Det här är grundförfattningens internetversion. Det finns också en tryckt version av samma författning. Observera att det är den tryckta versionen som gäller, om den här versionen och den tryckta skiljer sig åt på någon punkt.
Innehållsförteckning:
Bemyndigande
Rättsmedicinalverket (RMV) meddelar följande Föreskrifter med stöd av 12 § andra stycket förordningen (1991:1413) om rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande det rättspsykiatriska utlåtandets innehåll och utformning har samråd skett med Socialstyrelsen.
I brottmål, där påföljden för brottet inte bedöms kunna stanna vid böter, får domstolen enligt 1 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (LRU) förordna om en sådan undersökning i syfte att kunna bedöma
1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken (BrB) eller
2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eftersom denne om så är fallet enligt 30 kap. 6 § BrB inte får dömas till fängelse.
Ändamålet med den rättspsykiatriska undersökningen (RPU) skall anges i domstolens beslut. Avser beslutet en undersökning enligt punkt 1, skall det av beslutet framgå om undersökningen skall omfatta förutsättningarna för vård med särskild utskrivningsprövning (1 § LRU).
För att domstolen skall kunna besluta om en RPU krävs att den misstänkte erkänt gärningen och att erkännandet har stöd av andra föreliggande omständigheter eller att annan övertygande bevisning har förebragts att han begått den (2 § LRU). Med gärning avses brottsbeskrivningens objektiva rekvisit, att gärningen verkligen har utförts. Däremot har domstolen inte tagit ställning till gärningens subjektiva rekvisit, dvs. om det förelåg uppsåt. En RPU kan komma att utgöra ett av underlagen för domstolen vid bedömningen huruvida uppsåt förelegat.
Rättspsykiatrisk vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) kan av domstolen beslutas vara förenad med eller vara utan särskild utskrivningsprövning. Särskild utskrivningsprövning kan beslutas om den misstänkte begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och om det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag. För att domstolen skall kunna överlämna någon till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning fordras att den misstänkte har genomgått en RPU eller, om den misstänkte redan undergår sådan vård, att ett yttrande i de avseenden som anges i 1 § LRU har inhämtats från den chefsöverläkare som är ansvarig för värden (3 § LRU).
För ett beslut om överlämnande till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning är det tillräckligt med ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personundersökning i brottmål, m.m. som omfattar de medicinska förutsättningarna för att döma till en sådan påföljd, s.k. § 7-intyg (4 § LRU). Om den misstänkte värdas enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller enligt LRV, behöver rätten dock endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från den chefsöverläkare som är ansvarig för vården. RMV har utfärdat Föreskrifter och allmänna råd för § 7-intyg, Rättsmedicinalverkets Föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:15) Läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
Det rättspsykiatriska utlåtandet är ett sakkunnigutlåtande ämnat att belysa och besvara de frågor som domstolen har ställt. Framkommer genom undersökningen annat av betydelse för domstolens handläggning av ärendet, finns inga hinder att framföra detta. Om läkaren finner att t.ex. frågan om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning borde omfattas av domstolens undersökningsförordnande, bör läkaren kontakta domstolen med begäran om att förordnandet kompletteras. Domstolen är inte skyldig att följa utlåtandet utan har att pröva detta tillsammans med övrigt underlag. Domstolen kan också begära att slutsatserna i utlåtandet prövas av Socialstyrelsen, vilket görs av Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga och sociala frågor (12 § LRU).
Enligt 1 § förordningen (1991:1413) om rättspsykiatrisk undersökning skall RPU utföras vid rättspsykiatriska avdelningar inom RMV samt vid sådana enheter hos sjukvårdshuvudmän som i enlighet med avtal med staten åtagit sig att utföra RPU (undersökningsenheter).
Om det finns särskilda skäl, får dock enligt 8 § LRU en RPU beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen. Detta är aktuellt endast i undantagssituationer då åklagarrestriktioner inte kan upprätthållas på undersökningsenheten på det sätt som bedöms nödvändigt eller när det ställs särskilda säkerhetskrav. Exempel på det senare är när det finns stor risk för rymnings- eller fritagningsförsök eller när den som skall undersökas vid en tidigare undersökning uppträtt hotfullt mot personal på den enhet där undersökningen normalt skulle ha utförts.
RPU av den som inte är häktad skall äga rum på tid och plats som bestäms av undersökningsläkaren (9 § LRU).
Om en misstänkt som inte är häktad eller på annat sätt berövad friheten underlåter att inställa sig till undersökning eller om det finns något annat skäl att anta att han inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen, får domstolen besluta att han skall tas in på undersökningsenheten (10 § LRU). I beslutet skall bestämmas den längsta tid, högst två veckor, under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan inte undersökningen avslutas inom den bestämda tiden, får domstolen besluta att han får hållas kvar under ytterligare högst två veckor. Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren hos domstolen.
Fördelning av undersökningarna mellan enheterna sker enligt Rättsmedicinalverkets Föreskrifter (SOSFS 1993:12) om upptagningsområden för rättspsykiatriska undersökningar.
Den som är häktad och skall genomgå RPU skall enligt 8 § LRU utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna. Utlåtandet över RPU:n skall enligt 6 § LRU utan dröjsmål ges in till domstolen sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in senast inom fyra veckor om den misstänkte är häktad och i annat fall inom sex veckor från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten. Beträffande anstånd med ingivande av utlåtande, se avsnitt 5.
Allmänna råd
Undersökning av den som inte är häktad bör genomföras så att den undersökte inte onödigtvis hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan onödig olägenhet. Om den som skall undersökas är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård eller frivillig psykiatrisk vård, kan undersökningen även ske på den inrättningen, om detta bedöms lämpligt.
Utlåtande över en RPU skall enligt 7 § LRU avges av läkare vid undersökningsenheten eller av läkare som huvudmannen för enheten utser. Socialstyrelsen har meddelat Föreskrifter (SOSFS 1991:30) om kompetenskrav för läkare som får avge rättspsykiatriskt utlåtande och § 7-intyg.
Enligt de Föreskrifterna skall ansvarig för en RPU och utlåtande över denna vara en läkare som är specialistkompetent i rättspsykiatri. En läkare som är specialistkompetent i psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri samt har erfarenhet från rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet får avge rättspsykiatriskt utlåtande förutsatt att läkaren är förordnad av RMV. Vidare gäller att när en läkare utan föreskriven kompetens utför undersökningen skall en läkare som är formellt behörig att utföra en RPU utses att vara ansvarig för undersökningen och utlåtandet. Denne skall ge erforderlig handledning och underteckna det rättspsykiatriska utlåtandet tillsammans med den läkare som deltagit i arbetet.
Ett annat krav är att läkaren har kännedom om lagreglerna om psykiskt störda lagöverträdare samt om brottmålsprocessen och påföljdssystemet. Vidare krävs kunskaper om sambandet mellan å ena sidan kriminalitet och å andra sidan psykisk störning och drogmissbruk. Kunskaper om rättspsykiatrisk vård samt om resurser och organisation för omhändertagande inom kriminalvården fordras också.
