Det här är grundförfattningens internetversion. Det finns också en tryckt version av samma författning. Observera att det är den tryckta versionen som gäller, om den här versionen och den tryckta skiljer sig åt på någon punkt.
Innehållsförteckning:
Inledning
Den 1 januari 1982 genomfördes socialtjänstreformen, som innebar att de tidigare sociala vårdlagarna ersattes med ett helt nytt komplex av rättsregler. Grundstenen i denna reform är socialtjänstlagen (1980:620), SoL, som definieras som en målinriktad ramlag.
Ett grunddrag är att vård och behandling skall ske i frivilliga former så långt detta är möjligt. Detta gäller även vård av barn och unga. Socialnämnden har dock enligt 12 § SoL ett särskilt ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Om inte samhället i samförstånd med vårdnadshavaren och den unge, när han fyllt 15 år, kan genomföra behövlig vård, måste det dock i vissa fall finnas en möjlighet att använda tvång för att förhindra en ogynnsam utveckling hos den unge. Även den unges behov av skydd kan motivera användning av tvångslagstiftning.
Som ett komplement till socialtjänstlagen finns därför lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, som reglerar sådana situationer då frivilliga insatser av olika skäl inte kan komma till stånd eller inte bedöms som tillräckliga. Syftet med LVU är att samhället skall kunna fullgöra sin skyldighet att tillgodose barns och ungdomars behov av skydd, vård och behandling.
Den 1 juli 1990 trädde den gällande LVU i kraft. Den ersatte den tidigare lagen (1980:621) med samma namn vilken tillämpats sedan den 1 januari 1982.
Sedan Socialstyrelsens tidigare allmänna råd om LVU (1981:2) publicerades har den aktuella lagstiftningen ändrats ett flertal gånger. Dessutom har under årens lopp ett stort antal rättsfall och JO-avgöranden tillkommit. Behovet av nya allmänna råd på detta område är därför stort. De allmänna råden riktar sig till socialnämnderna och dess personal. Råden behandlar enbart tillämpningen av LVU. De täcker inte in utredningsmetoder eller handläggningsrutiner i stort när det gäller barn och ungdom. I dessa avseenden hänvisas till Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
Genomgående har i de allmänna råden beteckningen "socialnämnd" använts för den nämnd som ansvarar för åtgärder enligt socialtjänstlagen eller LVU.
Med "utskott" avses i dessa råd särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden.
Hänvisning i texten görs till följande allmänna råd som tidigare utgivits av Socialstyrelsen: "Familjehem" (1982:2), "Samarbete om barn och ungdom Sverige - Finland (1989:5), "Sexuella övergrepp mot barn" (1991:3), "Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten" (1991:4) och "Dokumentation och handläggning inom socialtjänsten" (1994:3). Samtliga är utgivna i den särskilda skriftserien "Allmänna råd från Socialstyrelsen".
Statens institutionsstyrelse, SiS, ansvarar för vården vid och tillsynen över de särskilda ungdomshemmen enligt 12 § LVU. Statens institutionsstyrelse har utarbetat interna allmänna råd för vården vid de särskilda ungdomshemmen. Råden kan beställas från SiS, Informationsavdelningen, Box 16363, 103 26 Stockholm. Tel 08-453 40 00. Fax 08-453 40 50.
Underlag till de allmänna råden om LVU har tagits fram av universitetsadjunkten vid Rättsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, Lotta Svärd. Samråd har ägt rum med företrädare för Svenska kommunförbundet, representanter för länsstyrelsernas sociala enheter och kommuner.
Förarbeten
Socialberedningen, som tillsattes 1980, fick genom tilläggsdirektiv 1982 (dir. 1982:106) i uppdrag att göra en översyn av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. I februari 1986 överlämnade beredningen betänkandet Barns behov och föräldrars rätt - Socialtjänstens arbete med utsatta familjer (SOU 1986:20). Beredningen föreslog att en helt ny lag - lag om tvångsomhändertagande av unga - skulle införas. Genom beslut den 6 oktober 1986 förordnade dåvarande chefen för socialdepartementet Gertrud Sigurdsen dåvarande justitieombudsmannen Tor Sverne att som särskild utredare göra en översyn av LVU med utgångspunkt i socialberedningens förslag. I april 1987 överlämnades betänkandet Översyn av LVU (DsS 1987:3). Där redovisades en rad överväganden och förslag som syftade till att genom förtydliganden och preciseringar av dåvarande LVU - och i någon mån socialtjänstlagen - öka möjligheterna att med beaktande av rättssäkerhetens krav ge barn och ungdomar det skydd som socialtjänstreformen förutsatte.
De förarbeten som ligger till grund för gällande LVU är - förutom nämnda betänkanden - regeringens proposition 1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar, socialutskottets betänkande SoU 1989/90:15, Vård i vissa fall av barn och ungdomar och riksdagens skrivelse 1989/90:112.
Vidare är propositionen 1979/80:1 Om socialtjänsten med bilagor och Socialutskottets betänkande SoU 1979/80:44 Socialtjänsten alltjämt aktuella i vissa delar när det gäller LVU. I prop. 1984/85:171 Särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet, m.m., behandlas bl.a. frågan om s.k. mellantvång.
Sedan den 1 januari 1995 gäller vidare Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som svensk lag (SFS 1994:1219). FN-konventionen om barnets rättigheter 1989 (Barnkonventionen) är däremot inte direkt tillämplig som svensk lag. Sverige är dock bundet av konventionen, och den måste beaktas vid utformningen av lagregler som rör barn.
Den 1 januari 1996 trädde bestämmelser om barns rätt att komma till tals i vissa familjerättsliga och sociala mål och ärenden i kraft (SFS 1995:1242 och 1244). Förarbetena till dessa bestämmelser finns i Ds 1994:85 Barns rätt att komma till tals, proposition 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals och i lagutskottets betänkande 1995/96:LU2 Barns rätt att komma till tals, m.m.
Lagens syfte
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar skall i första hand ges i frivilliga former med stöd av socialtjänstlagen (1 § LVU). Först när detta inte är möjligt kan LVU bli tillämplig. LVU är en kompletterande skyddslag för barn och unga och reglerar förutsättningarna för att tvångsvis vårda eller skydda den unge. LVU:s tillämpning är knuten till att den unge har ett vård- eller skyddsbehov, som inte kan tillgodoses med frivilliga lösningar. LVU reglerar endast tvånget i vården.
Socialnämnden har inte bara en befogenhet att ingripa till den underåriges skydd utan även en skyldighet då förutsättningarna i LVU är uppfyllda. Användandet av LVU förutsätter inte att frivilliga insatser först har prövats.
LVU skall trygga samhällets möjligheter att alltid kunna ge barn och ungdom det skydd och den vård och behandling som de behöver. LVU gäller för alla barn som vistas i Sverige oberoende av nationalitet eller härkomst.
Det är den unges skydds- eller vårdbehov på kort och lång sikt som är bestämmande för socialnämndens insatser. Lagen kan inte användas för att tillgodose ett samhällsintresse.
Förutsättningar för tillämpningen av LVU
För att LVU skall vara tillämplig måste tre förutsättningar vara uppfyllda. Ett missförhållande skall föreligga med anknytning till den unges hemmiljö (2 §, de s.k. miljöfallen) eller till den unges eget beteende (3 §, de s.k. beteendefallen).
Missförhållandet skall medföra att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
Behövlig vård kan inte ges på frivillig väg.
Att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg innebär att den unges vårdnadshavare och/eller den unge själv, när han fyllt 15 år, inte samtycker till den vård som bedöms nödvändig. Då den som har fyllt 15 år är processbehörig i mål och ärenden enligt LVU, skall hans mening i frågan tillmätas självständig betydelse vid prövning av lagens tillämpning (36 § första stycket LVU).
Målsättningen med vård enligt LVU är att med olika stödinsatser arbeta så att den unge kan återvända till sitt eget hem eller eget boende. Vården är alltså att anse som en tidsbegränsad insats. Även om en strävan bör vara att barn och föräldrar skall kunna återförenas, kan man inte bortse från att det förekommer fall där en återförening inom överskådlig tid inte ter sig realistisk. Möjligheten att aktualisera en vårdnadsöverflyttning med stöd av föräldrabalken bör då övervägas.
Barns behov
Enligt 6 kap. 1 § FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
De angivna bestämmelserna anger alltså vilka grundläggande behov ett barn har. Den som har vårdnaden om barnet har ett ansvar för att de uppräknade behoven tillgodoses. Vårdnadshavaren ansvarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling m.m. Vårdnadshavaren skall även bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning (6 kap. 2 § andra stycket FB).
För att vårdnadshavaren skall kunna ta sitt ansvar har denne rätt och skyldighet att besluta i frågor rörande barnets person. I takt med barnets stigande ålder och utveckling skall dock barnets egen uppfattning respekteras allt mer (6 kap. 11 § FB). Även yngre barn bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras (36 § tredje stycket LVU).
Barns rätt att få sina behov tillgodosedda
I de fall barns grundläggande behov allvarligt åsidosätts är samhället skyldigt att ingripa för att skydda barnet. Om inte frivilliga åtgärder är tillräckliga kan ett ingripande enligt LVU vara påkallat.
En lag som reglerar skyldigheterna att i vissa fall skydda barn måste utgå från det förhållandet att barn är mer sårbara än vuxna och att barn inte kan föra sin egen talan på samma sätt som vuxna.
Ju äldre och mognare barnet är, desto större hänsyn bör man ta till dess uttalade önskan. Yngre barn är emellertid mer utlämnade till omgivningens vilja och förmåga att förstå deras uttryckssätt. Ju yngre barnet är, desto känsligare är det för förhållanden i omgivningen och desto större är dess beroendeställning gentemot föräldrarna.
Barn skall emellertid inte behöva ta ställning till föräldrarnas eventuella lämplighet eller behöva bedöma föräldrarnas oförmåga eller brister.
Enligt 1 § första stycket LVU skall insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare. Socialtjänstlagens betoning av frivillighet och självbestämmande för enskilda skall vara vägledande även i förhållande till LVU.
Genom ett bra samarbete mellan socialtjänsten och föräldrar/barn kan de hjälp- och stödinsatser som behövs diskuteras. Om dessa insatser kan ges genom frivilliga lösningar är i princip inte LVU tillämplig.
LVU skall tillämpas om de situationer som anges i 2 eller 3 §§ LVU föreligger och det kan antas att vårdnadshavaren och/eller den unge, när denne fyllt 15 år, inte samtycker till frivillig vård.
Det är utifrån det enskilda barnets behov av stöd, hjälp och skydd som vården måste planeras. Den behövliga vården måste vara väl dokumenterad och vårdplanen, se s. 35, som beskriver hur vården planeras skall vara så tydlig att de som skall lämna samtycke till den vet vad de tar ställning till. Samtycket innebär som regel, men inte alltid, att vården kan ges i frivilliga former, undantag, se s. 15.
Vem skall samtycka till behövlig vård enligt socialtjänstlagen?
Av 1 § andra stycket LVU framgår att samtycke till behövlig frivillig vård skall lämnas av vårdnadshavaren och den unge själv när han fyllt 15 år.
Föräldrarna har gemensam vårdnad
Om den unge har två vårdnadshavare fordras samtycke av båda för att en placering utanför hemmet med stöd av socialtjänstlagen skall få göras.
Gemensam vårdnad är vanlig även om föräldrarna inte bor tillsammans. Även i dessa situationer har båda vårdnadshavarna i princip samma ansvar för barnet och samma rätt och skyldighet att besluta i frågor som rör barnets person (6 kap. 11 och 13 §§ FB). Detta gäller även om barnet varaktigt bor hos endast den ena vårdnadshavaren.
Lagstiftningen förutsätter att föräldrar med gemensam vårdnad kan komma överens i frågor som rör barnet och gemensamt fattar beslut. Endast om en förälder är förhindrad att delta i beslut om sitt barn, och beslutet inte kan uppskjutas, får den andra föräldern besluta ensam. Dessa situationer kan uppstå då en förälder är frånvarande och inte går att få kontakt med, är sjuk, t.ex. vid medvetslöshet efter en olycka, eller på annat sätt förhindrad att delta i beslutet. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör ett samtycke i sådana fall kunna presumeras i avvaktan på att det kan lämnas. Förutsättningen är dock att det inte finns något som talar mot att vårdnadshavaren skulle ha samtyckt.
Socialnämnden måste, då det kan bli aktuellt med en placering utanför hemmet, ta kontakt med båda vårdnadshavarna för att inhämta deras samtycke till sådan vård. Kravet på samtycke från båda vårdnadshavarna är ovillkorligt om inte en situation som beskrivs i stycket ovanför föreligger. Om en av vårdnadshavarna samtycker men inte den andre, måste nämnden ansöka om vård enligt LVU, om förutsättningarna för LVU i övrigt föreligger.
Om en förälder är vårdnadshavare
Om den ene föräldern är ensam vårdnadshavare, behövs samtycke enbart från denne.
Särskilt förordnad vårdnadshavare
När ett barn har särskild förordnad vårdnadshavare är det denne som har att ta ställning till olika frågor som gäller barnets vård. Det finns oftast ingen anledning till att en särskild förordnad vårdnadshavare skulle motsätta sig att barnet bereds erforderlig vård enligt socialtjänstlagen.
God man
Socialnämnden är enligt 42 § SoF skyldig att göra en framställning till domstol om att någon åtgärd behöver vidtas i fråga om vårdnad eller förmynderskap för en underårig. I avvaktan på att barnet får en ny vårdnadshavare torde, enligt Socialstyrelsens uppfattning, en god man som förordnats kunna lämna medgivande till en frivillig placering, varvid vård med stöd av LVU inte blir aktuell.
Barn utan vårdnadshavare i Sverige icke svenska medborgare
LVU är tillämplig även när barn med utländskt medborgarskap vistas i Sverige.
Om den unge vistas i Sverige utan vårdnadshavare men har en vårdnadshavare i hemlandet, är det vårdnadshavaren som skall ansöka om bistånd enligt socialtjänstlagen eller samtycka till en vårdplan. Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynderskapet, får god man förordnas enligt 11 kap. 1 § första stycket FB (4 kap. 3 § andra stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Jfr prop. 1996/97:113. Den gode mannen blir då den unges juridiske ställföreträdare och kan enligt Socialstyrelsens uppfattning samtycka till insatser.
Se vidare SoS-rapport 1994:7 "Ensam Om flyktingbarn utan vårdnadshavare i Sverige".
Den unges eget samtycke
När den unge fyllt 15 år skall hans samtycke till behövlig vård enligt socialtjänstlagen alltid inhämtas.
Ungdomar som fyllt 18 år
Den unge som fyllt 18 år har inte någon vårdnadshavare. Samtycke till frivillig vård behöver då enbart ges av den unge själv.
Ungdomar som gift sig
Om en svensk medborgare gifter sig före fyllda 18 år upphör vårdnaden om honom (6 kap. 2 § FB). Då den unge inte står under vårdnad av någon i dessa fall behövs enbart hans eget samtycke.
Vårdnadshavaren samtycker till frivillig vård den unge samtycker inte
Om ungdomar under 15 år motsätter sig frivillig vård medan det finns ett samtycke från vårdnadshavaren, är frågan hur socialnämnden bör agera. Vård med stöd av socialtjänstlagen kan bli mycket svår att genomföra, t.ex. på grund av att den unge befaras avvika eller på annat sätt omöjliggöra behövlig vård.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan LVU vara tillämplig om det finns en välgrundad anledning anta att den erforderliga vården i praktiken inte går att genomföra med stöd av samtycket. Vårdnadshavaren medger i dessa fall vård med stöd av LVU.
Kan alla lämna ett giltigt samtycke?
Ibland är den som skall lämna ett samtycke ur stånd att förstå innebörden av detta. Det kan bero på en allvarlig psykisk störning eller allvarlig utvecklingsstörning. Socialstyrelsen anser att socialnämnden i sådana fall bör ansöka om vård med stöd av LVU eftersom den som skall ge sitt samtycke inte klart kan ta ställning till den föreslagna vården. Behövliga samtycken kan således inte ges, varför LVU torde vara tillämplig.
Samtycke kan återkallas
Ett samtycke till vård med stöd av socialtjänstlagen kan återkallas när som helst, vilket socialnämnden måste informera om. Frivillig vård skall upphöra när vårdnadshavaren önskar det, dvs. när samtycket återkallas. De rättsliga förutsättningarna för fortsatt frivillig vård saknas då. Den unge har i den situationen rätt att återvända hem. Någon möjlighet att utreda hemsituationen finns inte om inte de som skall samtycka till vården accepterar att avvakta en sådan utredning.
Om återkallelsen av samtycket innebär att den unge inte får den nödvändiga vården, har socialnämnden att ta ställning till om förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU föreligger. Om den unge bedöms fara illa av själva separationen från ett familjehem kan ett flyttningsförbud bli aktuellt. Även i en sådan situation finns möjlighet till ett omedelbart beslut (27 § LVU), se s. 86.
Det kan inträffa att den unge vill återvända hem, men att föräldrarna inte vill detta. Socialnämnden bör då överväga om fortsatt vård med stöd av LVU är nödvändig både med hänsyn till den unges egen situation och/eller till hemförhållandena.
Vård med stöd av LVU trots samtycke till frivillig vård
Samtycke skall som regel respekteras. Att samtycke lämnats till frivillig vård utesluter dock inte att LVU i vissa fall ändå kan vara tillämplig. Den behövliga vården bedöms inte kunna garanteras genom samtycket. Det innebär inte att samtycket i sig är ogiltigt.
Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 100) anförde i denna fråga:
"Utskottet delar propositionens principiella syn att det måste finnas visst utrymme för tillämpningen av LVU även om samtycke lämnats om det finns särskilda skäl för detta. Den planerade vården av barnet eller den unge får inte äventyras. Självfallet får inte heller barnets säkerhet sättas på spel. Ett i formellt riktig ordning lämnat samtycke kan emellertid inte utan vidare frånkännas sin sedvanliga rättsliga betydelse. Den omständigheten att man tror att samtycket t.ex. inte är allvarligt menat gör inte samtycket ogiltigt. Även sådana samtycken utgör formellt hinder mot att tillämpa LVU. Att bortse från ett samtycke som inte kan anses vara i egentlig mening ogiltigt innebär att tillämpningsområdet för LVU utvidgas jämfört med lagtextens formella innehåll. Inte minst med hänsyn till att åtgärder av det slag som regleras i LVU inte får beslutas utan uttryckligt stöd i lag måste en sådan tolkning avvisas.
Lagen ger emellertid utrymme för att lösa här aktuella problem utan att värdet av ett lämnat samtycke sätts ifråga. Som framhålls i propositionen skall den unge nämligen garanteras "behövlig vård". I detta uttryck ligger bl.a. att hela den av socialnämnden planerade vården skall kunna genomföras. Om det finns anledning att befara att ett lämnat samtycke kan komma att återkallas innebär det att behandlingsprogrammet eventuellt inte kan fullföljas. LVU bör då kunna tillämpas för att garantera det långsiktiga genomförandet av vården. Liknande synpunkter kan anläggas i den situationen att föräldrarna visserligen samtycker till att barnet bereds vård utom hemmet, men kan befaras ingripa i vården på ett för barnet störande sätt, t.ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid olämpliga tidpunkter.
När frågan om vård uppkommer till följd av att barnet utsatts för allvarligare misshandel eller liknande övergrepp måste dessutom barnets anspråk på trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård. Även om det inte finns någon mer påtaglig anledning att befara att vården avbryts eller störs kan det i sådana fall ofta vara motiverat att tillämpa LVU för att säkerställa att inte barnet kan flyttas utan socialnämndens medgivande."
Regeringsrätten har prövat frågan om vård med stöd av LVU trots samtycke till frivillig vård i ett fall rörande en 14-årig flicka (RÅ83 2:87 I). Flickans pappa, som var vårdnadshavare, var dömd för sexuella övergrepp mot henne. Dessa hade pågått under ett par år. Frågan i Regeringsrätten gällde om vården skulle ges med stöd av det samtycke som pappan lämnat eller enligt LVU. Det fanns ingen anledning att anta att samtycket inte var allvarligt menat. Regeringsrätten fann att i den vård som flickan behövde ingick som en väsentlig del att hon skulle skyddas från kontakt med fadern. En sådan vård gick inte att åstadkomma så länge som vårdansvaret låg kvar på fadern. Regeringsrätten ansåg att behövlig vård för flickan inte kunde beredas utan ett förordnande om vård med stöd av LVU.
I ett annat fall (RÅ 1995 ref 38) fann Regeringsrätten inte skäl att frånkänna det givna samtycket rättslig betydelse. Vårdnadshavarna hade efter hand ändrat inställning till placering av barnet och samtycket lämnades på ett mycket sent stadium av förfarandet vid förhandlingen i Regeringsrätten. Regeringsrätten uttalade att detta dock inte kunde tas till intäkt för att samtycket inte var allvarligt menat eller för att detta skulle återtas eller att någon av vårdnadshavarna skulle ingripa i vården på ett störande sätt.
Risk att samtycket återkallas
En situation där inte vården kan garanteras föreligger då det finns risk för att ett samtycke kan komma att återkallas. Den som lämnat samtycket kan vid tillfället för samtycket vara helt införstådd med att barnet behöver vård utanför hemmet men har tidigare visat sig ändra uppfattning. En missbrukande tonåring kan ena stunden vara hjälpsökande och vilja få vård, medan han i nästa stund inte anser sig ha några problem eller behöva någon hjälp. Inställningen till vård är i dessa fall i högsta grad ambivalent. Ibland kan samtycket vara rent taktiskt för att undvika tvångsvård och för att kunna avbryta vården. I andra fall har samtycke lämnats under stark press och den som samtyckt accepterar egentligen inte alls vården. Om det finns grundad anledning att anta att ett samtycke kan komma att återkallas, innebär det att tillräcklig garanti saknas för att hela den behövliga vården kan genomföras. LVU kan då vara tillämplig.
De fakta som ligger till grund för bedömningen av att ett samtycke inte kan anses tillförlitligt måste tydligt dokumenteras.
Samtycke begränsat i tid
Det förekommer att en vårdnadshavare samtycker endast för en viss tids vård, t.ex. för ett år eller för en skoltermin. Om den tiden inte bedöms som tillräcklig för att den unge skall få den behövliga vården, kan det innebära att den behövliga vården inte kan ges med det lämnade samtycket.
Regeringsrätten har prövat ett fall (RÅ 1986 ref 4) där vårdnadshavaren samtyckte till att barnet vårdades utanför hemmet under ett år. Regeringsrätten fann att det lämnade samtycket inte gav tillräckliga garantier för genomförande av den vård som behövdes. I det aktuella målet förelåg även tveksamhet om vårdnadshavarens inställning till vårdbehovet.
Samtycke skall avse hela den planerade vården
Det kan förekomma att en vårdnadshavare endast samtycker till viss form av placering, t.ex. i hem för vård eller boende, men inte till placering av barnet i familjehem. En annan begränsning i samtycket kan vara att endast ett visst familjehem accepteras, t.ex. någon nära anhörig. Situationen kan även vara den omvända, dvs. att samtycke lämnas till alla hem utom det som socialnämnden har föreslagit. Den vård som kan anses vara den behövliga för den unge kan naturligtvis utformas på olika sätt. Nämnden får i varje enskilt fall bedöma om det begränsade samtycket kan anses ge tillräckligt utrymme för att kunna garantera den unge den behövliga vården. Om så inte bedöms vara fallet bör ansökan om vård med stöd av LVU göras (jfr RÅ82 2:74).
Vårdnadshavaren befaras ingripa i vården på ett störande sätt
LVU kan även vara tillämplig då vårdnadshavaren trots lämnat samtycke kan befaras ingripa i vården på ett för den unge störande sätt så att den behövliga vården inte kan ges. Andra situationer kan vara att föräldrarna lämnar utfästelser till den unge som de inte kan uppfylla, t.ex. att han skall få komma hem (jfr RÅ 1987 ref 97).
Barns behov av trygghet
I samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalade sig Socialutskottet om barnets behov av trygghet (SoU 1979/80:44 s. 115). Utskottet ansåg att i de fall barnet misshandlats eller utsatts för annan hotfull ellerskrämmande behandling måste även barnets behov av trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård för barnet. Även om ingen direkt fara objektivt sett kan anses föreligga kan den unges anpassning till ett familjehem försvåras om inte socialnämnden kan garantera att vården inte kommer att avbrytas utan nämndens medgivande. Vidare exemplifierar utskottet med fall där det kan förutses att socialnämnden behöver kunna reglera föräldrarnas umgänge med den unge under vårdtiden.
Vårdnadshavare som undandrar sig samarbete med nämnden
Vid vård med stöd av socialtjänstlagen har vårdnadshavaren kvar sin rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den unges personliga angelägenheter. I de fall vårdnadshavaren visserligen samtycker till den planerade vården men konsekvent undandrar sig kontakt med nämnden kan den behövliga vården inte ges. LVU kan vara tillämplig i dessa situationer.
Samtyckets utformning
Samtycke bör vara skriftligt
Lagstiftningen uppställer inte några formella krav på hur samtycket skall vara utformat. Det innebär att även ett muntligt samtycke är giltigt. Ett muntligt samtycke skall dokumenteras i den unges journal (51 § SoL).
Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör ett samtycke regelmässigt avges skriftligt, helst på den upprättade vårdplanen. Detta minskar utrymmet för tveksamhet rörande vad samtycket avser. En lämplig formulering kan vara "Undertecknad vårdnadshavare/underårig samtycker till den planerade vården".
Betydelsen av att samtycket är skriftligt ligger främst i att nämnden får ett bevis på att samtycke lämnats samt vad samtycket omfattar. Samtycket utgör den rättsliga grunden för en frivillig placering och för nämndens framtida åtgärder samt avgränsar nämndens befogenheter till vad de berörda samtyckt till. Det bör observeras att den omständigheten att ett samtycke lämnats skriftligen inte inverkar på den enskildes möjligheter att skriftligen eller muntligen återkalla samtycket.
Det är angeläget att nämnden informerar de berörda om den rättsliga innebörden av om samtycke lämnas eller inte. Den enskilde måste förstå innebörden inte bara av själva vården utan även av konsekvenserna av olika alternativa insatser.
Nekat samtycke
Ett nekat samtycke behöver inte vara skriftligt. Däremot skall det naturligtvis dokumenteras då det är av avgörande betydelse både för den fortsatta handläggningen och för bedömningen av om LVU är tillämplig (51 § SoL).
Samtycke till vård lämnas inte men LVU är inte tillämplig
Ett barn kan ha ett visst vårdbehov utan att LVU är tillämplig. I dessa fall har socialnämnden att erbjuda frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen. Det kan röra sig om en tids vård utanför hemmet, insatser i hemmet eller annat stöd eller annan behandling. Eftersom insatser med stöd av socialtjänstlagen är frivilliga måste socialnämnden i princip acceptera att stöd avböjs. När det gäller barn är dock situationen något annorlunda. Socialutskottet uttalade (SoU 1979/80:44 s. 71)
"Utskottet vill här tillägga att det givetvis är av särskild vikt att socialtjänstens egna befattningshavare noga följer de ärenden där samtycke inte kunnat erhållas till åtgärder som bedömts erforderliga. Detta gäller främst underåriga som löper risk att utvecklas ogynnsamt. Här har social-nämnden ett särskilt ansvar, och man måste därför vara beredd att snabbt tillhandahålla andra behandlingsåtgärder eller eventuell vård utom hemmet om den underåriges situation inte förbättras. Att kontaktman eller annan stödåtgärd åt underårig avböjts får således inte innebära att socialnämnden avstår från att hålla sig underrättad om hur barnets eller den unges förhållanden utvecklas. Att följa utvecklingen i sådana ärenden kan visserligen vara en svår och grannlaga uppgift. Utskottet vill dock understryka att detta inte får avhålla nämnden från att fortsätta sitt arbete med att söka förbättra den underåriges situation."
Socialnämnden måste i de fall som nu avses avsluta själva utredningen enligt 50 § SoL utan att någon åtgärd sätts in. Visar uppföljningen av familjen eller andra uppgifter på att en utredning behöver inledas på nytt, måste en utredning med stöd av 50 § SoL initieras.
JO har (beslut 1995-11-27, dnr 4065-1994) kommenterat bedrivande av utredning enligt 50 § SoL. JO uttalade: "Jag har i ett flertal tidigare ärenden betonat vikten av att en barnavårdsutredning bedrivs skyndsamt och koncentrerat. Utredningen syftar till att göra det möjligt för nämnden att fatta beslut i ärendet. Det är inte godtagbart att utredningen får karaktären av en ständigt pågående insats. Om förhållandena är sådana att vård enligt LVU kan bli aktuell och utredningen förhalas på grund av att vårdnadshavaren vägrar delta i denna kan vårdnadshavarens bristande medverkan utgöra ett skäl för ett omedelbart omhändertagande. Om utredningen å andra sidan visar att någon åtgärd inte är påkallad skall utredningen avslutas."
En grundläggande förutsättning för att LVU skall vara tillämplig är att det föreligger missförhållanden relaterade till den unges miljö eller till hans eget beteende. Det fordras dessutom att dessa missförhållanden innebär en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och att den vård som behövs för att förebygga eller reparera skadan inte kan ges frivilligt. Med hälsa avses både fysisk och psykisk hälsa. Den unges utveckling innefattar såväl social som känslomässig och intellektuell utveckling.
Kunskaper om barns och ungdomars behov och utveckling är här av grundläggande betydelse. Det är framför allt en social bedömning i vid bemärkelse som måste göras. I vissa situationer behöver den sociala bedömningen kompletteras med t.ex. ett rättsläkarintyg, ett barnpsykiatriskt intyg, ett psykologutlåtande eller andra utlåtanden av särskilt sakkunniga. Föräldrarnas förutsättningar att tillgodose den unges behov och deras möjlighet att erbjuda en tillfredsställande hemmiljö och tillräckligt stöd måste bedömas.
Missförhållandet eller beteendet behöver inte ha lett till någon redan konstaterad skada hos den unge, men risken för skada måste vara påtaglig. Socialnämnden måste visa på de konsekvenser missförhållandena eller beteendet kan få för den unges hälsa eller utveckling.
I förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 62) uttalades följande beträffande den påtagliga risken för skada:
"En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande av unga bör inte få vidtas utan tungt vägande skäl. För ett ingripande med stöd av lagen måste därför enligt min mening krävas att det inte är frågan om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling."
I uttrycket "påtaglig risk för skada" ligger att det inte kan vara fråga om någon ringa risk för skada. Övergående eller mindre betydande risk är alltså inte tillräckligt för ett ingripande enligt LVU. Det skall gå att konstatera att risken för skada har sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Det måste således föreligga konkreta omständigheter som talar för att en risk för skada föreligger. Subjektiva antaganden om en sådan risk eller ovidkommande omständigheter, t.ex. allmänna samhällsvärderingar eller inställning i trosfrågor, får inte läggas till grund för ett tvångsomhändertagande (prop. 1989/90:28 s. 107).
Redan en ringa grad av misshandel kan utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling, om det inte är fråga om en enstaka överilad handling (prop. 1989/90:28 s. 107). Om misshandeln är av allvarligare slag bör den unge regelmässigt beredas vård utanför det egna hemmet. Även om risken för upprepning av ett övergrepp går att undanröja genom att förövaren inte längre träffar barnet kan en påtaglig risk och därmed ett vårdbehov föreligga. Barnet kan genom det inträffade ha fått ett vårdbehov som inte kan tillgodoses i det egna hemmet.
Samma förutsättning för tvångsvård, dvs. påtaglig risk för skada, föreligger i beteendefallen som i miljöfallen. Avsikten är att markera att samhället bör kunna ingripa i ett tidigt skede mot tonåringar som missbrukar droger, begår brott eller i övrigt har sociala anpassningssvårigheter när det finns större möjligheter att vända en destruktiv utveckling (prop. 1989/90:28 s. 63).
Rättsfall
Regeringsrätten har i några domar behandlat frågan om påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.
