Ebolautbrottet 2014

Har du frågor om ebola? På vår sida om ebola finns information om vart du kan vända dig.

/
/


Enligt övergångsbestämmelser gäller den i vissa fall för ansökningar som inkom till Socialstyrelsen senast den 31 december 2013.

Föreskrifterna har upphävts genom Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:17) om läkarnas specialiseringstjänstgöring. Föreskrifterna på denna sida kan dock gälla för läkare som har fått legitimation före den 1 juli 2006 om ansökan avseende bevis om specialistkompetens inlämnas senast den 31 december 2013. Detta gäller dock enbart för de specialiteter som anges i föreskrifterna.

Det här är grundförfattningens internetversion. Det finns också en tryckt version av samma författning. Observera att det är den tryckta versionen som gäller, om den här versionen och den tryckta skiljer sig åt på någon punkt.

Målbeskrivningarnas formella reglering och syfte

Formell reglering

De grundläggande bestämmelserna om vidareutbildning för att få specialistkompetens som läkare finns i 4 § lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.

I förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (behörighetsförordningen), som utfärdats med stöd av ovannämnda lag, finns närmare bestämmelser om vidareutbildning för att få specialistkompetens. Förordningen har ändrats senast genom förordning 1996:970. Denna ändring träder i kraft den 1 december 1996.

Beträffande övergångsbestämmelse i samband med införandet av den nya vidareutbildningen hänvisas till senare avsnitt "Övergångsbestämmelse" .

Förordningens 3 och 4 §§ reglerar hela specialistutbildningen.

De specialiteter inom vilka specialistkompetens kan erhållas återfinns i 3 § och är följande:

  1. OPERERANDE SPECIALITETER
    a. Kirurgi
    b. Ortopedi
    c. Urologi
    d. Barn- och ungdomskirurgi
    e. Handkirurgi
    f. Plastikkirurgi
    g. Neurokirurgi
    h. Thoraxkirurgi
    i. Anestesi och intensivvård
    j. Obstetrik och gynekologi
    k. Gynekologisk onkologi
    l. Öron-, näs- och halssjukdomar
    m. Röst- och talrubbningar
    n. Hörselrubbningar
    o. Ögonsjukdomar
  2. INVÄRTESMEDICINSKA SPECIALITETER
    a. Internmedicin
    b. Kardiologi
    c. Medicinsk gastroenterologi och hepatologi
    d. Endokrinologi och diabetologi
    e. Medicinska njursjukdomar
    f. Lungsjukdomar
    g. Hematologi
    h. Allergisjukdomar
    i. Reumatologi
    j. Yrkes- och miljömedicin
    k. Geriatrik
  3. BARNMEDICINSKA SPECIALITETER
    a. Barn- och ungdomsmedicin
    b. Barn- och ungdomsallergologi
    c. Barn- och ungdomsneurologi med habilitering
    d. Barn- och ungdomskardiologi
    e. Neonatologi
  4. ALLMÄNMEDICIN
  5. PSYKIATRISKA SPECIALITETER
    a. Psykiatri
    b. Rättspsykiatri
    c. Barn- och ungdomspsykiatri
  6. RADIOLOGISKA SPECIALITETER
    a. Medicinsk radiologi
    b. Neuroradiologi
    c. Barn- och ungdomsradiologi
  7. KLINISKA LABORATORIESPECIALITETER
    a. Transfusionsmedicin
    b. Koagulations- och blödningsrubbningar
    c. Klinisk immunologi
    d. Klinisk bakteriologi
    e. Klinisk virologi
    f. Klinisk fysiologi
    g. Klinisk neurofysiologi
    h. Klinisk kemi
    i. Klinisk farmakologi
    j. Klinisk genetik
    k. Klinisk patologi
    l. Klinisk cytologi
    m. Rättsmedicin
  8. SOCIALMEDICIN
  9. FÖRETAGSHÄLSOVÅRD
  10. SKOLHÄLSOVÅRD
  11. HUD- OCH KÖNSSJUKDOMAR
  12. NEUROLOGI
  13. INFEKTIONSSJUKDOMAR
  14. REHABILITERINGSMEDICIN
  15. ONKOLOGI
  16. KLINISK NÄRINGSLÄRA
  17. SMÄRTLINDRING
  18. NUKLEÄRMEDICIN

Kraven för specialistkompetens finns i behörighetsförordningens 3 §:

"Den legitimerade läkare som vill uppnå specialistkompetens skall genomgå vidareutbildning under minst fem år för att förvärva de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som föreskrivits för den sökta specialistkompetensen. Specialistkompetensen skall förvärvas genom tjänstgöring som läkare under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning (specialiseringstjänstgöring)."