Om en läkare som är specialistkompetent i psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri under handledning av rättspsykiatrisk specialist/motsvarande har utfärdat minst 20 rättspsykiatriska utlåtanden och lika många § 7-intyg och av handledaren bedöms uppfylla ovanstående kompetenskrav, får Rättsmedicinalverket förordna läkaren att självständigt genomföra RPU och avge utlåtande över undersökningen.
Allmänna råd
Kurator, psykolog och vårdpersonal som deltar i det rättspsykiatriska undersökningsarbetet bör ha gedigna kunskaper inom sina respektive yrkesområden. Vidare behövs kunskaper om lagstiftningen som reglerar verksamheten och samhällets påföljdssystem i brottmål. Följande kompetens är önskvärd:
Kuratorer: socionomexamen, fortbildning i socialt arbete, erfarenhet från kriminalvård och psykiatri, utredningsvana.
Psykologer: legitimation, fördjupad utbildning i personlighets- och neuropsykologisk diagnostik, erfarenhet från kriminalvård och psykiatri.
Avdelningsföreståndare: legitimation som sjuksköterska, vidareutbildning i psykiatri, kontaktmannautbildning.
1:e skötare: legitimation som sjuksköterska, vidareutbildning i psykiatri eller 1:e skötarutbildning, kontaktmannautbildning.
Skötare: skötarutbildning, kontaktmannautbildning.
Vid rekrytering av personal för rättspsykiatriskt utredningsarbete bör personlig lämplighet främst i form av samarbetsförmåga, objektivitet och balanserat omdöme tillmätas stor betydelse.
Rättspsykiatriska bedömningar aktualiserar ofta komplicerade objektivitets- och värderingsfrågor. De bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet utifrån medicinsk och beteendevetenskaplig referensram. Lagarbete befrämjar kvaliteten genom att ge förutsättningar för en vetenskapligt och erfarenhetsmässigt mera mångsidig och mer balanserad bedömning. Ett väl fungerande lagarbete minskar risken för överidentifikation eller avståndstagande. Vidare kan tendenser till simulation, dissimulation och manipulering från den undersöktes sida lättare bemästras.
Till de särskilda förhållanden som utmärker en RPU hör att det inte rör sig om ett vanligt läkare-/patientförhållande utan att undersökningen utförs som ett sakkunniguppdrag åt domstolen. Detta innebär att undersökarna inte har tystnadsplikt gentemot uppdragsgivande domstol.
Från verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 § första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall enligt 14 § LRU utan hinder av sekretess lämnas ut sådana uppgifter om den undersökte som behövs för en RPU.
4.1 Förplanering
Föreskrifter
När förordnandet om undersökningen kommit in till undersökningsenheten skall chefen för enheten utse en läkare som ansvarar för undersökningsarbetet (undersökningsläkaren) samt de övriga medarbetare som skall medverka. De sistnämnda utgör tillsammans med undersökningsläkaren undersökningslaget. Undersökningsläkaren ansvarar för planeringen av utredningen och att den genomförs med beaktande av lagstadgade tidsgränser.
Om den undersökte är häktad, skall chefen för undersökningsenheten organisera arbetet så att den häktade tas över från häktet senast inom sju dagar från det att skriftligt beslut om undersökningen kom in till undersökningsenheten. För den häktade skall en kontaktman eller motsvarande utses på vårdavdelningen.
Undersökningsläkaren och kuratorn skall utan dröjsmål ta del av domstolens handlingar och göra en preliminär bedömning av vilka ytterligare handlingar som behöver rekvireras. Hela undersökningslaget skall tillsammans, under läkarens ledning, göra en preliminär bedömning av vilka utredningsinsatser som behövs för att genomföra undersökningen. Undersökningsläkaren svarar för fördelningen av uppgifterna inom arbetslaget medan kuratorn har en samordnande funktion.
Allmänna råd
Undersökningen bör i allmänhet organiseras som ett lagarbete med läkare, psykolog och kurator samt kontaktman för den som är intagen på undersökningsenheten. Även om det i enstaka ärenden inte finns behov av psykologiska specialundersökningar bör en psykolog delta i den inledande bedömningen.
4.2 Omfattning
Föreskrifter
Undersökningens omfattning skall anpassas till ärendets karaktär och svårighetsgrad. Den skall inte föras längre än vad som behövs för att ge svar på domstolens frågor. Om en RPU har gjorts tidigare, skall den aktuella RPU:n i allmänhet koncentreras till tiden efter denna. Detta gäller under förutsättning att de aktuella fynden och slutsatserna är förenliga med vad som tidigare kommit fram. I annat fall skall en mer omfattande genomgång göras.
Allmänna råd
Vid ställningstagande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning behövs i regel en fullständig genomgång av anamnes samt av psykisk och somatisk status. Även om en RPU har gjorts tidigare kan en förnyad genomgång av tidigare kriminalitet och andra sociala bakgrundsfaktorer behöva göras vid en fördjupad farlighetsbedömning.
Om det tidigt i undersökningsprocessen blir uppenbart att läkaren i fortsättningen ensam kan genomföra eller slutföra undersökningen, bör kuratorns och/eller psykologens insatser minimeras. Detta gäller t.ex. när den undersökte är i ett akut psykotiskt tillstånd och har en tidigare dokumenterad psykotisk sjukdom eller har en grav psykisk utvecklingsstörning som är väldokumenterad. När psykologinsats utöver den inledande bedömningen inte anses erforderlig bör Undersökningsläkaren efter samråd med psykolog dokumentera detta i utlåtandet.
4.3 Innehåll
Föreskrifter
Den psykiatriska undersökningen skall omfatta standardiserad diagnostik enligt gällande ICD- och DSM-system. För att öka säkerheten i diagnostiken genomförs i tillämpliga delar strukturerade intervjuer och kliniska skattningar. Diagnoserna enligt ICD-systemet skall anges med huvuddiagnosen först. Om en axel II-diagnos är huvuddiagnos i DSM-systemet, skall detta markeras med "(huvuddiagnos)".
En somatisk undersökning med särskild inriktning på neurologiska frågeställningar och förekomst av tecken på hormonella eller kromosomala rubbningar liksom tecken på drogmissbruk skall alltid utföras. Undersökningen skall även innehålla en översiktlig kontroll av syn och hörsel för att påvisa eventuell förekomst av kontakthindrande handikapp. Därutöver skall erforderliga laboratorieundersökningar göras.
När den undersökte är intagen på undersökningsenheten skall strukturerade observationer från personalen på vårdavdelningen och i förekommande fall arbetsterapin dokumenteras och tillföras utredningen för att främja en säkrare diagnostik.
Allmänna råd
Det viktigaste undersökningsinstrumentet är det personliga samtalet. För en kvalificerad rättspsykiatrisk diagnostik och bedömning krävs i allmänhet samtal under flera olika dagar. En del av dessa samtal kan ske tillsammans med hela undersökningslaget för att minimera dubbelarbete, ge ökad trygghet för den undersökte och stimulera till kunskapsutbyte mellan medlemmarna i laget. Detta ger också möjligheter att diagnostiskt utnyttja grupprocesser och överföringssituationer samtidigt som risken för manipulationer från den undersöktes sida minskar.