Ett mål (RÅ 1995 ref 46) rörde frågan om det till följd av psykisk störning eller sjukdom hos modern förelåg sådana brister i omsorgen om barnet som medförde en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skulle skadas. Regeringsrätten uttalade:
"För att en risk i förevarande sammanhang skall bedömas vara påtaglig bör det krävas att det inte enbart är fråga om en ringa risk. Det måste finnas konkreta skaderisker och det skall kunna konstateras att riskfaktorerna har sådan allvarlig inverkan på barnets hälsa och utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Av de uttalanden som i målet gjorts av barnpsykiatriska experter framgår dock att betydande osäkerhet föreligger beträffande såväl sannolikheten för skador hos U. som vid vilken tidpunkt eventuella skador kan väntas uppkomma. För den händelse skador skulle uppstå går det inte heller att säga något bestämt om hur allvarliga de kan befaras bli. Regeringsrätten finner att vad nämnden åberopat och vad som i övrigt förekommit inte utvisar att det föreligger sådana brister i omsorgen om U. som medför en påtaglig risk för att hennes hälsa eller utveckling skall skadas. Förutsättningarna saknas därför för vård av U. med stöd av LVU."
Regeringsrätten resonerar på motsvarande sätt i RÅ 1995 ref 64, där domen dock inte var enhällig. Se även RÅ85 2:26, RÅ85 2:83 (I och II), RÅ85 2:46, RÅ 1995 ref 39 och RÅ 1991 ref 61.
Förutsättningar för ingripande
I 2 § LVU anges de förutsättningar som kan leda till att ett barn bereds vård med stöd av LVU på grund av förhållandena i hemmet (miljöfallen):
- misshandel
- otillbörligt utnyttjande,
- brister i omsorgen, eller
- något annat förhållande i hemmet.
Det är inte förhållandena i sig som utgör grunden för ingripande enligt LVU, utan de konsekvenser som dessa kan få för det enskilda barnets hälsa och utveckling på kort och lång sikt. Dessa konsekvenser måste bedömas från fall till fall och sättas i relation till att olika barn kan ha olika behov och olika egna resurser och att föräldrar har förmåga att tillgodose barns behov på olika sätt.
Det är inte möjligt att beskriva alla de situationer och förhållanden som kan föranleda åtgärder från socialnämndens sida, frivilliga eller med tvång. Vilka insatser som behöver vidtas måste självfallet avgöras från fall till fall. Det är viktigt att en sammanvägning görs av det enskilda barnets behov och föräldrarnas och andra närståendes sammantagna förmåga att tillgodose detta behov. Många gånger är det inte heller en faktor i hemmiljön som föranleder en åtgärd, utan flera olika faktorer som var för sig inte utgör något skäl för ingripande men som sammantagna uppfyller kriterierna för LVU.
Socialstyrelsen vill kraftigt framhålla att det är effekterna av föräldrarnas omsorgsförmåga i förhållande till det aktuella barnet som skall bedömas, inte t.ex. föräldrarnas missbruk i sig.
Åldersgränser vid beredande av vård med stöd av 2 § LVU
Vård enligt 2 § LVU kan beslutas för barn och ungdom under 18 år. Sådan vård upphör senast då den unge fyller 18 år (21 § andra stycket LVU).
Ofött barn
Beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut om ansökan om vård med stöd av LVU kan inte fattas innan ett barn har fötts.
Däremot hindrar inte sekretessen att uppgift om en gravid missbrukande kvinna eller närstående till henne lämnas mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet (14 kap. 2 § sjunde stycket SekrL).
I hemmet
Med uttrycket "i hemmet" avses både föräldrahemmet och annat hem där barnet stadigvarande vistas (prop. 1989/90:28 s. 108). Begreppet "i hemmet" har också en abstrakt betydelse. Det avser alla de situationer då den unge står direkt eller indirekt under vårdnadshavarens eller annan fostrares inflytande. Om den unge tillfälligt bor i en annan familj och far illa där, ankommer det i första hand på vårdnadshavaren att ta hem den unge. Om familjen där barnet vistas inte lämnar över den unge till vårdnadshavaren, får denne vända sig till länsrätten och begära verkställighet enligt reglerna i 21 kap. FB. Om vårdnadshavaren inte försöker få hem barnet kan dock LVU bli tillämplig.
När ett barn är placerat
Om ett barn, som är placerat genom socialnämndens försorg, far illa i ett familjehem eller i ett HVB, ankommer det på socialnämnden att göra en omplacering. Om hemmet vägrar att lämna ifrån sig barnet, kan inte nämnden anlita polishandräckning om det är en placering med stöd av socialtjänstlagen. Vid sådana placeringar får vårdnadshavaren i stället begära verkställighet hos länsrätten med stöd av föräldrabalkens bestämmelser (21 kap.). Om vårdnadshavaren inte gör det och därigenom inte tar sitt ansvar för att skydda barnet, måste nämnden överväga om det finns förutsättningar för ett ingripande med stöd av LVU.
JO har uppmärksammat frågan om möjligheten att använda LVU då en vårdnadshavare önskat få hem ett barn från ett familjehem (beslut 1985-12-18, dnr 2989-1985 s. 67). I ärendet vägrade familjehemsföräldrarna att lämna över barnet till vårdnadshavaren. Det fanns grund att anta att barnet for illa i familjehemmet. Socialnämnden omhändertog därför barnet med stöd av 6 § LVU och återförde barnet till vårdnadshavaren vars hemförhållanden var utan anmärkning och som själv ville ha hem barnet. Enligt JO var omhändertagandet enligt 6 § LVU felaktigt. Socialnämnden borde i stället ha hänvisat vårdnadshavaren att hos länsrätten begära överflyttning av barnet.
Om barnet däremot är placerat med stöd av LVU, kan socialtjänsten begära polishandräckning för att flytta barnet från det olämpliga hemmet i syfte att göra en omplacering.
Ungdomar som flyttat hemifrån
Med begreppet "hemmet" åsyftas enligt Socialstyrelsens uppfattning i detta sammanhang ett hem där den unge är barn i förhållande till vuxna eller på annat sätt står under vårdnadshavarens tillsyn. Detta innebär t.ex. att en underårig flicka, som sammanbor med en man som misshandlar henne, inte enbart genom sin underårighet skyddas av LVU. Har flickan tvingats till sammanboende av sin vårdnadshavare kan förhållandena däremot vara att hänföra till vårdnadshavaren och LVU kan då vara tillämplig. Likaså kan LVU vara tillämplig om vårdnadshavaren inte medverkar till att den unge som vistas i skadliga miljöer kommer bort därifrån. Det kan gälla ungdomar som bor i s.k. knarkarkvartar eller hos kriminella personer.
Barn som inte vistas hos föräldrarna
LVU kan tillämpas även om barnet befinner sig i ett annat hem än det egna och vårdnadshavaren står i begrepp att ta hem barnet. Om grunderna för vård enligt LVU är uppfyllda hos vårdnadshavaren, kan LVU vara tillämplig även om ingen anmärkning kan riktas mot hemmet där barnet tillfälligt befinner sig (prop. 1989/90:28 s. 108). Nämnden behöver inte avvakta tills barnet kommit hem till föräldrarna och där konstateras fara illa. Däremot måste det stå klart att föräldrarna avser att ta hem barnet inom en snar framtid. Ett exempel på att LVU kan tillämpas även om barnet inte befinner sig i föräldrahemmet gäller ett nyfött barn. Det finns inte något som hindrar att ett barn omhändertas direkt efter födelsen om nämnden bedömer att det finns skäl till detta.
Misshandel
LVU är tillämplig i alla situationer där ett barn utsätts för misshandel i hemmet. Med misshandel menas både fysisk och psykisk misshandel.
Fysisk misshandel
Socialnämnden skall bedöma vilken risk för barnets hälsa och utveckling som föreligger på grund av misshandeln. Den risken beror i sin tur bl.a. på hur allvarlig misshandeln är, om den upprepats, om risk för upprepning föreligger och barnets ålder. Redan en ringa grad av misshandel eller fysisk bestraffning kan utgöra en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling om det inte är fråga om en enstaka, överilad handling. Någon gång kan det vara uppenbart att risk för upprepning inte föreligger, t.ex. om förövaren inte längre finns i barnets hem. Grund för ingripande kan ändå finnas med hänsyn till risken för barnets framtida utveckling. Barnet kan t.ex. behöva behandling för att bearbeta det inträffade och vårdnadshavaren motsätter sig den behövliga vården. Det kan då finnas risk för framtida skada på barnet.
Socialstyrelsen vill här erinra om bestämmelsen i 6 kap. 1 § FB om förbud mot aga. I många länder förekommer barnaga som uppfostringsmetod. Föräldrar som kommer från andra kulturer kan ha svårt att förstå och acceptera det svenska förbudet mot aga. Några särskilda regler gäller naturligtvis inte för invandrade familjer. Aga inom familjen kan således aldrig accepteras.
Kvinnlig könsstympning
Enligt lagen (1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor är det straffbart att utföra ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (omskärelse), oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.
Då en anmälan om misstanke om planerad kvinnlig könsstympning inkommer till socialtjänsten eller om socialtjänsten på annat sätt får kännedom om sådan misstanke, bör det första vara att informera familjen om svensk syn på könsstympning och att svensk lag förbjuder sådana ingrepp.
Om socialnämnden bedömer att det inte finns något annat sätt att skydda en flicka mot könsstympning, anser Socialstyrelsen att LVU bör kunna tillämpas till dess nämnden bedömer att faran för flickan är över. Se vidare Socialstyrelsens Meddelandeblad 2/93.
Münchhausen-syndrom by proxy
Ett fysiskt övergrepp som uppmärksammats alltmer på senare tid är Münchhausen-syndrom by proxy. Syndromet innebär att föräldrarna, oftast modern, framkallar en sjukdom hos barnet. De hittar på sjukdomssymtom hos barnet eller skadar själva barnet. På grundval av föräldrarnas berättelser kan barnet utsättas för smärtsamma undersökningar, operationer och behandlingar. Genom att utan orsak behöva underkasta sig smärtsamma undersökningar, utsätts barnet för en form av fysiskt övergrepp på föräldrarnas initiativ. Risken för att barnet skall få bestående men eller avlida är inte ringa. LVU är tillämplig i dessa fall.
Brottsbalkens regler om misshandel
Enligt 3 kap. 5 § BrB föreligger misshandel om någon tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Som kroppsskada räknas sår, svullnader, benbrott och ledskador, men även funktionsrubbningar av olika slag som förlamningar eller skador på syn och hörsel. Sjukdom inbegriper även psykisk sjukdom eller invaliditet samt sådant lidande som medför en medicinsk påvisbar effekt. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Misshandelsbrotten är uppdelade i misshandel (3 kap. 5 § BrB) och grov misshandel (3 kap. 6 § BrB).
Vid bedömningen av om en misshandel skall anses som grov skall enligt lagtexten (3 kap. 6 § BrB) särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet. HD har i ett fall (NJA 1992 s. 85) funnit att misshandel av ett 1,5 år gammalt barn utgjorde grov misshandel. Misshandeln hade såvitt framkommit skett endast vid ett tillfälle. Barnet hade ett 25-tal skador i form av blåmärken och skrapsår som var av mindre allvarligt slag. HD fann dock att misshandeln vittnade om sådan hänsynslöshet att den var att bedöma som grov eftersom den riktats mot ett litet barn som var helt skyddslöst.
Nämndens bedömning av misshandel
Brottsbalkens kriterier för misshandel och LVU:s bestämmelser om vilka förhållanden som kan ligga till grund för vård är inte helt jämförbara. Nämnden har möjlighet att ingripa med stöd av LVU om ett barn utsätts för misshandel, även om det inte går att slå fast vem som är gärningsman eller om det inträffade inte kan hänföras till misshandel enligt brottsbalken.
Socialnämnden har således att göra en självständig bedömning av barnets behov av skydd och stöd och behöver inte avvakta polisutredningen. Nämndens bedömning skall inte enbart omfatta en eventuell polisanmäld misshandel utan barnets hela situation. Nämnden har att vidta de åtgärder som behövs för att skydda barnet och ge det erforderlig vård oberoende av om en polisutredning leder till åtal och fällande dom eller om åtalet läggs ner eller den misstänkte frikänns. Uppgifter från polisutredningen kan naturligtvis vara värdefulla som del i den sociala utredningen av vad barnet utsatts för.
Socialnämnden har att ta ställning till om barnet behöver beredas vård utanför det egna hemmet. Då små barn utsätts för misshandel är det som regel oundvikligt att skilja dem från hemmet (prop. 1989/90:28 s. 107). Naturligtvis måste en noggrann bedömning göras i det enskilda fallet. Att garantera barnets behov av skydd måste dock vara den primära uppgiften för socialtjänsten. Även om den person som misstänks för eller har gjort sig skyldig till övergrepp lämnar hemmet, är det viktigt att bedöma om barnets vårdnadshavare i fortsättningen kan skydda barnet.
Psykisk misshandel
Psykiska övergrepp mot barn kan ske i många olika situationer. Eftersom psykisk misshandel inte märks lika tydligt som fysisk, kan den vara svårare att styrka. Psykisk misshandel kan även ligga nära situationer som kan bedömas som "brister i omsorgen".
Med psykisk misshandel menas exempelvis att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terror (prop. 1989/90:28 s. 107). Det kan vara att ett barn alltid särbehandlas negativt i jämförelse med syskonen, inte får äta med familjen, inte alls får motsvarande standard som övriga familjemedlemmar etc. En annan situation är då föräldrarna ständigt säger till ett barn att det är dumt, klumpigt, fult, värdelöst, det värsta som hänt föräldrarna etc. Ett annat exempel är då ett barn ständigt lever under hot av något slag, t.ex. hot om stryk eller andra repressalier eller att föräldrarna inte vill ha kvar barnet i hemmet.
Otillbörligt utnyttjande
Begreppet otillbörligt utnyttjande avser i första hand att någon utnyttjar barnet sexuellt. Det kan också vara fråga om att barnet utnyttjas i pornografiskt syfte.
För ytterligare vägledning, se Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3) "Sexuella övergrepp mot barn".
Barnet kan vidare utnyttjas otillbörligt på så sätt att det tvingas utföra ett alltför ansträngande kroppsarbete eller att en förälder lägger på barnet ett så stort självständigt ansvar för hemmet eller familjen att det medför en påtaglig risk för skada på barnets hälsa eller utveckling (prop. 1989/90 s. 107).
Överkrav kan ligga nära förhållanden som kan bedömas som "brister i omsorgen" genom att barnet inte får erforderlig omsorg i förhållande till sin ålder och sina behov.
Ett otillbörligt utnyttjande behöver inte vara medvetet från fostrarens sida. Det kan vara så att denne inte själv förmår att ta tillräckligt ansvar för hemmet eller inte inser vad som fordras av en vuxen. Det har då skett ett rollbyte i familjen och barnet övertar föräldrarollen. Ett sådant förhållande är inte ovanligt i missbrukarfamiljer.
Enbart det förhållandet att en förälder är sjuk eller funktionshindrad och att barnet därför får ta mer ansvar än jämnåriga behöver inte innebära att ett otillbörligt utnyttjande föreligger.
Brister i omsorgen
Psykiska behov
Barn kräver för sin utveckling en miljö som kan ge trygghet, stimulans och känslomässig näring. Ju yngre barnet är desto mer beroende är det av sina föräldrar/vårdare. Även de vuxnas inbördes relation och samarbetsförmåga är viktig för barnet.
Om missförhållanden i ett barns hem märks utåt kan det ofta vara uppenbart att barnet far illa och behöver hjälp. Det kan t.ex. gälla vid missbruk hos föräldrarna, öppet utlevd aggressivitet, psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna eller andra situationer där föräldrarnas symtom är uppenbara för omgivningen. Men också i familjer som ytligt sett fungerar väl kan barn fara illa psykiskt eller utsättas för brister i omsorgen. I konflikter mellan föräldrar får barn många gånger sitta emellan så att deras utveckling kommer i fara. Barn är känsliga för familjeproblem och missförhållanden i hemmiljön och kan reagera med olika symtom. Dessa kan ta sig uttryck på olika sätt i beteendestörningar eller i psykosomatiska symtom som t.ex. aggressivitet, huvudvärk, magont, sömn- eller matproblem eller inkontinens. En del barn reagerar med depression och blir mycket tysta och inåtvända och isolerar sig från sin omgivning.
Brister i omsorgen kan föreligga då ett barns psykiska behov inte tillgodoses men naturligtvis även om inte de fysiska behoven tillgodoses. Ett litet barn är för sin psykiska och fysiska behovstillfredsställelse mer beroende av vuxna än ett äldre barn. Allmänt sett medför psykiska problem och/eller allvarligt missbruk hos föräldrarna negativa konsekvenser för barn. För att kunna vidta åtgärder måste socialnämnden dock kunna påvisa att bristerna hos föräldrarna är sådana att det aktuella barnets behov inte tillgodoses. Ett barns behov måste bedömas utifrån en helhetssyn på barnet med hänsyn tagen till dess ålder, utveckling och andra omständigheter. Detta innebär att barn med liknande symtom kan ha olika vårdbehov som kräver olika insatser beroende på det enskilda barnets personliga resurser.
Behov av fysisk omvårdnad
Ett litet barn är för sin överlevnad helt beroende av vuxna. Barnet måste få mat och skyddas från att skada sig. Det behöver en regelbunden och trygg livsföring. Barnets och hemmets hygien måste åtminstone vara sådan att barnet inte utsätts för hälsorisker. Barnets fysiska utveckling är även beroende av en nära kontakt med vårdaren. Vid allvarliga brister i den kontakten kan barnets viktökning, rörelseutveckling, intellektuella utveckling m.m. hämmas eller avstanna, "failure to thrive". Barnet kan även gå tillbaka i sin utveckling. En del barn kan ha särskilda behov på grund av tidigare upplevelser. Barn i flyktingfamiljer kan t.ex. ha upplevt traumatiska händelser och till följd av det ha ett stort behov av stöd och behandling.
Nödvändig läkarvård
En annan situation som faller under begreppet "brister i omsorgen" är att vårdnadshavaren utsätter barnets hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom att inte se till att barnet får lämplig läkarvård. Det kan gälla när vårdnadshavaren motsätter sig en nödvändig medicinsk behandling, t.ex. en operation, blodtransfusion eller medicinering. Det kan även röra sig om barn som har ett funktionshinder vilket fordrar särskild behandling eller träning för att barnet i framtiden skall kunna leva ett så bra liv som möjligt och dess utveckling inte skall äventyras (prop. 1989/90:28 s. 108).
Det är viktigt att föräldrarna noga informeras om de följder som kan bli aktuella om ett barn inte får nödvändig läkarvård. Det är också viktigt att föräldrarnas synpunkter på alternativa behandlingar noga beaktas.
Övrigt
Brister i omsorgen kan även föreligga om barnet inte behandlas på ett adekvat sätt i förhållande till sin ålder. Det förekommer att föräldrar behandlar relativt stora barn som om de var mycket små vilket hindrar deras utveckling. För lite omsorg i förhållande till barnets ålder kan å andra sidan också innebära brist i omsorgen.
En omsorgsbrist som även berörs under rubriken "Annat förhållande i hemmet" är då barnet lämnas till andra och miljön där barnet vistas är otillfredsställande. Underlåter vårdnadshavaren att flytta barnet från den skadliga miljön, kan det innebära en omsorgsbrist (prop. 1989/90:28 s. 108). Andra gånger kan de hem dit barnet lämnas i sig erbjuda goda förhållanden, men vårdnadshavaren lämnar barnet i olika miljöer i en sådan omfattning att det kan bli skadligt för barnet. Det utmärkande för en sådan situation är att barnet utsätts för ständiga flyttningar. En liknande situation föreligger enligt Socialstyrelsens uppfattning om barnet visserligen vistas i det egna hemmet, men det ständigt är nya personer som tar hand om det. Barnet kan då riskera att inte få trygghet och kontinuitet och en möjlighet att knyta an till en eller ett par vuxna.
Annat förhållande i hemmet
Med uttrycket "annat förhållande i hemmet" avses bl.a. fall då missförhållandena i hemmet inte i första hand beror på vårdnadshavaren själv utan på t.ex. en sambo till denne. Det kan vidare vara fråga om förhållanden där en förälder inte alls knyter an till sitt barn eller där föräldern lever i en sjuklig symbios med barnet (prop. 1989/90 s. 108).
Svårartade relationsstörningar mellan barn och förälder eller annan fostrare kan innebära en mycket allvarlig risk för den unges hälsa, t.ex. genom risk för självmord, eller risk för den sociala utvecklingen genom att den unge söker sig hemifrån. Oberoende av orsaken till relationsstörningen kan ett vårdbehov föreligga på grund av störningen. Det behöver således inte föreligga i mer traditionell bemärkelse konstaterbara missförhållanden i hemmet eller i den unges eget beteende. Relationsstörningen i sig kan utgöra "ett annat förhållande i hemmet" som bedöms vara skadligt för barnet.
Det behöver inte vara vårdnadshavaren som utsätter barnet för missförhållandet. Eftersom vårdnadshavaren har ansvaret för barnets förhållanden skall denne även se till att barnet inte utsätts för övergrepp, vanvård etc. av andra. Underlåter eller brister vårdnadshavaren i sitt ansvar för att barnet har tillfredsställande förhållanden, kan en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling relateras till vårdnadshavaren.
Regeringsrätten har prövat ett mål (RÅ 1990 ref 97), som avsåg en 16-årig pojke som på grund av allvarliga relationsstörningar mellan pojken och dennes föräldrar var placerad i familjehem med stöd av LVU. När Regeringsrätten prövade frågan om upphörande av vården förelåg inte längre de ursprungliga missförhållandena i hemmet. Pojken vägrade emellertid att flytta hem och han uttryckte mycket negativa känslor mot sina biologiska föräldrar. Stora ansträngningar hade gjorts för att få honom att acceptera kontakt med föräldrarna. Ytterligare försök i den vägen bedömdes innebära en påtaglig risk för pojkens hälsa och utveckling. Hans inställning till kontakt och hemflyttning var konsekvent och väldokumenterad. Regeringsrätten fann att oberoende av vem som kunde läggas relationsstörningen till last så var den ett faktum. Den ansågs medföra en påtaglig risk för pojkens hälsa och utveckling, och risken var att hänföra till förhållandena i pojkens hem. Regeringsrätten fann att behov av vård med stöd av LVU fortfarande förelåg.
När föräldrarna har för avsikt att placera barnet utomlands
Föräldrabalken ger vårdnadshavaren rätt att bestämma var den unge skall bo. En del föräldrar av utländsk härkomst vill ibland skicka sina barn till hemlandet för bl.a. äktenskap.
När barnet är svensk medborgare gäller svensk lag för äktenskapsålder samt att äktenskapet naturligtvis skall vara frivilligt. Om hemsändning till ett ursprungsland för äktenskap mot den unges vilja blir aktuell för en svensk medborgare, bör detta enligt Socialstyrelsens uppfattning kunna utgöra grund för vård med stöd av LVU med åberopande av annat förhållande i hemmet.
Barn som inte vistas i Sverige
Har den unge tillfälligt lämnat landet eller förts ut ur landet kan han ändå anses stå under sin vårdnadshavares ansvar. Ibland kan den unge medvetet ha förts ut ur landet för att förhindra att den unge omhändertas eller bereds vård.
Ett beslut om vård med stöd av LVU kan fattas även om den unge inte vistas i landet, men det måste finnas någon kommun som är behörig att ansöka om vård. Sverige har dock inte någon möjlighet att verkställa ett beslut så länge som den beslutet rör befinner sig i utlandet.
Förutsättningar för ingripande
I 3 § LVU anges förutsättningarna för att vård skall få beslutas på grund av den unges eget beteende (beteendefallen):
- missbruk av beroendeframkallande medel,
- brottslig verksamhet, eller
- något annat socialt nedbrytande beteende.
För att ligga till grund för ett beslut om vård skall den unges beteende i sig medföra en påtaglig risk för att den unge själv tar skada.
Många gånger är dock den unges agerande orsakat av brister i hemmiljön. Socialstyrelsen anser därför att socialnämnden noga bör överväga om inte även miljöindikationen bör ligga till grund för en ansökan om vård med stöd av LVU i de fall förutsättningarna för vård enligt 3 § LVU föreligger. Detta gäller främst ungdomar i de nedre tonåren.
Det är endast den unges eget vårdbehov som får ligga till grund för ingripandet. Intresset av t.ex. ett samhällsskydd eller skydd för den unges familj är i sig inte tillräckliga skäl för vård med stöd av LVU.
Åldersgränser vid beredande av vård med stöd av 3 § LVU
Vård med stöd av 3 § LVU på grund av den unges eget beteende kan beslutas beträffande ungdomar som ännu inte fyllt 20 år (1 § tredje stycket LVU). Detta innebär att ansökan om vård skall ha hunnit bifallas innan den unge fyller 20 år. Beslutet om vård behöver dock inte ha vunnit laga kraft inom denna tid. Om beslutet överklagas och den unge hinner bli 20 år innan frågan avgörs i högre instans, utgör detta inget hinder mot att fastställa beslutet (RÅ 1987 ref 8). Har däremot lägre instans avslagit ansökan om vård med stöd av LVU kan inte en högre instans efter överklagande bifalla ansökan om den unge under tiden hunnit fylla 20 år.
Vård som beslutats med stöd av 3 § LVU skall upphöra senast då den unge fyller 21 år (21 § tredje stycket LVU).
Pågående vård med stöd av 2 § LVU
Om den unge vårdas med stöd av 2 § LVU utgör detta inget hinder mot att vård beslutas även med stöd av 3 § LVU. Detta kan bli aktuellt om den unge på grund av missbruk eller kriminalitet behöver beredas vård även enligt 3 § LVU. Den unge kan även närma sig åldersgränsen 18 år, men vårdbehovet kvarstår på grund av den unges eget beteende. Ett annat exempel är då den unges vårdbehov inte kan tillgodoses genom placering i familjehem eller HVB utan endast på ett särskilt ungdomshem. Endast om den unge vårdas med stöd av 3 § LVU får de särskilda befogenheterna i 1520 §§ LVU användas. En ansökan om vård med stöd av 3 § LVU måste naturligtvis i vanlig ordning göras till länsrätten.
Vård med stöd av LVU lämpligare än annan vård
När det gäller ungdomar mellan 18 och 20 år sägs i 1 § tredje stycket LVU att vård får beredas den unge om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.
För missbrukare i denna ålderskategori kan den vård som kan ges genom socialnämndens försorg vara bättre ägnad att förhindra att missbruket leder till skada för den unges utveckling än de insatser som kan ges genom annat samhällsorgans försorg.
Vård med stöd av LVU skall endast jämföras med sådan institutionell vård för vilken den unge kan omhändertas mot sin vilja, t.ex. vård enligt LVM, LPT, LRV eller kriminalvård. Vård genom enskildas försorg, som t.ex. frivillig vård i familjehem, är inte någon sådan vård som i detta avseende skall jämföras med vård enligt LVU (RÅ 1983 2:52).
Missbruk av beroendeframkallande medel
Om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, kan LVU vara tillämplig. Med beroendeframkallande medel avses alkohol, narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat som thinner (prop. 1979/80:1 s. 582). Med alkohol menas sprit och alla sådana drycker som inte räknas som alkoholfria enligt lagen (1977:292) om tillverkning av drycker. Med narkotika avses de medel som Läkemedelsverket upptar i sin narkotikaförteckning.
Till beroendeframkallande medel hör även flyktiga lösningsmedel, ersättningsmedel som hårvatten, deodoranter m.m. som innehåller alkohol. Vidare ingår även icke-medicinskt och icke-vetenskapligt bruk av beroendeframkallande läkemedel, främst bensodiazepiner som Valium, Rohypnol, Stesolid m.fl.
Frågan om det föreligger ett missbruk av beroendeframkallande medel måste bedömas utifrån vilket/vilka preparat det rör sig om, hur ofta och hur mycket den unge konsumerar, situationen kring användningen, de konsekvenser bruket fått, den unges ålder och övriga omständigheter. Ungdomar, och framför allt flickor, etablerar ett missbruk på kortare tid än vuxna och en beroendesituation utvecklas snabbare. De sociala konsekvenserna kan också bli allvarliga eftersom unga personer ännu inte hunnit få någon förankring på arbetsmarknaden eller genom att de bildat familj.
Allt icke-medicinskt och icke-vetenskapligt narkotikabruk är missbruk. Användandet av narkotika vid ett enstaka tillfälle behöver dock inte innebära att det finns en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. En sådan bedömning måste göras från fall till fall. Även ett enstaka bruk av narkotika bör dock vara ett observandum till socialtjänsten att hålla sig underrättad om den unges fortsatta utveckling. I förarbetena till tidigare LVU uttalades följande (prop. 1979/80:1 s. 582):
"Ett regelbundet bruk av sådana preparat i barn- och ungdomsåren kan mycket snart leda till fara för den unges hälsa eller utveckling. Ur bruket av alkohol kan utvecklas ett beroende som den unge inte själv förmår ta sig ur. Redan i utvecklingen mot en beroendesituation kan det således ligga en fara för den unges hälsa och utveckling. Uppenbarligen skall i första hand insatser i den unges eget hem ge honom stöd och hjälp. Missbruket kan emellertid ha nått den grad att det föreligger allvarlig fara och att det behövs vård utom det egna hemmet. Går det i sådana fall inte att få ett samtycke till vården, kan det bli nödvändigt att bereda den underårige vård med stöd av LVU. Det förekommer inte sällan att ungdomar använder narkotiska preparat vid något enstaka tillfälle, men att missbruket upphör av sig självt. Enstaka bruk av tung narkotika som t.ex. heroin liksom en längre tids frekvent missbruk oavsett vilket preparat det är fråga om kan däremot innebära en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Kan i sådant fall behövlig vård inte ges i frivilliga former, bör LVU:s bestämmelser bli tillämpliga."
Blandmissbruk kan förekomma hos missbrukande ungdomar. Genom att olika preparat blandas är effekten svårare att förutse, vilket gör att missbruket måste bedömas som mer riskfyllt.
Brottslig verksamhet
Brottslig verksamhet kan innebära att LVU är tillämplig. Detta förutsätter att den unge begår upprepade brott som inte är av bagatellkaraktär eller att den unge begår ett enstaka brott av allvarligt slag. En förutsättning är dock att brottsligheten ger uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan anses föreligga ett vårdbehov.
Det är vårdbehovet som är det centrala och inte brottet i sig. LVU är en vårdlag. Straff kan utdömas flera år efter det att brottet begåtts, medan vårdbehovet skall vara aktuellt för att insatser inom socialtjänsten skall kunna ges.
Annat socialt nedbrytande beteende
Med "socialt nedbrytande beteende" menas att den unges beteende avviker från samhällets grundläggande normer på ett sätt som kan leda till en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. En helhetsbedömning av den unges situation i relation till hans ålder är därvid viktig att göra. Exempel på ett socialt nedbrytande beteende kan vara att den unge begått ett eller ett par allvarliga brott utan att det kan betraktas som brottslig verksamhet i nyssnämnt avseende. Ett annat exempel kan vara att den unge annat än tillfälligtvis vistas i missbruksmiljöer eller s.k. knarkarkvartar, eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på sexklubb. Beteendet skall innebära en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling, vilket framgår av paragrafens inledning. I fråga om prostitution torde den förutsättningen regelmässigt vara uppfylld.
Det bör observeras att nämnden bör göra en sammantagen bedömning av de olika beteenden som den unge uppvisar (jfr RÅ84 2:31).
Missbruk av anabola steroider
Anabola steroider klassas inte som beroendeframkallande medel (prop. 1993/94:149 s. 45). De påverkar dock dem som använder preparaten nedbrytande både socialt och medicinskt. Genom att innehav av dopingpreparat kriminaliserats har en markering av dess skadlighet gjorts, jfr lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan bruk av anabola steroider utgöra ett sådant annat socialt nedbrytande beteende som omfattas av LVU (jfr SOU 1996:126 s. 217). För att bedöma risken för den unges hälsa och utveckling måste missbrukets omfattning, effekter, syfte m.m. bedömas mer sammantaget och sättas i relation till den unges livsföring och beteende i övrigt.
Skolskolk
Varken i lagtext eller i förarbeten till LVU nämns något om skolskolk. Skolk är primärt en uppgift för skolan att åtgärda och torde i sig inte kunna utgöra grund för vård enligt LVU.
Åtgärder för barn och ungdomar som hålls hemma från skolan av sina föräldrar, hör snarare samman med förutsättningar för vård enligt 2 § LVU än 3 § LVU.
Psykiskt störda ungdomar
En psykisk störning hos den unge utgör i sig inte grund för vård med stöd av LVU. När det gäller ungdomar som till följd av en psykisk störning missbrukar, begår brott eller har ett annat socialt nedbrytande beteende kan det dock finnas skäl att ingripa med ett omhändertagande med stöd av LVU.
