma att avgöra målet även om han inte utnyttjar sin rätt att yttra sig.

Av de handlingar som bifogas underställningen är det viktigt att det framgår att missbrukaren har fått upplysningar om att yttrande eller begäran om muntlig förhandling måste ha inkommit till rätten före en viss dag och att rätten annars kan avgöra ärendet ändå. Det bör också framgå om den omhändertagne har något bestämt önskemål om offentlig försvarare. Om det inte är möjligt att kommunicera med den omhändertagne innan beslutet underställs rätten, måste detta framgå av handlingarna. Myndighetens ansvar på underställningsstadiet är främst motiverat av de tidsfrister som gäller för rättens prövning av underställningen.

Polismyndighetens eller socialnämndens beslut om omhändertagande enligt 13 § första eller andra stycket LVM kan inte överklagas. Överklagande av rättens beslut om omhändertagande enligt 13 § tredje stycket är inte begränsat till viss tid (44 § LVM). Den i 7 § FPL föreskrivna besvärstiden om tre veckor gäller således inte för dessa beslut.

Socialnämnden beslutar om omedelbart omhändertagande

När socialnämnden, dess ordförande eller annan förordnad ledamot har beslutat om omedelbart omhändertagande skall beslutet verkställas genom att missbrukaren utan dröjsmål placeras på sjukhus eller LVM-hem (19 § LVM). Dessutom skall beslutet genast underställas länsrätten (15 § LVM).

Beslut

Nämndens ordförande, eller annan ledamot som nämnden har förordnat, får fatta beslut om omedelbart omhändertagande om nämndens beslut inte kan avvaktas (se avsnittet om kompletterande beslutanderätt). Det finns i lagstiftningen inte några direkta krav på att ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM skall vara skriftligt. JO har (dnr 627-1994) dock betonat att beslut om tvångsingripande mot en person är av mycket integritetskänslig natur. Det är därför av synnerlig vikt att sådana beslut omgärdas med tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier. En sådan garanti är att beslutet dokumenteras och skrivs under av beslutsfattaren. Enligt JO bör därför muntliga beslut användas med stor urskiljning och komma i fråga endast i sådana akuta fall när dokumentation och underskrift inte kan avvaktas. Ordförandebeslutet skall anmälas på nämndens nästkommande sammanträde (13 § LVM).

Verkställighet

Socialnämnden har ansvaret för att klienten snarast placeras på sjukhus eller LVM-hem. Socialnämnden skall i anslutning till beslut om omedelbart omhändertagande anmäla behov av vårdplats till SiS, som ansvarar för att anvisa plats (25 § LVM). Därefter ombesörjer socialnämnden att vården verkställs. Det kan ske genom egen försorg eller med begäran om handräckning av polis enligt 45 § 2 LVM.

Vårdtiden börjar räknas från och med den dag då beslutet om omedelbart omhändertagande verkställs, antingen genom att missbrukaren tas in på sjukhus eller på ett hem enligt 22 § LVM (20 § LVM). Om missbrukaren befinner sig på sjukhus vid beslutstillfället, bör föreståndaren för LVM-hemmet genast fatta ett intagningsbeslut.

Polisen har bara möjlighet att tvångsvis förflytta en klient till sjukhus eller till ett LVM-hem om socialnämnden eller föreståndaren har gjort en framställning om handräckning. Missbrukaren skall vistas i polisens lokaler så kort tid som möjligt. JO har (1986-06-26, dnr 3124-1986) bedömt att den som är omedelbart omhändertagen i regel bör överföras till vård inom kortare tid än tre dagar efter omhändertagandet, samt att längre tider än tre dagar över huvud taget inte bör godtas, om det inte föreligger mycket speciella förutsättningar.

Beslutet underställs länsrätten

Socialnämnden skall enligt 15 § LVM genast underställa länsrätten sitt beslut om omedelbart omhändertagande. För att bl.a. underlätta handläggningen anser JO (1993/94, s. 289) att det är lämpligt att socialnämnden vid underställningen underrättar länsrätten om vid vilket LVM-hem den omhändertagne är inskriven så snart inskrivningen har skett.