Laboratorieundersökningar bör genomföras för att kunna bedöma blodstatus samt lever- och njurfunktion. Hepatitprover och HIV-test bör ingå för riskgrupper. Om motsvarande undersökningar utförts nyligen, kan undersökningsläkaren besluta att begränsa laboratorieundersökningarna. I övrigt görs ytterligare undersökningar utifrån hypoteser om rättspsykiatriskt relevanta tillstånd, bl.a. för att påvisa pågående eller tidigare missbruk av alkohol, narkotika, lösningsmedel, psykofarmaka eller anabola steroider. Datortomografi och magnetresonanstomografi kan aktualiseras vid misstänkt tumör, hjärnskada eller demens eller vid mycket stark aggressivitet som inte är psykologiskt förklarlig. EEG-undersökning görs vid misstänkt epilepsi eller patologiska alkoholreaktioner men är inte en obligatorisk undersökning.
4.4 Genomförande
En RPU är en del i en brottmålsprocess och kan för den undersökte innebära en påfrestande del i denna. Det är därför viktigt att respekt visas för den undersöktes integritet. Undersökningen är inte frivillig för den som skall undersökas och måste många gånger genomföras mot den undersöktes vilja. Detta innebär dock inte att vare sig olika undersökningsmoment eller provtagning får ske med tvång. Den misstänkte avgör således själv i vilken omfattning han vill medverka i undersökningen, som emellertid måste genomföras även vid bristande medverkan från denne.
En läkarjournal enligt patientjournallagen (1985:562) skall föras för den som är intagen för undersökningen.
Föreskrifter
Den undersökte skall från början upplysas om undersökningens syfte och om de förutsättningar som gäller vid en RPU. Särskilt viktigt att informera om är att undersökarna inte har tystnadsplikt gentemot domstolen. Det rättspsykiatriska utlåtandet får inte utan den undersöktes medgivande innehålla eller grundas på uppgifter som har kommit fram i annat sammanhang och som där är sekretesskyddade och som inte finns redovisade i inhämtat underlag. Detta kan t.ex. gälla icke journalförda uppgifter som den undersökte har lämnat i en tidigare behandlingskontakt.
Inför kontakter med anhöriga, arbetsgivare och andra icke myndighetsrepresentanter som antas kunna lämna uppgifter av betydelse skall den undersöktes medgivande inhämtas.
Om tolk anlitas skall denne vara auktoriserad eller känd för att ha de kunskaper och den lämplighet som krävs för uppdraget.
Allmänna råd
Utredningsarbetet bör präglas av en förståelse för hur biologiska, sociala och psykologiska faktorer kan inverka vid uppkomsten av psykiska störningar samt hur dessa faktorer kan medverka till brottsligt beteende. När den som skall undersökas vägrar att medverka i den rättspsykiatriska undersökningen eller del av denna - t.ex. kroppsundersökning, blodprovstagning, särskilda undersökningssamtal eller psykologiska tester - ställs det stora krav på undersökningslaget att, med respekt för den undersöktes integritet, ändå genomföra RPU:n. Socialutredningen och observationer på vårdavdelningen blir då särskilt viktiga.
Då tolk medverkar krävs mer planering för att genomföra undersökningen inom föreskriven tid. Även om en undersökt med invandrarbakgrund synes ha bra kunskaper i svenska kan det vara lämpligt att använda tolk vid något enstaka samtal. Vid valet av tolk bör beaktas att etniska, kulturella eller religiösa motsättningar kan råda även mellan personer som talar samma språk.
Om den undersökte vid undersökningen väsentligt ändrar sin inställning till gärningen, bör, när detta inte kan lämnas utan avseende, läkaren i samråd med chefen för undersökningsenheten kontakta domstolen för ställningstagande till frågan om beslutet om undersökningen skall återkallas. Om det vid RPU:n kommer fram nytt material som undersökningsläkaren anser ha betydelse för bedömning av skuldfrågan, tillämpas samma förfarande. Om läkaren efter en sådan kontakt alltjämt hyser allvarligt tvivel om att den undersökte är skyldig och domstolen kvarstår vid förordnandet av undersökning, kan chefen för undersökningsenheten utse en annan undersökningsläkare.
4.5 Vistelsen och vården på undersökningsenheten
Undersökningsenheten skall beträffande häktade i fråga om säkerhet fungera som ett häkte enligt lagen (1976:371) respektive förordningen (1976:376) om behandling av häktade och anhållna m.fl. Det innebär att enheten skall vara låst och att den som skall undersökas får hållas åtskild från andra som vistas på enheten av annan anledning än för RPU. Den intagne skall hindras från att obehörigen lämna undersökningsenheten. När han vistas utanför enheten, t.ex. för provtagning, skall erforderliga bevakningsåtgärder vidtas.
Åklagaren kan besluta om restriktioner rörande en häktads vistelse tillsammans med andra häktade liksom om inskränkningar beträffande telefonsamtal, brev, andra försändelser och besök samt i rätten att se på TV, höra på radio och läsa tidningar.
Om intagen på en rättspsykiatrisk undersökningsenhet behöver vård tillämpas hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), (HSL). Det innebär bl.a. krav på en god vård på lika villkor, trygghet i vården och så långt möjligt respekt för patientens självbestämmande och integritet. Om den undersökte är häktad och behöver psykiatrisk vård och vägrar acceptera sådan, får dessutom ges rättspsykiatrisk vård (tvångsvård) enligt LRV på de undersökningsenheter som drivs av sjukvårdshuvudmän och, medan undersökningen pågår, även på de statliga undersökningsenheterna.
Om behov av rättspsykiatrisk vård föreligger, beslutas sådan av chefsöverläkare eller motsvarande enligt de förutsättningar som anges i LRV. Beslutet och indikationerna samt övriga skäl förs in i patientjournal enligt 2 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. I fråga om tvångsåtgärder gäller bestämmelserna i 16-24 §§ LPT. Om underrättelse- och uppgiftsskyldighet vid psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård har Socialstyrelsen utfärdat Föreskrifter (SOSFS 1995:13).
Enligt 6 § förordningen om RPU skall ansökan om anstånd med att avge utlåtande över en sådan undersökning göras hos domstolen av chefen för undersökningsenheten. Ansökan skall innehålla skälen för anstånd och uppgift om den ytterligare tid som bedöms nödvändig. Domstolen får medge anstånd om det finns synnerliga skäl.
Föreskrifter
Undersökningsläkaren skall anmäla till chefen för undersökningsenheten när det kan bli nödvändigt att ansöka om anstånd.
Allmänna råd
De skäl som åberopas för anstånd bör i första hand vara relaterade till den person som skall undersökas. Det kan t.ex. röra sig om att extra lång tid har behövts för avgiftning eller att hälsotillståndet inte har medgett undersökning i tid. Det kan också röra sig om en komplicerad undersökning eller en undersökning där annan i undersökningslaget inte instämmer i undersökningsläkarens rättspsykiatriska bedömning. I sådana fall bör ibland anstånd begäras för att ytterligare undersökningar skall kunna ske eller ytterligare expertis kunna höras. När åtal inte har väckts är ofta det av domstolen översända underlaget bristfälligt varför det är lämpligt att diskutera med domstolen om anstånd av detta skäl.