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar som far illa får den hjälp de behöver. Det måste emellertid avgöras från fall till fall vilken vård som är lämpligast. I vissa fall kan den nödvändiga vården ges inom ramen för socialtjänstens egna behandlingsresurser, i andra fall kan det vara lämpligare att bereda den unge vård inom psykiatrin (prop. 1989/90:28 s. 67).
Unga lagöverträdare
Barn under 15 år
Enligt 1 kap. 6 § BrB får en person inte dömas till påföljd för brott som han begått innan han fyllt 15 år. Socialnämnden har dock ansvar för att utreda behovet av stöd för den unge och det föreligger inga hinder för nämnden att åberopa brottslig verksamhet som grund för en ansökan om vård med stöd av 3 § LVU för någon som inte fyllt 15 år. Socialnämnden skall göra en helhetsbedömning av den unges situation och vårdbehov.
Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd (FAP 403-1) "Om utredning av brott under 15 år m.m.".
Ungdomar som fyllt 15 men inte 18 år
En person som fyllt 15 år är straffbar, dvs. han kan dömas till straff för brott han begått efter det han fyllt 15 år. För ungdomar under 18 år ligger dock det primära ansvaret för den unges behov av insatser på socialnämnden (prop. 1979/80:1 del C s. 52).
Om någon har begått ett brott innan han fyllt 18 år, får åklagaren enligt 16 § LUL under vissa förutsättningar besluta om åtalsunderlåtelse.
Åtalsunderlåtelse får enligt 17 § LUL beslutas om den unge blir föremål för sådan åtgärd som anges nedan och det med skäl kan antas att vad som därigenom vidtas är lämpligast för den unge.
- vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen,
- vård eller annan åtgärd enligt LVU, eller
- annan åtgärd som innebär att den unge får hjälp och stöd.
Åtalsunderlåtelse får också beslutas om det är uppenbart att brottet skett av okynne eller förhastande.
Vid bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas skall åklagaren särskilt beakta den unges vilja att avhjälpa eller begränsa skadan.
Även om åtal väcks mot den unge skall domstolen iaktta vissa begränsningar vad gäller påföljdsvalet. Enligt 30 kap. 5 § BrB får rätten, för brott som någon begått innan han fyllt 18 år, döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.
Ungdomar som fyllt 18 men inte 21 år
Vård inom socialtjänsten har för lagöverträdare inom denna åldersgrupp inte företräde framför straffrättsliga sanktioner. Socialtjänsten har dock möjlighet att ingripa även mot dessa ungdomar och ansöka om vård med stöd av LVU om sådan vård anses vara lämpligare än annan vård, se s. 31
Kan den som är under 21 år och som begått brottslig gärning bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU, får rätten enligt 31 kap. 1 § BrB överlämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.
För brott som någon begått efter det han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl (30 kap. 5 § BrB).
En ansökan om vård med stöd av LVU hos länsrätten skall enligt 4 § andra stycket LVU innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna.
Fyra dokument bör finnas med:
- ansökan om vård där grunderna för vård anges samt protokollsutdrag från det nämndsammanträde vid vilket det beslutades om att ansöka om vård
- social utredning/redogörelse
- vårdplan
- läkarintyg
Ansökan
I ansökan skall anges grunderna för vårdyrkandet, dvs. vilka brister som föreligger i den unges hemförhållanden (miljöfallen) eller i den unges beteende (beteendefallen) och på vad sätt den unge befaras ta skada av rådande förhållanden (4 § andra stycket LVU). Av ansökan skall också framgå att det kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke av vårdnadshavaren och, när den unge har fyllt 15 år, av honom själv (prop. 1989/90:28 s. 109). Vårdnadshavarens och den unges syn på vårdbehovet bör redovisas.
Vid ansökan till länsrätten tillämpas bestämmelserna i 54 § SoL. Detta innebär att förvaltningslagens regler om bl.a. parts rätt till insyn, om kommunikation, om parts rätt att meddela sig muntligt och myndigheters skyldighet att motivera sina beslut är tillämpliga. Den som ärendet rör har också enligt 55 § SoL rätt att närvara vid nämndens sammanträde, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Nämndens beslut att ansöka om vård med stöd av LVU kan inte överklagas.
Den unges synpunkter
Av 36 § första stycket LVU framgår att den unge, om han fyllt 15 år, har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LVU. Enligt tredje stycket bör barn som är yngre än 15 år höras om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.
Utredning
När det gäller handläggningen av den utredning som ligger till grund för en ansökan om vård med stöd av LVU, se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
Vårdplan den behövliga vården
Det är lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan om vård presenterar en specificerad vårdplan (prop. 1989/90:28 s. 109). 3 17-0731
En vårdplan är en övergripande plan över den vård som socialnämnden anser nödvändig.
Vårdplanen skall så långt möjligt upprättas i samråd med vårdnadshavaren och, när det rör äldre barn, även i samarbete med den unge. Särskilt viktigt är det då den unge fyllt 15 år (1 och 36 §§ LVU).
Av planen bör framgå vilka insatser nämnden tidigare vidtagit, den unges nuvarande situation samt det behandlingsbehov som föreligger och det sätt på vilket nämnden avser att tillgodose detta. Planen bör också redovisa på vilket sätt den planerade vården utanför det egna hemmet kommer att ingå som en del i ett vårdprogram. Planen får emellertid inte låsa den fortsatta behandlingen utan skall naturligtvis kunna revideras och anpassas efter utvecklingen av vården (prop. 1979/80:1 s. 585).
Vårdplanens innehåll
Vårdplanen bör enligt Socialstyrelsens uppfattning innehålla uppgifter om vilken vårdform som är planerad, dvs. familjehem eller hem för vård eller boende, vårdens huvudsakliga inriktning och under vilka premisser socialnämnden anser att vården bör kunna upphöra. Det är inte möjligt att i vårdplanen sätta ut någon specifik tid för när vården skall upphöra. Däremot bör ett visst tidsperspektiv kunna anges, t.ex. om vården är avsedd att vara långvarig, att pågå under flera år eller liknande.
JO har i beslut (JO 1992/93 s. 308) uttalat att det inte är möjligt att på förhand bestämma hur länge vården skall fortgå och att det måste anses som olämpligt att i en vårdplan bestämma en minsta tid som vården skall fortgå.
Särskilda inslag i vården bör anges så långt det går att förutse, t.ex. barnpsykiatrisk behandling. En viktig fråga är hur kontakten mellan barnet och föräldrarna samt andra för barnet betydelsefulla personer skall ordnas under vårdtiden.
Om nämnden vid ansökan vet vilket specifikt familjehem eller HVB nämnden har för avsikt att placera den unge i, bör hemmet enligt Socialstyrelsens uppfattning anges i vårdplanen. Om nämnden däremot inte känner till vilket hem den unge skall placeras i, bör i stället vårdformen anges, t.ex. familjehem eller HVB.
Socialnämnden beslutar om innehållet i vården av den unge. Däremot ger LVU inte nämnden någon befogenhet att tvinga barnets föräldrar att underkasta sig någon form av vård. Vårdplanen för barnet omfattar därför endast den vård som planeras för barnet. Om grunden för vården är barnets hemmiljö kan ofta föräldrarna behöva någon form av insats. En särskild plan över insatser för föräldrarna bör då upprättas. Men det rör sig då om en vårdplan för föräldrarna vilken inte ingår i barnets vårdplan.
Särskild handling
LVU är inte tillämplig om den behövliga vården kan ges med samtycke. De som skall lämna samtycke till den föreslagna vården måste veta vad de samtycker till. För att tydligt markera skillnaden mellan utredningen och vårdplanen anser Socialstyrelsen att vårdplanen bör utgöra en separat handling. Det är även praktiskt med tanke på att vårdplanen ligger till grund för vårdens genomförande. Vårdplanen är en viktig utgångspunkt vid övervägande/omprövning.
Vårdplanens betydelse i länsrätten
Länsrätten beslutar endast om vård enligt LVU skall beredas den unge eller inte. Domstolen fattar således inte i samband härmed beslut i frågor om vårdens innehåll eller om placeringsform. Vårdplanen har vid länsrättens prövning av ansökan om vård betydelse framför allt vid bedömningen av frågan om den behövliga vården i stället kan ges med lämnat samtycke. T.ex. kan samtycke ha lämnats till enbart viss vård. Rätten har då att bedöma om den vården är att anse som tillräcklig för barnets behov.
Vårdplanens ställning under vårdtiden
Vårdplanen utgör ett planerings- och utvärderingsinstrument. Ändringar i en vårdplan måste dock få göras under pågående vård. Om vårdnadshavaren och den unge inte samtycker till ändringar av planen vid frivillig vård, kan det bli nödvändigt att överväga ansökan om vård med stöd av LVU. Ändringar under pågående LVU-vård skall ske i samråd med vårdnadshavaren och den unge liksom vid den ursprungliga vårdplaneringen.
Läkarintyg
En läkarundersökning är många gånger nödvändig för att nämnden skall kunna bedöma den unges behov av vård. Läkarundersökningen skall enligt 32 § LVU som regel äga rum innan nämnden ansöker om vård. Nämnden kan underlåta att förordna om läkarundersökning, om sådan av särskilda skäl framstår som obehövlig. Sådana skäl kan vara att den unge redan tidigare genomgått en läkarundersökning eller att det föreligger en tillfredsställande utredning om hans hälsotillstånd, t.ex. en barnpsykiatrisk bedömning.
Socialstyrelsen vill understryka att bestämmelsen om läkarundersökning inte enbart är en formalitet, utan att den är ett viktigt komplement till den sociala utredningen. Den skall både utgöra en del av underlaget för bedömningen av om samhället behöver ingripa till den unges skydd med stöd av LVU och tillföra utredningen material av betydelse för behandlingsplaneringen (prop. 1989/90:28 s. 69 och JO 1980/81 s. 287).
För att kunna erbjuda den unge rätt vård är det väsentligt att social-nämnden har en sådan kännedom om den unge att adekvat vårdalternativ kan erbjudas. Det räcker inte med att enbart utgå från föräldrarnas brister eller från uppgifter om missbruk, kriminalitet eller dylikt hos den unge. Vid val av vårdform är det nödvändigt att utgå från de särskilda behov den unge har. Mognadsnivån har därvid betydelse. Många gånger är det därför nödvändigt att anlita barn- och ungdomspsykologisk eller motsvarande psykiatrisk expertis i denna utredning.
Socialnämndens uppdrag
Det är socialnämnden som ger ett uppdrag till en läkare att utföra undersökning enligt 32 § LVU. Nämnden anger undersökningens omfattning och vilka eventuella prover som nämnden önskar skall tas. Läkaren som utför undersökningen och eventuell provtagning avgör om undersökningen och prover kan tas av medicinska skäl. Enligt 2 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården, åliggandelagen, svarar läkaren för att undersökningen utförs sakkunnigt och ansvarsfullt i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och att den undersökte visas omtanke och respekt. Läkarintyget skall enligt 5 § samma lag utformas med noggrannhet och omsorg. Se vidare Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. och i tillämpliga delar Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:5) "Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott".
Kompetens för att avge läkarintyg
Det är i lagtexten inte angivet vilken kategori av läkare som skall genomföra läkarundersökningen. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör undersökningen utföras av allmänläkare eller annan specialistkompetent läkare med relevant kompetens för det enskilda fallet.
Hur omfattande bör undersökningen vara?
Det får utifrån situationen i det enskilda ärendet bedömas hur omfattande en läkarundersökning skall vara (prop. 1989/90:28 s. 70). Eftersom läkarundersökningen ingår som en del i beslutsunderlaget, är det viktigt att undersökningen blir så omfattande som det enskilda ärendet kräver. Den unges både fysiska och psykiska status bör undersökas. I fall av vanvård eller känslomässig försummelse är det viktigt att det sker en kroppsundersökning. Små barn reagerar inte sällan psykosomatiskt på brist på kontakt eller andra störningar i samspelet mellan barn och föräldrar. En somatisk undersökning bör därför regelmässigt göras på små barn.
I vilka fall bör en barnpsykiatrisk utredning göras?
Många gånger behövs kunskaper om barnets känslomässiga relationer till vuxna för att kunna bedöma barnets hälsa eller utveckling. Sådan kunskap finns idag huvudsakligen inom barn- och ungdomspsykiatrin och bör kunna tillgodoses genom konsultkontakter mellan socialnämnd, barnmedicin, allmän medicin och barn- och ungdomspsykiatri (prop. 1989/90:28 s. 70).
Läkarundersökning enligt 32 § LVU
Enligt 32 § första stycket LVU har socialnämnden rätt att besluta om läkarundersökning av den unge och även utse läkare för detta ändamål.
En läkarundersökning av en underårig bör i första hand ske i samråd med den unge och hans vårdnadshavare. Om detta inte är möjligt och nämnden finner det nödvändigt med en sådan undersökning, kan nämnden besluta om läkarundersökning med stöd av 32 § LVU.
JO har (JO 1994/95 s. 292) kommenterat socialtjänstens möjligheter till medverkan vid läkarundersökning av små barn utan vårdnadshavarens samtycke. JO uttalar att:
"Socialnämnden får i ett ärende enligt LVU besluta om läkarundersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Bestämmelsen innebär i princip att socialnämnden får besluta om läkarundersökning mot vårdnadshavarens vilja i ett ärende enligt den angivna lagen. Det ligger dock i sakens natur att nämnden endast i undantagsfall bör utnyttja en sådan befogenhet (jfr beträffande motsvarande bestämmelse i den äldre lagstiftningen rörande vård av unga prop. 1979/80:1 s. 603).
En förutsättning för att genomföra en läkarundersökning i enlighet med det angivna stadgandet är givetvis att ett formellt beslut härom fattats.... Det kan vidare enligt min uppfattning inte komma ifråga att enbart med stöd av 32 § LVU utan vårdnadshavarens vetskap genomföra en läkarundersökning av barnet. Om vårdnadshavaren motsätter sig läkarundersökning kan denna omständighet, tillsammans med vad som i övrigt framkommit i ärendet, utgöra tillräcklig anledning för socialnämnden att fatta beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU."
Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan en läkarundersökning med stöd av 32 § LVU mot de berördas samtycke på sin höjd avse en poliklinisk undersökning. Vårdnadshavaren måste informeras före beslut om läkarundersökning. En läkarundersökning som avses pågå under flera dagar bör enligt Socialstyrelsens uppfattning inte beslutas enbart med stöd av 32 § LVU. Om inte denna begränsning iakttogs, skulle nämnden med stöd av 32 § LVU kunna skilja den unge från hemmet en längre tid och därmed få till stånd en åtgärd som motsvarar ett omedelbart omhändertagande. Eftersom ett beslut om läkarundersökning inte är omgärdat med sådana skyddsregler som är aktuella vid ett omhändertagande, skulle nämnden genom att använda sig av 32 § urholka dessa rättsregler.
Krävs det en längre tid för undersökning och kan inte samtycke erhållas, måste ett beslut om ett omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU fattas. Övriga förutsättningar för ett sådant omhändertagande måste då föreligga. Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte fattas enbart i syfte att få till stånd en läkarundersökning (prop. 1979/80:1 s. 603).
Möjligheten att besluta om läkarundersökning enbart med stöd av 32 § LVU mot vårdnadshavarens vilja är således begränsad.
Läkarundersökning med anledning av misstanke om brott mot barnet
En läkarundersökning som ett led i ett utredningsförfarande i ärenden enligt LVU måste skiljas från en läkarundersökning som led i en brottsutredning, t.ex. vid misstanke om att ett barn utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp.
Om den unge befaras ha misshandlats eller utnyttjats sexuellt, är den unge att anse som målsägande. Mot en målsägande kan under förundersökningen inga tvångsmedel tillgripas.
Det ingår ofta som ett led i förundersökningen om sexuella övergrepp att genomföra en läkarundersökning av målsäganden. Reglerna i 28 kap. 12 § RB om kroppsbesiktning är tillämpliga endast på den som är misstänkt. En undersökning av målsäganden förutsätter således dennes samtycke eftersom det inte finns några regler om tvångsanvändning i dessa fall.
Frågan om undersökning av underårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, avgörs som regel av vårdnadshavaren. Har den unge uppnått en sådan ålder och mognad att han eller hon själv bör få bestämma och kan ta grundad ställning i frågan bör dock hans eller hennes vilja respekteras (jfr 6 kap. 11 § FB).
När det gäller yngre barn avgör vårdnadshavaren om undersökning skall få göras. Finns det två vårdnadshavare måste de vara överens. Om barnet är omhändertaget eller genomgår vård enligt LVU, har socialnämnden rätt att besluta om barnets personliga förhållanden i den mån det behövs för att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU). Av bestämmelsen följer att socialnämnden kan låta undersöka ett barn i en brottsutredning, dock endast om det behövs för att bedöma behovet av vård enligt LVU eller för att genomföra sådan vård (jfr JO 1994/95 s. 292 och JO 1995/96 s. 89). Denna befogenhet får således endast åberopas om lagliga förutsättningar finns för tillämpningen av bestämmelserna i LVU.
Omhändertagande enbart för att tillgodose polisens önskemål om läkarundersökning är således inte tillåtet.
Är det fråga om ett barn som nått sådan ålder och mognad att han själv bör få bestämma, bör även nämnden respektera barnets vilja.
I vissa situationer måste det finnas en möjlighet för socialnämnden att ingripa akut utan att behöva avvakta länsrättens beslut om vård. En sådan möjlighet anvisas i 6 § LVU som medger ett interimistiskt beslut i avvaktan på ett slutligt beslut i vårdfrågan.
Socialstyrelsen vill framhålla att socialnämnden både har en rätt och en skyldighet att i undantagsfall besluta om ett omedelbart omhändertagande utan att i förväg underrätta vårdnadshavaren. Det kan vara i situationer då barnets behov av skydd kräver det, t.ex. vid misstanke om sexuella övergrepp eller misshandel.
Ett omedelbart omhändertagande får inte beslutas enbart för att möjliggöra en läkarundersökning eller polishandräckning. Övriga förutsättningar för omhändertagande måste vara uppfyllda (JO 1988/89 s. 178).
Förutsättningar för ingripande
Förutsättningarna för omedelbart omhändertagande anges i 6 § LVU. Där regleras även vem som är behörig att fatta beslut.
Två förutsättningar krävs för beslut om ett omedelbart omhändertagande:
Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om
- det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, och
- rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till något av följande skäl:
a. vårdbehovet är med hänsyn till risk för den unges hälsa eller utveckling akut,
b. den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras, eller
c. vidare åtgärder kan hindras.
Båda förutsättningarna enligt 1 och 2 måste vara uppfyllda.
1. Sannolikt behov av vård enligt LVU
Eftersom ett omedelbart omhändertagande är ett interimistiskt beslut är det naturligt att en preliminär bedömning av om LVU är tillämplig måste göras. Vid den bedömningen skall det framstå som sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU. Det ligger i sakens natur att ett fullständigt beslutsunderlag ofta saknas i situationer där ett omedelbart omhändertagande blir aktuellt. I akuta situationer måste ibland en tämligen hög grad av osäkerhet accepteras. LVU:s grundläggande skyddsintresse måste dock alltid styra nämndens handlande. Många gånger inträffar något plötsligt som innebär att ett barn behöver omhändertas och utredningen påbörjas med anledning av händelsen eller en anmälan. Att vård med stöd av LVU senare visar sig inte komma till stånd behöver dock inte innebära att beslutet var en felbedömning. Det kan t.ex. röra sig om situationer som senare går att lösa genom ett samtycke till frivillig vård utanför hemmet, genom att andra stöd- och hjälpinsatser kan vidtas eller att farorekvisitet har bortfallit.
Kravet att 2 eller 3 § LVU sannolikt skall vara tillämplig innebär i och för sig ett relativt starkt krav, men måste nyanseras något beroende på vilken situation det gäller. Det ställs högre krav då utredningsskäl ligger till grund för ingripandet än då ett akut vårdbehov bedöms föreligga.
Socialnämnden skall i sitt beslut om omhändertagande ange om det är hemförhållandena (2 §), den unges eget beteende (3 §) eller båda som brister (RÅ82 2:49). Missförhållandet måste även kunna preciseras i viss utsträckning. Om det är hemförhållandena som brister, går ett omedelbart omhändertagande inte att besluta sedan den unge fyllt 18 år.
2. Rättens beslut kan inte avvaktas
a. Akut vårdbehov
Förutom att det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU, fordras att vårdbeslutet med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling inte kan avvaktas.
Situationer hänförliga till 2 § LVU
Risken för den unges hälsa eller utveckling måste bedömas vara akut. Det kan röra sig om situationer när den unge behöver omedelbar läkarvård eller viss sjukvårdande behandling som vårdnadshavaren motsätter sig, t.ex. blodbyte, blodtransfusion, operation, läkemedelsbehandling eller annan behandling som inte går att avvakta utan risk för skada hos den unge.
En annan situation är när små barn mer eller mindre står utan fungerande vårdare och inte får mat eller nödvändig omvårdnad. En del situationer kan snabbt bli direkt livshotande, t.ex. för ett spädbarn eller ett barn som på grund av sjukdom fordrar särskild omvårdnad.
Ibland kan ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU bli aktuellt om ett barn hittas övergivet och föräldrarna inte kan anträffas.
Om ett barn utsatts eller misstänks ha varit utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp, kan behovet av skydd för barnet föranleda ett omedelbart omhändertagande, om barnets säkerhet inte kan garanteras på annat sätt. Stor hänsyn bör tas till om barnet själv uttrycker rädsla.
Barn som saknar vårdnadshavare
Ett barn kan komma att stå utan vårdnadshavare om en förälder som är ensam vårdnadshavare dör eller om båda vårdnadshavarna dör. I avvaktan på att barnet får vårdnadshavare genom att vårdnaden flyttas över på den andra föräldern, eller att en särskilt förordnad vårdnadshavare utses, kan LVU vara tillämplig (prop. 1989/90:28 s. 108). Ett specialfall är hittebarn vars vårdnadshavare är okänd.
Situationer hänförliga till 3 § LVU
Även den unges eget beteende kan vara sådant att beslut om vård med stöd av LVU med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling inte går att avvakta. Det kan röra sig om situationer där den unge är inne i ett pågående allvarligt missbruk eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det finns risk att han gör sig skyldig till ytterligare brott. Syftet med omhändertagandet får då inte vara att skydda omgivningen utan grunden är att den unges egen sociala utveckling äventyras genom ytterligare brottslighet. Det kan även gälla ungdomar som avvikit hemifrån och som befaras uppehålla sig i olämpliga miljöer.
Om den unge riskerar häktning eller är häktad, bör socialnämnden enligt Socialstyrelsens uppfattning regelmässigt överväga om grund för ett omedelbart omhändertagande föreligger. Beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas medan den unge sitter häktad, men beslutet kan inte verkställas under häktningstiden, se s. 44.
b. Omhändertagande på grund av utredningsskäl
Ett omedelbart omhändertagande är möjligt om det behövs för att en utredning enligt 50 § SoL skall kunna genomföras. I dessa fall bör ett omhändertagande göras bara om det på starka skäl kan antas att vård med stöd av LVU blir nödvändig. I dessa fall måste föräldrarnas eller den unges egen inställning till behovet av vård tillmätas särskild betydelse (prop. 1979/80:1 del C s. 38). Nämnden bör ha gjort allvarliga försök att genomföra en utredning innan ett omedelbart omhändertagande tillgrips.
Omhändertagande på grund av utredningsskäl kan komma i fråga både när det är vårdnadshavaren och/eller den unge själv som inte vill medverka i en utredning om behov av vård. Omhändertagandet på denna grund kan också bli aktuellt, om det framkommer att föräldrarna har för avsikt att gömma barnet eller om det framkommer att den unge har för avsikt att avvika.
Vårdnadshavaren kan också försvåra utredningen på annat sätt, t.ex. genom att motsätta sig läkarundersökning av barnet eller hindra utredaren att träffa den unge. Om en inläggning på sjukhus för barnpsykiatrisk utredning eller annan medicinsk utredning fordras, får det i regel inte ske utan vårdnadshavarens medgivande om inte ett omhändertagandebeslut har fattats. Om sådant samtycke inte erhålls, kan ett omedelbart omhändertagande bli aktuellt. Se läkarundersökning s. 39. Omhändertagande enbart för att genomföra sådana undersökningar får dock inte ske. Förhållandena i övrigt måste jämväl vara sådana att ett omhändertagande är motiverat.
JO har (beslut 1995-11-27, dnr 4065-1994) uttalat sig om omhändertagande med stöd av 6 § LVU av utredningsskäl. JO kritiserade i beslutet en nämnd därför att man inte beslutat om ett omedelbart omhändertagande trots att situationen för barnet var närmast kaotisk och en barnpsykiatrisk undersökning måste ha framstått som nödvändig för att om möjligt klarlägga anledningen till dess beteende. Modern motsatte sig emellertid alla utredningsåtgärder. JO ansåg att även om det redan i utredningens inledningsskede stod klart att modern motsatte sig utredningen borde nämnden ha kontaktat modern med förslag på konkreta åtgärder. JO konstaterade att socialnämnden är ansvarig för att barn som är i behov av hjälp får det stöd och den vård de behöver. Det är under inga förhållanden godtagbart att underlåta att fatta beslut om omedelbart omhändertagande, när förutsättningarna för ett sådant beslut är uppfyllda.
c. Vidare åtgärder hindras
Det kan också hända att det sedan utredningen har avslutats uppstår förhållanden som kräver omedelbar vård av barnet och där rättens beslut inte kan avvaktas. En annan situation kan vara att verkställigheten av länsrättens beslut hindras, t.ex. genom att föräldrarna befaras avvika med barnet eller att det finns risk för att den unge gömmer sig eller rymmer för att ett beslut med stöd av LVU inte skall kunna verkställas. Särskilt kan svårigheter uppstå om föräldrarna planerar att skicka barnet utomlands eftersom ett beslut med stöd av LVU inte kan verkställas där. I sådana situationer bör den unge omedelbart omhändertas för att beslutet skall kunna verkställas.
Omedelbart omhändertagande under pågående vård
Det finns inga formella hinder mot att fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande beträffande någon som redan är föremål för vård enligt LVU (RÅ84 2:4). Det kan bli aktuellt när någon som vårdas med stöd av 2 § LVU gör sig skyldig till brottslighet och det är sannolikt att vård kan behöva beredas den unge enligt 3 § LVU. Det kan också bli aktuellt att kunna placera en tonåring på ett särskilt ungdomshem för att kunna använda de särskilda befogenheterna enligt 15-20 §§ LVU vilket förutsätter vård med stöd av 3 § LVU.
Omedelbart omhändertagande när rätten fattat beslut om vård
Beslut om omedelbart omhändertagande kan fattas fram till den tidpunkt då rätten avgjort frågan om vård. Därefter är det inte möjligt eftersom beslutet om omhändertagande upphör när rätten avgör frågan om vård (9 § första stycket LVU).
Omedelbart omhändertagande vid häktning
Socialnämnden kan fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande även om den unge är häktad. Häktningsbeslutet tar emellertid över beslutet om omedelbart omhändertagande såtillvida att omhändertagandebeslutet inte får verkställas så länge den unge är häktad (9 § andra stycket LVU). Möjligheten att fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande i dessa fall är avsedd att leda till kortare häktningstider eller snabbare vårdinsatser för den som inte döms till fängelse.
Under häktningstiden bör nämnden ha ordnat med placering för den unge så att denne kan placeras direkt efter frigivningen. Eventuellt kan nämnden behöva begära biträde av polismyndighet med stöd av 43 § LVU för att föra den unge direkt från häktet till den ordnade placeringen. Nämnden bör hålla sådan kontakt med åklagarmyndighet, tingsrätt och länsrätt att myndigheterna kan samordna sina insatser i dessa situationer.
Ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör inte om den unge häktas.
Nämndens befogenheter under tiden för det omedelbara omhändertagandet
Av 10 § LVU framgår att vården av den unge skall anses påbörjad när den unge placeras utanför det egna hemmet efter ett beslut om omhändertagande eller vård. Det innebär att 10 § andra stycket 20 § LVU gäller även under det omedelbara omhändertagandet. Därtill kommer att socialnämnden, för att genomföra ett beslut enligt 6 § LVU, har rätt att anlita polishandräckning enligt 43 § 2 LVU.
Förutsättningar för inställelse av ett barn för polisförhör utan vårdnadshavarens samtycke
Ett beslut om omhändertagande eller vård enligt LVU medför i princip att socialnämnden vid sidan av vårdnadshavaren får samma befogenheter och skyldigheter som denne vad gäller barnet i den omfattning som behövs för att genomföra vården (11 § fjärde stycket LVU). Har den underårige uppnått en sådan ålder och mognad att han eller hon själv får bestämma och kan ta grundad ställning, bör dock hans eller hennes vilja respekteras i olika frågor (jfr 6 kap. 11 § FB).
JO har i två fall (JO 1994/95 s. 292 och 1995/96 s. 89) utförligt behandlat de rättsliga förutsättningarna för inställelse av ett yngre barn till förhör utan vårdnadshavarens samtycke under en polisutredning. Av avgörandena framgår sammanfattningsvis följande.
Socialnämnden har ett särskilt ansvar att värna om barns säkerhet eller trygghet. När det gäller misstänkta övergrepp mot en underårig och andra liknande missförhållanden har socialnämnden en skyldighet att tillse att den underårige bereds erforderligt skydd och nödvändig vård. I dessa sammanhang är en polisutredning rörande övergreppen ofta betydelsefull. Vid sådant förhållande måste inställande av barnet till polisförhör som rör de misstänkta övergreppen anses ingå i de befogenheter som tillkommer socialnämnden med stöd av ett beslut om omhändertagande eller vård enligt LVU. Någon annan grund för socialnämnden att utan vårdnadshavarens medgivande vidta sådan åtgärd finns inte. Emellertid innebär den s.k. ändamålsprincipen att ett tvångsingripande mot en enskild får vidtas endast i det syfte som har föranlett den lagstiftning som läggs till grund för ingripandet. Det får t.ex. inte förekomma att nämnden beslutar att omhänderta ett barn enligt LVU enbart i syfte att underlätta en brottsutredning. En annan sak är att det som kommer fram vid en sådan utredning många gånger kan ha betydelse för socialnämndens ställningstagande utifrån den lagstiftning som gäller för dess verksamhet. Ett beslut om omhändertagande enligt LVU måste alltså ske i det syftet och under de förutsättningar som anges i 6 § LVU.
Behörig nämnd
LVU innehåller inga regler om vilken kommun som är skyldig eller behörig att besluta om omedelbart omhändertagande eller att ansöka om vård med stöd av LVU. De regler som finns i socialtjänstlagen om behörig nämnd gäller även i dessa fall.
Enligt 3 § SoL har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Det är socialnämnden i den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet uppkommer, som är behörig och även skyldig att vidta erforderliga åtgärder. Denna behörighet kvarstår så länge hjälpbehovet föreligger, oavsett om den hjälpbehövande finns kvar i kommunen eller inte. Behörigheten upphör först om ärendet flyttas över och tagits emot av socialnämnden i en annan kommun i den ordning som föreskrivs i 72 § SoL. Behörigheten utesluter dock inte att även nämnden i en annan kommun kan vara skyldig att bevilja den enskilde vård och hjälp om denne vistas i kommunen. Se vidare RÅ 1989 ref 50 och RÅ 1991 ref 89 och Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
Beslutanderätt vid omedelbart omhändertagande
Beslutsdelegering
Socialnämnden får enligt 6 § LVU besluta om omedelbart omhändertagande. Möjligheten att delegera denna beslutsrätt är enligt 47 § SoL begränsad på så sätt att delegering endast får ske till utskott. Delegering till en ledamot eller till en tjänsteman eller grupp av tjänstemän är således inte tillåten.
Kompletterande beslutsrätt
Beslut om ett omedelbart omhändertagande måste ibland kunna fattas med mycket kort varsel. Därför har nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden förordnat enligt 6 § andra stycket LVU rätt att fatta sådana beslut. Denna beslutanderätt förutsätter att nämndens, eller i förekommande fall utskottets, beslut inte kan avvaktas. I första hand bör således beslut om omhändertagande fattas av nämnd eller utskott.
Regleringen innebär att ordföranden eller därtill förordnad nämndledamot har en kompletterande beslutanderätt som direkt följer av lag. Detta är inte en delegering.