Kravet på minst fem års vidareutbildning efter legitimation skall ses mot bakgrund av gällande EG-direktiv.

Enligt 4 § förordningen skall Socialstyrelsen meddela föreskrifter om vilka kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som skall gälla för varje specialistkompetens (målbeskrivningar). Socialstyrelsen får också meddela ytterligare föreskrifter om vidareutbildning för specialistkompetens. Med stöd härav utfärdar Socialstyrelsen föreskrifter om utfärdande av intyg om uppnådd kompetens enligt målbeskrivning för specialiseringstjänstgöring, se avsnittet "Kvalitetssäkring av specialiseringstjänstgöringen".

Föreskrifterna är särskilt markerade genom inramning.

Målbeskrivningarnas syfte och uppbyggnad

Målbeskrivningen utgör en vägledning för den läkare som avser att specialisera sig inom respektive område. Den är också en vägledning för berörda arbetsgivare, chefer och handledare som skall ansvara för att specialistkompetensen uppnås inom rimlig tid i förhållande till 3 § i behörighetsförordningen och att specialiseringstjänstgöringen fullgörs på ett effektivt sätt. Målbeskrivningen skall ligga till grund för ett individuellt tjänstgörings- och utbildningsprogram som bör göras upp i början av specialiseringstjänstgöringen och sedan fortlöpande följas upp.

Målbeskrivningarna har disponerats i två delar, dels en övergripande del, dels en mer detaljerad del. Avsikten är att den övergripande delen skall kunna ha längre livslängd medan de preciserade delmålen skall kunna revideras genom ett enklare handläggningsförfarande.

Den övergripande delen har utformats på likartat sätt för alla målbeskrivningarna. De gemensamma textavsnitten avser att lyfta fram vissa krav och villkor som gäller för samtliga specialiteter. Detta gäller avsnitt som "Kunskap, färdigheter och förhållningssätt", "Teoretisk undervisning" samt "Kvalitetssäkring".

Sidoutbildningen har preciserats i de enskilda målbeskrivningarna. Likaså har kraven på en gemensam kunskapsbas inom de opererande respektive de invärtesmedicinska specialiteterna tydliggjorts och motiverats.

Två nya specialiteter har införts i specialitetsförteckningen och fått målbeskrivning fastställd, nämligen smärtlindring och nukleärmedicin. Specialiteten endokrinologi inom gruppen invärtesmedicinska specialiteter har ändrats till endokrinologi och diabetologi.

Läkarorganisationernas specialitetsföreningar och sektioner har i särskilda utbildningsböcker för respektive specialitet utformat rekommendationer beträffande specialiseringstjänstgöringens uppläggning m.m.

Handledning

I behörighetsförordningens 3 § föreskrivs att specialiseringstjänstgöringen (ST) skall ske under handledning.
ST-läkaren har således rätt till handledning under sin specialiseringstjänstgöring.

Ansvaret för erforderlig handledning är en del av det allmänna arbetsgivaransvaret och ledningsansvaret för ansvarig verksamhetschef.

Verksamhetschefen kan själv ansvara för den konkreta handledningen av ST-läkaren men handledaruppgiften kan också delegeras till en eller flera läkare inom vårdenheten. Det ligger i sakens natur att handledaren skall ha relevant specialistkompetens och den pedagogiska färdighet som krävs för att vara en bra handledare. Hur handledaransvaret utformas blir beroende av de lokala förhållandena.