Arbetsbelastning, semester, vakanser, långhelg eller administrativa skäl som t.ex. försenad postgång bör inte föranleda en anståndsansökan. I undantagsfall kan det bli aktuellt att begära anstånd om det är särskilt svårt att få fram uppgifter om den undersöktes bakgrund.
Sedan undersökningen har avslutats skall enligt 8 § LRU den som är häktad, om han är i behov av psykiatrisk tvångsvård eller annan vård som inte lämpligen kan ges på häktet, föras över till enhet inom hälso- och sjukvården. I annat fall skall han föras tillbaka till häktet. Häktet bör meddelas senast dagen innan överflyttningen dit skall ske.
För den som bedöms ha behov av rättspsykiatrisk vård får hälsotillståndet regelmässigt anses förhindra att han förs åter till häktet. När det står klart att den undersökte har behov av psykiatrisk vård skall undersökningsenheten, enligt 7 § förordningen om rättspsykiatrisk undersökning, meddela detta till chefsöverläkaren för den psykiatriska vården där den undersökte är bosatt eller vistas, om han saknar stadigvarande bostad i landet. Det är angeläget att en sådan underrättelse ges så tidigt som möjligt. Samma förfarande tillämpas för en undersökt som inte är häktad, om denne bedöms ha behov av rättspsykiatrisk vård.
Den undersökte skall, om han är häktad, senast den dag då det rättspsykiatriska utlåtandet expedieras, i avvaktan på dom, föras över antingen till vård i frivilliga former eller, för fortsatt rättspsykiatrisk vård, till en sådan inrättning inom hälso- och sjukvården som får ge rättspsykiatrisk vård åt häktade m.fl. Om den undersökte motsätter sig att föras över till en vårdavdelning utan att rättspsykiatrisk vård har varit aktuell under undersökningstiden, kan han föras över till rättspsykiatrisk vård med vårdintyg. Enligt såväl 8 § LRU som HSL är sjukvårdshuvudmannen skyldig att ta emot den vårdbehövande och ansvara för dennes placering.
När den undersökte överförs till psykiatrisk vård skall kriminalvårdens personakt återställas till häktet med uppgift om till vilken vårdenhet den undersökte överförts.
Allmänna råd
Vid transport av häktade till och från undersökningsenheten bör kriminalvårdens transportverksamhet anlitas.
7.1 Begreppet allvarlig psykisk störning
Begreppet allvarlig psykisk störning har samma innebörd vid tillämpningen av LRV som vid LPT. Undersökningsläkaren måste dock vara uppmärksam på att förutsättningarna för tvångsvård skiljer sig åt i de två lagarna, vilket har betydelse vid ställningstagande till om rättspsykiatrisk vård bör föreslås. För vård enligt LPT måste vårdbehovet vara oundgängligt och patienten motsätta sig vård, vilket vanligen innebär att patienten är utan sjukdomsinsikt och i ett akut psykotiskt tillstånd med mycket låg allmän funktionsnivå. För vård enligt LRV efter domstolsbeslut krävs visserligen också en allvarlig psykisk störning men vårdbehovet behöver inte vara oundgängligt och inga krav finns på att den undersökte skall motsätta sig vård.
I Allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:10 LRV - Tillämpning av lagen om rättspsykiatrisk vård behandlas begreppet allvarlig psykisk störning ingående. Motsvarande sägs i Allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:9 LPT - Tillämpning av lagen om psykiatrisk tvångsvård. (De bägge råden är utgivna i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen.)
I bilaga 1 har aktuell text ur de allmänna råden återgivits.
7.2 Särdrag vid rättspsykiatrisk bedömning
En grav utvecklingsstörning och annat tillstånd med intellektuell funktionsnedsättning kan utgöra en allvarlig psykisk störning och medföra fängelseförbud enligt 30 kap. 6 § BrB men tillståndet utgör inte - om det enbart består i en hämning i förståndsutvecklingen - grund för överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
Den rättspsykiatriska bedömningen omfattar inte bara, som vid bedömning enligt LPT, tillståndet vid undersökningen utan även tillståndet när gärningen begicks eftersom den som begått ett brott under påverkan av allvarlig psykisk störning inte får dömas till fängelse. En allvarlig psykisk störning, som har kausalsamband med den aktuella gärningen, är också en förutsättning för överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Vid en RPU finns det skäl att uppmärksamma om posttraumatiskt stressyndrom med stark ångestladdning och självdestruktivitet och/eller psykosliknande episoder föreligger för att pröva i vad mån underlag finns för bedömningen allvarlig psykisk störning. Detsamma gäller organiskt betingad personlighetsförändring med affektiv instabilitet och återkommande okontrollerbara aggressions- och vredesutbrott eller med nedsatt socialt omdöme som inte hänger samman med antisocial personlighetsstörning. Vid den rättspsykiatriska bedömningen bör vidare tidigare självdestruktivt beteende och täta intagningar för psykiatrisk vård beaktas liksom om den sociala funktionsförmågan varit långvarigt och uttalat nedsatt.
7.3 Bedömningsgrunder och påföljdsförslag
Om den undersökte har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får han, enligt 30 kap. 6 § BrB, inte dömas till fängelse. När behovet av samhällsskydd är särskilt stort får domstolen, om ett brott begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, besluta att särskild utskrivningsprövning enligt LRV skall äga rum, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet som är av allvarligt slag. Bedömningen av denna risk blir en medicinsk/psykiatrisk fråga endast i den utsträckning som gärningsmannens benägenhet att begå brott hänger samman med den psykiska störningen. Återfallsrisken gäller främst brott riktade mot person. Den kan emellertid även gälla annan allvarlig brottslighet som inte behöver vara av samma slag som den som föranlett aktuell RPU.
Undersökningsläkarens uppgift är att göra den rättspsykiatriska bedömningen och svara på domstolens frågor samt därutöver meddela domstolen om det föreligger annat medicinskt/psykiatriskt motiverat sakskäl av betydelse för domstolens beslut i påföljdsfrågan.
Föreskrifter
Eftersom tillämpningen av begreppet allvarlig psykisk störning kan vara svär i det enskilda ärendet skall i varje rättspsykiatriskt utlåtande ges en tillräckligt utförlig redovisning av den rättspsykiatriska diagnostiken och bedömningen i relation till lagstiftningens begrepp allvarlig psykisk störning. Eventuell tveksamhet skall komma fram varvid skälen för och emot bedömningen redovisas på ett sådant sätt att domstolen kan göra en självständig prövning.
Vidare skall undersökningsläkaren vid bedömningen av vårdbehovet enligt LRV, liksom enligt LPT. även beakta, om den undersökte till följd av sin psykiska störning är en fara för sin egen eller annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. Också risken för återfall i allvarlig brottslighet till följd av den psykiska störningen skall vägas in i en samlad bedömning av förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vilka vårdmöjligheter som står till buds för att minska risken för återfall i allvarlig brottslighet skall redovisas i utlåtandet.
Om utredningen visar eller leder till misstanke om att ett självförvållat kortvarigt psykotiskt tillstånd i samband med drogintag förelegat vid tidpunkten för gärningen, skall detta dokumenteras i det rättspsykiatriska utlåtandet.