Socialnämnden bör ha någon form av beredskap för att kunna ingripa även under tid som inte är kontorstid. I specialmotiveringen till 15 § LVM (prop. 1987/88:147, s. 98) sägs att det inte finns skäl att ge socialnämnden en längre tidsfrist när det gäller att underställa ett omedelbart omhändertagande än vad som gäller för polismyndigheten. Socialnämnden får därför se till att det skapas ändamålsenliga rutiner inom socialförvaltningen för omedelbara omhändertaganden.

Om missbrukaren endast tillfälligt vistas i den kommun som har beslutat om omedelbart omhändertagande, bör ärendet för den fortsatta handläggningen flyttas över till hemkommunen, förutsatt att nämnden där samtycker till det (72 § SoL). Om omhändertagandebeslutet underställs länsrätten i den kommun där missbrukaren tillfälligt vistas, bör vårdansökan inges till samma länsrätt.

Polismyndigheten beslutar om omedelbart omhändertagande

Också polismyndigheten kan besluta om omedelbart omhändertagande (13 § LVM). Ett sådant beslut kan aktualiseras i samband med att polisen omhändertar en missbrukare enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). En enskild polisman får också med stöd av 11 § PL omhänderta någon på de grunder som avses i 13 § LVM i avvaktan på polismyndighetens beslut. Polismannens ingripande måste grundas på bedömningen att det föreligger förutsättningar för omhändertagande och att ett dröjsmål innebär en fara.

Socialnämnden i den kommun omhändertagandet har skett skall genast underrättas om polismyndighetens beslut (15 § andra stycket LVM). JO anser (1993/94, s. 292) att genast i detta sammanhang avser snabbast möjliga handläggning med hänsyn till omständigheterna. Underrättelsen bör därför ske samma dag eller dagen därpå. JO har vid flera tillfällen påtalat att en myndighet inte kan stänga verksamheten en hel arbetsdag. En viss bevakning hos myndigheter bör således enligt JO finnas även under s.k. klämdagar. Skälet härtill är att den som är omhändertagen enligt 13 § LVM utan dröjsmål skall beredas plats på sjukhus eller LVM-hem. Det åligger socialnämnden att verkställa sådan placering då polisen har anmält sitt beslut om omhändertagande. Polismyndighetens beslut gäller enligt 43 § LVM omedelbart, vilket innebär att det genast kan verkställas.

Nämnden skall i samband med att den underrättats om polismyndighetens beslut inleda utredning om behov av stödåtgärder samt bedöma om behovet kan tillgodoses på frivillig väg med stöd av socialtjänstlagen. Om socialnämnden beslutar att inte lämna in någon ansökan om vård, skall rätten omgående meddelas så att beslutet om omhändertagande omedelbart kan upphävas.

Länsrätten prövar beslutet

Länsrätten skall enligt 17 § LVM så snart som möjligt pröva om omhändertagandet skall bestå. Prövningen skall ske inom fyra dagar från det att beslutet underställs rätten, eller om beslutet inte har verkställts innan det underställdes, från det att beslutet verkställdes. Tidsfristen får förlängas till en vecka, om det på grund av någon särskild omständighet är nödvändigt. Enligt förarbetena (prop. 1983/84:174, s. 30) kan särskilda omständigheter föreligga när missbrukarens tillstånd medför att han har svårt att ge uttryck för sin uppfattning. Läkarundersökningen bör ha skett innan rätten prövar beslutet.

Länsrätten skall genast upphäva beslutet, om det inte finns skäl för omhändertagande (17 § LVM). Länsrätten skall också häva beslutet, om det inte har kommit in någon ansökan om vård inom en vecka från det att länsrätten meddelade att omhändertagandebeslutet skulle bestå (18 § LVM). Enligt samma paragraf upphör också ett beslut om omhändertagande att gälla när rätten fattar beslut om vård enligt LVM eller om den omhändertagne häktas (18 § LVM).

Socialnämnden skall enligt 18 § LVM inkomma med vårdansökan inom en vecka från det att länsrätten meddelade beslut om att omhändertagandet skall bestå. Det är därför viktigt att socialnämnden omgående får meddelande om länsrättens beslut. Om socialnämnden beslutar sig för att inte gå vidare med någon ansökan om vård, skall också det omedelbart meddelas länsrätten, så att omhändertagandebeslutet kan hävas enligt 18 § LVM.