Det ankommer på den som enligt 6 § andra stycket LVU har rätt att fatta beslut om omedelbart omhändertagande att också ta ställning till om socialnämndens beslut i frågan kan avvaktas eller inte. Vid denna avvägning får inte praktiska skäl vara avgörande. De svårigheter som exempelvis kan föreligga att snabbt få protokollsutdrag får inte lägga hinder i vägen.
Ett beslut av ordföranden eller ledamoten har samma dignitet som ett beslut av nämnden. Det ankommer på nämnden att se till att det alltid finns någon med beslutanderätt tillgänglig. Det kan lämpligen ske genom något slags schema eller förteckning. Det får inte råda något tvivel om vem som vid varje tillfälle är behörig att fatta beslut eller hur man får kontakt med denne. Förteckningen bör finnas tillgänglig inte bara inom socialtjänsten, utan även för polisen, akutsjukvården och andra som har behov av den.
Även rätten kan besluta om omedelbart omhändertagande
När socialnämnden ansökt om vård med stöd av LVU får även rätten besluta att den unge skall omhändertas (6 § tredje stycket LVU).
"Villkorat" beslut
För att ett beslut om omedelbart omhändertagande skall kunna fattas, måste förutsättningarna enligt 6 § LVU föreligga. Något utrymme för att fatta beslut om omedelbart omhändertagande "för säkerhets skull" finns inte, t.ex. att fatta ett beslut att användas om vårdnadshavaren senare inte samtycker till utredning. Ett beslut om ett omedelbart omhändertagande skall verkställas, såvida det inte finns anledning att upphäva det på grund av nytillkomna omständigheter. Detta skall i så fall ske genom ett nytt beslut (jfr JO 1986/87 s. 145).
Muntligt beslut om omedelbart omhändertagande
JO har (JO 1995/96 s. 320) betonat att beslut om tvångsingripande mot en person är av mycket integritetskänslig natur. Det är därför av synnerlig vikt att sådana beslut omgärdas med tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier. En sådan garanti är att beslutet dokumenteras och skrivs under av beslutsfattaren. Enligt JO:s uppfattning bör därför muntliga beslut användas med stor urskiljning. Det bör komma i fråga endast i sådana akuta fall när dokumentation och underskrift inte kan avvaktas. Beslutet bör naturligtvis dokumenteras och skrivas under så snart som möjligt.
Anmälan av beslut vid socialnämndens sammanträde
Ett beslut om omedelbart omhändertagande som fattats av ordförande eller ledamot skall enligt 6 § andra stycket LVU anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Syftet med anmälningsplikten är att nämnden skall ha insyn i hur dessa ärenden handläggs. Nämnden har en skyldighet att bevaka att omhändertagande inte pågår längre än nödvändigt. Ett fattat beslut kan inte ändras av nämnden, men nämnden kan besluta att omhändertagandet skall upphöra. Det skall ske om omhändertagandet inte längre anses behövligt (9 § tredje stycket LVU).
Underställning av beslut om omedelbart omhändertagande
Enligt 7 § första stycket LVU skall ett beslut om omedelbart omhändertagande underställas länsrätten. Underställning utgör en form av kontroll av ett besluts riktighet. Beslut med stöd av 6 § LVU gäller dock omedelbart. Nämndens beslut om omedelbart omhändertagande går inte att överklaga, men beslutet kommer ändå genom underställningen snabbt under prövning av domstol. Beslutet vare sig det är ett nämndbeslut, utskottsbeslut eller beslut av ordföranden och handlingarna i ärendet skall underställas länsrätten utan oskäligt dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Detta innebär att beslutet och skälen för det måste dokumenteras samma dag eller om beslutet fattas under kvällstid eller nattetid senast dagen därpå och därefter tillsammans med övriga handlingar omedelbart ges in till länsrätten. Ansvarig för detta är den som fattat beslutet. Det får inte förekomma att nämnden avvaktar en tid med att sända in beslutet till länsrätten för att utreda om förutsättningar för det omedelbara omhändertagandet är uppfyllda.
Det kan emellertid vara nödvändigt att vid beslutet foga även annan utredning som finns tillgänglig hos nämnden. Under helger kan det vara svårt att få tag på sådan utredning. Nästkommande vardag kan då behöva avvaktas. Också den försening av postbefordran som mellankommande helgdagar kan innebära måste beaktas. Tiden för underställning är därför satt till högst en vecka. Detta innebär dock inte att underställning regelmässigt kan vänta denna tid. Tvärtom innebär bestämmelsen att underställning alltid skall ske så snart det över huvud taget går.
Vid beräkning av underställningstiden bör lagen (1930:137) om beräkning av lagstadgad tid beaktas.
Rättens prövning
Länsrätten skall enligt 7 § andra stycket LVU pröva beslutet så snart det kan ske och senast inom en vecka från det att beslutet och handlingarna kom in till rätten, om det inte finns synnerliga hinder häremot. Om länsrätten anser att det är nödvändigt att få utredningen kompletterad eller om annat hinder föreligger som omöjliggör prövning inom den angivna tiden, kan en avvikelse från huvudregeln göras. I sådana fall skall prövningen ske omedelbart efter det att hindret bortfallit.
Länsrätten kan pröva underställningen på handlingarna. Det är huvudregeln enligt 9 § FPL. Om vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, eller ställföreträdare för barn under 15 år begär det, skall muntlig förhandling hållas om förhandlingen inte bedöms obehövlig eller särskilda skäl talar emot det. Önskemål om muntlig förhandling eller förordnande av ett visst offentligt biträde kan vara en anledning till att rätten inte hinner pröva underställningen inom en vecka.
Om en socialnämnd efter det att den ansökt om vård med stöd av LVU fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall beslutet om det omedelbara omhändertagandet underställas den domstol som prövar frågan om vård. Då gäller bestämmelserna i 7 § första tredje styckena LVU.
Beslutet underställs inte i laga tid
Om underställningen inte skett inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet (7 § tredje stycket LVU).
Ansökningstid för vård
Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall enligt 8 § LVU ansökan om vård ges in till länsrätten inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes. Beslutet anses verkställt när den unge med stöd av beslutet placeras utanför det egna hemmet. Det innebär att utredningsarbetet och sammanträde med nämnden måste planeras in inom den angivna tidsramen.
Beräkning av tid
Tidsfristen börjar löpa när det omedelbara omhändertagandet är verkställt. Om beslutet inte går att verkställa för att nämnden inte får kontakt med barnet eller den unge har avvikit, börjar inte tidsfristen löpa. Däremot fortsätter tiden att löpa även om den unge avviker eller om föräldrarna avviker med barnet eller skickar bort det efter det att beslutet verkställts.
Beräkning av tid vid häktning
Om den unge är omedelbart omhändertagen och under verkställigheten av detta beslut häktas, skall häktningstiden inräknas i den tid inom vilken ansökan om vård skall vara inlämnad till länsrätten. Detta följer av att ansökan om vård alltid skall vara inne hos länsrätten inom fyra veckor från det att beslutet av det omedelbara omhändertagandet verkställdes.
Förlängning av utredningstiden
Enligt 8 § LVU får länsrätten efter ansökan från nämnden medge förlängning av den ordinarie utredningstiden om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Nämnden bör, så fort det står klart att sådan tid behövs, ansöka om det hos länsrätten. Rätten att fatta beslut om att ansöka om förlängd tid kan delegeras till tjänsteman.
Länsrätten bör vara restriktiv i fråga om att medge förlängning (prop. 1989/90:28 s. 77 och 111). En förlängning av tidsfristen kan t.ex. komma i fråga om det ur den unges synpunkt eller av rättssäkerhetsskäl finns ett starkt behov av att få ytterligare beslutsunderlag innan socialnämnden tar ställning till ansökan om vård.
En barnpsykiatrisk utredning eller annat sakkunnigutlåtande kan t.ex. behöva införskaffas vid misstanke om sexuella övergrepp eller misshandel. En alltför kort utredningstid kan leda till att en ansökan om vård måste göras innan sådana kompletterande utredningar slutförts. Ansökan kan därigenom bli otillräckligt underbyggd vilket i sin tur kan medföra svårigheter för nämnden att presentera en vårdplan och för rätten att fatta beslut i vårdfrågan.
I undantagsfall kan även andra situationer, som t.ex. att den unge avviker efter det att omhändertagandebeslutet verkställts och håller sig undan, motivera en förlängning. Även andra utredningssvårigheter kan motivera utsträckt tid, t.ex. då någon av parterna är svår att få kontakt med.
Förlängning av tidsfristen med mer än en eller ett fåtal veckor brukar normalt inte ges av länsrätten.
Länsrättens beslut i fråga om förlängd ansökningstid dvs. såväl beslut att medge som att inte medge förlängd tid går inte att överklaga (41 § andra stycket LVU).
Nytt beslut får inte fattas på samma grund
Ett omedelbart omhändertagande omgärdas av tidsfrister. Dessa tidsfrister går inte att förlänga genom att fatta ett nytt beslut om omedelbart omhändertagande på samma grund då tiden för ett redan fattat beslut går ut.
Däremot kan det inträffa nya omständigheter efter det att ett omedelbart omhändertagande har upphört som kan innebära att socialnämnden har skäl att bedöma den unges situation på ett annat sätt än tidigare. Vårdnadshavarna kan t.ex. ha återtagit ett tidigare lämnat medgivande till vård. En ny situation kan även vara att den unge återfaller i missbruk eller att vårdnadshavaren ånyo misshandlar barnet eller lämnar det helt utan vård.
Beräkning av tid om nytt beslut fattas inom fyraveckorstiden
Om socialnämnden låtit ett omedelbart omhändertagande upphöra före den i 9 § LVU angivna tidsfristen och nämnden senare, inom fyra veckor från verkställigheten av det första beslutet, finner att ett nytt beslut om omhändertagande är nödvändigt, uppstår frågan från vilken tidpunkt fyraveckorstiden skall räknas. Enligt Socialstyrelsens uppfattning beräknas tidsfristen för ansökan om vård i sådana fall från dagen för verkställighet av det senare beslutet. Givetvis måste underställning ske av det nya beslutet.
Ansökan om vård har inte inkommit inom föreskriven tid
Enligt 9 § första stycket 1 LVU upphör ett omedelbart omhändertagande om ansökan om vård inte gjorts inom föreskriven tid och någon begäran om förlängning av tiden inte heller begärts. Om socialnämnden dessförinnan begärt utsträckt tid, men ännu inte fått besked från länsrätten, fortlöper tiden fram till dess att länsrätten prövat begäran.
När rätten avgjort frågan om vård med stöd av LVU
När en ansökan om vård med stöd av LVU avslagits av länsrätten, kan inte socialnämnden besluta om ett omedelbart omhändertagande på samma grunder som åberopats i ansökan. Rätten har avgjort frågan om vård (9 § första stycket 2 LVU). Anser socialnämnden att ett omedelbart omhändertagande behövs, får nämnden i samband med att länsrättens dom i fråga om vård överklagas begära att kammarrätten fattar beslut om ett omedelbart omhändertagande (6 § tredje stycket LVU). För det fordras inga nya omständigheter.
Om situationen för barnet försämrats eller något annat inträffat av mer avgörande betydelse för bedömningen av vårdfrågan sedan domstolens avgörande vunnit laga kraft, har en ny situation uppstått. Den situationen är inte prövad av länsrätten och socialnämnden kan då göra en ny ansökan om vård och om omständigheterna ger tillräcklig anledning härtill fatta beslut om omhändertagande. För att ett sådant förfarande skall vara acceptabelt, krävs dock att det verkligen är fråga om nya förhållanden.
För att rättens beslut om vård med stöd av LVU skall gälla omedelbart måste den förordna om detta (40 § tredje stycket LVU) för att undvika avbrott i vården. Om inte domen får verkställas omedelbart, kan socialnämnden tvingas låta barnet komma hem igen i avvaktan på att vårdbeslutet vinner laga kraft och får verkställas. Om domen överklagas kan det dra ut på tiden innan ett lagakraftvunnet beslut föreligger. Det fordras inte något yrkande från nämndens sida om att beslutet om vård med stöd av LVU skall gälla omedelbart för att rätten skall få förordna om det. Socialnämnden bör dock enligt Socialstyrelsens uppfattning regelmässigt yrka på omedelbar verkställighet för att detta inte skall förbises och för att kunna överklaga i det fall rätten inte förordnat om att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.
Skulle rätten ändå i något fall underlåta att meddela sådant förordnande, kan den högre instansen göra detta efter överklagande. Under tiden mellan länsrättens dom och den högre instansens beslut eller dom får med undantag av åtgärder enligt 22 § LVU inga tvångsåtgärder med stöd av LVU vidtas.
Skäl för omhändertagandet har upphört
Visar det sig under den fortsatta utredningen att det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall nämnden enligt 9 § tredje stycket LVU besluta att omhändertagandet genast skall upphöra. Det kan t.ex. visa sig att missförhållandena inte är så allvarliga som först befarats, att behövlig vård går att ge med samtycke eller att den uppkomna situationen kan lösas på annat sätt. Andra gånger kan bedömningen att vård med stöd av LVU behövs kvarstå, men det interimistiska beslutet behövs ändå inte, t.ex. kan en kortsiktig placering av barnet göras frivilligt eller kan utredningssvårigheterna ha undanröjts.
Det är viktigt att nämnden om grunderna för beslutet om omhändertagandet bortfallit inte endast låter omhändertagandet förfalla. Nämnden måste i dessa fall snarast fatta ett formellt beslut om att omhändertagandet skall upphöra.
Frivillig placering med stöd av socialtjänstlagen
Om omhändertagandet kan övergå till en placering med stöd av socialtjänstlagen, skall beslut om upphörande av omhändertagandet fattas och därefter skall ett beslut fattas om en frivillig placering. Ett beslut om en frivillig placering leder således inte automatiskt till att det omedelbara omhändertagandet upphör.
Underrättelse om upphörande av omedelbart omhändertagande
När socialnämnden beslutar att ett omhändertagande skall upphöra, har nämnden att omgående underrätta den åt vilken nämnden uppdragit vården om den unge, vårdnadshavaren och den unge själv. Dessutom måste länsrätten underrättas i de fall underställning skett. Underrättelseskyldigheten gäller oberoende av skälet för upphörande. Det finns dock inte något som hindrar att den placerade på frivillig grund stannar kvar i det hem där han placerats.
Beslutanderätt vid upphörande av ett omedelbart omhändertagande
Beslut om upphörande av omedelbart omhändertagande kan fattas både av socialnämnden och den domstol som prövar frågan om vård med stöd av LVU (9 § tredje stycket). Socialtjänstlagen innehåller inte några begränsningar av möjligheten att delegera rätten att fatta sådana beslut.
Socialstyrelsen anser dock att beslutanderätt vid upphörande av omedelbart omhändertagande inte bör delegeras till annan än dem som är behöriga att fatta beslut om omhändertagande, dvs. utskott (efter delegering), ordförande eller annan ledamot nämnden förordnat. Detta innebär dock inte att kravet på skyndsamhet får eftersättas.
Verkställighet av ett omedelbart omhändertagande
Ett beslut om omedelbart omhändertagande gäller enligt 40 § första stycket LVU omedelbart.
Inom vilken tid skall beslutet verkställas? 4 17-0731
Det finns ingen tidsgräns inom vilken ett beslut om omedelbart omhändertagande måste verkställas för att inte förfalla. Men för att LVU skall vara tillämplig finns krav på ett aktuellt vårdbehov och ett omedelbart omhändertagande får endast ske i vissa situationer av akut karaktär. Det gör, enligt Socialstyrelsens uppfattning, att stor försiktighet måste iakttas innan ett beslut om omedelbart omhändertagande av äldre datum verkställs. I dessa fall måste frågan om upphörande av beslutet således noga övervägas.
Inhibition och omedelbart omhändertagande
Beslut blir normalt inte verkställbara innan de vunnit laga kraft. Enligt 40 § första stycket LVU gäller dock beslut om omedelbart omhändertagande omedelbart. I samband med ett överklagande kan den instans som har att pröva överklagandet, med stöd av 28 § FPL, besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla (s.k. inhibition). Inhibitionsverkan inträder då beslut om inhibition fattas. Fram tills dess gäller det överklagade beslutet.
Länsrätten kan inte meddela inhibition beträffande socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande. Detta beror på att beslutet underställs och inte överklagas hos rätten. Länsrätten är dock skyldig att snarast pröva beslutet sedan det underställts rätten och kan därvid besluta att omhändertagandet skall upphöra (9 § tredje stycket LVU). Fastställer länsrätten det omedelbara omhändertagandet, kan beslutet överklagas till kammarrätten och i samband med det kan inhibition begäras.
Om länsrätten inte fastställer nämndens beslut om omedelbart omhändertagande, kan socialnämnden överklaga och samtidigt begära att kammarrätten med stöd av 28 § FPL förordnar att den unge skall vara omhändertagen enligt 6 § LVU i avvaktan på att rätten prövar frågan om omedelbart omhändertagande (RÅ83 2:40).
Se vidare om inhibition i Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
Länsrätten beslutar efter ansökan av socialnämnden om den unge skall beredas vård enligt LVU. Om länsrätten bifaller nämndens ansökan ankommer det dock på nämnden att enligt 11 § LVU besluta om var den unge skall placeras och om vårdens utformning. Nämnden har även kostnadsansvaret för vården. Syftet med vård med stöd av LVU är att ge den unge erforderligt skydd, stöd och hjälp. Målsättningen är som regel att den unge skall kunna flytta hem igen till vårdnadshavaren eller till eget boende när vården upphört. Vård med stöd av LVU är alltså i flertalet fall att se som en temporär insats.
Vård med stöd av LVU innebär inte att någon av de grundläggande funktionerna som regleras i föräldrabalken fråntas föräldrarna. De fortsätter att vara vårdnadshavare och är alltjämt underhållsskyldiga. Socialnämnden har ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och andra för barnet viktiga personer tillgodoses, vilket särskilt betonas i lagstiftningen, men umgänget kan regleras och inskränkas om det bedöms nödvändigt med hänsyn till vården.
Det egentliga intrånget i vårdnadshavarens rätt sker i utövandet av vården. Även om den rättsliga vårdnaden ligger kvar hos föräldrarna, övertar socialnämnden bestämmanderätten över den unge under vårdtiden. Av 11 § fjärde stycket LVU följer att nämnden eller den nämnden uppdragit vården åt skall ha uppsikt över barnet och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans person. Vården skall dock enligt 1 § första stycket LVU så långt som möjligt utformas i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen.
Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården har alltså, i den omfattning som behövs för att genomföra vården, samma skyldigheter och rättigheter som vårdnadshavaren. I likhet med denne kan nämnden således vidta de åtgärder som behövs för att den unge inte skall skada sig själv eller andra. Nämnden bör därför på samma sätt som föräldrarna t.ex. kunna hindra att den unge rymmer. Nämnden bör också i likhet med vårdnadshavaren kunna besluta i frågor som rör den unges personliga förhållanden. Det kan gälla frågor om medicinsk vård eller behandling, eller om rätt för den unge att företa resor eller att påbörja arbetsanställning. Det är dock angeläget att nämnden samråder med vårdnadshavaren i sådana frågor. Att nämnden tagit över ansvaret för vården av den unge bör således inte leda till att vårdnadshavaren fråntas allt inflytande. Även den unges inställning till vården bör naturligtvis följas upp och beaktas med hänsyn till den unges ålder och mognad. Det är således endast när det är nödvändigt för att genomföra vården som nämnden genom domstolens beslut tar över vårdnadshavarens bestämmanderätt över den unge.
När en lång tids vård med stöd av LVU kan förutses kan det ibland vara påkallat att överväga om inte nämnden i stället bör verka för att det utses en annan vårdnadshavare för barnet (jfr SoU 1979/80:44 s. 99). Så är också fallet om vården inte kunnat avslutas trots långvariga och omfattande insatser från nämndens sida.
I förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s. 91) anförs också att möjligheterna att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna bör utnyttjas i högre grad än hittills, om förutsättningarna härför är uppfyllda.
Nämndens vårdansvar
Med vårdansvar avses nämndens övergripande ansvar för att den unge får den vård som erfordras. Nämndens vårdansvar framgår inte av LVU utan av socialtjänstlagen. LVU reglerar endast tvånget i vården.
Enligt 26 § SoL har nämnden skyldighet att medverka till att de underåriga som avses i 25 § SoL, dvs. de som vårdas i ett annat hem än det egna, får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtvillkor. Nämnden skall också verka för att de får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavaren och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver.
Denna bestämmelse uttrycker socialnämndens skyldigheter mot den unge, men också mot vårdnadshavaren och dem som har den unge i sin vård. Av 39 § SoF framgår vidare att nämnden, för att uppfylla sina skyldigheter i 26 § SoL, genom personliga besök av särskilt utsedda representanter för nämnden eller på annat lämpligt sätt fortlöpande bör hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmet och ge det erforderligt stöd.
Nämndens insatser bör anpassas till behoven i varje särskilt fall. Nämndens ansvar enligt 26 § SoL kvarstår till dess den unge fyller 18 år.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör nämnden i princip ha samma ansvar för placerade ungdomar i åldern 1820 år med den skillnaden att det då rör sig om myndiga ungdomar.
Socialnämndens vårdansvar kvarstår även om nämnden överlåtit den direkta omsorgen eller behandlingen till ett familjehem eller HVB. Det hem där den unge vistas har behandlingsansvaret för den unge. Socialnämndens vårdansvar kvarstår också om den unge tillfälligtvis blir föremål för vård eller annan åtgärd av annan myndighet utanför socialtjänsten, t.ex. om den unge vårdas på barnpsykiatrisk klinik, är anhållen eller häktad.
Den placerande socialnämnden har vårdansvaret för den unge under hela vårdtiden, så länge inte ärendet flyttats över till och tagits emot av annan nämnd (RÅ 1989 ref 50 och RÅ 1991 ref 89).
Pass
Regler för utfärdande av pass finns i passlagen (1978:302).
Enligt 4 § första stycket passlagen har svensk medborgare rätt att få ett pass om inte annat följer av lagen. Ett sådant hinder föreligger enligt 7 § 2 passlagen bl.a. om ansökan avser pass för underårig och barnets vårdnadshavare inte har lämnat medgivande samt synnerliga skäl inte föreligger att ändå utfärda pass. Om fråga uppkommer att utfärda pass utan vårdnadshavarens medgivande, skall som huvudregel yttrande från socialnämnden infordras i ärendet, 3 § andra stycket passförordningen (1979:664).
Kammarrätten i Göteborg har i ett fall (mål nr 3624-1989) uttalat att det får anses att den befogenhet beträffande barns passinnehav som vårdnadshavaren har enligt passlagen i förekommande fall omfattas av den rätt att bestämma över barnets personliga förhållanden som tillkommer nämnden enligt 11 § första och fjärde styckena LVU. Med hänsyn härtill fann kammarrätten att det förelåg synnerliga skäl att utfärda pass för barnet trots att vårdnadshavaren inte lämnat medgivande till detta (jfr också JO 1996/97 s. 284).
Vårdkostnader
I socialnämndens vårdansvar enligt 22 § SoL ligger även ansvaret för den unges vårdkostnader. Nämnden kan dock uppbära bidrag som utgår för barnet samt kräva viss ersättning från föräldrarna enligt 34 § SoL och 43 § SoF.
Ersättning till familjehem
Ersättningen till familjehemmet grundar sig på ett civilrättsligt avtal mellan familjehemmet och nämnden. Se vidare Svenska Kommunförbundets cirkulär 1992:33.
Uppgift om ersättning till familjehemmet
Enligt ett avgörande av Regeringsrätten (RÅ 1992 not 418) gäller sekretess enligt 7 kap. 4 § SekrL för uppgift om vad nämnden betalat ut i ersättning till ett familjehem. Detta innebär att inte heller den unge eller dennes vårdnadshavare normalt kan få del av uppgifterna utan familjehemsföräldrarnas medgivande. Uppgift om ersättning till familjehemmet bör därför inte tas med i placeringsbeslutet. Se vidare Svenska Kommunförbundets cirkulär 1994:101.
Att skydda barnets tillgångar
Vård med stöd av LVU innebär i sig ingen ändring i förmynderskapet för barnet. Olika bidrag kan utbetalas till vårdnadshavaren även då barnet vårdas utanför hemmet. Barnet kan naturligtvis även ha andra tillgångar. Ibland kan det vara tveksamt om dessa medel kommer barnet till godo eller om vårdnadshavaren kan komma att använda sitt barns medel på ett otillbörligt sätt. Enligt 42 § andra stycket 3 SoF skall nämnden anmäla till överförmyndaren att det föreligger sådana förhållanden som talar för att en förälder inte kommer att förvalta sitt underåriga barns egendom på ett betryggande sätt.
Principer för placering av barn
Den grundläggande principen är att vården av den unge skall utformas i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen.
Vården innebär att samhället tar vid som en kompletterande resurs där vårdnadshavaren av olika skäl inte förmår fylla sin uppgift. Vård med stöd av LVU är en temporär åtgärd och målsättningen är i de allra flesta fall att den unge skall kunna återförenas med sina föräldrar. När det gäller äldre ungdomar kan målsättningen vara att de skall kunna klara av ett eget boende.
Val av placering
Vid val av placering bör vårdnadshavarens grundläggande värderingar i fråga om religion, människosyn, livsvärden m.m. så långt som möjligt respekteras. Detta är viktigt inte minst för barn av annat kulturellt ursprung. Barnet kan annars hamna i en kulturkonflikt. Enligt art 2 tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, som gäller som svensk lag, skall staten/
samhället respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Europadomstolen har i ett mål (14 mars 1988, Serie A no. 130, § 95) uttalat att omhändertagande av barnen inte innebär att föräldrarna fråntas alla sina rättigheter med hänvisning till Europakonventionen.
Respekt för vårdnadshavarens grundläggande värderingar måste således iakttas av socialnämnden vid utformningen av vården. Någon gång kan dock föräldrarnas religion eller annan grundläggande värdering vara anledningen till att vård med stöd av LVU måste tillgripas. I dessa situationer kan det vara nödvändigt att åsidosätta föräldrarnas inställning. För att det skall få göras måste det vara försvarbart med hänsyn till syftet med vården.
Närhetsprincipen
Närhetsprincipen vid vård utanför hemmet är grundläggande för vården (prop. 1979/80:1 s. 214217). Barn som placeras på grund av vårdnadshavarens oförmåga eller liknande orsaker bör som huvudregel placeras nära det egna hemmet. Om barnet löper särskilda risker, bör dock närhetsprincipen kunna brytas även då det gäller yngre barn.
Det finns dock ett antal situationer när det finns skäl att frångå närhetsprincipen (jfr SoU 1979/80:44 s. 7475). I allmänhet överensstämmer närhetsprincipen med vårdintresset. Närhetsprincipen får dock inte användas om det kommer i konflikt med barnets vårdintresse. Barnets bästa måste alltid vara avgörande för om placeringen sker i närheten av det egna hemmet eller inte. Exempel på situationer där avsteg från närhetsprincipen kan vara motiverat är då byte av vårdnadshavare kan vara aktuellt, vid behov av umgängesbegränsning eller hemlighållande av vistelseort, eller när barnets behov av trygghet annars motiverar det samt då föräldrarna t.ex. till följd av psykisk störning eller missbruk kan befaras uppträda på ett sådant sätt att de stör barnets anpassning i familjehemmet. Avsteg från närhetsprincipen kan ofta vara motiverat när det gäller ungdomar med missbruksproblem.
Syskonplacering
Ett avgörande i Europadomstolen berör frågan om splittring av syskon genom placering i olika hem (dom 24 mars 1988, Serie A no. 130). Tre syskon hade placerats i olika hem, två av dem på cirka 60 mils avstånd från föräldrarna. Socialtjänsten ansåg det inte lämpligt att placera dem i samma hem. Avsikten att placera dem i familjer helt nära varandra hade inte gått att fullfölja. Europadomstolen fann att visserligen hade två av syskonen regelbunden kontakt med varandra, men de skäl som anförts för att inte placera dem tillsammans befanns inte övertygande. Domstolen ansåg att genomförandet av vården, varav splittringen av syskonen utgjorde en del, var mer ingripande i familjelivet än vad som var motiverat. Sverige fälldes för att ha kränkt rätten till familjeliv.
Placeringsalternativ
De placeringsalternativ som finns inom socialtjänsten är främst placering i familjehem eller HVB.
Socialstyrelsen vill framhålla att valet av vårdform måste anpassas till det aktuella barnets behov. Det kan således för kortare eller längre tid vara aktuellt med olika vårdformer. Det är inte ovanligt att barnet till en början placeras i ett HVB, med eller utan sin vårdnadshavare, för utredning. Avsikten med en sådan placering är att man där bättre kan utreda barnets behov och föräldrarnas förutsättningar att möta dessa behov. En tids vistelse på ett utredningshem kan medverka till ett bättre underlag för bedömning av vilken typ av familjehem eller annan form av insats eller placering ett barn kan behöva.
Placering i familjehem
I 35 § SoF definieras familjehem som ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran och vars verksamhet inte är sådan att hemmet blir att anse som ett HVB.
Placering i familjehem är i allmänhet den mest naturliga och lämpliga vårdformen för barn och ungdomar som omhändertagits eller beretts vård med stöd av LVU. Detta gäller i synnerhet yngre barn. Departementschefen framhöll (prop. 1979/80:1 s. 307) att vård i familjehem i flertalet fall måste anses vara bättre än vård i institution beroende på den nära anknytningen till vuxna föräldraersättare och den känslomässiga relation som uppstår mellan dem och barnet. Detta är oftast en förutsättning för barnets utveckling till en trygg, harmonisk och väl fungerande människa.
Släktingplacering
En av de vägledande principerna i socialtjänstlagstiftningen, kontinuitetsprincipen, bör tolkas så att nämnden inte förbiser möjligheten att hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk. Att barnet inte onödigtvis flyttas från trygga och invanda förhållanden är en viktig ledstjärna i arbetet med familjehemsplaceringar. Det betyder att socialtjänsten i varje enskilt fall i första hand bör överväga om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Enligt 1 § SoL skall dock barnets bästa alltid beaktas (22 § fjärde stycket SoL). Även något äldre personer, t.ex. mor- och farföräldrar kan komma i fråga som familjehemsföräldrar. Det betyder att man också regelmässigt bör undersöka släktens möjligheter att stödja barnet även om det placeras i ett "främmande" familjehem (jfr 1996/97:SoU18).
Medgivande till placering
Enligt 25 § SoL får en underårig inte utan socialnämndens medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i visst familjehem. Socialnämnden får inte lämna medgivande utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet är utredda.
För en placering hos biologisk förälder eller hos en särskilt förordnad vårdnadshavare behövs inget medgivande. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den unge vård i ett visst hem. Däremot krävs medgivande för en placering i släktinghem, t.ex. mor- eller farförälderhem. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1982:2) "Familjehem", (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten" och SoS-rapport (1994:7) "Ensam. Om flyktingbarn utan vårdnadshavare i Sverige".
När familjehemsföräldrar separerar
Det händer att familjehemsföräldrarna separerar under pågående placering. Eftersom det är nämnden som beslutar var den unge skall vistas, kan inte familjehemsföräldrarna själva avgöra detta. Nämnden bör i dessa fall fatta beslut om hos vem den unge skall bo. Ett sådant beslut innebär ett beslut om en ny placering som går att överklaga.
Placering i hem för vård eller boende
Med hem för vård eller boende, HVB, avses heldygnsomsorg som yrkesmässigt tillhandahåller vård, behandling, omvårdnad och tillsyn för barn, ungdomar eller vuxna. Ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva verksamhet i form av bl.a. hem för vård eller boende (69 § SoL).
För unga som omhändertagits eller beretts vård med stöd av LVU kan en placering på ett hem för utredning under en kortare tid vara det lämpligaste. Det kan också vara fråga om observation, att tillgodose ett akut vårdbehov eller helt enkelt en placering i avvaktan på en lämplig familjehemsplacering.
Hem för vård eller boende kan också utnyttjas för mer långvariga behandlingsinsatser. Det kan vara barn eller ungdomar som på grund av komplicerat vårdbehov behöver en långvarig kvalificerad behandlingsinsats som bara kan ges på institution.