Allmänna råd
Om gärningsmannen hade en allvarlig psykisk störning när gärningen begicks, torde det ofta vara uppenbart att denna begicks under påverkan av störningen. När den allvarliga psykiska störningen inte kan antas ha haft ett avgörande inflytande på gärningsmannens handlingssätt men fortfarande föreligger vid undersökningstillfället råder emellertid inte fängelseförbud. I en sådan situation kan undersökningsläkaren ändå föreslå rättspsykiatrisk vård men utan särskild utskrivningsprövning som ett påföljdsalternativ, om det är medicinskt/psykiatriskt motiverat. Som påpekats ovan är prövningen av vårdbehovet inte lika restriktiv som vid intagning till psykiatrisk tvångsvård enligt LPT.
Detsamma gäller om den allvarliga psykiska störningen tillkommit efter gärningen. Även i sådana fall kan domstolen döma till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning under förutsättning att den undersökte till följd av sin psykiska störning och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård förenad med frihetsberövande och annat tvång. Det bör dock observeras att i sistnämnda fall finns inget fängelseförbud varför domstolen kan döma till fängelse. Särskilt gäller detta om den allvarliga psykiska störningen är utlöst av missbruk eller abstinens eller om den utgör ett reaktivt tillstånd som kan bedömas vara snabbt övergående.
Vid analys och bedömning av återfallsrisk och farlighet bör följande beaktas:
- Psykiatriska kriterier såsom vanföreställningar, imperativ hallucinos, antisociala och gränspsykotiska personlighetsstörningar, störningar med uttalad tvångsmässighet/impulsivitet, t.ex. pyromani och sexuella perversioner, patologiska drogreaktioner, hjärnskador m.m.
- Andra kriterier såsom kön, ålder, begåvningsnivå, tidigt aggressivt beteende, missbruk, tidigare våldsbrottslighet, uttalat hot mot särskild person, överdrivet vapenintresse m.m.
Det bör uppmärksammas att enskilda kriterier oftast har relativt låg prediktion på individnivå varför det är viktigt att en utförlig analys och bedömning av såväl återfallsrisken som möjligheterna att reducera denna görs, grundad på allt tillgängligt underlag. Härvid bör givetvis beaktas att återfallsrisk och farlighet på grund av psykisk störning inte bara är beroende av den undersöktes psykiska tillstånd utan även i hög grad av dennes sociala situation och den form av vård/omhändertagande som samhället kan erbjuda.
Även om undersökningen i första hand syftar till att ge svar på de frågor som domstolen har ställt kan det under undersökningen komma fram andra omständigheter som har betydelse för domstolens val av påföljd. När domstolen har frågat om gärningen har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och det har visat sig att en sådan inte förelåg kan gärningen inte sällan ha begåtts under påverkan av en psykisk störning som har ett kausalsamband med den misstänkta gärningen och som, enligt 29 kap. 3 § BrB, kan anses som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Sådan omständighet kan vara att den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Straffnedsättning av psykiatriska skäl kan också komma i fråga när den undersökte på grund av sin psykiska skörhet enligt 29 kap. 5 § BrB skulle drabbas oskäligt hårt av ett fängelsestraff utmätt efter brottets straffvärde.
När gärningen har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning som medför fängelseförbud samtidigt som det saknas förutsättningar att överlämna till rättspsykiatrisk vård kan undersökningsläkaren föreslå annan medicinskt/psykiatriskt motiverad påföljd, t.ex. skyddstillsyn med föreskrift om öppen psykiatrisk vård eller missbruksbehandling. I dessa ärenden kan inte kontraktsvård eller samhällstjänst föreslås eftersom båda dessa påföljder innebär ett utdömt fängelsestraff som domstolen beslutat omvandla till samhällstjänst eller vård. Vården används alltså som alternativ till fängelsestraff och innebär behandling, framför allt för missbruk, enligt en upprättad behandlingsplan som den dömde åtagit sig att följa. Om kontraktsvården eller samhällstjänsten allvarligt åsidosätts, aktualiseras fängelsestraffet.
Läkaren bör beakta att enbart en hämning i förståndsutvecklingen inte utgör grund för psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Om en utvecklingsstörd har begått ett allvarligt våldsbrott och om läkaren bedömer att en allvarlig psykisk störning föreligger, finns det också förutsättning att föreslå ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
För utvecklingsstörda finns det ofta skäl att undvika fängelsestraff även om störningen inte är så uttalad att det föreligger ett fängelseförbud. Undersökningsläkaren bör beakta att även här kan andra medicinskt/psykiatriskt motiverade påföljdsalternativ föreslås.
8.1 Utformning och innehåll
Varje läkare skall enligt lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (åliggandelagen) vid utfärdandet av intyg eller utlåtande utforma detta med noggrannhet och omsorg. Socialstyrelsen har meddelat Föreskrifter (SOSFS 1981:25) för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m. och Föreskrifter (SOSFS 1982:2) om det medicinska språket i bl.a. journaler, intyg och utlåtanden. Dessa författningar kompletterar den grundläggande bestämmelsen i 5 § åliggandelagen och skall iakttas när ett utlåtande över en RPU avges. Detta innebär bl.a. att den som avger utlåtandet skall
- ta reda på ändamålet med detta,
- endast göra uttalanden om förhållanden som det finns tillräcklig kännedom om och
- vara objektiv vid insamlingen av det material som utlåtandet skall grundas på.
Följande bör särskilt uppmärksammas vid utformningen av utlåtandet:
- Utlåtandet skall - utöver angivna administrativa uppgifter - innehålla uppgifter om det material som ligger till grund för detta.
- Uttalanden i utlåtandet skall vara så fullständiga och otvetydiga som möjligt och så formulerade att mottagaren själv kan bilda sig en uppfattning om förhållandena. Det måste framgå vad som är utfärdarens egna uttalanden och vilka uppgifter som härrör från andra personer/källor.
- Uttalanden som kan uppfattas som uttryck för nedsättande moraliska eller sociala värderingar får inte förekomma. Den som avger utlåtandet bör endast när det är absolut nödvändigt med hänsyn till ändamålet ta med uppgifter som kan uppfattas som nedsättande eller kränkande för den undersökte eller någon honom närstående.
- Den språkliga utformningen skall vara sådan att utlåtandet kan förstås även av den som inte är medicinskt skolad.
- Om den som utfärdat ett utlåtande finner att han på grund av nya uppgifter har anledning att ändra ett uttalande i detta, skall han snarast underrätta den som begärt utlåtandet.
För att underlätta för läsaren bör en enhetlig layout och ett enhetligt typsnitt användas. Den undersökte bör genomgående benämnas med sitt efternamn.
Föreskrifter
Det rättspsykiatriska utlåtandet skall grundas på uppgifter ur inhämtade handlingar och genomförda undersökningar. Till utlåtandet bifogas kortfattad redovisning av
- socialutredning,
- psykologutredning,
- medicinsk/psykiatrisk utredning och
- omvårdnadsutredning
i den omfattning sådana utredningar genomförts. Onödiga upprepningar i utredningsunderlagen skall undvikas. Den medicinska journalen skall inte bifogas utlåtandet utan förvaras på undersökningsenheten.