Så snart länsrätten har fattat beslut i ärendet underrättas såväl LVM-hemmet som socialnämnden. För att utesluta dröjsmål med utskrivning i de fall omhändertagandet upphävs, måste institutionen enligt JO genast få kännedom om ett sådant beslut (JO 1993/94, s. 289). När det gäller formen för underrättelse pekar JO på snabbheten med ett faxmeddelande, men framhåller vikten av att detta kompletteras med ett telefonsamtal.

Processen i länsrätt och kammarrätt

Mål enligt LVM prövas av länsrätten, som är allmän förvaltningsdomstol närmast under kammarrätten. Regeringsrätten är enligt regeringsformen högsta allmänna förvaltningsdomstol. Processen i förvaltningsdomstolarna regleras i huvudsak av förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL. I olika specialförfattningar, t.ex. LVM, finns dessutom särskilda regler för förfarandet.

Processföring

Förvaltningsdomstolarnas avgöranden skall grundas på vad som framgår av handlingarna och vad som i övrigt förekommit i målet. Det kan innebära att socialnämnden får anledning att gå i svaromål på uppgifter och åsikter som framförts i yttranden från missbrukaren eller hans biträde. Särskilt om det gäller uppgifter som missbrukaren har bestridit kan det motivera att socialnämnden närmare styrker sina uppgifter i utredningen. Om helt nya uppgifter framförts av missbrukaren eller hans biträde, kan socialnämnden i vissa fall behöva ytterligare tid för att kontrollera dessa. Domstolarna är emellertid restriktiva med att medge en sådan begäran. Om uppgifterna inte bemöts, kan de komma att godtas av rätten.

Vid underställning av beslut om omedelbart omhändertagande är det särskilt viktigt att socialnämnden belyser frågan om varför rättens beslut om tvångsvård inte kan avvaktas. Det är vidare viktigt att nämndens tidigare försök att motivera missbrukaren till frivillig vård samt de konkreta erbjudanden om frivilliga insatser som har erbjudits honom är dokumenterade. Om klienten samtycker till frivillig vård eller annan vård än den som har angetts i vårdplanen, måste socialnämnden kunna redogöra för sin uppfattning att vårdbehovet inte kan tillgodoses genom sådan vård.

Processen är avslutad först när rättens beslut eller dom har avkunnats eller meddelats. Att dom har meddelats innebär att rättens avgörande har dokumenterats och hållits tillgänglig för parterna. Ibland avkunnas dom i direkt anslutning till muntlig förhandling. Detta innebär att parterna får ett muntligt beslut om rättens avgörande och skälen härför. Därefter sänds domen i skriftlig form inom en vecka till parterna. I dessa fall är det brukligt att rätten lämnar ett skriftligt s.k. besluts- eller domsbevis.

Muntlig förhandling

Offentliga förhandlingar är en grundläggande princip för domstolarnas verksamhet. Det finns dock möjlighet att hålla förhandling inom stängda dörrar av hänsyn till skyddet för den enskildes integritet (16 § FPL). Förebringas sekretessbelagd uppgift vid förhandling inom stängda dörrar, består sekretessen under den fortsatta handläggningen, om domstolen inte förordnar annat. Sedan domstolen har skilt målet från sig består sekretessen endast om domstolen i domen eller beslutet har förordnat om det (12 kap. 3 § SekrL).

I mål om beredande av vård enligt LVM skall länsrätten hålla muntlig förhandling, om det inte är uppenbart obehövligt. Om någon part begär det skall muntlig förhandling alltid hållas. Parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling (39 § LVM). Enligt förarbetena (prop. 1981/82:8, s. 54) kan muntlig förhandling anses uppenbart obehövlig om missbrukaren har medgivit ansökan och själv begär att slippa muntlig förhandling eller om saken ändå anses som uppenbar.

Den muntliga förhandlingen inleds i regel med att rättens ordförande tillfrågar parterna om de begär att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar. Det är heller inte ovanligt att rätten på eget initiativ förordnar om att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.