Socialstyrelsen vill betona att HVB inte skall betraktas som ett sista vårdalternativ. Den unges vårdbehov och möjligheterna att tillgodose detta behov måste i det enskilda fallet fälla utslag vid val av placeringsform. En obenägenhet att utnyttja HVB kan ibland leda till onödiga omplaceringar och till att de särskilda behandlingsresurser som ett sådant hem kan ha sätts in för sent.
Socialstyrelsen anser att socialnämnden i möjligaste mån bör undvika att placera små barn utan föräldrar på en institution, i vart fall under längre tider.
Särskilda ungdomshem
För ungdomar som vårdas enligt 3 § LVU och behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det enligt 12 § LVU finnas särskilda ungdomshem. För dessa hem ansvarar Statens institutionsstyrelse (SiS). Det är endast på dessa hem som de särskilda befogenheterna i 1520 §§ LVU kan tillämpas och enbart beträffande ungdomar som beretts vård med stöd av 3 § LVU. När nämnden bedömer att en ungdom behöver omhändertas eller beredas vård med stöd av LVU med placering på ett sådant hem, skall nämnden vända sig till SiS med en begäran om platsanvisning. På grundval av den unges behov anvisar SiS plats på lämpligt hem. SiS platsanvisning är inte något beslut som går att överklaga. Socialnämnden beslutar enligt 11 § LVU var den unge skall placeras och det är nämndens beslut att placera den unge på ett visst särskilt ungdomshem som kan överklagas.
Vård i det egna hemmet
Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Enligt paragrafens andra stycke får nämnden medge att den unge vistas i eget hem om det kan antas att detta bäst främjar vården av honom. Vården skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. Det föreligger således inget hinder mot att placera den som vårdas med stöd av LVU i hans eget hem, om det i ett senare skede av vården anses vara det bästa för honom. En placering i det egna hemmet får inte tillgripas på grund av placeringssvårigheter och måste vara vårdmässigt motiverad.
Även när den unge vistas i det egna hemmet har socialnämnden kvar det ansvar och de befogenheter som följer av LVU. Så länge beslutet gäller kan den unge åter flyttas från sitt hem, om detta visar sig vara nödvändigt. Dock bör man i möjligaste mån undvika att låta den unge byta miljö flera gånger. Det finns också skäl att understryka att det så långt som möjligt måste finnas garantier för att den unge kan få en betryggande omvårdnad i det egna hemmet innan nämnden låter honom komma tillbaka. Om domstol har beslutat om vård på grund av brister i barnets hemmiljö, måste naturligtvis nämnden noga överväga situationen innan den beslutar att barnet får återvända till hemmet. Det är emellertid inte möjligt att göra några generella uttalanden om under vilka förutsättningar detta kan ske (prop. 1979/80:1 s. 596). En placering i det egna hemmet torde bli aktuell först i slutskedet av vården.
Hur länge vården i det egna hemmet kan pågå har inte behandlats i förarbetena. Detta måste bli en bedömningsfråga i varje enskilt fall med beaktande av bl.a. barnets ålder, den tid det varit omhändertaget och förhållandena i det egna hemmet, men vården i det egna hemmet bör enligt Socialstyrelsens uppfattning inte fortgå mer än någon kortare tid.
JO har i ett fall (JO 1993/94 s. 277) uttalat att den unges eget hem i de fall då båda föräldrarna är vårdnadshavare får anses vara det hem där barnet mer varaktigt bor och vistas, där det är skrivet, går i t.ex. skola och där den ena föräldern uppbär barnbidrag. Hinder föreligger således inte att inleda vården med en placering hos den andre föräldern.
Alternativa placeringar
Placering på barnpsykiatrisk klinik
Vården med stöd av LVU kan även inledas på ett sjukhus eller en barnpsykiatrisk klinik.
Placering i utlandet
På senare år har olika former av s.k. båtprojekt startat. Många gånger har dessa båtprojekt haft verksamhet utanför Nordens gränser. JO har (beslut 1996-09-24, dnr 1714-1995 m.fl.) uttalat att vård med stöd av LVU med placering utomlands inte är tillåten.
Anledningen till att vård med stöd av LVU inte kan bedrivas utomlands är att de i LVU-vården ingående tvångsbefogenheterna liksom tillsynen inte kan utövas utanför Sveriges gränser. I LVU-vården ingår också att se till att den unge får upprätthålla kontakten med sina vårdnadshavare eller andra viktiga personer, vilket försvåras om han vistas i ett annat land.
Det finns dock inte något hinder mot att ungdomar som vårdas med stöd av LVU rent tillfälligt vistas utomlands, t.ex. genom att följa med familjehemsföräldrarna på en semesterresa eller delta i en språkresa, i vart fall om det inte finns anledning att misstänka att den unge skall avvika. Det är dock viktigt att den unges egen inställning till en sådan vistelse beaktas.
Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1989:5) "Samarbete om barn och ungdom Sverige Finland", JO:s beslut den 18 januari 1995, dnr 2876-1994, 25 september 1995, dnr 3661-1994 och JO 1993/94 s. 240.
När är vården inledd?
Vården anses inledd när den unge har placerats i familjehem eller ett HVB. Vården kan också inledas på sjukhus. Även placering hos den andre vårdnadshavaren kan vara möjlig, se ovan. Detta gäller oberoende av om det är ett beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut om vård. Placeringen måste avse heldygnsomsorg.
Beslut om placering
Det är socialnämnden som beslutar om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall placeras under vårdtiden (11 § första stycket LVU).
Nämnden kan redan i sin ansökan om vård närmare ange var man har för avsikt att placera den unge. Detta för att ge länsrätten ett fylligare underlag för sin helhetsbedömning.
Nämndens beslut om placering kan dock fattas först sedan domstolen beslutat om vård. Sedan länsrätten förordnat om vård ankommer det således på nämnden att fatta beslut i placeringsfrågan. Detta beslut kan överklagas.
Om ett placeringsbeslut har fattats redan under utredningstiden med anledning av ett beslut om omedelbart omhändertagande och någon ändring i placeringen inte är avsedd, uppstår frågan om något nytt placeringsbeslut måste fattas sedan länsrätten bifallit nämndens vårdansökan. Ett uttalande av JO (beslut 1996-08-12, dnr 2446-1996) tyder på att detta inte är nödvändigt. Det bör dock observeras att det sagda förutsätter att ett placeringsbeslut i samband med ett omedelbart omhändertagande går att överklaga, vilket enligt JO:s uppfattning är möjligt. Även ett sådant placeringsbeslut måste således förses med en fullföljdshänvisning.
Rätten att fatta beslut om var den unge skall vistas går enligt 47 § SoL endast att delegera till utskott. I 11 § tredje stycket LVU ges emellertid ordförande eller annan förordnad ledamot av nämnden möjlighet att besluta om den unges placering i brådskande fall. Denna kompletterande beslutanderätt får endast användas när nämndens beslut inte kan avvaktas. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästkommande sammanträde.
Kortare vistelser utanför det hem i vilket den unge är placerad, t.ex. i samband med semesterresor och släktingbesök, omfattas inte av regleringen i 11 § första stycket LVU.
Beslut om placering i familjehem
Ett beslut att stadigvarande placera ett barn i ett visst enskilt hem utgör samtidigt ett medgivande enligt 25 § SoL för hemmet att ta emot barnet för stadigvarande vård och fostran. Rätt att fatta ett sådant beslut får delegeras endast till utskott. Ett beslut om stadigvarande placering i ett enskilt hem kan alltså inte fattas av tjänsteman. Däremot kan rätten att fatta ett beslut om en kortare tids placering delegeras även till tjänsteman. När familjehemsutredningen sedan är klar skall beslut om placeringen fattas av nämnden eller dess utskott.
Överklagande av placeringsbeslut
Placeringsbeslut efter vårdbeslut kan överklagas (41 § LVU). Enligt Socialstyrelsens uppfattning gäller detta även placeringsbeslut vid omedelbart omhändertagande (jfr JO 1996-08-12, dnr 2446-1996). Observera att SiS platsanvisning inte är ett beslut som går att överklaga.
Omplacering
Beslut i fråga om att flytta den unge från ett hem där han vistas går att överklaga. Formuleringen "i fråga om" innebär att såväl beslut att flytta den unge som beslut att inte flytta honom kan överklagas (41 § LVU).
När frågan om en omplacering av den unge prövas bör nämnden beakta den risk en separation medför för barnet (RÅ 1986 not 502).
Socialnämnden har att noga följa vården för de barn och ungdomar som är placerade. I det ingår att bevaka att vården inte fortgår längre än nödvändigt. För att nämnden skall hålla sig informerad om hur vården fortlöper och kunna avsluta vården när den inte längre behövs finns i 13 § LVU bestämmelser om att nämnden skall följa och minst var sjätte månad överväga vården (miljöfallen) respektive ompröva vården (beteendefallen).
I 39 § SoF finns en bestämmelse om socialnämndens skyldighet att följa upp familjehemsplaceringar. Enligt denna bestämmelse bör nämnden genom personliga besök och på annat lämpligt sätt fortlöpande hålla sig väl förtrogen med förhållandena i hemmen och ge hemmen det stöd de behöver.
Vården skall alltid omprövas om det finns skäl till det, oberoende av hur lång tid som gått sedan senaste omprövningen. Likaså skall en omprövning alltid ske om vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär att vården skall upphöra.
Vilka förutsättningar som finns för ett upphörande av vården och hur arbetet med en återförening bör gå till, är en viktig fråga att beakta vid såväl övervägandena som omprövningarna.
Barnets uppfattning
Enligt 36 § LVU har barn som fyllt 15 år rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt LVU. Barn som är yngre bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras.
I socialnämndens ansvar enligt 39 § SoF ligger att inte bara ha kontakt med familjehemsföräldrarna utan även ett ansvar att träffa och ha kontakt med det placerade barnet. Barnet bör beredas tillfälle att prata med social-sekreteraren ensam, antingen i familjehemmet eller på annat sätt. Handläggaren bör ta initiativ till att sådana träffar kommer till stånd utifrån barnets ålder och mognad.
Övervägande av vården
Om den unge vårdas med stöd av 2 § LVU, dvs. på grund av hemförhållandena (miljöfallen), skall socialnämnden enligt 13 § andra stycket LVU minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. Ett övervägande innebär inte att något formellt beslut i frågan fattas. Det skriftliga material som redovisas för nämnden behöver därför inte kommuniceras med parterna. Övervägandet kan således ske utan att berörda parter är medvetna om det. Övervägandet är att betrakta som en information eller anmälan till nämnden för att den skall hålla sig underrättad om vården (prop. 1989/90:28 s. 76). Efter ett övervägande finns således inte något beslut att överklaga.
Motiveringen till detta är enligt förarbetena att det i miljöfallen kan skapa onödig oro och otrygghet hos såväl barnet och vårdnadshavaren som familjehemsföräldrarna att en gång i halvåret obligatoriskt behöva underkastas en prövning av om vården skall fortgå.
Övervägandet bör göras med utgångspunkt i den vårdplan som upprättats. Den tjänsteman som är ansvarig för vården anmäler till nämnden hur vården bedrivs och hur barnets och föräldrarnas förhållanden utvecklar sig. Barnet och dess situation är centrala och måste ägnas särskild uppmärksamhet. En annan viktig fråga är vårdnadshavarens inställning till fortsatt vård och om det är tänkbart att fortsätta vården med samtycke.
Någon mer omfattande skriftlig redovisning fordras inte för övervägandet, men enligt Socialstyrelsens uppfattning bör en skriftlig promemoria föreligga, antingen fristående eller som en sammanfattande journalanteckning. Nämnden lägger anmälan till handlingarna utan beslut, men protokoll skall naturligtvis föras. Övervägandet skall dokumenteras i barnets akt (51 § SoL). Det är viktigt för att ärendets handläggning skall gå att följa.
Övervägandena kan enligt 47 § SoL delegeras endast till utskott.
Om det inför eller i samband med övervägandet blir aktuellt att göra en formell prövning av om vården kan upphöra, men utredning och beslut inte hinns med inom sexmånadersfristen, har nämnden ändå att överväga vården. Det kan då noteras att frågan om upphörande snart kommer under nämndens prövning.
Även vid nämndens övervägande kan frågan om upphörande aktualiseras. Finner nämnden vid sina överväganden att frågan bör prövas i sak, skall nämnden ta initiativ till att en utredning görs och föreläggs nämnden med förslag till beslut. Förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering, parts rätt att meddela sig och om parts rätt till insyn m.m. blir då tillämpliga. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
När skall övervägandena göras?
Det är i lagtexten inte angivet när första övervägandet skall göras, men Socialstyrelsen anser att samma beräkning som vid omprövning kan göras, dvs. inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet. Därefter skall vården övervägas minst var sjätte månad. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att nämnden inte underlåter att regelmässigt göra de föreskrivna övervägandena. Nämnden måste ha sådana rutiner att övervägandena kan ske i enlighet med lagen.
Omprövning av vården
Vård som den unge beretts med stöd av 3 § LVU skall omprövas inom sex månader från dagen för verkställigheten av vårdbeslutet och därefter inom sex månader från senaste omprövning (13 § tredje stycket LVU).
Vården skall vidare alltid omprövas då vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär det. Socialnämnden skall även på eget initiativ, när det finns skäl till det, pröva om vården kan upphöra.
Omprövning av vården innebär att ett förvaltningsrättsligt ärende föreligger. Därmed blir reglerna om partsinsyn, kommunikation, rätt att anlita ombud eller biträde, offentligt biträde, företräde inför nämnden m.m. tillämpliga. Vidare skall omprövningen resultera i ett formellt beslut. Detta beslut kan överklagas. Se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
De ungdomar som blir aktuella för LVU-vård har som regel en komplicerad behovsbild och behöver ofta en relativt lång tids kvalificerad behandling. En förutsättning för att LVU-vården skall vara meningsfull är generellt att den planerade vården och behandlingen kan genomföras. Om ett särskilt behandlingsprogram, som varar mer än sex månader, fastställts för den unge, så är det givetvis en omständighet som nämnden får beakta när den prövar om vården kan upphöra eller inte. Enbart inledningsfasen i ett behandlingsarbete kan ta ett par månader. Omprövningsregeln är inte en presumtion för att vården skall kunna avslutas, utan ett uttryck för nämndens skyldighet att noga följa vården och med inte alltför långa intervaller ta ställning till om den kan upphöra.
Beräkning av tiden
Den första omprövningen skall göras inom sex månader från dagen för verkställigheten av vårdbeslutet. Vården skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.
Vid mellanliggande domstolsprövning
Om ett beslut om vård med stöd av LVU överklagas till kammarrätten, kan det dröja innan det föreligger en lagakraftvunnen dom om beredande av vård. Något undantag från skyldigheten att överväga vården innan frågan om vård slutligt avgjorts föreligger emellertid inte.
Utebliven omprövning
Varken i lagtext eller förarbeten sägs något om konsekvenserna av en utebliven omprövning. Vården fortgår tills beslut om upphörande fattas. Det innebär att vården inte automatiskt upphör på grund av utebliven omprövning. Socialstyrelsen vill emellertid understryka att omprövningsregeln är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt och nämnden har att planera sitt arbete på ett sådant sätt att rutiner skapas för att omprövning av LVU-vården sker inom lagstadgade tider.
Handläggning och dokumentation vid omprövning
Den utredning som ligger till grund för en omprövning bör, vare sig omprövningen sker enligt sexmånadersregeln eller av annan anledning, utgå från den vårdplan som finns för den unge. Utredningen bör enligt Socialstyrelsens uppfattning innehålla
- en redogörelse för den unges och vårdnadshavarens nuvarande situation,
- en redogörelse för den unges egen syn på sin situation och vården,
- en redogörelse från den behandlingsansvarige, dvs. familjehemmet eller hemmet för vård eller boende,
- en redogörelse för de åtgärder som vidtagits sedan vården inleddes/senast omprövades,
- en utvärdering av vården,
- den fortsatta planeringen,
- en bedömning av möjligheten att låta vården övergå till vård enligt socialtjänstlagen,
- en bedömning av möjligheten att avsluta vården,
förslag till beslut.
Den unge själv och hans vårdnadshavare har enligt 55 § SoL rätt att närvara vid nämndens sammanträde om omprövning. Undantag kan göras om det finns särskilda skäl.
Beslutanderätt vid omprövning
Rätt att fatta beslut i omprövningsfrågor enligt 13 § tredje stycket LVU kan delegeras endast till utskott (47 § SoL).
Överklagande av omprövningsbeslut
Beslut i fråga om fortsatt vård med stöd av LVU kan enligt 41 § första stycket 2 LVU överklagas till länsrätten.
Offentligt biträde vid omprövning
Offentligt biträde skall enligt 41 § 3 RhjL förordnas i ärenden/mål om upphörande av vård enligt 21 § LVU. Eftersom en omprövning rör frågan om vårdens upphörande enligt 21 § LVU, har parterna vid omprövning rätt till biträde. Generellt gäller att biträde inte skall förordnas om behov saknas (42 § RhjL). Behovsregeln innebär att en bedömning bör göras även av socialnämnden innan den meddelar länsrätten att behov av offentligt biträde föreligger. Om någon med rätt att överklaga önskar att vården skall upphöra och utredningen på ett tidigt stadium visar att så kanske inte kan ske, bör offentligt biträde förordnas redan under utredningstiden till stöd för den unge och/eller vårdnadshavaren. Föreligger däremot inget önskemål om att vården skall avslutas eller om allt tyder på att vården kommer att kunna upphöra, föreligger knappast behov av offentligt biträde. Se vidare om offentligt biträde.
Utgångspunkten i svensk lagstiftning är att barn har behov av umgänge med båda sina föräldrar även om inte barnet bor tillsammans med dem (6 kap. 15 § FB). En nära och god kontakt mellan föräldrar och barn under vårdtiden är oftast en viktig förutsättning för att barnet skall kunna utvecklas väl under placeringen utanför hemmet och på sikt kunna återförenas med sina föräldrar.
I 22 § tredje stycket SoL finns en allmän regel som gäller all vård utanför hemmet. Vården bör utformas så att den stärker den enskildes samhörighet med anhöriga och med andra närstående samt kontakt med hemmiljön. I 14 § LVU framhålls socialnämndens ansvar, då fråga är om vård enligt LVU, för att den unges behov av kontakt med föräldrarna eller andra som har vårdnaden om honom tillgodoses så långt som möjligt. Andra personer som kan vara viktiga för barnet att hålla kontakt med är syskon, andra släktingar, personer som barnet levt i familjegemenskap med, lärare och kamrater. En placering av ett barn utanför det egna hemmet får inte innebära att barnet avskärs från kontakt med känslomässigt betydelsefulla personer. Nämnden bör vara särskilt uppmärksam när det gäller invandrarbarn eftersom många av dem kommer från kulturer där släkttillhörigheten har en annan betydelse än vi är vana vid. En bruten kontakt med släktgemenskapen kan i sämsta fall leda till isolering och vilsenhet i vuxen ålder (prop. 1989/90:28 s. 73).
Socialnämnden ges dock i 14 § andra stycket 1 LVU en möjlighet att besluta om hur den unges umgänge med föräldrarna eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas. En förutsättning för sådana beslut är att de är nödvändiga med hänsyn till vården enligt LVU.
Till den rättsliga regleringen av umgänget under vårdtiden hör även art 8 Europakonventionen enligt vilken rätten till familjeliv skyddas. Avgöranden i Europadomstolen visar att umgänge med ett barn under tvångsvård är en kvarstående rättighet för såväl barnet som för föräldrarna. Inskränkningar och umgängesförbud kan dock accepteras om det är nödvändigt.
Någon möjlighet för nämnden att ensidigt begränsa umgänget mellan barn och föräldrar vid en frivillig placering enligt socialtjänstlagen finns inte. Den unges behov av att socialnämnden kan reglera umgänget eller hemlighålla barnets vistelseort kan emellertid vara ett skäl till att LVU är tillämplig trots att erforderligt samtycke till frivillig vård finns.
Socialnämnden har också ett särskilt ansvar i de fall föräldrarna själva inte gör tillräckligt stora ansträngningar för att träffa barnet under vårdtiden. Nämnden har här ett ansvar för att föräldrarna får stöd och hjälp av både personlig och ekonomisk art, för att de skall klara av att sköta kontakten med barnet. Det är också nämndens uppgift och ansvar att verka för att familjehemsföräldrarna medverkar till att en positiv kontakt mellan föräldrar och barn upprätthålls (prop. 1979/80:28 s. 115). I nämndens ansvar ligger också att se till att den uppgjorda planeringen följs.
Umgänge med föräldrarna under pågående vård med stöd av LVU kan inte likställas med sådant umgänge som regleras i föräldrabalken. Föräldrabalkens bestämmelser avser barns umgänge med sina föräldrar som det i allmänhet inte finns något att anföra mot. Vid vård med stöd av LVU finns det brister hos en eller båda föräldrarna som måste beaktas vid utformningen av umgänget.
Planering av umgänge
Umgänge bör äga rum i den utsträckning som det är lämpligt för barnet. För att undvika tvister om omfattningen av umgänget anser Socialstyrelsen att en plan över umgänget bör upprättas och undertecknas av berörda parter. Föräldrarnas inställning till umgängesplaneringen bör framgå. Det är dock viktigt att föräldrarna inte känner sig tvingade att gå med på planen. Alltför tvingande regler kan innebära att socialnämnden i praktiken begränsar umgänget på sådant sätt att umgänget i stället bör regleras enligt 14 § LVU.
Om nämnden, då barnet vårdas med stöd av LVU, inte kan komma överens med föräldrarna om en umgängesplan, anser Socialstyrelsen att nämnden av rättssäkerhetsskäl bör besluta om umgänget med stöd av 14 § andra stycket 1 LVU. Föräldrarna har då en möjlighet att överklaga beslutet (jfr JO 1992/93 s. 405).
Utformningen av umgänget
I vilka former umgänget äger rum och hur omfattande det bör vara får bedömas från fall till fall utifrån barnets behov. Umgänget kan äga rum hos föräldrarna eller i familjehemmet. Ibland kan ett alternativ vara att föräldrar och barn träffas på en neutral plats, t.ex. i förskolan. Socialnämnden kan även besluta att någon utomstående kontaktperson skall vara med vid umgänget, t.ex. en familjehemsförälder, en socialsekreterare eller någon annan som barnet känner trygghet med. Behovet av en sådan person får bedömas utifrån barnets behov av trygghet, ålder, önskemål och orsaker till placeringen.
Begränsningar i umgänget
Bestämmelserna om möjligheten att begränsa umgänget skall tillämpas restriktivt. Socialnämnden får inte utan starka skäl besluta om inskränkningar i umgänget mellan barn och föräldrar. Det kan emellertid förekomma att föräldrarna griper in i vården på ett obehörigt sätt. Deras personliga förhållanden, exempelvis vid långtgående missbruk eller svår psykisk sjukdom, kan vara sådana att de under viss tid inte bör träffa sitt barn (prop. 1979/80:1 s. 602).
Andra skäl kan vara att det föreligger en risk att föräldrarna avviker med barnet, att barnet visar rädsla för en förälder, att det finns en risk för övergrepp mot barnet eller att en förälder kräver så mycket umgänge att vården blir verkningslös eller hindrar barnets anknytning till familjehemmet.
Den unges egen inställning i umgängesfrågan måste utredas och tillmätas betydelse i relation till barnets ålder, mognad och övriga omständigheter.
Socialnämndens befogenhet att besluta om umgänget är vittgående och sträcker sig så långt att nämnden kan förbjuda allt umgänge och även reglera eller hindra telefon- och brevkontakt. Regeringsrätten har (RÅ 1990 ref 97) uttalat att varken lagtext eller uttalanden i lagens förarbeten hindrar beslut om totalt umgängesförbud. 5 17-0731
Vem kan hindras att träffa den unge?
Umgänge med förälder
Bestämmelserna i 14 § andra stycket 1 LVU är i första hand tillämpliga gentemot förälder som också är barnets vårdnadshavare. Detta gäller gentemot båda föräldrarna om de har gemensam vårdnad.
För att kunna fatta ett beslut om att inskränka ett umgänge gentemot en förälder som inte är vårdnadshavare förutsätter tillämpningen av denna bestämmelse att föräldern genom avtal eller dom har rätt till umgänge med barnet. Det måste finnas något att göra begränsningen i förhållande till. Syftet med den socialnämnden tillagda beslutanderätten är i detta fall i första hand att nämnden vid behov skall kunna begränsa utövningen av den civilrättsligt gällande umgängesrätten (jfr RÅ84 2:38).
Umgänge med andra
Nämnden bestämmer med stöd av sin allmänna befogenhet (11 § fjärde stycket LVU) i princip om alla besök hos den unge under vårdtiden. Om nämnden motsätter sig umgänge mellan barnet och någon närstående som inte är förälder eller vårdnadshavare, kan nämndens beslut i frågan inte överklagas. Det är därför särskilt viktigt att nämnden noga överväger vilka möjligheter till umgänge som finns.
Lagen om besöksinskränkning vid viss tvångsvård
Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård gäller bl.a. besök hos dem som är omhändertagna med stöd av LVU och vistas på ett HVB. Om det med hänsyn till vårdens bedrivande eller skyddet av enskilda vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med inskränkningar av besök, får enligt 3 § denna lag huvudmannen för vårdinstitutionen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner. Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa personer. Enligt 4 § första stycket gäller detta inte besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 LVU är tillämplig, dvs. föräldrar eller annan vårdnadshavare.
Beslut enligt denna lag gäller omedelbart och får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i 2225, 27, 28 och 30 §§ FL skall tillämpas, om beslutet meddelas av huvudmannen för en privat vårdinstitution.
Inskränkning av umgänge på barnpsykiatrisk klinik
I hälso- och sjukvårdslagen och lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen) samt förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (åliggandeförordningen) har fastlagts vissa allmänna krav på hälso- och sjukvården och dess personal. Utgångspunkten för all hälso- och sjukvård är att vården är frivillig och skall bedrivas med respekt för patientens självbestämmande och integritet. Psykiatrisk tvångsvård får endast ges med stöd av LPT eller LRV.
Vid frivillig vård får hälso- och sjukvården i princip inte hindra en patient att ta emot besök. Med hänsyn till vården av andra patienter får patienten dock acceptera att hälso- och sjukvården i vissa avseenden kan begränsa möjligheten till besök.
I de flesta fall är det patienten som har att ta ställning till vilka besök som han eller hon vill ta emot. När det gäller patienter som är omhändertagna med stöd av LVU träder socialnämnden in i stället för vårdnadshavaren och bör därför kontaktas om denne eller andra personer vill besöka patienten.
Om nämnden har beslutat om inskränkningar i umgängesrätten med stöd av 14 § LVU, skall besök som inte sker i enlighet med beslutet avvisas. Hälso- och sjukvårdspersonalen har dock inte rätt att använda våld för att avvisa besöket utan får vid behov tillkalla polis. I vissa nöd- och nödvärnssituationer kan våld tillgripas enligt de allmänna nödreglerna i 24 kap. 1 och 4 §§ BrB.
Socialstyrelsen vill understryka vikten av att nämnden i samråd med personal på den barnpsykiatriska kliniken kommer överens om hur besök och permissioner kan äga rum.
Begränsning av telefon- och/eller brevkontakt
Umgängesbegränsningar kan även omfatta begränsningar i telefon- och brevkontakterna mellan föräldrar och barn (jfr RÅ 1993 ref 72).
Att förutom umgänget inskränka även brev- och telefonkontakterna innebär ett synnerligen stort ingrepp i vårdnadshavarnas rätt och bör enligt Socialstyrelsens uppfattning som regel ske mycket restriktivt och endast pågå en kortare tid. För långvariga begränsningar fordras mycket tunga skäl. Om fortsatt behov av åtgärden finns torde nämnden ofta ha skäl att överväga om ansökan om vårdnadsöverflyttning med stöd av föräldrabalken bör initieras.
En inskränkning av föräldrars rätt att per telefon kontakta ett barn bör alltid uttryckligen anges i beslutet även om beslutet avser ett totalt umgänges- eller besöksförbud.
Inskränkningar i brev- och telefonkontakterna kan också strida mot Europakonventionens artikel 8 om skydd för familjeliv om restriktionen är mer ingripande än vad som är nödvändigt (jfr Europadomstolens dom 25 februari 1992, Serie A no. 226).
Granskning av försändelser till den unge
En annan fråga är i vilken utsträckning brev eller försändelser till den unge får granskas eller läsas. När det gäller ungdomar som vårdas på särskilda ungdomshem med stöd av 3 § LVU är detta direkt reglerat i 19 § LVU. I övrigt finns inga särskilda bestämmelser. I och med att den unge är placerad med stöd av LVU inträder nämnden i vårdnadshavarens ställe och de som vårdar den unge har då samma rätt som vårdnadshavarna att exempelvis granska brev. Självfallet måste detta ske med stor urskiljning och endast då vården absolut kräver detta.
Umgängesinskränkning i form av förbud för förälder att tala med det placerade barnet på eget språk
JO har (beslut 1995-11-24, dnr 4105-1994) tagit upp frågan om en socialnämnd haft rätt att kräva att modern och det placerade barnet skulle tala svenska vid umgänge. JO konstaterade att ett sådant krav är att anse som en inskränkning i umgängesrätten och att nämnden därför måste fatta ett formellt beslut om detta enligt 14 § LVU om en sådan inskränkning bedöms nödvändig.
Socialstyrelsen vill påminna om 8 § FL som stadgar att en myndighet vid behov bör anlita tolk då den har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad.
Beslutanderätt, verkställighet och överväganden vid inskränkning av umgänge
Beslutanderätt
Någon begränsning av möjligheten att delegera rätten att fatta beslut om umgängesbegränsning enligt 14 § andra stycket 1 LVU finns inte (47 § SoL).
Verkställighet av beslut om umgängesinskränkningar
Beslut i fråga om umgänge gäller enligt 40 § andra stycket LVU omedelbart. Nämnden har dock möjlighet att förordna om att det skall gälla först sedan beslutet vunnit laga kraft.
Övervägande av inskränkning av umgänge
Socialnämnden skall enligt 14 § tredje stycket LVU minst en gång var tredje månad överväga om umgängesbegränsningen fortfarande behövs. Syftet är att åtgärden inte skall bestå längre än nödvändigt. Övervägandet innebär ingen formell prövning av beslutet och görs på samma sätt som överväganden av vården i miljöfallen, se s. 62. Finner nämnden skäl att ompröva beslutet, skall den dock göra detta. Så skall också ske om den som berörs av beslutet begär det. Övervägandena kan enbart delegeras till utskott.
Överklagande av umgängesbegränsningar m.m.
Beslut enligt 14 § andra stycket 1 LVU kan enligt 41 § första stycket 3 LVU överklagas till länsrätten.
Rätt att överklaga kan inte anses föreligga när det gäller olika praktiska ställningstaganden rörande vården även om dessa faktiskt innebär att umgänget begränsas. Det ligger för övrigt i sakens natur att redan beslutet om att bereda den unge vård med stöd av LVU innebär att föräldrarnas fria umgängesrätt med den unge inskränks.
Det bör vidare observeras att möjlighet att överklaga endast gäller beslut av nämnden. Om familjehemmet således vid något tillfälle inte har möjlighet att ta emot föräldrarna på grund av praktiska svårigheter eller dylikt, så föreligger ingen rätt att överklaga.
Socialnämnden kan med stöd av 14 § andra stycket 2 LVU besluta att inte röja den unges vistelseort för föräldrar eller vårdnadshavare.
Socialnämnden skall minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut fortfarande behövs (14 § tredje stycket LVU).
Förutsättningar för hemlighållande av vistelseort
Beslut om att hemlighålla den unges vistelseort torde endast bli aktuellt när det föreligger ett beslut om umgängesförbud, även om det inte är en nödvändig förutsättning. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt. Endast i undantagsfall bör föräldrar eller annan vårdnadshavare vägras upplysning om barns vistelseort (prop. 1979/80:1 s. 602). För att beslutet skall vara motiverat fordras att det är nödvändigt med hänsyn till vården av den unge och förutsättningarna måste noga prövas i varje enskilt fall. Nämnden har att beakta att beslutet utgör ett mycket djupgående ingrepp i föräldrarätten. Ett beslut om hemlighållande av vistelseort får aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl (prop. 1989/90:28 s. 74).
Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan ett par situationer urskiljas när det kan bli aktuellt att besluta om hemlig vistelseort. Det kan finnas grundad anledning att tro att föräldrarna egenmäktigt kommer att bortföra den unge och att dennes hälsa eller utveckling därigenom skulle äventyras eller vården omöjliggöras. Det kan vara situationer där den unge riskerar att utsättas för misshandel, psykiskt skadlig behandling eller annan allvarlig fara. Det kan även gälla situationer där det kan befaras att föräldrarna kan tänkas föra den unge utomlands eller på annat sätt under längre tid undanhålla socialnämnden barnet. Däremot kan inte varje misstanke om att föräldrarna inte respekterar ett beslut om umgängesbegränsning leda till att vistelseorten hemlighålls.
Om föräldrarna tidigare trotsat ett beslut om inskränkning i umgänget och det påverkat den unges hälsa eller utveckling negativt eller motverkat vården kan det vara ett skäl att hemlighålla vistelseorten. Föräldrarnas trotsande av umgängesrestriktionerna måste dock ha upprepats eller varit till uttalad skada för den unge på något sätt.
Den unge kan ha varit utsatt för ett svårt övergrepp och kan uppleva stor otrygghet enbart av det förhållandet att föräldrarna vet var han finns. Det primära vid den bedömningen är hur den unge upplever situationen och hur dessa upplevelser kan hindra ändamålet med vården.
Beslut om hemlig vistelseort
Det kan redan i samband med ett beslut om placering av den unge vara nödvändigt att besluta om hemlighållande av den unges vistelseort. Det innebär inte att nämnden i sitt beslut kan utelämna familjehemsföräldrarnas namn och adress. I den underrättelse om beslutet, som skall lämnas till vårdnadshavarna, bör emellertid dessa uppgifter med hänvisning till det beslut att hemlighålla den unges vistelseort som meddelats samtidigt inte tas med.
Vårdnadshavaren har möjlighet att överklaga såväl placeringsbeslutet som beslutet att hemlighålla vistelseorten.
När en part på detta sätt undanhålls uppgifter skall myndigheten enligt 14 kap. 5 § SekrL på annat sätt informera om vad materialet innehåller. För att uppfylla kravet på kommunikation och för att rätten att överklaga inte skall bli innehållslös bör så mycket information som möjligt lämnas om barnets placering, utan att barnets vistelseort röjs. Uppgifter om vilken typ av placering som beslutats för barnet, familjehem eller HVB, om den är i tätort eller på landet, familjesammansättningen i ett familjehem, kompetens att möta barnets behov etc., bör kunna lämnas ut.
Om vistelseorten behöver hemlighållas en längre tid torde det finnas skäl för socialnämnden att överväga om en vårdnadsöverflyttning enligt föräldrabalken bör initieras.
I förhållande till andra än vårdnadshavaren, dvs. även gentemot en förälder som inte är vårdnadshavare, gäller socialtjänstens sekretess enligt 7 kap. 4 § SekrL för den unges vistelseort oavsett om beslut om hemlighållande av vistelseorten har fattats enligt 14 § LVU eller inte. Om en icke vårdnadshavande förälder eller annan begär att få veta var barnet är placerat, får nämnden göra en sedvanlig menprövning.
Beslutanderätt, verkställighet och överväganden vid hemlighållande av vistelseort
Beslutanderätt
Någon begränsning av möjligheten att delegera rätten att fatta beslut om att inte röja vistelseorten finns inte (47 § SoL).
Verkställighet
Beslut i fråga om hemlighållande av vistelseort gäller enligt 40 § andra stycket LVU omedelbart.
Övervägande av hemlighållande av vistelseort
Beslut om hemlig vistelseort skall övervägas minst var tredje månad enligt 14 § tredje stycket LVU. Övervägande innebär inte att ett ärende uppstår eller att något formellt beslut fattas. Det rör sig om en rapportering som skall möjliggöra för socialnämnden att kontinuerligt följa dessa beslut och om det bedöms lämpligt besluta om utredning och en formell omprövning. Överväganden sker på samma sätt som övervägande av vården, se s. 62.
Vårdnadshavaren har också möjlighet att efter framställan få beslutet formellt omprövat och därigenom få ett överklagbart beslut.
Ett beslut att inte röja vistelseorten är så ingripande att det bör gälla så kort tid som möjligt. I många fall bör det vara möjligt att häva ett sådant beslut efter en kortare tid än tre månader.
Överklagande av hemlighållande av vistelseort
Beslut enligt 14 § andra stycket 2 LVU att inte röja vistelseorten för föräldrar eller vårdnadshavare kan enligt 31 § första stycket 3 LVU överklagas till länsrätten.
Begäran att få ut uppgift om underårigs vistelseort
En begäran att få reda på var barnet vistas kan antingen avse en begäran från vårdnadshavarens sida att beslutet enligt 14 § LVU skall upphöra, eller en begäran att få ta del av en allmän handling som utvisar var barnet är placerat, t.ex. själva placeringsbeslutet. Vilket alternativ den begärande väljer får betydelse för hur framställningen skall handläggas.
Vid en begäran om att beslutet skall upphävas har socialnämnden att pröva om det fortfarande finns skäl enligt 14 § andra stycket 2 LVU att hemlighålla adressen. Ett avslag på denna begäran kan överklagas till länsrätten (41 § LVU).
Enligt 7 kap. 5 § SekrL gäller sekretess såvitt angår uppgift om underårigs vistelseort också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan vårdnadshavare, om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt LVU och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården. Utlämnande av den handling av vilken placeringen framgår kan således avslås gentemot förälder eller vårdnadshavare på denna grund om det finns ett gällande beslut enligt 14 § andra stycket LVU. Beslut varigenom myndighet avslår enskilds begäran om att få ta del av en handling kan överklagas till kammarrätten (15 kap. 7 § SekrL).
Beslutanderätt vid utlämnande av handling
Enligt 15 kap. 6 § SekrL ankommer det i första hand på den tjänsteman som enligt arbetsordning eller särskilt beslut har hand om handlingen att pröva begäran om att få ut handlingen. Om denne vägrar att lämna ut den önskade handlingen är tjänstemannen, om sökanden begär det, skyldig att hänskjuta frågan till myndighetens avgörande, varvid ett skriftligt beslut måste fattas. Sökanden skall underrättas om att han kan begära att frågan hänskjuts till myndigheten och om att beslut av myndigheten krävs för att avgörandet skall kunna överklagas.
Prövningen skall således i första hand göras av den tjänsteman som fått i uppdrag att ta hand om handlingen, t.ex. en socialsekreterare. Det är enbart myndighetens beslut om att inte lämna ut handlingen som kan överklagas.
Se Socialstyrelsens allmänna råd (1991:4) "Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten".
Socialnämnden skall besluta att vård med stöd av LVU skall upphöra när den inte längre behövs (21 § första stycket LVU). Upphörande av vård med stöd av LVU behöver inte innebära att den unge flyttar hem. Vården kan övergå till frivillig vård om samtycke till fortsatt vård kan erhållas eller den unge kan flytta till eget boende.
Nämnden har ett ansvar för att noga förbereda den unge för återförening med sin vårdnadshavare eller för eget boende.
Bortsett från i lagtext angivna åldersgränser innehåller LVU inga föreskrifter om vårdtidens längd. För att vården inte skall fortgå längre än nödvändigt har socialnämnden i 13 § LVU ålagts att regelbundet följa upp vården och ta ställning till den, se s. 62.
Vården upphör på grund av den unges ålder
Vård som beslutats med stöd av 2 § LVU skall upphöra senast när den unge fyller 18 år (21 § andra stycket LVU).
Om nämnden och den unge är överens om att placeringen bör fortgå även härefter, måste beslut om bistånd enligt 6 och 22 §§ SoL fattas. Eftersom den unge fyllt 18 år och är myndig är det enbart han själv som skall lämna medgivande till den fortsatta placeringen.
Förutsättningar för vård med stöd av 3 § LVU i stället för 2 § LVU kan dock föreligga.
En övergång till vård enligt 3 § LVU förutsätter dock en ny ansökan om vård till länsrätten och att länsrätten bifaller ansökan.
Vård som beslutats med stöd av 3 § LVU skall upphöra senast då den unge fyller 21 år (21 § tredje stycket LVU). Sedan den unge fyllt 18 år får vård med stöd av LVU beredas honom endast om sådan bedöms lämpligare än annan vård. Däremot gäller inte kravet på att sådan vård skall vara lämpligare än annan vård för att vården enligt LVU skall få fortgå sedan den unge fyllt 18 år.
Åldersgränserna är absoluta
Även om ett beslut om vårdens upphörande inte fattas vid angivna åldersgränser upphör vårdbeslutet och därmed nämndens befogenheter i förhållande till den unge. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör nämnden dock fatta ett beslut om vårdens upphörande och inte låta vården automatiskt upphöra vid angivna åldersgränser.
Upphörande av vården på grund av att vård inte längre behövs miljöfallen
Miljöfallen
Socialstyrelsen vill här understryka att det är den unges vårdbehov som är avgörande för hur länge vården skall fortgå. Förutsättningarna för vårdens upphörande måste nära knyta an till skälen för omhändertagandet. När barn vårdas på grund av hemförhållandena (2 § LVU) fordras för att vården skall kunna upphöra dels att hemförhållandena är sådana att vård utanför hemmet inte längre är motiverad, dels att ett eventuellt särskilt vårdbehov som den unge har kan tillgodoses genom vårdnadshavaren. Vid bedömningen av hemmiljön har nämnden att beakta om de förhållanden i hemmet som låg till grund för vårdbeslutet har upphört och om den aktuella situationen i hemmet är tillfredsställande. Andra missförhållanden än de ursprungliga kan ha tillkommit, vilka i sig kan utgöra skäl för fortsatt vård. Hemmiljön måste även ha hunnit stabiliseras. En alltför snabb hemflyttning av den unge till vårdnadshavaren kan innebära att en ny placering senare måste göras. Det är då inte säkert att den unge kan komma tillbaka till sitt tidigare familjehem. Flyttningar och separationer är oftast skadliga för barnet.
Anledningen till vård med stöd av LVU är många gånger att vårdnadshavaren på grund av missbruk inte kan erbjuda den unge en tillfredsställande uppväxtmiljö. Ett långvarigt missbruk är många gånger mycket svårt att komma ur och risken för återfall är stor. Drogfriheten är bara början på en rehabilitering som rör såväl den egna personen som förhållandena i hans omgivning. Enligt Socialstyrelsens uppfattning räcker det inte med en kortare tids drogfrihet för att den unges hemförhållanden skall anses stabila. Det är angeläget att betona att förbättringarna av föräldrarnas situation verkligen skall vara av mer permanent karaktär. Helhetssynen i ett sådant fall kräver att bedömningen inte enbart centreras kring själva missbruket utan omfattar föräldrarnas totala situation och deras förmåga som föräldrar. Endast förbättringar som kan antas vara mer varaktiga och genomgripande bör föranleda vårdens upphörande. Vården bör därför inte upphöra om föräldrar med långvariga och allvarliga missbruksproblem iakttagit avhållsamhet från beroendeframkallande medel endast några månader. Det är en bedömning av föräldrarnas omsorgsförmåga som måste ligga till grund för nämndens ställningstagande.
Oberoende av grunden för vården får en hemflyttning av ett barn aldrig utgöra en del av den vuxnes rehabilitering. Rehabiliteringen måste ha kommit så långt att den unge kan få acceptabla förhållanden och erforderligt stöd vid den omställning och påfrestning som en hemflyttning som regel utgör. Nämnden har naturligtvis en skyldighet att stödja berörda personer i denna situation.
Europadomstolen har i ett mål i vilket Sverige var part uttalat att förbättringen av de förhållanden som låg till grund för samhällsvården bör framstå som stabil innan samhällsvården upphör. Det vore klart i strid med barnets intresse om det återvänder till föräldrarna för att därefter behöva tas hemifrån igen (dom 24 mars 1988, Serie A no. 130, § 76).
Den unge som beretts vård enligt LVU kan ha ett särskilt behov av vård och behandling till följd av sina upplevelser före placeringen utanför hemmet. Detta särskilda vårdbehov kan naturligtvis kvarstå även sedan förhållandena i hemmet förbättrats. För att vården skall kunna upphöra måste hemmet även kunna tillgodose dessa behov eller acceptera att den unge får nödvändig behandling. Det förutsätter hos vårdnadshavaren en insikt om den unges behov. Ett önskemål om att mycket abrupt få hem den unge kan tyda på en oförmåga att se den unges behov och att sätta dem före sina egna. En bedömning av om vården med stöd av LVU behöver fortsätta måste utgå från det enskilda barnet, dess behov och vårdnadshavarnas möjligheter att tillgodose dem. Bedömningen får aldrig göras schablonmässigt.
Upphörande av vården på grund av att vård inte längre behövs beteendefallen
Beteendefallen
När den unge vårdas på grund av sitt eget beteende (3 § LVU) fordras för vårdens upphörande att det skadliga beteendet upphört och att det förhållandet kan bedömas som stabilt. Vidare krävs att den unges vårdbehov upphört. Även om det är den unges beteende som primärt ligger till grund för vården har naturligtvis hemförhållandena betydelse vid bedömningen av vårdbehovet. Om hemmet och omgivningen i övrigt kan ge den unge ett gott stöd innebär det att behovet av vård utanför det egna hemmet minskar.
HVB liksom en del familjehem har behandlingsprogram som omfattar viss tid och där olika moment ingår. För att vården på sikt skall vara meningsfull fordras oftast att den unge genomgår hela behandlingsprogrammet. I behövlig vård ingår att behandla de bakomliggande problemen som tagit sig uttryck i missbruk eller kriminalitet och som ligger till grund för vården.
Äldre ungdomar skall ofta förberedas för ett eget boende och inte för en hemflyttning den dag då vården upphör. För dessa ungdomar kan i vårdbehovet ingå vissa förberedelser för att klara det egna boendet.
Den unges hemflyttning
Vid hemflyttningen utsätts barnet för en separation. Särskilt om barnet bott i familjehemmet under lång tid kan separationen bli svår. I 21 § LVU föreskrivs därför en skyldighet för socialnämnden att noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom. Nämnden har dels att hjälpa barnet och familjehemsföräldrarna med separationen, dels att förbereda den unge och föräldrarna inför hemkomsten. Det förekommer att den unge tidigare endast i ringa utsträckning bott tillsammans med vårdnadshavaren. Det blir i praktiken en invänjning i ett nytt hem.
För barnets återförening med vårdnadshavaren är det av mycket stor vikt att umgänget fungerar under vårdtiden och att det finns en medveten planering som på sikt leder fram till hemflyttningen. Alla berörda parter bör vara införstådda med planeringen, inte minst barnet. Förberedelserna måste utgå från det enskilda barnet, dess situation, behov och inställning. Generellt sett bör en successiv ökning av umgänget ske och tidpunkten för hemflyttningen väljas med hänsyn till vad som är lämpligt för barnet, t.ex. med tanke på skolgången. Barnomsorg, skolgång, boende m.m. bör vara ordnat och barnet bör redan ha fått etablera de inledande kontakterna. Föräldrarna måste ha möjlighet att ägna tid åt barnet då det flyttar hem, och hjälpa barnet till rätta i de kanske mer eller mindre nya miljöerna.
Uppbrottet från familjehemmet kan för en del barn vara liktydigt med att lämna sina psykologiska föräldrar och "fostersyskon" som upplevs som egna syskon. En hemflyttning som sker abrupt eller mot barnets vilja kan innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling. Nämnden kan då ha skäl att överväga om ett flyttningsförbud enligt 24 § LVU behövs. Syftet med flyttningsförbudet i denna situation är att få tillräckligt med tid för att ordna så att en hemflyttning kan ske på ett sätt som inte är skadligt för barnet. Nämnden skall dock alltid försöka nå överenskommelse med föräldrarna kring hemflyttningen.
Det kan finnas fall där det står klart att den unge inte kommer att kunna återförenas med sina föräldrar inom överskådlig tid (prop. 1989/90:28 s. 88). Om det i dessa fall är uppenbart bäst för den unge att få stanna kvar i familjehemmet, bör nämnden pröva om det finns förutsättningar för att initiera en vårdnadsöverflyttning enligt föräldrabalken, se s. 108.
Kontakt med familjehemmet efter vårdens upphörande
Det är viktigt för barn och ungdomar att få behålla kontakten med sitt tidigare familjehem. Den unges behov av kontakt med personer som han fått en stark anknytning till bör så långt som möjligt tillgodoses. Detta är i första hand ett ansvar för föräldrarna eller andra vårdnadshavare att tillgodose (6 kap. 15 § första stycket FB). Även nämnden bör hjälpa den unge med att tillgodose detta behov och kan ekonomiskt bistå t.ex. med kostnader för resor, om inte föräldrarna tar detta ansvar.
Motsätter sig den unges vårdnadshavare ett umgänge som begärs av någon annan än en förälder, kan rätten på talan av socialnämnden besluta om sådant umgänge efter vad som är bäst för den unge (6 kap. 15 § tredje stycket FB).
Den personkrets som kan vara aktuell i ett sådant sammanhang är bl.a. tidigare familjehemsföräldrar.
Talan kan enbart väckas av socialnämnden. Ett beslut av socialnämnden att inte väcka talan kan inte överklagas.
Vården kan fortsätta i frivillig form
LVU är endast tillämplig när den erforderliga vården inte kan ges med samtycke. Det innebär att om samtycke lämnas sedan vården påbörjats har nämnden att bedöma detta samtycke på samma sätt som då frågan om beredande av vård prövas. Samtycket måste omfatta hela den behövliga vården. Inställningen till vården är ofta lättare att bedöma när den pågår än innan den inletts. Om vårdnadshavaren eller den unge under vårdtiden varit uttalat kritisk mot den pågående vården och agerat för en hemflyttning, kan detta tala mot att fortsatt vård kan genomföras med samtycke.
Två beslut
När vård med stöd av LVU övergår till en placering med stöd av socialtjänstlagen, skall nämnden dels fatta beslut om upphörande av vård med stöd av LVU, dels fatta beslut om fortsatt vård enligt 6 och 22 §§ SoL.
Överflyttning av vårdnaden
En överflyttning av vårdnaden från den förälder gentemot vilken ingripande skett till den andre föräldern eller till en särskild förordnad vårdnadshavare innebär inte att vården med stöd av LVU automatiskt upphör. För att vården med stöd av LVU skall upphöra, måste nämnden fatta ett beslut om upphörande.
Upphörande av vård med stöd av LVU vid annan tvångsvård
Den unge kan trots att han redan är föremål för vård enligt LVU bli underkastad tvångsvård enligt annan tvångslagstiftning. Det innebär inte att vården med stöd av LVU automatiskt upphör eller ens skall beslutas upphöra.
LVU vid påföljd inom kriminalvården
LVU innehåller inga bestämmelser om att ett beslut om vård förfaller om den unge döms till påföljd inom kriminalvården, inte ens vid fängelsestraff. Det ankommer på socialnämnden att från fall till fall pröva frågan om påföljden innebär att LVU-vården skall upphöra. Detta ställningstagande bör inte göras förrän domen vunnit laga kraft eftersom komplikationer annars kan uppstå.
Generellt sett innebär inte en dom till skyddstillsyn att behovet av vård med stöd av LVU upphör. Många gånger utgör sådan vård en förutsättning för att den unge inte döms till fängelsestraff.
Om den unge döms till ett kortare fängelsestraff har nämnden att bedöma om det tillgodoser den unges vårdbehov. Även i dessa fall görs prövningen i förhållande till 21 § LVU. Den vård som inletts före fängelsestraffet kan behöva slutföras efter den unges frigivning.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan beslutet om vård med stöd av LVU kvarstå under den tid den unge avtjänar kortare fängelsestraff. Om vården med stöd av LVU avslutas då den unge börjar avtjäna straffet, kan det få till följd att socialnämnden då den unge friges tvingas göra en ny ansökan om LVU-vård för att kunna slutföra vården, om vårdbehovet bedöms kvarstå efter frigivningen. Om nämnden däremot bedömer att det inte kommer att finnas något behov av vård med stöd av LVU vid frigivningen, bör vården avslutas.
Vid längre frihetsstraff är det svårare att förutse om det finns ett behov av vård med stöd av LVU efter frigivningen.
LVU vid rättspsykiatrisk vård
Överlämnas den unge av domstolen till rättspsykiatrisk vård enligt LRV, torde den vården som regel kunna tillgodose den unges vårdbehov. Socialnämnden måste dock alltid göra en bedömning i det enskilda fallet. Vårdbehovets art och tidsaspekten måste vägas in i bedömningen.
LVU vid tvångsvård inom psykiatrin
Psykiatrisk tvångsvård enligt LPT får endast ges om patienten
- lider av en allvarlig psykisk störning,
- på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård,
- motsätter sig sådan psykiatrisk vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd saknar förmåga att ta ställning till frågan.
Hänsyn skall också tas till om patienten är farlig för andras hälsa eller personliga säkerhet.
Ett beslut om vård med stöd av LPT innebär inte att vård med stöd av LVU automatiskt upphör. LVU kan tillämpas även om den unge får vård med stöd av LPT, t.ex. vid korttidsvård för en psykos.
Förutsättningarna i det enskilda fallet måste vara avgörande för om LVU-vården skall upphöra. Om den unges hela vårdbehov bedöms kunna tillgodoses inom ramen för LPT, bör nämnden fatta beslut om att vården skall avslutas. Vårdbehovets art och tidsaspekten är faktorer som har stor betydelse vid bedömningen.
LVU och smittskyddslagen
Beslut om isolering med stöd av smittskyddslagen (1988:1472) för att förhindra smittspridning innebär inte någon rätt att behandla den smittbärande mot den samhällsfarliga sjukdom som han befaras sprida. Isoleringen innebär att den tvångsisolerade underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att förhindra smittspridning. Den isolerade skall få det stöd och den hjälp som behövs och motiveras att ändra sin inställning och livsföring så att smittspridning förhindras och tvångsisoleringen kan upphöra (43 §).
Smittskyddslagen innehåller inga åldersgränser och i undantagsfall kan en situation uppstå där en ung person som vårdas enligt LVU kan bli aktuell för tvångsisolering för att förhindra smittspridning av en samhällsfarlig sjukdom. Utgångspunkten måste då vara att tvångsisoleringen skall bli kortvarig, och vård med stöd av LVU bör då enligt Socialstyrelsens uppfattning inte avslutas.
LVU och utlänningslagstiftningen
I 21 a § LVU stadgas att vård med stöd av LVU inte hindrar ett beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1989:529). Förarbeten till denna bestämmelse återfinns i regeringens proposition 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skall i princip meddelas för den tid som ett barn under 18 år har behov av vård enligt LVU (s. 299).
Upphörande av vård med stöd av LVU då den unge avvikit och inte kan återfinnas
Det kan inträffa att den unge avviker från det ställe där han är placerad och inte kan återfinnas trots polisefterlysning. Frågan är då om vården skall upphöra eftersom det inte längre kan konstateras om det fortfarande föreligger ett vårdbehov eller om vården skall fortgå tills man kan konstatera om behovet verkligen upphört. Denna frågeställning är inte närmare reglerad i lagstiftningen. JO har (JO 1991/92 s. 266) kommenterat detta. JO konstaterar att de överväganden som måste göras i ett sådant fall måste utgå från mera allmänna lämplighetssynpunkter. Ställningstagandet är en omdömesfråga som slutligt blir beroende av vars och ens uppfattning. JO diskuterar vidare om inte ett offentligt biträde för den unge bör förordnas även om ett offentligt biträde utan fullmakt från den unge inte helt skulle ha kunnat fylla funktionen att tillvarata dennes intresse.
Föräldrar som avviker med placerade barn till utlandet
Socialstyrelsen vill här påminna om lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Lagen tillämpas i förhållande till stater som tillträtt Europarådskonventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt återställande av barn och Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.
Se Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 9/90.
Beslutanderätt och verkställighet vid upphörande av vård
Rätten att fatta beslut om upphörande av vård får enligt 47 § SoL endast delegeras till utskott. Nämndens beslut om upphörande av vård gäller omedelbart om nämnden inte förordnat annat (40 § andra stycket LVU).
Rättens beslut att vården skall upphöra får verkställas omedelbart endast om rätten förordnat om att beslutet skall gälla omedelbart (40 § tredje stycket LVU).
Socialnämnden har inte möjlighet att anlita polishandräckning för att efter vårdens upphörande återföra den unge till föräldrahemmet. Däremot kan vårdnadshavaren med stöd av bestämmelserna i 21 kap. FB hos länsrätten ansöka om verkställighet. Verkställighet innebär att rätten kan förelägga dem som den unge vistas hos vite, eller ytterst besluta om polishämtning av den unge. Om den unge fyllt 12 år får dock verkställighet inte ske mot dennes vilja i annat fall än om rätten finner det nödvändigt med hänsyn till den unges bästa. Yngre barns vilja beaktas i förhållande till deras mognad (21 kap. 5 § FB). Möjligheten att med tvångsmedel hämta hem ett barn som fyllt 12 år är således i viss mån begränsad. I takt med den unges stigande ålder avtar möjligheten ytterligare. Vid en prövning av verkställigheten har således äldre barns vilja betydelse även om den inte beaktas vid beslutet om upphörande av vård.
Upphörande av vård och flyttningsförbud
Nämndens prövning beträffande vårdens upphörande skall avse frågan om de omständigheter som nödvändiggjorde vården alltjämt består. Finns inte längre något behov av att utöva de särskilda befogenheter som LVU ger, skall nämnden besluta att vården skall upphöra (prop. 1979/80:1 s. 587). Det förhållandet att ett barn som är placerat känner oro inför att lämna familjehemmet och eventuellt kan ta skada av en flyttning får beaktas vid en prövning om flyttningsförbud enligt 24 § LVU (jfr RÅ 1987 ref 123). Se flyttningsförbud s. 81.
När förutsättningar för vård med stöd av LVU inte längre finns skall nämnden besluta att vården skall upphöra. Vid frivilliga placeringar skall vården upphöra när vårdnadshavaren begär det. En socialnämnd får inte förhala en hemflyttning av frivilligt placerade barn. Inte heller får socialnämnden förhala en hemflyttning om domstol bestämt att vården skall upphöra och förordnat om att beslutet skall gälla omedelbart. Ibland måste dock åtgärder vidtas för att underlätta hemflyttningen så att den unge inte tar skada av flyttningen.
Enligt 24 § LVU kan länsrätten efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om den unge att ta denne från sådant hem som avses i 25 § SoL (flyttningsförbud). Nämnden har också under vissa förutsättningar möjlighet att själv besluta om s.k. tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU. Reglerna om flyttningsförbud har betydelse främst för frivilliga placeringar enligt socialtjänstlagen och s.k. privatplaceringar. I vissa situationer kan dock reglerna också tillämpas i samband med vårdens upphörande när den unge varit placerad med stöd av LVU.
Om det inte går att träffa en överenskommelse med den unges vårdnadshavare om att avvakta med flyttningen av den unge, har nämnden antingen att låta flyttningen ske eller att besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud eller om den unge varit frivilligt placerad ta ställning till om förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU föreligger.
Socialstyrelsen vill betona att socialnämnden inte mot en vårdnadshavares vilja får kvarhålla den unge i en placering utan erforderliga beslut.
Förbud mot flyttning kan beslutas till dess den unge fyller 18 år.
Behörig kommun vid beslut om flyttningsförbud
Ansökan om flyttningsförbud görs enligt 25 § LVU av den socialnämnd som lämnat medgivande enligt 25 § SoL. Samma nämnd beslutar om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU. Om ärendet är överflyttat till annan nämnd enligt 72 § SoL har behörigheten övergått till denna nämnd. Vistelsekommunen är inte behörig att vidta åtgärder i fråga om flyttningsförbud.
Förutsättning för flyttningsförbud
Vårdnadshavaren har i princip rätt att bestämma var barnet skall vistas. Denna rätt kan ibland stå i strid med vad som är bäst för barnet. Nämnden har därför möjlighet att i vissa fall besluta om flyttningsförbud. Flyttningsförbud innebär att barnets vårdnadshavare förbjuds att ta hem sitt barn från ett familjehem eller flytta barnet till ett annat hem när vård med stöd av LVU upphört eller när vårdnadshavaren begär hem barnet efter en frivillig placering.
Förutsättningen är att det föreligger en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han skiljs från hemmet där han befinner sig. Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet är inte tillräckliga skäl för att meddela ett förbud. Samma bedömning av risken för skada skall göras som vid beredande av vård enligt LVU. Det skall föreligga konkreta omständigheter som talar för en påtaglig risk att den unge kan ta skada (prop. 1979/80:1 s. 541).
Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 78) betonar att vårdnadshavarens intresse att få bestämma över den unges vistelseort måste vika när det kommer i strid med vad som är bäst för den unge. Utskottet pekar på den risk för skador som separationer generellt innebär. Upprepade flyttningar eller flyttningar som sker efter lång tid när den unge hunnit få starka band där han vistas bör sålunda inte godtas utan tungt vägande skäl. Barns behov av trygga relationer och levnadsförhållanden är avgörande vid bedömningen av dessa frågor.
Syftet med bestämmelsen är att se till den unges bästa genom att skydda honom från skadliga flyttningar. Flyttningsförbud kan inte meddelas för "säkerhets skull", utan vårdnadshavaren måste ha uttryckt en avsikt att flytta barnet från familjehemmet. Grunden för flyttningsförbudet är att själva flyttningen av den unge är skadlig. Hemförhållandena hos vårdnadshavaren kan i sig vara utan anmärkning (jfr RÅ 83 2:109).
Finner nämnden att den unge inte kan skiljas från familjehemmet utan påtaglig risk för skada på hans hälsa eller utveckling och går föräldrarna inte med på att barnet stannar kvar i familjehemmet, bör ansökan om flyttningsförbud omedelbart ges in till länsrätten (24 § LVU).
För att trygga att den unge inte skall behöva återvända hem innan domstol prövat saken kan socialnämnden enligt 27 § LVU besluta om tillfälligt flyttningsförbud.
Behov av flyttningsförbud
Bland de omständigheter som skall beaktas vid beslut om flyttningsförbud är den unges ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar. Vidare måste beaktas den tid den unge har vårdats på annan plats än hos föräldrarna, de levnadsförhållanden den unge befinner sig i och de som han kommer till. Vårdnadshavarens kontakter med den unge under den tid som de varit åtskilda bör också vägas in (prop. 1979/80:1 s. 541).
Socialstyrelsen anser att eftersom barn och ungdomar genomgår olika faser i sin utveckling kan riskerna vid en separation variera beroende på var i sin utveckling den unge befinner sig. En del barn har utsatts för upprepade separationer eller andra svåra upplevelser eller har personliga egenskaper som gör dem extra känsliga för ett uppbrott från familjehemmet. Ibland är den unges relation till familjehemsföräldrarna av grundläggande betydelse för den unges hela tillvaro. Alla dessa faktorer måste beaktas.
Den unges egen vilja
Den unges vilja är en viktig faktor vid bedömningen av om det finns ett behov av att meddela flyttningsförbud. Det är därför viktigt att socialnämnden utreder den unges uppfattning. Detta förutsätter personliga samtal med den unge. Den unges önskemål kan ha betydelse för bedömandet av risken för skada hos den unge vid en flyttning (prop. 1979/80:1 s. 541). Den unges behov av trygga relationer och levnadsförhållanden bör således i största möjliga mån bli bestämmande för bedömningen. Inte minst när det gäller yngre barn är det viktigt att utreda barnets känslomässiga anknytning till familjehemsföräldrarna.
I mer speciella fall kan den unges totala ovilja mot att flytta hem bottna i en allvarlig relationsstörning i förhållande till föräldrarna. Det är då ett förhållande som är relaterat till hemmiljön och inte primärt till separationen från familjehemmet. Det kan i vissa fall utgöra en grund för fortsatt vård enligt LVU.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör den unges vilja, om den unge fyllt 12 år, inte frångås utan vägande skäl. Även yngre barns vilja bör beaktas.
Bristande umgänge under vårdtiden
Inget eller mycket begränsat umgänge mellan vårdnadshavaren och barnet under vårdtiden kan få till följd att en flyttning är skadlig och kan utgöra skäl för flyttningsförbud. Orsaken till bristerna i umgänget är av underordnad betydelse. Risken för skada hos barnet påverkas inte av vem som bär ansvaret för att umgänget inte fungerat tillfredsställande.
Flyttningsförbudets längd
Flyttningsförbudet bör ses som en temporär åtgärd, som kan behöva användas för att förhindra hemtagning av den unge vid en olämplig tidpunkt eller alltför abrupt. Förbudet ger då socialnämnden möjlighet att förbereda den unges hemflyttning så att den kan ske så skonsamt som möjligt.