Den rättspsykiatriska diagnosen och bedömningen utgör en syntes av medicinska, sociala och psykologiska faktorer och bygger således på hela undersökningslagets undersökningar och observationer. I de olika bilagorna skall underlagen dokumenteras för den samlade bedömning som undersökningslaget genom läkaren gör i utlåtandet. Läkaren ansvarar för de slutliga diagnoserna och den rättspsykiatriska bedömningen. Rättspsykiatrisk diagnos och bedömning samt svar på domstolens frågor får således endast redovisas i utlåtandet (se vidare 8.2).
Senast då den undersökte informeras om resultaten av RPU:n skall han informeras om att vissa uppgifter ur det rättspsykiatriska utlåtandet införs i RMV: s databaser för administrativa respektive för forsknings- och utvecklingsändamål.
Allmänna råd
I ett välfungerande lagarbete kan en rättspsykiatriskt erfaren kurator eller psykolog tillsammans med undersökningsläkaren utforma det rättspsykiatriska utlåtandet och underteckna det tillsammans med denne. Undersökningsläkaren ansvarar dock helt för innehållet och bedömningarna i utlåtandet (jfr avsnitt 3 ovan).
Den undersökte bör få tillfälle att läsa utlåtandet om det inte är så att bestämmelser om sekretess hindrar detta (se 7 kap. 3 och 6 §§ sekretesslagen). Den undersökte bör även erbjudas en genomgång av övervägandena bakom den gjorda bedömningen. Detta är särskilt angeläget i de fall den undersökte inte delar undersökningsteamets uppfattning.
8.2 Utlåtandet
RMV har fastställt en blankett för det rättspsykiatriska utlåtandets första sida samt för redovisning av diagnoser.
Föreskrifter
Utlåtandet skall skrivas kort och koncentrerat och inte belastas med detaljer utan betydelse för den rättspsykiatriska bedömningen. Utlåtandet skall utformas med beaktande av nedanstående struktur med rubriker som markeras med fetstil. Undantag är främst ärenden i vilka det står klart att det föreligger ett psykotiskt tillstånd med en väldokumenterad tidigare sjukhistoria.
I utlåtandets första del skall ärendets identifieringsdata och aktuella gärningar anges. Vidare skall svar lämnas på de frågor som domstolen ställt enligt de alternativ som redovisas i bilaga 2. I utlåtandets första del skall också finnas undersökningsläkarens underskrift och namnförtydligande samt, i förekommande fall, även namnet på medförfattare.
I utlåtandets andra del ges en diagnosöversikt enligt gällande klassifikationer.
I den löpande texten skall följande ingå i den mån det är av betydelse för undersökningsläkarens bedömningar:
- En kort introduktion där det framgår varför en RPU har kommit till stånd, dvs. den aktuella brottsligheten och tidigare kriminalitet samt resultatet av aktuell § 7-undersökning.
- Ett kort referat av tidigare RPU-bedömningar i de delar som har betydelse för aktuell rättspsykiatrisk bedömning beträffande förekomst av allvarlig psykisk störning och risk för återfall i brottslighet av allvarlig karaktär.
- En kortfattad levnadsbeskrivning där anmärkningsvärda förhållanden kommenteras såsom traumatiska barndoms- och uppväxtförhållanden, inträngande livshändelser, eventuell förekomst av missbruk eller beroende främst med avseende på dess konsekvenser för hälsa, social anpassning och kriminalitet samt avslutningsvis den aktuella sociala situationen.
- En kortfattad redovisning av tidiga beteendestörningar och aggressivt beteende samt förekomst av överdrivet vapenintresse i den mån detta har betydelse vid bedömning av risk för återfall i allvarlig brottslighet.
- En kortfattad redovisning av kroppsliga sjukdomar inklusive eventuella somatiska komplikationer till missbruk.
- En kort sammanfattning av eventuella tidigare psykiska störningar så att domstolen kan följa den undersöktes sjukdomsutveckling och resultatet av erhållen vård och behandling, frivilligt eller med tvång. Förekomst av missbruksutlösta psykotiska reaktioner samt en bedömning av ett eventuellt missbruks svårighetsgrad redovisas. Pågående eller nyligen avbruten psykiatrisk kontakt redovisas samt anledningen till att denna brutits. Pågående behandling med depåneuroleptika och hur den undersökte har följt föreskriven behandling anges. Om den misstänkte sökt psykiatrisk vård i tidssamband med de aktuella gärningarna, redovisas detta. Självmordshandlingar samt annan självdestruktivitet anges.
- Resultat av specialundersökningar i den mån de har betydelse för den rättspsykiatriska bedömningen. Om en sådan undersökning ingår i ett projekt för att utreda användbarheten vid rättspsykiatrisk undersökning måste resultaten tolkas med försiktighet och redovisas på ett sådant sätt att begränsningar och osäkerhet tydligt framgår.
- En redovisning av tillståndet vid undersökningen (psykisk och somatisk status samt personlighetsbedömning) på basis av genomförda undersökningar och gjorda observationer.
- En bedömning av det psykiska tillståndet vid gärningstillfället och frågan om kausalsamband när domstolen frågar efter fängelseförbud eller förutsättningar för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
- En bedömning av risken för återfall i allvarlig brottslighet mot bakgrund av genomförd brottsanalys, kausalitet i relation till påvisad psykisk störning samt den undersöktes attityd till gärningen. Särskilda behandlingsåtgärder som kan minska risken för återfall i allvarlig brottslighet - medicinering, missbruksbehandling, sociala stödåtgärder och liknande anges. Detta tas endast upp då frågan om förutsättningar för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning är aktuell.
- Psykiatrisk diagnos enligt gällande klassifikationer, vid behov kompletterad med ett differentialdiagnostiskt resonemang.
- En samlad rättspsykiatrisk bedömning i relation till begreppet allvarlig psykisk störning och skälen för denna. Bedömningen bygger, liksom diagnostiken, på hela undersökningslagets utredning. Om läkaren är tveksam, skall detta anges och skälen för och emot noga redovisas på ett sådant sätt att domstolen kan göra en egen bedömning.
- Medicinskt/psykiatriskt motiverat påföljdsförslag/motsvarande av annat slag än rättspsykiatrisk vård när skäl för detta föreligger.
- Den undersöktes inställning till bedömningen och eventuellt påföljdsförslag.
Om den undersökte har vägrat att delta i undersökningen eller delar av denna, skall det redovisas tillsammans med de konsekvenser som detta kan ha för bedömningen.
Om undersökningen har genomförts med hjälp av tolk, skall detta anges tillsammans med ett uttalande om detta har påverkat säkerheten i bedömningen.
Om undersökningsteamet har svårighet att nå enighet i slutsatser och bedömning, skall ärendet, innan utlåtandet färdigställs, diskuteras inom avdelningen under ledning av chefen för undersökningsenheten som ett led i det interna kvalitetssäkringsarbetet. Vid behov kan ett andra undersökningslag eller en utomstående expert konsulteras, vilket kan motivera att anstånd begärs.