Förhör

Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig (25 § FPL). Förhöret får hållas under ed. I fråga om förhör hänvisar FPL till bestämmelser i 36 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Dessa innebär bl.a. att närstående till missbrukaren inte är skyldig att vittna (36 kap. 3 §) samt att vissa uppräknade personer med tystnadsplikt, t.ex. läkare, inte utan samtycke från den enskilde får höras som vittne om sådant som i deras yrkesutövning har anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit (36 kap. 5 §). Bestämmelsen gäller inte socialarbetare.

Vittnesförhöret inleds i regel av den som har begärt det. Vittnet skall först ges tillfälle att på egen hand lämna sin berättelse. Om det behövs får frågor ställas. Motparten får sedan höra vittnet. Därefter kan rättens ledamöter ställa frågor. Ledande frågor får inte ställas av den som inleder förhöret. Motparten får dock ställa ledande frågor för att undersöka om vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Vittnet är inte skyldigt att dra några slutsatser angående förhållanden i det mål som är föremål för prövning. Om vittnet uttrycker rädsla eller det finns någon annan orsak att anta att vittnet inte fritt berättar sanningen på grund av att en viss person finns i förhandlingssalen, får rätten bestämma att denne inte får närvara vid förhöret (36 kap. 17 och 18 §§).

Sakkunnig

Med sakkunnig avses att rätten, för att kunna pröva en viss fråga, anlitar myndighet, tjänsteman eller annan med särskild fackkunskap (domstolssakkunnig). Även parterna kan åberopa en sakkunnig (partssakkunnig). Rättens sakkunnige bör inte vara densamme som en part, t.ex. socialnämnden, åberopar.

Överklagande till kammarrätt och Regeringsrätten

Länsrättens beslut om omedelbart omhändertagande eller dom om beredande av vård kan överklagas till kammarrätten. Kammarrättens beslut eller dom kan i sin tur överklagas till Regeringsrätten (33 § FPL). För prövning i kammarrätt och Regeringsrätten krävs prövningstillstånd.

Verkställighet

Tvångsvård ges enligt 22 § LVM på hem som är särskilt avsedda att lämna sådan vård. Staten är huvudman för LVM-hemmen. Statens institutionsstyrelse, SiS, är enligt 23 a § SoL central förvaltningsmyndighet för dessa hem. SiS ansvarar enligt sin instruktion (1993:877) för planering, ledning, drift av och tillsyn över institutionerna samt anvisning av plats till dessa. Med undantag av ett fåtal platser är samtliga de LVM-institutioner för vilka SiS är huvudman inrättade för särskilt noggrann tillsyn enligt 23 § LVM. Vid LVM-hemmen får de särskilda befogenheterna i 31­33 och 36 §§ LVM användas. Institutionerna för särskilt noggrann tillsyn får också använda sig av de särskilda befogenheter som anges i 34­35 §§ LVM.

SiS anvisar efter framställan från socialtjänsten plats på ett LVM-hem. Det gäller såväl vid omedelbart omhändertagande som i de fall socialnämnden har för avsikt att lämna ansökan om vårdbeslut enligt 11 § LVM. SiS platsanvisning är inget beslut och kan därför inte överklagas. Vården skall inledas på ett LVM-hem eller på sjukhus om förutsättningarna för sjukhusvård är uppfyllda. Socialtjänsten ansvarar för att missbrukaren kommer under bedömning av om vården bör inledas på sjukhus samt att de praktiska frågorna i samband med det ordnas.

LVM-hemmet har såväl vård- som behandlingsansvar för missbrukaren under vårdtiden. Socialnämndens övergripande ansvar för den enskilde gäller dock oförändrat under vårdperioden. Syftet med tvångsvården är att motivera missbrukaren för fortsatt behandling i frivillig form. Den intagne missbrukaren skall därför så snart som möjligt få tillfälle att pröva vårdformer utanför LVM-hemmet. Innan vård i annan form enligt 27 § LVM inleds skall socialnämnden enligt 28 § LVM upprätta en plan för fortsatt vård. Beslut om vård i annan form fattas av föreståndaren för LVM-hemmet. Det åligger dock socialnämnden att se till att sådan vård anordnas.

Huvudmannen för LVM-hemmen får enligt lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård besluta om allmänna besökstider. Huvudmannen får också i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner, om det är nödvändigt med hänsyn till vårdens bedrivande, risken för överförande av smitta eller skyddet av den enskilde vårdtagarens personliga integritet.