Även om flyttningsförbudet i första hand är tänkt för en begränsad tid finns ingen tidsgräns för hur länge det får pågå. Beslutet får fattas för viss tid eller tills vidare (24 § LVU). I undantagsfall kan tänkas att flyttningsförbudet behöver kvarstå tills den unge fyller 18 år. Står det från början klart att en hemflyttning är otänkbar, bör, enligt Socialstyrelsens uppfattning, som regel en överflyttning av vårdnaden enligt föräldrabalken tas under övervägande.
Regeringsrätten har i två domar prövat om flyttningsförbud skall tidsbegränsas. I RÅ84 2:78 uttalade Regeringsrätten att om det vid meddelandet av förbudet kan bedömas att risken för skada inte föreligger vid en viss tidpunkt, bör förbudet begränsas till denna tidpunkt. Är det däremot osäkert när den unge kan flytta hem till föräldrarna bör förbudet gälla tills vidare. Frågan om upphörande av förbudet får då tas upp till prövning vid ett senare tillfälle då risken för skada hos den unge bättre kan bedömas.
I RÅ 1988 ref 79 fann Regeringsrätten däremot att det fanns skäl att ange hur länge flyttningsförbudet skulle gälla.
Regeringsrätten ansåg i detta fall att en tidsgräns behövdes för att få till stånd förberedelser för barnens hemflyttning och för att undvika ytterligare processande kring barnen. Den tid som angavs av Regeringsrätten var 13 månader.
Förlängning av ett tidsbegränsat flyttningsförbud
Tidsbegränsningen av ett flyttningsförbud hindrar inte att ett nytt beslut om flyttningsförbud fattas vid tidsbegränsningens slut. Det framgår av RÅ 1988 ref 79 där Regeringsrätten uttalade att om inte flyttningsförbudet lett till godtagbart resultat inom den begränsade tiden, fick distriktsnämnden aktualisera frågan om ytterligare flyttningsförbud. 6 17-0731
Socialstyrelsen vill dock framhålla att upprepade beslut om flyttningsförbud inte bör komma i fråga annat än i undantagsfall.
Nytt beslut om flyttningsförbud när domstol upphävt ett tidigare
Om domstol beslutat att avslå en ansökan om flyttningsförbud, eller beslutat om upphörande av ett sådant förbud, måste detta respekteras. I dessa situationer saknas laglig grund för socialnämnden att vid oförändrade förhållanden besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud. Har nya förhållanden tillkommit eller blivit kända efter domstolens beslut, kan dock förutsättningar för en annan bedömning föreligga.
Flyttningsförbud endast vid placering i familjehem
Av 24 § LVU framgår att flyttningsförbud kan beslutas om den unge vistas i ett hem som avses i 25 § SoL. Det innebär ett annat enskilt hem än det som tillhör barnets vårdnadshavare. Den formella grunden för placeringen saknar betydelse; det kan röra sig om en s.k. privatplacering likaväl som en placering enligt socialtjänstlagen eller en placering med stöd av LVU.
Flyttningsförbud kan däremot inte beslutas om den unge vårdas i ett HVB. Inte heller är detta möjligt i de fall den unge placerats i ett familjehem som sedan övergått till att bli ett HVB.
Socialnämndens befogenheter under flyttningsförbud
Den enda åtgärden under ett pågående flyttningsförbud som socialnämnden kan vidta utan samtycke av vårdnadshavaren, eller den unge när han fyllt 15 år, är att reglera umgänget. Det är exempelvis inte möjligt att utan vårdnadshavarens samtycke föranstalta om en barnpsykologisk/psykiatrisk utredning.
Umgänge under flyttningsförbud
Enligt 31 § LVU får nämnden besluta hur den unges umgänge med föräldrarna eller andra som har vårdnaden om honom skall utövas under den tid som flyttningsförbud råder, om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med flyttningsförbudet eller ett tillfälligt flyttningsförbud.
Avsikten med ett flyttningsförbud är i första hand att ge tid för att förbereda den unges hemflyttning till vårdnadshavaren. Förberedelserna kan, särskilt vid långvariga separationer, vara mycket känsliga och ta tid. Det är ofrånkomligt att föräldrar inte alltid kan ha samma uppfattning som socialnämnden i frågan om i vilken takt och hur relationen med den unge skall byggas upp. Det kan därför under den tid flyttningsförbudet pågår vara nödvändigt att reglera umgänget på ett sådant sätt att ändamålet med flyttningsförbudet i det enskilda fallet kan uppnås (prop. 1989/90:28 s. 84).
Umgängesrestriktioner under flyttningsförbud är en mycket ingripande åtgärd i förhållande till vårdnadshavaren, särskilt som några missförhållanden, motsvarande dem som motiverar vård med stöd av LVU inte föreligger. Därför ligger det i sakens natur att umgängesbegränsningen inte bör sträcka sig över någon längre tid. Undantagsfall kan naturligtvis förekomma (prop. 1989/90:28 s. 84).
Samordning mellan bestämmelsen om flyttningsförbud och verkställighet av vårdnad
En vårdnadshavare kan enligt 21 kap. FB ansöka hos länsrätten om att ett barn skall överflyttas till denne. De medel rätten har för att få till stånd ett överlämnande är vite och polishämtning. Enligt 21 kap. 7 § FB får dock länsrätten inte besluta om verkställighet till vårdnadshavaren när det finns ett beslut om flyttningsförbud (prop. 1989/90:28 s. 87). Ett tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § LVU hindrar inte åtgärd enligt föräldrabalken. Det ligger dock i sakens natur att en sådan åtgärd inte bör övervägas förrän frågan om slutligt flyttningsförbud har prövats.
Handläggningsfrågor vid flyttningsförbud
Ansökan och beslut om flyttningsförbud
Det är länsrätten som efter ansökan av socialnämnden beslutar om flyttningsförbud (24 § LVU). Socialnämndens beslut att ansöka eller att inte ansöka om flyttningsförbud går inte att överklaga. Ansökan går således inte att processa fram.
Utredningsskyldighet
Behov av flyttningsförbud uppmärksammas som regel av socialnämnden i samband med en begäran om upphörande av vård enligt LVU eller när en vårdnadshavare meddelar att han avser att ta hem sitt barn vid en frivillig placering. Vid privata placeringar hör vårdnadshavaren oftast av sig endast till hemmet där barnet vistas. Oberoende av hur nämnden får kännedom om att ett flyttningsförbud kan behövas, föreligger enligt 50 § SoL en skyldighet för nämnden att utreda behovet av ett flyttningsförbud.
Övervägande
Socialnämnden är skyldig att minst en gång var tredje månad överväga om ett flyttningsförbud fortfarande behövs (26 § LVU). Under tiden för flyttningsförbudet har nämnden att vidta åtgärder för att beslutet skall kunna hävas och den unge flytta hem till vårdnadshavaren. Om ärendet drar ut på tiden, är det särskilt viktigt att nämnden uppmärksammar detta och försöker undvika att den situation som förorsakat flyttningsförbudet permanentas. Samma regler gäller som vid övervägande av vård med stöd av LVU i miljöfallen.
När vårdnadshavaren eller den unge, om denne fyllt 15 år, begär att ett flyttningsförbud som gäller tills vidare skall upphöra eller nämnden själv tar upp frågan till sakprövning, skall socialnämnden pröva frågan. Det innebär att ett ärende uppstår, varvid reglerna för handläggning av ärenden gäller och ett beslut skall fattas. Detta beslut kan överklagas enligt 41 § 6 LVU.
Umgängesbegränsning under flyttningsförbud behöver inte övervägas särskilt. Det kommer ändå under övervägande i samband med att flyttningsförbudet gör det.
Beslutanderätt vid flyttningsförbud
Rätten att fatta beslut om att ansöka om flyttningsförbud och att fatta beslut i fråga om att flyttningsförbud skall upphöra eller inte upphöra, kan delegeras endast till utskott (47 § SoL). Det innebär att det inte heller är möjligt att delegera rätten att fatta beslut om att överklaga domstols beslut om att vägra flyttningsförbud (RÅ83 2:108) till annat än utskott.
Tillfälligt flyttningsförbud
Ett beslut om flyttningsförbud kan brådska, eftersom vårdnadshavaren har rätt att ta hem barnet när han önskar, såvida inte barnet vårdas enligt LVU. Nämnden har därför rätt att besluta om tillfälligt flyttningsförbud i de fall ett slutligt beslut om flyttningsförbud inte kan avvaktas (27 § LVU).
Förutsättningarna för ett tillfälligt flyttningsförbud är att
- det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs, och
- rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling (27 § första stycket LVU).
När socialnämnden har ansökt om flyttningsförbud får även rätten besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud (27 § tredje stycket LVU).
Underställning
Beslut om tillfälligt flyttningsförbud gäller enligt 40 § första stycket LVU omedelbart. Beslutet skall dock underställas länsrätten. Genom hänvisning i 28 § LVU till 7 § första till tredje styckena samma lag görs samma tidsfrister tillämpliga som gäller vid omedelbart omhändertagande, nämligen att beslutet skall underställas länsrätten inom en vecka från den dag beslutet fattades. I normalfallet bör dock handlingarna i ärendet och beslut översändas inom någon dag. De handlingar som jämte beslutet skickas in till länsrätten skall redogöra för de förhållanden som ligger till grund för beslutet. Av central betydelse är naturligtvis varför nämnden anser att en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling sannolikt föreligger och varför beslutet brådskar.
Länsrätten skall pröva ärendet så snart det kan ske och senast inom en vecka från det nämndens beslut inkommit till rätten. Om länsrätten finner det nödvändigt att få utredningen kompletterad eller om det finns något annat hinder som omöjliggör en prövning inom den angivna tiden, kan tiden förlängas. En förutsättning är att länsrätten finner att det finns synnerligt hinder mot prövning.
Beslutets varaktighet
Om länsrätten fastställer beslutet om tillfälligt flyttningsförbud, skall nämnden enligt 29 § LVU inom två veckor från dagen för länsrättens beslut ansöka om flyttningsförbud.
Om inte ansökan om flyttningsförbud görs inom den angivna tiden upphör beslutet att gälla (30 § LVU). Tidsfristen är ovillkorlig. Eftersom ett tillfälligt flyttningsförbud är ett interimistiskt beslut, är det naturligt att det inte heller gäller sedan länsrätten fattat beslut i frågan om flyttningsförbud.
Om det tillfälliga flyttningsförbudet inte längre behövs, t.ex. för att vårdnadshavaren accepterat att den unge stannar kvar i familjehemmet ytterligare en tid, skall nämnden genast häva beslutet. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om flyttningsförbud (30 § andra stycket LVU).
Enligt Socialstyrelsens uppfattning föreligger inget hinder mot att ett nytt beslut fattas om vårdnadshavaren åter avser att omgående ta hem sitt barn och förutsättningarna för flyttningsförbud alltjämt föreligger.
Beslutanderätt vid tillfälligt flyttningsförbud
Rätten att fatta beslut om tillfälligt flyttningsförbud kan enligt 47 § SoL delegeras endast till utskott. Beslut om flyttningsförbud behöver emellertid kunna fattas mycket snabbt. Därför har ordförande eller någon annan ledamot som nämnden förordnat en kompletterande beslutanderätt enligt 27 § andra stycket LVU när det gäller tillfälligt flyttningsförbud. Ett sådant beslut skall enligt 27 § andra stycket LVU anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Samma regler om underställning m.m. som då nämnden beslutar gäller även i detta fall.
Sedan socialnämnden ansökt om flyttningsförbud, får även länsrätt eller överinstans besluta om tillfälligt flyttningsförbud. Detta kan bli aktuellt t.ex. om länsrätten uppmärksammar att den unge, i avvaktan på prövning av ansökan om flyttningsförbud, hålls kvar i ett familjehem mot vårdnadshavarens vilja utan att det finns något beslut.
Beslut om upphörande av tillfälligt flyttningsförbud regleras i 30 § LVU. Någon begränsning i möjligheten att delegera rätten att fatta detta beslut föreligger inte (47 § SoL). Socialstyrelsen anser dock att delegering endast bör ske till dem som har rätt att fatta beslut om tillfälligt flyttningsförbud.
Umgängesbegränsning vid tillfälligt flyttningsförbud
Rätt att fatta beslut om begränsning av umgänge under tillfälligt flyttningsförbud enligt 31 § LVU omfattas inte av någon delegeringsbegränsning. Detta innebär att beslutanderätten kan delegeras till tjänsteman.
Överklagande av flyttningsförbud
Socialnämndens beslut i fråga om fortsatt flyttningsförbud kan enligt 41 § första stycket 6 LVU överklagas till länsrätten. Både beslut att bibehålla ett flyttningsförbud och att upphäva det kan överklagas.
Överklagande av tillfälligt flyttningsförbud
Socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud är inte överklagbart. Det kommer ändå snabbt under länsrättens prövning genom att det skall underställas.
Överklagande av umgängesbegränsning vid flyttningsförbud
Beslut med stöd av 31 § LVU i fråga om begränsning av umgänge under flyttningsförbud kan enligt 41 § första stycket 5 LVU överklagas till länsrätten.
Inhibition
Inhibition innebär att ett beslut tills vidare inte skall gälla. Socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud går inte att få inhiberat av länsrätten. Om rätten fastställer beslutet kan det överklagas till kammarrätten och i samband med detta kan inhibition begäras.
Om länsrätten inte fastställer ett tillfälligt flyttningsförbud kan socialnämnden överklaga till kammarrätten och även begära inhibition. Beslutar kammarrätten om inhibition av länsrättens beslut, innebär det att länsrättens beslut tills vidare inte skall gälla. I stället gäller socialnämndens beslut i avvaktan på kammarrättens prövning (RÅ83 2:40).
Offentligt biträde vid flyttningsförbud
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i fråga om flyttningsförbud både när socialnämnden gör ansökan om förbud hos länsrätten och när nämnden prövar frågan om upphörande av förbudet. Om ett beslut om upphörande inte kan antas strida mot någons vilja, behöver inte nämnden aktualisera frågan om offentligt biträde hos länsrätten, eftersom biträde bara skall utses om det kan anses föreligga ett behov.
Socialnämnden har i vissa fall möjlighet att få biträde av polismyndigheten för att genomföra beslut. De situationer då nämnden kan begära polishandräckning är angivna i 43 § LVU och det rör sig enbart om biträde för att genomföra åtgärder enligt LVU. Handräckning kan inte anlitas för att genomföra beslut enligt socialtjänstlagen. Det är socialnämnden eller rätten eller i förekommande fall föreståndaren för det särskilda ungdomshemmet som beslutar om att begära handräckningen och polismyndigheten som lämnar biträde. Polisen har befogenhet att ytterst använda våld för att genomföra sina uppgifter, en rätt som socialtjänstens företrädare inte har.
När kan polishandräckning begäras?
I 43 § LVU anges de tre situationer då polismyndigheten på begäran skall lämna biträde, nämligen:
- för att genomföra läkarundersökning enligt 32 § LVU,
- för att genomföra beslut om vård eller omedelbart omhändertagande enligt LVU, och
- för att efterforska och återhämta eller förflytta någon som är intagen på ett särskilt ungdomshem.
Det finns ingen möjlighet för socialnämnden att anlita polishandräckning för att få tillträde till ett hem endast för att genomföra utredningen av den unges förhållanden. I de situationer utredaren inte kommer in i den unges hem får socialnämnden överväga ett omedelbart omhändertagande och/eller göra polisanmälan, om det befaras att barnet utsätts för fara.
1. Läkarundersökning
Socialnämnden kan enligt 32 § LVU besluta om läkarundersökning av den unge i ärenden enligt LVU.
Om föräldrarna eller den unge motsätter sig läkarundersökningen, har nämnden möjlighet att begära polishandräckning för att möjliggöra genomförande av undersökningen. Polisen skall lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökning på annan plats som nämnden har bestämt (43 § första stycket LVU). Vid sådan handräckning bör enligt Socialstyrelsens uppfattning företrädare för socialnämnden följa med, särskilt om det gäller hämtning av ett yngre barn. Det ger även socialnämnden en möjlighet att träffa den unge.
Nämnden bör endast i undantagsfall utnyttja befogenheten att anlita polishandräckning i dessa fall. Ofta finns det förutsättningar att få föräldrarna att förstå det nödvändiga i att undersökningen genomförs. Det förhållandet att vårdnadshavaren motsätter sig en läkarundersökning, tillsammans med andra omständigheter kan vara skäl till ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU (prop. 1979/80:1 s. 603), se s. 43.
2. Genomförande av beslut om vård enligt LVU eller omhändertagande
Det är socialnämnden som har ansvaret för att vård med stöd av LVU genomförs och även för vården av den som är omedelbart omhändertagen. För att verkställa beslut om omhändertagande eller vård med stöd av LVU har socialnämnden rätt att begära biträde av polismyndigheten. Polishandräckning bör anlitas endast då andra lösningar inte är möjliga. Det framgår såväl av förarbeten till lagstiftningen som av olika uttalanden av JO.
Ett familjehem eller HVB kan inte begära biträde av polis. I de fall de behöver sådan hjälp får de vända sig till socialnämnden vilken i sin tur kan begära handräckning.
3. Vid särskilt ungdomshem
De särskilda ungdomshemmen har möjlighet att anlita polishandräckning under förutsättning att den unge vårdas med stöd av 3 § LVU, dvs. på grund av eget beteende. Hemmet kan anlita handräckning för efterforskning och återhämtande av den unge om denne avvikit. Vidare kan handräckning erhållas för andra förflyttningar av de inskrivna.
JO:s kommentarer om polishandräckning
JO har vid ett flertal tillfällen uttalat att socialnämnden bör anlita polishandräckning endast som en nödfallsåtgärd och om det finns grundad anledning att anta att de särskilda tvångsbefogenheter som handräckningsinstitutet innefattar är påkallade (JO 1981/82 s. 172, JO 1989/90 s. 248).
JO har även kommenterat de olika situationer när handräckning kan bli aktuell. När det finns ett beslut om vård eller omhändertagande bör enligt JO polisens medverkan inte begäras, om det inte kan antas att den unge själv eller hans föräldrar genom att avvika eller på annat sätt avser att förhindra eller försvåra genomförandet av beslutet. Sett mot den bakgrunden torde i flertalet fall polishandräckning inte behövas för att genomföra beslutet.
Polishandräckning torde vidare mindre ofta vara påkallad när det gäller att flytta den unge från ett familjehem till ett annat eller till en institution. När det rör sig om barn och unga i lägre åldrar är det enligt JO:s mening uppenbart att handräckning som regel inte behövs.
När det däremot gäller barn och unga som avvikit från ett hem, där de enligt nämndens beslut skall vistas ställer sig frågan delvis annorlunda. I dessa fall är polismyndighetens medverkan ofta påkallad för att efterforska den avvikne men också för att återföra honom till det hem varifrån han har avvikit. Inte heller i dessa fall får handräckning påkallas som en rutinåtgärd. Nämnden eller den som i nämndens ställe får besluta om handräckning skall alltid noggrant pröva om det behövs eller om den unge kan omhändertas och återföras på annat sätt. JO poängterar att det i första hand ankommer på nämnden att ta ansvar för att de åtgärder som har beslutats också kommer till stånd.
Genomförande av transport
En polishandräckning för att genomföra ett beslut om vård eller omhändertagande omfattar dels efterforskning och omhändertagande av den unge, dels transport av honom. Det förhållandet att polishandräckning begärts för att återfinna den unge, innebär inte alltid att polismyndigheten behöver anlitas för själva transporten. Detta måste bedömas från fall till fall, och den bedömningen görs av socialnämnden. Ofta är det lämpligt att den unge hämtas hos polisen av företrädare för socialnämnden, det HVB där den unge vårdas, familjehemsföräldrar eller annan. Även om transporten utförs av polisen, alternativt att polisen anlitar Kriminalvårdens transporttjänst, har socialnämnden kvar ett visst ansvar.
Naturligtvis får inte rent praktiska svårigheter som att den unge påträffas långt hemifrån föranleda att socialnämnden begär bistånd från polisen. Hämtningen måste alltid vara påkallad av hänsyn till de särskilda behoven. Kan det antas att återförandet kan ske utan anlitande av polis, faller ansvaret för transporten på nämnden ensam. Ekonomiska skäl får inte heller ligga till grund för att nämnden väljer att anlita polisen för att genomföra transporten.
Vem utför transporten?
Polismyndigheten har möjlighet att själv utföra handräckningen eller att anlita Kriminalvårdens transporttjänst. Transporttjänsten är en fristående myndighet under Kriminalvårdsstyrelsen som utför transporter över hela landet. Anlitande av transporttjänsten innebär att ytterligare en myndighet involveras i handräckningen. Det innebär att den unge överlämnas till annan personal. Oberoende av om det är polisen själv eller transporttjänsten som utför transporten gäller naturligtvis att företrädare för nämnden bör medfölja.
Kvarhållande i avvaktan på placering
Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör förvarstagande av unga hos polis undvikas i möjligaste mån. När det gäller barn under 15 år bör förvarstagande aldrig förekomma. Någon möjlighet för socialnämnden att begära förvar hos polisen därför att det inte finns något ställe som kan ta emot den unge, finns inte. Handräckningen sträcker sig till att avlämna den unge där socialnämnden begärt. Socialstyrelsen vill understryka att socialnämnden måste ha en sådan beredskap att den unge, så snart transport kan ordnas, kan tas emot i ett HVB, i ett familjehem eller i ett jourhem. För äldre ungdomar bör kontakt kunna tas med SiS för att efterhöra deras möjligheter att ordna med en temporär placering.
Innehåll i handräckningsbegäran
Förutom uppgifter om vem begäran avser skall den innehålla uppgifter om vart den unge skall föras. Av handräckningsbegäran bör det vidare framgå vilken tjänsteman polisen kan ta kontakt med. Särskilt viktigt är det att polisen informeras om vart den kan vända sig då socialförvaltningen har stängt (JO 1981/82 s. 172).
Polismyndighetens prövning av handräckningsbegäran
Det är inte polismyndigheten som beslutar om behovet av handräckning i det enskilda fallet utan beslutanderätten tillkommer exklusivt socialnämnden eller i vissa fall det särskilda ungdomshemmet. Polismyndigheten prövar således inte lämpligheten av en framställan om handräckning, utan kontrollerar endast att framställningen avser ett sådant förfarande som biträde skall lämnas till samt att den som begärt handräckningen är behörig att göra det. Detta kan ske genom att nämndens beslut om förordnande eller delegation bifogas framställningen.
Beslut om begäran om handräckning bör lämnas skriftligt till polismyndigheten. JO har vid granskning av ett ärende rörande omedelbart omhändertagande funnit att i akuta situationer kan beslut fattas muntligt och därefter så snart som möjligt dokumenteras och skrivas under (JO 1995/96 s. 320).
Verkställighet av handräckningen
Socialnämnden har vid en polishandräckning hela tiden ett ansvar för den unge. I det ansvaret ingår att se till att handräckningen inte fortgår längre än det behövs.
Lagen ger inga närmare anvisningar om hur en polishandräckning med stöd av LVU skall gå till. En jämförelse kan emellertid göras med reglerna i 21 kap. FB rörande verkställighet. I 21 kap. 9 § FB anges att hämtning och andra åtgärder som rör barnet skall utföras på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för barnet. Vid hämtning skall någon som kan vara till stöd för barnet närvara, t.ex. en kontaktperson för barnet. Om möjligt skall även en barnläkare, barnpsykiater eller barnpsykolog medverka. I 23 § förordningen (1967:715) om tillämpningen av 21 kap. FB anges vidare att hämtning skall ske så att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller bereder den som berörs större olägenhet än vad som är oundvikligt. Polisen bör inte vara klädd i uniform och inte använda särskilda polisbilar.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning ställer en polishämtning stora krav på de medverkande och framför allt på socialnämnden. Så fort det går bör nämnden själv helt överta ansvaret för den unge och avbryta handräckningen. Under handräckningen och framför allt vid transporten av den unge bör företrädare för nämnden vara med. Extern expertmedverkan, t.ex. av barnläkare, anser Socialstyrelsen främst kan behövas när barn skall hämtas från en förälder.
Generellt gäller att ju yngre barn handräckningen avser desto större ansvar har socialnämnden att genom tjänsteman eller annan medverka vid handräckningen. När det gäller yngre barn bör dessutom nämnden ofta själv kunna överta ansvaret sedan barnet omhändertagits.
Beslutanderätt vid begäran om polishandräckning
En polishandräckning är uttryck för myndigheters mycket ingripande makt i förhållande till enskilda. Möjligheten för socialnämnden att delegera beslutanderätten är därför till viss del begränsad. En rätt att begära polishandräckning med stöd av delegering bör enligt Socialstyrelsens uppfattning utformas så att den omfattar både att påkalla handräckningen och att återkalla densamma.
Vid läkarundersökning
Av 43 § första stycket 1 LVU framgår att förutom socialnämnden har nämndens ordförande rätt att begära polishandräckning för att bereda läkare tillträde till den unges hem eller för att föra den unge till läkarundersökning på annan plats. Vidare kan enligt 47 § SoL beslutanderätten delegeras till utskott. Någon möjlighet att delegera beslutanderätten till en enskild ledamot i nämnden eller tjänsteman finns således inte.
Vidare kan även rätten, dvs. länsrätten eller högre rätt, påkalla polishandräckning för att genomföra ett beslut om läkarundersökning som rätten har fattat.
Vid genomförande av vård eller omhändertagande enligt LVU
Ett beslut om att begära polishandräckning för att genomföra vård eller omhändertagande enligt LVU kan behöva fattas snabbt. Av 43 § första stycket 2 LVU följer att socialnämnden kan förordna någon ledamot eller tjänsteman att fatta beslut om polishandräckning i dessa fall. Ordföranden har alltså beslutanderätt endast om det finns ett förordnande från nämnden.
Vid de särskilda ungdomshemmen
Vid de särskilda ungdomshemmen får enligt 43 § första stycket 3 LVU den som förestår hemmet besluta om att begära handräckning. Det innebär att föreståndaren, eller den som vid tillfället tjänstgör som föreståndare, kan fatta beslut.
Överklagande av beslut om polishandräckning
Beslut om polishandräckning kan inte överklagas. En enskild person som anser sig utsatt för en felaktigt beslutad handräckning får på annat sätt söka vinna rättelse genom att anmäla nämndens agerande till länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet eller till JO.
Utlämning för vård mellan nordiska länder
De nordiska länderna har likalydande lagstiftning som reglerar utlämnande till annat nordiskt land av personer som är föremål för vård. Principen är att man inom Norden respekterar varandras vårdlagar på berörda områden.
Se Socialstyrelsens allmänna råd (1989:5) "Samarbete om barn och ungdom SverigeFinland".
Socialtjänsten skall enligt 12 § SoL särskilt uppmärksamma de ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt och erbjuda dem det stöd som de behöver. Nämnden skall genom aktiva insatser på frivillig väg söka ge stöd och hjälp för att bryta en destruktiv utveckling hos den unge.
Socialnämnden kan enligt 22 § LVU besluta om förebyggande insatser det s.k. mellantvånget. Därigenom ges möjlighet att besluta om insatser trots att den unge, om denne fyllt 15 år, och vårdnadshavaren inte samtycker. Endast den unges eget beteende, inte förhållandena i hemmet, kan ligga till grund för ett beslut om mellantvång.
Förutsättningar för beslut om förebyggande insatser
Förutsättningar för beslut om förebyggande insatser enligt LVU föreligger om
- det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § LVU kommer att behöva vård enligt LVU om beteendet fortsätter,
- det stöd och den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare.
Åldersgränser
Någon nedre åldersgräns för när förebyggande åtgärder kan beredas den unge anges inte i lagtexten. Eftersom mellantvånget riktar sig till ungdomar som behöver stöd på grund av sitt eget beteende rör det sig i regel om ungdomar som kommit upp i tonåren. Insatsen skall ha beslutats av socialnämnden innan den unge fyller 20 år. Om den unge hinner fylla 20 år innan beslutet vinner laga kraft, saknar betydelse. Beslut enligt 22 § LVU upphör att gälla senast när den unge fyller 21 år.
De förebyggande insatserna
Socialnämnden får besluta att
- den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson, eller
- den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.
Insatserna går att kombinera.
Kriterier för beslut
De missförhållanden i den unges beteende som kan ligga till grund för ett beslut om förebyggande insatser enligt LVU är desamma som för tvångsvård, se s. 30. Däremot behöver inte en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling ännu föreligga. Syftet med bestämmelsen är att ge nämnden möjlighet att gripa in oberoende av samtycke i ett tidigare skede än då en vårdansökan måste göras. Den unge har som regel visat att han inte vill medverka till behandling i frivilliga former eller att hans motivation för sådan medverkan är klart otillräcklig.
Förebyggande insatser enligt 22 § LVU kan endast beslutas om motsvarande stöd inte kan ges med erforderliga samtycken. Liksom vid vård med stöd av LVU innebär samtycke från vårdnadshavaren och den unge, om denne fyllt 15 år, att LVU inte är tillämplig, utan insatsen skall då ges enligt socialtjänstlagen.
Socialutskottet (SoU 1984/85:31 s. 12) framhåller att förebyggande åtgärder inte får beslutas rutinmässigt utan måste föregås av en noggrann prövning av vilka andra möjligheter som finns att hjälpa den unge. Förebyggande insatser enligt LVU får inte heller ses som ett nödvändigt led innan nämnden beslutar att ansöka om vård med stöd av LVU. Framstår vård utanför hemmet som den mest adekvata åtgärden, bör nämnden ansöka om vård och inte låta tid gå förlorad på andra åtgärder.
Kontaktperson
Kontaktperson enligt 22 § LVU är inte detsamma som kontaktperson som utses med stöd av 10 § SoL. En kontaktperson enligt socialtjänstlagen bygger helt på frivillighet. En kontaktperson som ursprungligen utsetts med stöd av LVU kan naturligtvis övergå till att vara kontaktperson med stöd av 10 § SoL, om det finns förutsättningar för det. Nämnden skall då fatta beslut om upphörande av kontaktperson enligt 22 § LVU och besluta om bistånd i form av kontaktperson enligt 10 § SoL.
Socialnämnden kan utse en tjänsteman hos nämnden eller någon annan lämplig person, t.ex. en lärare eller idrottsledare till kontaktperson (prop. 1984/84:171). Den unges kulturella och etniska bakgrund bör beaktas vid val av lämplig person.
Tvånget för den unge att hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson innebär att den unge träffar sin kontaktman i enlighet med behandlingsplanen. Kontaktpersonen har ett särskilt ansvar för att följa upp hur den unges levnadssätt utvecklas och bygga upp en motivation hos den unge att bearbeta sin situation. Ett samarbete med den unges föräldrar bör vara ett naturligt inslag i kontaktarbetet.
Syftet med kontaktpersonen är att denne skall fungera som stöd och hjälp för den unge.
Behandling i öppna former inom socialtjänsten
Socialnämnden får enligt 22 § första stycket 2 LVU besluta att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Med behandling inom socialtjänsten avses den behandling en socialsekreterare eller annan tjänsteman med särskild kompetens kan ge. Behandling i öppna former omfattar vidare den behandling som kan ges inom särskilda ungdomsmottagningar och, för lite äldre ungdomar, vid rådgivningsbyråer för narkotikamissbrukare eller dylikt.
Urinprov
Grundlagen skyddar medborgarna mot intrång i den kroppsliga integriteten från myndigheternas sida (2 kap. 6 § RF). För att en myndighet t.ex. skall få kräva att någon lämnar urinprov fordras stöd i lag. I propositionen (1984/85:171 s. 25) berördes frågan om socialnämnden skulle få befogenhet att besluta att den unge skall lämna urinprov regelbundet och på så sätt styrka sin drogfrihet. För det talade att proverna kan hjälpa den unge att stå emot pressen från missbrukande kamrater i skeden när han är ambivalent i sin inställning. Departementschefen fann dock att övervägande skäl talade emot en möjlighet för socialnämnden att ålägga den unge lämna urinprov. Ur behandlingssynpunkt är det stor skillnad att frivilligt lämna prov och att bli tvingad till det. Vidare förutsågs problem av mer teknisk natur. Ingenstans i lagstiftningen ges i dag möjlighet för socialnämnden att tvinga en person att lämna urinprov.