Om kurator, psykolog eller kontaktman/avdelningspersonal inte instämmer i den rättspsykiatriska bedömningen eller diagnostiken, skall detta anges i utlåtandet. Den avvikande meningen skall redovisas i en särskild bilaga som fogas till utlåtandet.
8.3 Socialutredningen
Föreskrifter
Kurator ansvarar för socialutredningen. Den skall utgöras av en kortfattad beskrivning av den undersöktes levnadsförhållanden och en analys av psykosociala omständigheter som har betydelse för den rättspsykiatriska bedömningen. När den undersökte tidigare genomgått en RPU skall socialutredningen utöver en kort summering av föregående socialutredning främst koncentreras på vad som hänt efter tidigare undersökning, om inte något framkommer som ger anledning till en fördjupad beskrivning. Utnyttjade källor skall förtecknas.
Allmänna råd
Socialutredningen bygger på samtal med den undersökte och med eventuella referenter samt på inhämtad information. Den bör omfatta följande uppgifter i den mån de har betydelse för den rättspsykiatriska bedömningen. Den kan struktureras enligt följande:
1. Barndoms- och uppväxtförhållanden, beteendeproblem i barndomen, skolgång, utbildning, yrkesliv, militärtjänst, ekonomiska förhållanden samt tidigare och aktuell familjesituation. Särskild uppmärksamhet bör ägnas aggressivt beteende under uppväxt och i vuxen ålder.
2. Sociala aspekter på allvarliga psykiska störningar och kroppsliga sjukdomar, vårdtider och eventuell tvångsvård, självmordsförsök och annan självdestruktivitet, särskilda traumatiska upplevelser, t.ex. separationer, samhällsomhändertagande av barn, dödsfall, självmord hos nära anhöriga, sexuella övergrepp samt tortyr och krigserfarenheter. För kvinnor bör finnas uppgifter om antal graviditeter och barn.
3. Specialintresse för vapen, vapeninnehav, vapenlicens etc. samt medlemskap i försvars- eller skytteförening.
4. Kriminell debut och annan tidigare kriminalitet, särskilt med tyngdpunkt på likartad kriminalitet som i aktuellt mål, vilket kan ha betydelse för bedömning av återfallsrisk och farlighet samt anstaltsvistelser.
5. Missbruk av alkohol, narkotika, lösningsmedel, psykofarmaka och anabola steroider. Missbrukets svårighetsgrad bör bedömas och dess konsekvenser för social anpassning, arbetsliv, familjeliv och kriminalitet analyseras.
6. De sociala omständigheterna vid tiden för aktuell gärning; bostad, arbete/försörjning och socialt nätverk, intagen för vård frivilligt eller enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), LPT eller LRV med eller utan särskild utskrivningsprövning. Eventuella traumatiska omständigheter såsom allvarliga relationsstörningar, objektförlust och allvarlig kränkning anges.
Utredningen bör avslutas med en kort sammanfattning där en bedömning av relevanta psykosociala problem, stress- och riskfaktorer och den psykosociala funktionsnivån redovisas baserad på genomförd utredning och gjorda iakttagelser. Eventuellt förslag till påföljd motiverat ur social synvinkel kan också tas med.
8.4 Psykologutredningen
Föreskrifter
Psykologen ansvarar för genomförande av och val av metodik vid den psykologiska utredningen. Den skall koncentreras till de specifika frågeställningar som bedöms vara aktuella i ärendet och på att sammanställa underlag för att besvara frågan om det föreligger en allvarlig psykisk störning. För att undvika upprepningar skall anamnesen göras kort.
Allmänna råd
Psykologutredningen bör om möjligt omfatta/beakta
1. personlighetsbeskrivning med tonvikt på försvarsstruktur, verklighetsuppfattning och bristande impulskontroll i form av eventuell utåt- och/eller inåtriktad aggressivitet,
2. tecken på hjärnskada,
3. bedömning av allmänintellektuell funktionsnivå och dess samband med social funktion,
4. viktiga psykodynamiska mekanismer av betydelse för gärningen såsom extrema upplevelser eller kriser,
5. analys av individens patologi i förhållande till gärningen utifrån en psykologisk förklaringsmodell, analys kring återfallsproblematiken och farlighetsaspekter.
I undersökningen används metoder med god empirisk förankring. Dessa anges kortfattat liksom särskilda omständigheter som försvårar tolkningen och bedömningen av erhållna fynd. Finns tidigare genomförda psykologbedömningar och/eller tester, bör dessa redovisas.
Psykologutredningen avslutas med en sammanfattning av undersökningsresultaten och härav följande bedömning samt personlighetsdiagnostik enligt gällande klassifikation. Eventuella förslag till vård och behandling ur psykologisk synvinkel kan också ingå. Testdata behålls på undersökningsenheten.
8.5 Medicinsk-psykiatrisk utredning
Allmänna råd
En del av det nödvändiga underlaget för den medicinska utredningen kan inhämtas genom kuratorn och redovisas i socialutredningen. Läkaren ansvarar dock själv för erforderliga referat och sammanställningar ur inhämtat medicinskt journalmaterial. Läkarens utredning bör omfatta
1. medicinsk betydelse för den undersökte av förekomst i släkten av psykiska störningar, allvarligare kroppsliga sjukdomar, kriminalitet och missbruk,
2. allvarliga kroppsliga sjukdomar eller skador hos den undersökte (inkl. kända förhållanden om graviditet, förlossning, nyföddhetsperiod, hjärnskakning, infektioner i centrala nervsystemet) samt för undersökt kvinna graviditeter och moderskap,
3. tidigare psykiska störningar enligt den undersökte eller enligt dokumentation genom t.ex. sjukjournaler och/eller referenter,
4. medicinska konsekvenser av missbruk,
5. psykiatrisk bedömning av tidigare självdestruktiva handlingar,
6. aktuella psykiska störningar; förlopp, vårdkontakter, behandling, depåneuroleptika, om behandling avbrutits eller nekats, särskild beskrivning av senaste psykiatriska kontakt om den förekommit i nära anslutning till aktuella gärningar,
7. det psykiska tillståndet vid gärningen; inre tvång, imperativ hallucinos, impulskontrollbrist, påverkan av berusningsmedel, droger, läkarordinerad medicin etc.,
8. det psykiska tillståndet efter gärningen/gripandet - självmordshandlingar och annan självdestruktivitet, medicineringsbehov, intagning för psykiatrisk vård,
9. psykisk status vid undersökningen/personlighetsbedömning,
10. sjukdomskänsla och sjukdomsinsikt,
11. somatisk status vid undersökningen inklusive resultat av laboratorieprover och specialundersökningar,
12. behov av behandling under utredningstiden,
13. diagnostisk bedömning, brottsanalys samt kausalitet i relation till påvisad psykisk störning och attityd till gärningen.
Den undersöktes beteende, kontaktförmåga, motivation inför eventuell behandling och vård samt inställning till eventuellt förslag till medicinskt/psykiatriskt motiverad påföljd bör behandlas. Vid behov kan en differentialdiagnostisk analys och diskussion redovisas här. Samma gäller också för en analys av och diskussion om de medicinskt/psykiatriska behandlingsmöjligheter som kan rinnas för att reducera riskerna för återfall i brottslighet av allvarlig karaktär.