Hälso- och sjukvård i SiS verksamhet

De allmänna bestämmelserna om mål för och krav på hälso- och sjukvården i hälso- och sjukvårdslagen gäller också den hälso- och sjukvård som ges vid LVM-hemmen. Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård (2 a § HSL). I lagstiftningen på hälso- och sjukvårdens område ges bestämmelser om läkemedelshantering, dokumentation, sekretess och anmälningsskyldighet m.m. som också är tillämpliga i SiS verksamhet.

I hälso- och sjukvårdslagen finns bestämmelser som är gemensamma för all hälso- och sjukvård. Det innebär bl.a. krav på att det skall finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård skall kunna ges (2 d § HSL). Krav ställs också på att det skall finnas någon som svarar för verksamheten (verksamhetschef) och att ledningen skall vara så organiserad att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet av vården samt främjar kostnadseffektivitet (28­29 §§ HSL). Bestämmelser ges om kvalitetssäkring av verksamheten (31 § HSL) som innebär att kvaliteten fortlöpande och systematiskt skall utvecklas och säkras. Kompletterande föreskrifter om kvalitetssäkring inom hälso- och sjukvården ges i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:24) Kvalitetssystem i hälso- och sjukvården.

Legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal och annan sådan personal vid LVM-hemmen skall på ett betryggande sätt förvara, hantera och i förekommande fall dela ut läkemedel som hon eller han har hand om. Se 3 § förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1995:19) Läkemedelshanteringen inom landstingens m.fl. hälso- och sjukvård och den enskilda hälso- och sjukvården inklusive tandvård gäller inte för verksamhet som statliga myndigheter bedriver, men bör enligt Socialstyrelsen beaktas i tillämpliga delar.

Skador och riskhändelser i samband med hälso- och sjukvård som ges vid LVM-hemmen skall anmälas och hanteras enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:23) Anmälningsskyldighet enligt 5 § lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården (Lex Maria) samt lokal avvikelsehantering.

Alla inte förväntade händelser i hälso- och sjukvårdsverksamheten som har medfört eller skulle kunna medföra risk eller skada för patienten skall hanteras lokalt inom ramen för SiS kvalitetssystem. Detta gäller oberoende av om anmälan enligt Lex Maria skall göras eller inte. Närmare uppgifter om avvikelsehantering framgår av SOSFS 1996:23 och SOSFS 1996:24.

Tillsyn

Överklagandet utgör den främsta möjligheten för den enskilde att få en prövning av vissa beslut. Den enskilde har dessutom möjlighet att vända sig till tillsynsmyndigheten om det är något som han är missnöjd med.

Tillsynen är ett viktigt instrument vid sidan om överklagningsmöjligheten.

Tillsynen gäller den totala ärendehandläggningen och inte bara själva beslutet. Den gäller verksamheten i stort, både när det är fråga om handläggning av ärende och åtgärder, t.ex. behandling. Tillsynen kräver dessutom inte nödvändigtvis att den enskilde klagar, utan tillsynsmyndigheten kan ingripa på eget initiativ.

Socialstyrelsen och länsstyrelsen utövar tillsyn över socialtjänsten. SiS utövar tillsynen över LVM-hemmen. Socialstyrelsens tillsyn över socialtjänsten är av övergripande karaktär för att vidareutveckla socialtjänsten medan länsstyrelsen skall följa tillämpningen av socialtjänstlagen. Länsstyrelsen skall i högre grad granska enskilda ärenden. Länsstyrelsen skall också informera och ge allmänheten råd i frågor som rör socialtjänsten samt biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet. Hälso- och sjukvårdspersonalen liksom hälso- och sjukvårdsverksamheten vid LVM-hemmen står under Socialstyrelsens tillsyn. Tillsynen omfattar också läkemedelshanteringen.

JO:s tillsyn omfattar statliga och kommunala myndigheter, tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter samt annan som innehar tjänst eller uppdrag varmed följer myndighetsutövning.

Dessa allmänna råd ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (1989:3) LVM – Tillämpning av lagen, utgiven i den särskilda skriftserien "Allmänna råd från Socialstyrelsen".

Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1994:17) Delegering av beslut i LVM upphör att gälla.