Behandlingsplan
En behandlingsplan skall enligt 22 § andra stycket LVU finnas då socialnämnden beslutar om förebyggande insats med stöd av LVU. Den skall (prop. 1984/85:171 s. 24) beskriva vilka insatser som nämnden tidigare gjort, den unges nuvarande situation, det behandlingsbehov som föreligger samt formerna för det stöd och den behandling som nämnden planerar för den unge. Av planen bör även framgå vilka resurser nämnden avser att ställa till förfogande. Vidare skall planen omfatta planerat stöd efter det att insatsen med stöd av LVU upphört. Planen bör så långt som möjligt upprättas i samråd med den unge och dennes vårdnadshavare.
Enligt Socialstyrelsens mening kan planen med fördel delas upp så att bakgrundsuppgifter om den unges situation och tidigare vidtagna åtgärder ingår i den utredning som ligger till grund för beslutet. De mer behandlingsinriktade uppgifterna kan då renodlas i behandlingsplanen. Behandlingsplanen utgör samtidigt den plan som den unge och vårdnadshavaren har att ta ställning till.
Behandlingsplanen bör utformas konkret. Här kan t.ex. anges hur ofta och under vilka former den unge och kontaktpersonen skall träffas, vilka delmål man vill uppnå, eventuell kontakt med andra resurspersoner i den unges omgivning, samarbete med skola eller arbetsförmedling m.m. Fasta tidpunkter för gemensamma utvärderingar tillsammans med handläggaren bör planeras in. Planen kan och bör naturligtvis revideras och utvecklas vid behov.
Om beslutet inte efterlevs
Det finns inga medel för socialnämnden att med tvång genomföra beslutade förebyggande insatser enligt LVU.
Om den unge inte följer nämndens beslut utgör detta i sig inte tillräckliga skäl för nämnden att ansöka om vård med stöd av LVU. Däremot kan den unges negativa inställning vara ett skäl att se över behandlingsplanen. Det ligger även i nämndens ansvar att informera den unge om konsekvenserna av ett fortsatt destruktivt beteende. Om den unge undandragit sig förebyggande insatser, kan ett samtycke från honom att acceptera frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen tillmätas mindre betydelse.
Upphörande av förebyggande insatser
Insatser enligt 22 § LVU skall inte pågå längre än nödvändigt. Genom hänvisning i 22 § tredje stycket LVU görs reglerna i 21 § första och tredje styckena LVU tillämpliga. De förebyggande insatserna skall upphöra när de inte längre behövs och senast då den unge fyller 21 år.
Omprövning av de förebyggande insatserna
Hänvisningen i 22 § tredje stycket LVU till 13 § första och tredje styckena LVU innebär att reglerna för omprövning av vård med stöd av 3 § LVU görs tillämpliga i motsvarande utsträckning för insatserna enligt 22 § LVU. Beslutet om insatsen skall omprövas första gången sex månader från dagen för nämndens beslut. Därefter skall insatsen omprövas fortlöpande inom sex månader från den föregående omprövningen. En utebliven omprövning innebär inte att den förebyggande insatsen automatiskt upphör.
Insatsen skall även omprövas när den unge, om denne fyllt 15 år, eller vårdnadshavaren begär detta.
Omprövning av den förebyggande insatsen innebär att ett formellt beslut i frågan om fortsatt insats fattas, se s. 62.
Beslutanderätt vid förebyggande insatser
Delegering av beslutanderätten kan enligt 47 § SoL ske endast till utskott. Det är således inte möjligt att delegera beslutanderätten till en tjänsteman eller till ordförande. Samma delegeringsbestämmelser gäller för beslut om upphörande av förebyggande insats och omprövning av om insatsen skall fortgå.
Verkställighet och överklagande av beslut om förebyggande insatser
Beslut om förebyggande insatser med stöd av 22 § LVU gäller enligt 40 § första stycket LVU omedelbart. Det kan således verkställas även om beslutet överklagas.
Beslut om förebyggande insatser kan enligt 41 § första stycket 4 LVU överklagas hos länsrätten. Likaså kan beslut om fortsatt insats eller upphörande av insats överklagas. Det innebär att ett överklagbart beslut uppstår vid varje omprövning.
Offentligt biträde vid förebyggande insatser
Offentligt biträde enligt 41 § RhjL kan inte förordnas när det gäller åtgärd enligt 22 § LVU. Biträde enligt rättshjälpslagen kan i dessa ärenden i vissa fall erhållas inom ramen för den allmänna rättshjälpen.
Offentligt biträde innebär kostnadsfri juridisk hjälp genom det allmännas försorg. Ett offentligt biträde skall tillvarata sin huvudmans intressen men kan inte utan fullmakt självständigt vidta rättshandlingar för denne.
Utöver möjligheterna att få hjälp genom ett offentligt biträde finns rätt för den enskilde att i alla ärenden hos myndighet och mål i förvaltningsdomstol själv anlita biträde eller ombud (9 § FL, 48 § FPL). Det sker då på egen bekostnad.
Mål/ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan förordnas
I 41 § RhjL anges de mål eller ärenden i vilka offentligt biträde kan beviljas.
Huvudregeln enligt 41 § 3 RhjL är att offentligt biträde skall förordnas i mål eller ärenden
- angående beredande av vård enligt 2 eller 3 § LVU,
- angående omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU,
- angående upphörande av vård enligt 21 § LVU,
- angående flyttningsförbud enligt 24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § LVU, eller
- hos allmän förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 LVU, dvs. när nämnden har beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta eller inte flytta den unge från det hem där han vistas.
Rätt till offentligt biträde
Enligt 42 § RhjL skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas den som åtgärden avser, om det inte kan antas att behov av biträde saknas. Endast särskilda omständigheter kan föranleda avsteg från huvudregeln. Det ligger i sakens natur att offentligt biträde inte behöver förordnas om det redan från början står klart att myndighetens beslut kommer att gå i den riktning som den enskilde önskar. Omständigheterna kan även vara sådana att offentligt biträde inte skall förordnas, om den som t.ex. omhändertagits för vård enligt LVU fått sin begäran om vårdens avslutande avslagen och kort därefter på nytt återkommer med samma begäran.
I mål eller ärenden enligt LVU är det den unge som ärendet rör. Det är alltså den unge som beviljas offentligt biträde. I 42 § RhjL anges att offentligt biträde i mål eller ärende som avses i 41 § 3 RhjL även skall förordnas för vårdnadshavare om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Enligt 44 § första stycket RhjL förordnas gemensamt biträde för den unge och vårdnadshavaren i mål eller ärende enligt 41 § 3 RhjL om det inte föreligger motstridiga intressen dem emellan.
Eftersom motstridiga intressen regelmässigt får anses föreligga när beslut om omhändertagande eller ansökan om vård grundas på att föräldrarna brustit i omsorgen om den unge, är det normala i dessa ärenden att två biträden utses ett åt den unge och ett åt föräldrarna. I vissa fall kan föräldrarna få var sitt biträde. Även syskon kan ha olika offentliga biträden.
Exempel på en situation då ett gemensamt biträde kan förordnas är då såväl den unge som vårdnadshavaren motsätter sig behövlig vård och då den unges vårdbehov grundas på eget beteende och hemmiljön inte kan sägas ha inverkat på något beaktansvärt sätt (prop. 1994/95:224 s. 46).
Det offentliga biträdets/ställföreträdarens uppgifter
I LVU-mål är den unge alltid part och har talerätt. Den unge saknar dock processbehörighet, dvs. rätt att själv föra sin talan, före fyllda 15 år. Den unge blir som regel processbehörig vid 18 år, men både i 36 § första stycket LVU och 56 § SoL finns specialregler som ger den unge processbehörighet från och med 15 års ålder.
Barnets offentliga biträde är även barnets ställföreträdare i LVU-mål (36 § andra stycket LVU). Det innebär att barnet genom sin ställföreträdare kan överklaga beslut om vård med stöd av LVU.
Det offentliga biträdet/ställföreträdaren skall tillvarata barnets intressen (prop. 1994/95:224 s. 57).
"Ställföreträdaren skall tillvarata barnets intresse. Han bör alltså framföra de synpunkter och önskemål som barnet har. Skulle ställföreträdaren ha en annan uppfattning än barnet, bör han med beaktande av barnets önskemål hävda den uppfattning som han anser bäst tjänar barnets intresse. Om barnet så önskar, skall han t.ex. se till att beslut och domar blir överklagade.
Ställföreträdaren är samtidigt barnets offentliga biträde och skall i den egenskapen ta till vara barnets bästa i olika hänseenden. Han skall bl.a. fungera som barnets rådgivare. Vidare skall han bevaka att nödvändig utredning angående barnets person, t.ex. utlåtanden från barnpsykologer eller annan expertis, inhämtas."
Motiveringen till att barnets offentliga biträde också är ställföreträdare för barnet är att det i mål om tvångsomhändertagande ofta föreligger motstridiga intressen mellan barn och föräldrar. Det är därför rimligt att barnet har möjlighet att agera oberoende av vårdnadshavaren och socialnämnden och själv kunna överklaga beslut.
Nämndens skyldigheter att göra nödvändiga utredningar om den unge och överklaga domstols beslut i de fall dessa inte tillvaratar den unges intresse enligt nämndens uppfattning, förändras inte i och med att den unge får en ställföreträdare.
Det offentliga biträdets uppgift är att ge parten det stöd och den hjälp som behövs så att utredningen blir så fullständig som möjligt. Det offentliga biträdets insatser kan vara särskilt betydelsefulla på utredningsstadiet. I 45 § RhjL anges att det offentliga biträdet får föranstalta om sådan utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara rätten för den som beviljats biträde och som inte kan erhållas genom den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Socialstyrelsen ser det som naturligt att barnets egen vilja och åsikter med stigande ålder blir styrande för ställföreträdarens agerande. Ställföreträdaren bör kunna motivera sin bedömning av barnets intresse, om han har en annan uppfattning än barnet.
Om den unge fyllt 15 år, blir inte det offentliga biträdet barnets ställföreträdare. Eftersom den unge då själv kan föra sin talan kan han om han önskar ge biträdet fullmakt att företräda honom. Biträdet blir då också ombud.
Ansökan om offentligt biträde
Enligt 43 § första stycket RhjL beviljas rättshjälp genom offentligt biträde efter ansökan eller då annars anledning föreligger.
Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges enligt 43 § femte stycket RhjL in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Om myndigheten inte själv får bevilja rättshjälpen vilket socialnämnden inte får ankommer det på myndigheten att till behörig myndighet överlämna ansökan jämte eget yttrande. När det gäller LVU-ärenden som handläggs i socialnämnd skall överlämnande av rättshjälpsansökan ske till länsrätten. Det vanliga i LVU-mål är emellertid att socialnämnden i egenskap av handläggande myndighet hos länsrätten anmäler att behov av offentligt biträde föreligger. Detta skall göras oberoende av om den enskilde begärt biträde eller inte. Nämnden har ett ansvar för att den som ärendet rör får denna hjälp, om det inte kan antas att behov av biträde saknas.
Om den enskilde själv ansökt om rättshjälp hos länsrätten, skall länsrätten som regel inhämta socialnämndens yttrande över ansökan (43 § sista stycket RhjL, 32 § RhjF).
Vem förordnar offentligt biträde?
Enligt 43 § andra stycket RhjL är det länsrätten som prövar frågan om biträde när det gäller mål eller ärende enligt LVU.
Vem kan förordnas som offentligt biträde?
Den som beviljats biträde kan själv föreslå någon. Om denne person är lämplig, skall, enligt 44 § första stycket RhjL, denne förordnas om detta inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
Såväl socialnämnden som den unge eller vårdnadshavaren kan komma med förslag på lämplig person. Det behöver inte vara en jurist som förordnas som biträde. I praktiken förordnar dock domstolarna så gott som alltid jurister som offentliga biträden i mål enligt LVU.
Socialstyrelsen vill understryka att ett biträde som företräder barnet, bör ha goda kunskaper om barn och barns behov i olika åldrar.
Byte av offentligt biträde
Byte av biträde får enligt 21 § andra stycket RhjL endast ske efter särskilt tillstånd av den myndighet som förordnat biträdet. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den som han biträder eller om andra särskilda skäl föreligger.
När skall offentligt biträde förordnas?
Rätten till biträde föreligger inte enbart vid ett ärendes slutbehandling. Tvärtom föreligger många gånger behov av ett offentligt biträde redan under ärendets handläggning i socialnämnden. Ett offentligt biträdes insatser torde i allmänhet vara av stor betydelse på utredningsstadiet och då särskilt i sådana ärenden där motstridiga uppgifter har lämnats. Genom ett förtroendefullt samarbete med den enskilda parten torde ett biträde ofta kunna bidra till ett tillförlitligt och fullständigt beslutsunderlag och en nyanserad bedömning av olika förhållanden.
Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör frågan om förordnande av offentligt biträde övervägas av nämnden så snart som möjligt när nämnden anser att vård utanför hemmet kan komma i fråga. På detta stadium kan nämnden inte veta om den eventuella vården kommer att ske med stöd av socialtjänstlagen eller LVU. Biträdet har i denna situation en funktion att fylla vad gäller vårdnadshavarnas och den unges möjlighet att se vilka alternativ till en placering utanför hemmet som kan finnas i det enskilda fallet. Om det däremot verkar stå klart att vården kan ges med stöd av socialtjänstlagen, bör socialnämnden avvakta med att anmäla behov av offentligt biträde.
Biträdets rätt att närvara vid nämndens sammanträde
JO har tagit upp frågan om offentligt biträdes rätt att närvara vid socialnämndens sammanträde (JO 1983/84 s. 180).
JO anförde, att om parten begär att få närvara vid nämndens sammanträde bör även det offentliga biträdet beredas tillfälle härtill.
Delegeringsbestämmelser finns i 6 kap. 3338 §§ KL och 4749 §§ SoL.
Delegering innebär att socialnämnden uppdrar till någon att fatta beslut på nämndens vägnar. Besluten gäller på samma sätt som om nämnden själv fattat dem.
Utöver delegering finns i LVU i vissa angivna fall en kompletterande beslutanderätt (jfr 49 § SoL). Till skillnad från beslutanderätt genom delegering är den kompletterande beslutanderätten endast avsedd att begagnas då beslut av socialnämnden eller delegat inte går att avvakta.
Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten" och bilaga 3 till Kommunförbundets cirkulär 1990:85.
Delegering till avdelning
Följande beslut enligt socialtjänstlagen eller LVU får enligt 47 § Sol endast delegeras till särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden (utskott):
- beslut om att lämna medgivande åt enskilt hem att bereda en underårig stadigvarande vård eller fostran (25 § SoL)
- övervägande av om fortsatt vård för underårig som är placerad för vård med stöd av SoL fortfarande behövs (28 § SoL)
- beslut om ansökan till länsrätt om vård med stöd av LVU (4 § LVU)
- beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU (6 § LVU)
- beslut om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden (11 § första stycket LVU)
- beslut om att den unge får vistas i sitt eget hem under vårdtiden (11 § andra stycket LVU)
- övervägande av om vård för en underårig som är placerad för vård med stöd av 2 § LVU fortfarande behövs (13 § andra stycket LVU)
- prövning av om vård med stöd av 3 § LVU skall upphöra (13 § tredje stycket LVU)
- övervägande av om beslut om besöksförbud eller hemlighållande av vistelseort med stöd av 14 § andra stycket 1 och 2 LVU fortfarande behövs (14 § tredje stycket LVU)
- beslut att vården med stöd av LVU skall upphöra (21 § LVU)
- beslut att den underårige skall hålla kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten med stöd av 22 § första stycket 1 och 2 (22 § LVU)
- prövning av om beslut med stöd av 22 § första stycket LVU skall upphöra (22 § tredje stycket LVU)
- beslut om att förebyggande insatser enligt 22 § LVU skall upphöra (22 § tredje stycket LVU)
- ansökan till länsrätten om flyttningsförbud för viss tid eller tills vidare (24 § LVU)
- övervägande av om flyttningsförbud fortfarande behövs (26 § LVU)
- beslut om tillfälligt flyttningsförbud (27 § LVU)
- beslut om begäran om biträde av polis (43 § 1 och 2 LVU).
Kompletterande beslutanderätt
Ibland behöver beslut kunna fattas skyndsamt. Därför har i lagtexten särskilt angetts i vilka fall det föreligger en rätt att fatta beslut i nämndens ställe (49 § SoL). Det är i dessa fall inte fråga om delegering utan om en kompletterande beslutanderätt. Den kompletterande beslutanderätten är inte avhängig av beslut i nämnden utan följer direkt av lag. Syftet är att någon beslutsbehörig alltid skall finnas att tillgå.
När vice ordföranden tjänstgör går denne in i ordförandens ställe och något särskilt förordnande för honom behövs inte.
I följande fall har ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat tillagts kompletterande beslutanderätt:
- beslut om omedelbart omhändertagande (6 § andra stycket LVU)
- beslut om hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden (11 § första stycket LVU)
- beslut om att medge den unge att under vårdtiden vistas i sitt eget hem (11 § andra stycket LVU)
- beslut om tillfälligt flyttningsförbud (27 § första stycket LVU).
- I följande fall har någon ledamot eller tjänsteman som nämnden förordnat tillagts kompletterande beslutanderätt: begäran om biträde av polismyndigheten för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av LVU (43 § 2 LVU).
Övriga beslut
Enligt 43 § 1 LVU får socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten begära biträde av polismyndighet för att bereda läkare tillträde till den unges hem eller att inställa den unge till läkarundersökning (32 § LVU).
Beslut som går att delegera till tjänsteman
De beslut som inte omfattas av delegeringsbestämmelserna i 47 och 48 §§ SoL går i princip att delegera till antingen ordförande, annan ledamot i nämnden eller till anställd i kommunen 8 17-0731
Enligt 22 § FL får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.
Beslut enligt LVU som går att överklaga
De beslut enligt LVU som går att överklaga anges i 41 § LVU. Av paragrafens andra stycke framgår att andra beslut med stöd av LVU inte kan överklagas.
Socialnämndens beslut får enligt 41 § LVU överklagas till länsrätten när nämnden har
- beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat i fråga om att flytta den unge från det hem där han vistas,
- beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av lagen,
- med stöd av 14 § beslutat i fråga om umgänge, eller beslutat att den unges vistelseort inte skall röjas,
- fattat beslut enligt 22 § eller prövat om sådant beslut skall upphöra att gälla,
- med stöd av 31 § beslutat i fråga om umgänge, eller
- beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud.
Andra beslut
Beslut fattade av föreståndare vid särskilda ungdomshem går inte att överklaga utom beslut enligt 42 § LVU. Sistnämnda beslut avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 § LVU.
Beslut i länsrätt och kammarrätt
Rättens beslut enligt 8 § LVU i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 32 § LVU om läkarundersökning kan inte överklagas.
Andra beslut av länsrätten kan enligt 33 § FPL överklagas till kammarrätten. Prövningstillstånd i kammarrätten fordras inte vid överklagande av beslut enligt LVU. Kammarrättens beslut överklagas hos Regeringsrätten som endast tar upp överklaganden om prövningstillstånd meddelas. Vanligaste grunden för prövningstillstånd i sociala mål är att det finns behov av vägledande domar, dvs. det behövs prejudikat på området. Prövningstillstånd kan även ges om det föreligger synnerliga skäl för en prövning, som att det finns grund för resning eller att utgången i kammarrätten beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (36 § FPL).
Rättens beslut om omedelbar verkställighet
Enligt 40 § LVU får rätten förordna att beslut som rätten meddelar skall gälla omedelbart. Ett sådant beslut förutsätter inte något yrkande av part. Om emellertid en part framställt yrkande om omedelbar verkställighet men inte fått bifall till detta, har beslutet i den delen gått parten emot, även om han fått bifall till sina yrkanden i huvudfrågan. Detta medför att part har rätt att överklaga beslutet om verkställighet.
Regeringsrätten har (RÅ 1991 ref 62) prövat denna fråga i ett fall då socialnämnden i en ansökan om LVU-vård yrkat att beslutet skulle gälla omedelbart och detta yrkande inte bifölls. Regeringsrätten uttalade att det varken i LVU eller i FPL finns några inskränkningar av rätten att överklaga beslut varigenom ett yrkande om omedelbar verkställighet har avslagits.
Hur beslut överklagas m.m. se Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
Vem kan överklaga?
Allmänt gäller att enligt 22 § FL får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Motsvarande bestämmelse finns i 33 § FPL vilken gäller vid överklagande av allmän förvaltningsdomstols beslut. Varken socialtjänstlagen eller LVU innehåller några bestämmelser om vem som har rätt att överklaga beslut enligt dessa lagar utan frågan om vem som kan överklaga ett visst beslut får utläsas av rättspraxis.
Det är viktigt att påpeka att socialnämnden inte har att pröva andra formfrågor än om klagoskriften inkommit i rätt tid. Prövning av andra frågor, som om den klagande har talerätt och liknande, ankommer på överinstansen, för socialtjänstens del oftast länsrätten. Om en klagoskrift inkommit till socialnämnden, har socialnämnden endast att konstatera om den inkommit i rätt tid och i så fall översända den till länsrätten.
Den unge
Ungdomar över 15 år
Den unge är alltid oavsett ålder part i ett LVU-mål. Enligt 56 § SoL och 36 § LVU får en underårig som fyllt 15 år själv föra talan i mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU. De är således processbehöriga. Ungdomar över 15 år har rätt att själva överklaga beslut enligt socialtjänstlagen och LVU som rör dem.
Barn under 15 år
När det gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan föras av ställföreträdare. Den uppgiften ligger på barnets vårdnadshavare, dvs. oftast föräldrarna.
I vissa mål och ärenden enligt LVU förordnas dock offentligt biträde enligt rättshjälpslagen (41 § 3). Den unges offentliga biträde är då tillika ställföreträdare för den unge om biträdet inte samtidigt är förordnat som biträde för vårdnadshavaren (36 § andra stycket LVU). Det innebär att i de fall offentligt biträde förordnas har den unge en utanförstående ställföreträdare vars intresse inte är motstridigt den unges. Det offentliga biträdet kan i denna egenskap överklaga beslut enligt LVU.
Vårdnadshavaren
Vårdnadshavaren för den unge har rätt att överklaga inte endast i kraft av sin ställning som ställföreträdare för den unge, utan även i sin egenskap av den som ansvarar för den unges person. Det är de rättigheter och skyldigheter för vårdnadshavaren som följer av 6 kap. FB som innebär att vårdnadshavaren berörs av frågor rörande den unge på ett sådant sätt att rätt att klaga föreligger. Det innebär att vårdnadshavaren har kvar sin talerätt även sedan den unge fyllt 15 år. Vårdnadshavarens talerätt i frågor om den unge rubbas således inte av att den unges talan kan föras av den unge själv eller av en ställföreträdare för den unge (RÅ83 2:18).
Förälder som inte är vårdnadshavare
En förälder som inte är vårdnadshavare saknar som regel klagorätt. Denne är varken ställföreträdare för den unge eller ansvarig för den unges person på ett sådant sätt att klagorätt följer. Det finns flera avgöranden i Regeringsrätten som visar att en förälder som inte är vårdnadshavare för barnet saknar rätt att överklaga frågor om tvångsvård, t.ex. vid beredande av vård; RÅ 1961 S 170, RÅ72 S 32 och vid upphörande av tvångsvård RÅ68 ref 33.
Om ett beslut däremot riktar sig direkt mot en förälder som inte är vårdnadshavare kan denne överklaga. Beslutet angår då honom personligen (RÅ 1984 2:38).
Socialnämnden
Socialnämnden kan överklaga länsrätts och kammarrätts beslut både när nämnden står som sökande och när nämndens eget beslut överklagas.
Beslut som fattats med stöd av delegation eller kompletterande beslutanderätt överklagas på samma sätt som nämndens beslut.
Verkställighet av beslut
Enligt 40 § första stycket LVU gäller beslut om omedelbart omhändertagande (6 § LVU), om förebyggande insatser (22 § LVU) eller om tillfälligt flyttningsförbud (27 § LVU) omedelbart.
Andra beslut av socialnämnden gäller omedelbart, om nämnden inte förordnar något annat (40 § andra stycket).
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke avser framför allt beslut i vårdsituationer, t.ex. beslut om hur vården skall ordnas enligt 11 § LVU, beslut om vårdens upphörande enligt 13 § LVU eller beslut om umgänge enligt 14 § LVU. Sådana beslut gäller omedelbart om nämnden inte förordnat att de skall gälla först sedan de vunnit laga kraft. Ett sådant förordnande torde sällan vara i nämndens intresse eftersom det hindrar nämnden från att verkställa beslutet innan den eller de högre instanserna beslutat. Tidsutdräkten innan beslutet vinner laga kraft kan bli lång om beslutet överklagas.
Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart (40 § tredje stycket LVU).
När allmän förvaltningsdomstol beslutat i andra frågor än dem som anges i 40 § första stycket LVU gäller beslutet först sedan det vunnit laga kraft. Rätten får dock förordna att även andra beslut skall gälla omedelbart. Det gäller t.ex. vid beslut om vård enligt LVU, flyttningsförbud eller umgängesbegränsning. Rättens beslut om upphörande av vård får verkställas omedelbart endast om rätten förordnat om detta.
Om ett beslut skall verkställas omedelbart, är det därför viktigt att socialnämnden yrkar detta i rätten.
Inhibition
Den som vill hindra verkställigheten av ett beslut som gäller omedelbart kan överklaga det och begära inhibition enligt 28 § FPL. Ett beslut om inhibition innebär att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas. Besvärsinstansen har att omgående pröva en inhibitionsbegäran. Därefter handläggs målet i vanlig ordning. Se vidare Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) "Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten".
Vård enligt LVU innebär inte att vårdnadshavaren fråntas den rättsliga vårdnaden av barnet. Däremot kan vårdnaden sägas vila medan socialnämnden med stöd av LVU övertar bestämmanderätten över barnet. Den faktiska vården utövas ofta av familjehemsföräldrarna eller ett HVB.
Syftet med vård enligt LVU är att barnet på sikt skall kunna återförenas med sina föräldrar eller kunna flytta ut i självständigt boende. Även om en strävan bör vara att föräldrar och barn skall återförenas kan man inte bortse från att det förekommer fall där en återförening inom överskådlig tid ter sig orealistisk på grund av föräldrarnas förhållanden.
I föräldrabalken finns bestämmelser som innebär att vårdnaden kan flyttas från föräldrarna till andra personer (6 kap. 7 och 8 §§ FB).
Det är endast socialnämnden som har rätt att väcka talan i dessa ärenden.
Föräldrabalkens bestämmelser
6 kapitlet 7 § föräldrabalken
Enligt 6 kap. 7 § FB kan vårdnaden om barnet flyttas över till en eller flera särskilt utsedda vårdnadshavare, om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling.
I flertalet fall bör ett ingripande enligt LVU vara tillräckligt för att skydda barnet från en förälder som försummar vårdnaden. Överflyttning av vårdnaden på grund av en förälders eller bådas olämplighet torde i de flesta fall aktualiseras bara om barnet har beretts vård med stöd av LVU. Socialnämndens arbete bör inriktas på att återförena barn och föräldrar. Först när en återförening inte kan komma till stånd trots långvariga och omfattande insatser från nämndens sida bör det bli fråga om att ändra vårdnaden (prop. 1981/82:168 s. 37 och 68).
6 kapitlet 8 § föräldrabalken
Har ett barn stadigvarande vårdats i ett annat enskilt hem och det uppenbart är bäst för barnet att få stanna kvar där, kan vårdnaden överflyttas till familjehemsföräldrarna enligt 6 kap. 8 § FB.
Vårdnaden kan i dessa fall flyttas över till familjehemsföräldrarna utan att det föreligger några egentliga missförhållanden hos de biologiska föräldrarna.
Syftet med dessa bestämmelser är att göra det möjligt för barn som har rotat sig i ett familjehem att få stanna kvar i en miljö där de funnit sig tillrätta och där de känner en större samhörighet och känslomässig förankring än i det egna hemmet. Stort avseende måste fästas vid barnets egen inställning. Det krävs att barnet uppfattar familjehemmet som sitt eget hem. Barnets känslomässiga relationer till familjehemmet måste noga utredas. Det krävs vidare att barnet bott i familjehemmet väsentlig tid. Tiden måste naturligtvis sättas i relation till barnets ålder och tidsuppfattning. Om föräldrarna under denna tid inte visat barnet något intresse eller om kontakterna varit sporadiska och skett under uppslitande former, kan en vårdnadsöverflyttning aktualiseras. Vårdnaden kan med stöd av 6 kap. 8 § FB endast överflyttas till familjehemsföräldrarna.
Konsekvenser av en vårdnadsöverflyttning
När vårdnaden flyttas över till familjehemsföräldrarna upphör familjehemmet att vara ett familjehem och nämndens särskilda tillsyn enligt 26 § SoL och 39 § SoF upphör. Likaså upphör nämndens skyldighet att överväga/ompröva vården.
Nämndens allmänna skyldighet att jämlikt 3 och 12 §§ SoL på olika sätt ge barn och de nya vårdnadshavarna råd, stöd och hjälp kvarstår dock.
Den kommun som ansökt om överflyttning av vårdnaden till familjehemmet skall kunna fortsätta att ge hemmet ekonomisk ersättning i den mån barnets egna medel i form av bidrag, pension och andra medel som vårdnadshavaren kan uppbära för barnets räkning, inte räcker till. Ersättningen tillsammans med barnets egna medel bör vara skälig i förhållande till omfattningen av uppdraget (prop. 1996/97:124 s. 119).
Dessa allmänna råd ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (1981:2) "LVU, Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga", utgiven i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen samt Meddelandeblad nr 52/84, 29/85, 25/87 och 12/90.
Referenslista
| RÅ82 2:49 |
Motivering av beslut vid omedelbart omhändertagande |
| RÅ82 2:74 |
Samtycke endast omfattande placering hos mormor |
| RÅ83 2:40 |
Inhibition |
| RÅ83 2:52 |
Vård med stöd av LVU i jämförelse med annan vård |
| RÅ83 2:87 |
Förutsättningar för vård enligt LVU när samtycke till vården lämnats |
| RÅ83 2:102 |
Aktualitetsprincipen |
| RÅ83 2:108 |
Överklagande av domstolsbeslut om att vägra flyttningsförbud |
| RÅ84 2:31 |
Annat socialt nedbrytande beteende |
| RÅ84 2:38 |
Umgänge med förälder som inte är vårdnadshavare |
| RÅ84 2:78 |
Flyttningsförbud för viss tid eller tills vidare |
| RÅ85 2:26 |
Invandrad familj, barn med särskilda behov |
| RÅ85 2:46 |
Lindrigt förståndshandikappade föräldrar |
| RÅ85 2:83 |
Psykisk sjukdom hos föräldrarna |
| RÅ 1986 not 502 |
Överklagande av placeringsbeslut - risk för skada vid överflyttning |
| RÅ 1986 ref 4 |
Samtycke till vård lämnat endast för viss tid |
| RÅ 1987 ref 8 |
Den unge fyllt 20 år efter länsrättens beslut om vård med stöd av LVU |
| RÅ 1987 ref 123 |
Upphörande av vård - flyttningsförbud |
| RÅ 1988 ref 79 |
Flyttningsförbud |
| RÅ 1989 ref 50 |
Behörig kommun |
| RÅ 1989 not 169 |
Risk för störande ingripande i vården |
| RÅ 1990 ref 97 |
Allvarlig relationsstörning - upphörande av vården - umgängesförbud |
| RÅ 1991 ref 62 |
Överklagande av beslut om omedelbar verkställighet |
| RÅ 1991 ref 89 |
Behörig kommun |
| RÅ 1992 ref 6 |
Förutsättningar för vård enligt LVU |
| RÅ 1992 not 418 |
Sekretess beträffande familjehemsersättning |
| RÅ 1993 ref 72 |
Begränsning av telefonkontakt |
| RÅ 1995 ref 38 |
Samtycke till vård lämnat på ett sent stadium |
| RÅ 1995 ref 39 |
Om det p g a brister i föräldrarnas omsorg finns påtaglig risk att barnets hälsa och utveckling skadas |
| RÅ 1995 ref 46 |
Psykiskt störd ensamstående förälder - påtaglig risk |
| RÅ 1995 ref 64 |
Mycket omfattande insatser i hemmet |
| RÅ 1996 ref 61 |
Omsorgsbrist - 16-årig flicka med sjukdomssymtom |