8.6 Omvårdnadsutredning
Allmänna råd
Som grund för vårdutredningen förs kortfattat enligt avdelningsföreståndarens anvisningar fortlöpande anteckningar om följande:
1. Socialt beteende såsom dygnsrytm, sysselsättning, relationer till medpatienter och personal. Ter sig den undersökte olika på avdelningen och vid undersökningssamtalen? Föreligger en misstänksam eller förtroendefull attityd, är den undersökte personaltillvänd eller subgruppsidentifierad? Är den undersökte lättkränkt eller finns förmåga att ta motgångar och tillsägelser? Finns förmåga att ta emot information, praktiskt handlag, uthållighet och koncentrationsförmåga vid vistelse i arbetsterapin?
2. Den undersöktes tillstånd med beaktande av bl.a. avvikelser i utseende, tal och uppträdande, ADL-förmåga och orienteringsgrad, formell och känslomässig kontaktförmåga, stämningsläge, affektstabilitet, impulsivitet och aggressivitet. Särskilt bör noteras om tecken på vanföreställningar, hallucinationer, splittring, katatont beteende eller inadekvata affekter föreligger.
3. Större händelser såsom rymningsförsök. självmordshandlingar, eldsanläggelse, våld eller hot om våld samt missbruk.
4. Den undersöktes inställning till RPU:n, sjukdomsinsikt och behandlingsmotivation.
Den undersöktes kontaktperson eller annan person på avdelningsföreståndarens uppdrag sammanfattar gjorda observationer i en kortfattad omvårdnadsutredning.
Utlåtandet med bilagor skall sändas i tre exemplar till domstolen och i ett exemplar till RMV:s Centrala Arkiv. Vid förslag om rättspsykiatrisk vård sänds också ett exemplar till chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där den undersökte skall placeras. Undersökningsenheten skall bevara ett exemplar liksom sådana handlingar om undersökningen som inte har överlämnats till domstolen.
1. Denna författning träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Samtidigt upphävs Rättsmedicinalverkets Föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1992:11) om rättspsykiatrisk undersökning.
Bilagor
Bilaga 1
Avgränsning av begreppet allvarlig psykisk störning
Utdrag ur Allmänna råd från Socialstyrelsen (1991:10) Tillämpning av LRV(s. 15f):
"Som allvarlig psykisk störning skall räknas tillstånd av psykotisk svårighetsgrad, oavsett etiologi, dvs tillstånd med störd verklighetsuppfattning och med något av symtomen
- förvirring
- tankestörningar
- hallucinationer
- vanföreställningar.
Exempel på psykotiska tillstånd är
- reaktiva psykoser:
vid extrem psykosocial belastning, och till följd av ännu inte klarlagda orsakssamband, i vilka sannolikt både psykosociala och biologiska faktorer spelar roll, kan den psykiska funktionsnivån bli så påverkad att ett psykotiskt tillstånd uppstår.
- svårare tillstånd vid alkoholism såsom delirium tremens och alkoholpsykos
- narkotikapsykoser
- abstinens med psykotiska symtom
- missbruk i kombination med psykos
- organiska psykoser. Sådana psykotiska tillstånd kan t ex uppstå till följd av hjärnskador (demens, tumör, trauma etc).
Som allvarlig psykisk störning skall också räknas
- depressioner utan psykotiska symtom men med självmordsrisk
- svårare personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykotisk karaktär eller andra psykotiska episoder eller med starkt tvångsmässigt beteende, exempelvis kleptomani, pyromani och vissa sexuella perversioner.
Demens är inte heller skäl till tvångsvård om tillståndet inte uppvisar något av ovanstående psykotiska symtom. Desorientering kan förklaras av minnesstörning och behöver inte bero på förvirring.
Den allvarliga psykiska störningen måste föreligga vid undersökningstillfället, och det räcker inte att man befarar att patienten senare kan komma att utveckla en sådan störning om han inte tvångsintas.
Om en psykisk störning är allvarlig eller inte bedöms utifrån både störningens art och grad. Med art avses sjukdomstypen och grad syftar på den psykosociala funktionsnivån och på hur svåra symtomen är. Vissa psykiska störningar, t ex schizofreni, får alltid anses som allvarliga till sin art men behöver inte vara allvarliga till sin grad. Schizofreni med enbart negativa symtom kan dock ha en så allvarlig funktionsnedsättning att den får anses utgöra en allvarlig psykisk störning.
Depressioner å andra sidan är ofta lindriga till sin art, men kan vara av sådan svårighetsgrad, t ex på grund av självmordsrisk, att de kan hänföras till allvarlig psykisk störning. Självmordsrisken som sådan är inte tillräcklig grund för tvångsvård."
Bilaga 2
Domstolens frågeställning besvaras med stöd av nedanstående mall:
Om ändamålet med undersökningen är att bedöma om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken utan särskild utskrivningsprövning:
Alternativ 1:
Härmed intygas
- att NN lider av en allvarlig psykisk störning,
- att NN till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt har behov av/ej har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång,
- att det därmed finns/ej finns medicinska förutsättningar att överlämna NN till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.
I vissa fall kan det finnas skäl att föreslå att den rättspsykiatriska värden utan särskild utskrivningsprövning kombineras med skyddstillsyn.
Alternativ 2:
Härmed intygas
- att NN ej lider av en allvarlig psykisk störning,
- att det därmed ej finns medicinska förutsättningar att överlämna NN till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.
Om ändamålet med undersökningen är att bedöma om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning enligt 31 kap. 3 § brottsbalken:
Härmed intygas
- att NN har begått den åtalade/misstänkta gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning,
- att NN lider av en allvarlig psykisk störning,
- att NN till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång,
- att det därmed finns medicinska förutsättningar att överlämna NN till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken,
- att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag.
Här kan det finnas flera olika varianter, såsom att gärningen ej begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och/eller att det till följd av den psykiska störningen inte finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag varför det inte finns förutsättningar för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I dessa fall bör man - om den undersökte vid tiden för undersökningen lider av en allvarlig psykisk störning och när gärningen ej begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning - inne i utlåtandet påpeka möjligheten att inom kriminalvårdens ram få rättspsykiatrisk vård, frivilligt eller med tvång, om domstolen ej överlämnar till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning som inte längre föreligger vid tiden för undersökningen, bör man om möjligt föreslå andra medicinskt/psykiatriskt motiverade påföljder såsom skyddstillsyn med Föreskrifter om psykiatrisk vård eller missbruksbehandling.
Om ändamålet med undersökningen är att bedöma om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning (fängelseförbud enligt 30 kap. 6 § brottsbalken):
Härmed intygas
- att NN har begått/ej begått den åtalade/misstänkta gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning.
Ibland kan det vara aktuellt, om man vill åberopa medicinskt/psykiatriskt motiverade förmildrande omständigheter vid bedömning av straffvärdet, enligt 29 kap. 3 § brottsbalken, att i stället skriva följande:
Härmed intygas
- att NN har begått den åtalade/misstänkta gärningen under påverkan av psykisk störning som dock ej är en allvarlig psykisk störning.