Avsikten är att handledaren skall stödja ST-läkaren i dennes kompetensutveckling och kontrollera att läkaren efter hand tillägnar sig de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som anges i målbeskrivningen. Om särskilda insatser behövs för att främja kompetensutvecklingen, ligger det i handledarens ansvar att verka för att lämpliga åtgärder vidtas, t.ex. förändringar i läkarens tjänstgöring, arrangemang för tjänstgöring vid annan enhet, anvisningar om litteratur eller projektarbete.

Handledaren bör se till att ST-läkaren dokumenterar sina erfarenheter genom t.ex. kopior av operationsberättelser och konferens- och kursintyg.

Handledning och utbildning är i första hand en uppgift för erfarna läkare, men det är angeläget att möjligheterna till detta också tas till vara av andra personalgrupper inom vården.

Handledningsmomentet kan lämpligen beaktas i det individuella tjänstgörings- och utbildningsprogram som bör upprättas vid anställningens början.

Kompletterande utbildning

Behörighetsförordningens 3 § föreskriver att deltagande i kompletterande utbildning skall ingå i ST-läkarens kompetensutveckling till specialist tillsammans med praktisk tjänstgöring under handledning. Enligt förordningens terminologi utgör tjänstgöring under handledning och kompletterande utbildning tillsammans begreppet specialiseringstjänstgöring. Se vidare under rubriken "Teoretisk utbildning" i varje separat målbeskrivning.

Med kompletterande utbildning avses i första hand teoretiska studier genom läroböcker, handböcker, vetenskapliga tidskrifter, videoprogram m.m. som ST-läkaren skall bedriva på eget initiativ och i samråd med handledaren. Vidare är det angeläget att ST-läkaren deltar i de interna fortbildningsaktiviteter som erbjuds på den egna arbetsplatsen.

Till kompletterande utbildning hör också deltagande i specialistkompetenskurser, s.k. SK-kurser. Dessa kurser syftar till att på hälso- och sjukvårdspolitiska grunder stödja kompetensutvecklingen för ST-läkarna. Socialstyrelsen svarar för den övergripande planeringen och administrationen av SK-kurserna. Dessa offentliggörs i en kurskatalog som Socialstyrelsen ger ut en gång om året.

Det förutsätts att alla ST-läkare deltar i kursmässig utbildning men något fixerat antal kurser eller kursdagar krävs inte för specialistkompetens.

Planering av den teoretiska utbildningen bör föras in i det individuella tjänstgörings- och utbildningsprogrammet.

ST-läkaren bedömer i samråd med handledaren om deltagande i kurser kan påskynda kompetensutvecklingen eller tillföra angelägna kunskaper eller färdigheter som kan vara svåra att förvärva på den vårdenhet där tjänstgöringen fullgörs. SK-kurserna utgör ett komplement i de delar den praktiska tjänstgöringen och lokala utbildningsinsatser inte fullt ut motsvarar de krav som anges i målbeskrivningen.

Bedömningen av vilka kurser som ST-läkaren bör söka utgår från individuella och lokala förhållanden. Den preliminära bedömningen bör göras i samband med att det individuella tjänstgörings- och utbildningsprogrammet görs upp i början av ST-läkarens anställning. Detta program kan behöva revideras och kompletteras under tjänstgöringens gång.

SK-kurser bör i första hand sökas i ämnen som ger ST-läkaren sådana praktiskt viktiga kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för att svara mot kompetenskraven i målbeskrivningen men som inte kan erhållas på arbetsplatsen. Kurser av mer allmän karaktär i t.ex. administration, ledarskap, kvalitet i sjukvården och hälsoekonomi bör beaktas i den individuella kursplaneringen. Under den tidigare delen av specialiseringstjänstgöringen kan det vara lämpligt att söka kurser som behandlar grundläggande och centrala delar av specialitetens kunskaps- och färdighetsinnehåll.

Kvalitetssäkring av specialiseringstjänstgöringen

Om verksamhetschefen saknar erforderlig medicinsk kompetens att utfärda intyg om specialiseringstjänstgöring, bör han/hon med stöd av 30 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) uppdra åt annan med tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra uppgiften. Nedan avses med verksamhetschef också den som har fått uppdraget att utfärda intyg om specialiseringstjänstgöring.

Vid den enhet inom den avsedda specialiteten där ST-läkaren tjänstgör ansvarar verksamhetschefen och handledaren för att det angivna utbildningsmålet uppnås.

Verksamhetschefen(1)1 eller den läkare med relevant specialistkompetens som verksamhetschefen uppdragit åt att utfärda intyg om specialiseringstjänstgöring skall, efter samråd med respektive handledare, utfärda intyg som visar att ST-läkaren har tillägnat sig de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som anges i fastställd målbeskrivning för den sökta specialiteten. Intyget ingår i det särskilda formuläret för ansökan om specialistkompetens.

Om ST-läkaren har tjänstgjort vid flera vårdenheter, svarar verksamhetschefen vid den enhet inom den sökta specialiteten där ST-läkaren senast tjänstgjort för intyget. Samråd skall då ske med verksamhetscheferna vid de enheter där ST-läkaren tidigare tjänstgjort.

SK-kurserna är förenade med kontroll av att ST-läkaren tillägnat sig kursens innehåll. Kursledaren skall utfärda intyg om godkänd kurs.

(1) Före den 1 januari 1997, då vissa ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) träder i kraft, skall med verksamhetschef i författningen avses chefsöverläkare.

Efter ansökan från den enskilde ST-läkaren prövar Socialstyrelsen att kraven i målbeskrivningen är uppfyllda samt att minimitiden (se nedan) har fullgjorts. Därefter meddelar styrelsen bevis om specialistkompetens inom specialiteten i fråga.

Läkaren får ansöka om specialistkompetens inom mer än en specialitet.

Utbildningstid

Behörighetsförordningen föreskriver att den legitimerade läkare som vill uppnå specialistkompetens skall genomgå vidareutbildning under minst fem år genom tjänstgöring som läkare under handledning.

Eftersom specialistutbildningen styrs av kvalitativt inriktade målbeskrivningar med krav på vissa kunskaper, färdigheter och förhållningssätt m.m. kan utbildningstiden för att uppnå specialistkompetens variera beroende på bl.a. specialitet, individuella och lokala förhållanden. Fem år utgör dock minimitid. ST-läkaren avses arbeta heltid.

I god tid före fastställd minimitid bör handledaren informera ST-läkaren om vad som saknas för att läkaren skall uppnå sin specialistkompetens. Det är arbetsgivarens, verksamhetschefens och handledarens ansvar att planera tjänstgöring och utbildning så att ST-läkaren uppnår specialistkompetens inom rimlig tid.

Övergångsbestämmelse

I behörighetsförordningen anges följande övergångsbestämmelse:

"1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992.
2. En läkare som har fått legitimation före ikraftträdandet har rätt att få bevis om specialistkompetens enligt äldre bestämmelser om ansökan om detta görs senast den 31 december 1998. Detsamma gäller en läkare som före ikraftträdandet har fått obegränsad auktorisation som läkare i Danmark, Finland, Island och Norge."

Detta innebär att en läkare som ansöker om specialistkompetens enligt äldre bestämmelser måste ha uppfyllt samtliga utbildningsvillkor före övergångstidens utgång.

Vid prövning av en ansökan från sådan läkare om bevis om specialistkompetens kommer Socialstyrelsen under övergångsperioden att tillämpa antingen äldre bestämmelser eller nu gällande bestämmelser. Någon sammanblandning av bestämmelserna i respektive regelsystem skall således inte förekomma.

Tidigare utfärdade bevis om behörighet i vissa s.k. behörighetsämnen gäller som bevis om specialistkompetens i motsvarande specialitet.

Intyg om uppnådd kompetens

Som bilaga återfinns intyg om uppnådd kompetens enligt målbeskrivning för specialiseringstjänstgöring (ST). Intyget kommer att ingå i det särskilda formuläret för ansökan om specialistkompetens vilket kan rekvireras från Socialstyrelsen.

1. Denna författning träder i kraft den 1 december 1996.
2. Samtidigt upphävs Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1992:4) om läkarnas specialiseringstjänstgöring m.m.

Bilagor

INTYG om uppnådd kompetens enligt målbeskrivning för specialiseringstjänstgöring (ST)
Intyget utgör den sista delen av ansökningsblanketten.