Problem med vårt beställningssystem

Just nu har vi tekniska problem med vårt beställningssystem. Har du problem att beställa kan du skicka din beställning till publikationsservice@socialstyrelsen.se. Ange titel, artikelnummer, antal exemplar du vill beställa, leveransadress och eventuell fakturaadress.

Så tar vi fram riktlinjerna

Socialstyrelsen tar fram alla nationella riktlinjer efter samma grundmodell.

Välja riktlinjeområde

När vi väljer riktlinjeområde inom hälso- och sjukvården är ett kriterium att området ska omfatta en stor grupp med en svår kronisk sjukdom som tar omfattande samhällsresurser i anspråk. Socialtjänstens riktlinjer väljer vi utifrån liknande kriterier: stor patient- eller klientgrupp med en svår sjukdom eller svåra problem (till exempel missbruk av alkohol). Det ska även finnas ett stort behov av vägledning hos beslutsfattare och profession.

För tandvården, som är ett direkt regeringsuppdrag, har vi utarbetat riktlinjer för hela vuxentandvården. Men även här har vi valt de delar av vuxentandvården där det finns störst behov av vägledning.

När Socialstyrelsen har beslutat om ett nytt riktlinjearbete knyter vi meriterade experter inom berörda områden till arbetet.

Avgränsa och granska

Vår första uppgift är att avgränsa riktlinjearbetet. Det gör vi genom att definiera tillstånd eller problem där det finns behov av vägledning och koppla dessa till åtgärder. Det kallar vi för tillstånds- och åtgärdspar.

Därefter anlitar vi en faktagrupp med vetenskapligt välmeriterade experter en metodisk litteratursökning utifrån tillstånds- och åtgärdsparen. Faktagruppen ska i första hand använda systematiska översikter från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering). I andra hand söker faktagruppen efter andra systematiska översikter eller separata studier på området.

Parallellt tar hälsoekonomiska experter fram underlag om tillstånds- och åtgärdsparens kostnadseffektivitet. När det saknas relevanta studier gör experterna ofta egna modellberäkningar, skattningar eller ibland enbart kostnadsberäkningar.

Rangordna tillstånds- och åtgärdsparen

Rangordning 1-10

En prioriteringsgrupp rangordnar samtliga tillstånds- och åtgärdspar i en skala från ett till tio, där ett är bäst och tio sämst. Rangordningen ska vara ett stöd för beslutsfattarna i hälso- och sjukvården och socialtjänsten när de ska fördela resurserna. Tanken är att högt rangordnade åtgärder ska få stor del av resurserna och lågt rangordnade åtgärder ska få liten del av resurserna.

Prioriteringsgruppen består av experter med tydlig förankring i hälso- och sjukvården, socialtjänsten och tandvården, till exempel professorer, överläkare, distriktsläkare och sköterskor med praktisk erfarenhet från det aktuella området.

Prioriteringsgruppen baserar sin rangordning på hur allvarligt tillståndet är, vilken effekt åtgärden har och åtgärdens kostnadseffektivitet. Hur starkt vetenskapligt stöd som finns för åtgärdens effekt och kostnadseffektivitet har också betydelse i rangordningen. Även etiska överväganden påverkar prioriteringsgruppens rangordning.

Man kan grovt säga att högt rangordnade tillstånds- och åtgärdspar ofta ger stor nytta för patienten och hög kostnadseffektivitet för samhället. Lågt rangordnade tillstånds- och åtgärdspar å andra sidan ger begränsad eller osäker nytta för patienten eller mycket hög kostnad i relation till åtgärdens effekt. Låg rangordning får också tillstånds- och åtgärdspar där det vetenskapliga underlaget är ofullständigt eller bristfälligt och det samtidigt finns andra alternativ med gott vetenskapligt stöd.

Icke-göra

Nationella riktlinjer innehåller även rekommendationer om åtgärder som sjukvården och socialtjänsten inte bör utföra alls, Icke-göra, därför att åtgärden inte har någon effekt eller kan medföra risker för patienten.

FoU

Rekommendationen FoU (forskning och utveckling) ger vi för åtgärder som sjukvården och socialtjänsten inte bör utföra rutinmässigt för att de är otillräckligt utvärderade och där pågående eller kommande forskning kan tillföra ny kunskap.

Remissversion av riktlinjerna

När prioriteringsarbetet är slutfört publicerar vi en remissversion av riktlinjerna. I riktlinjerna ingår Socialstyrelsens rekommendationer om prioriteringar (1–10), icke-göra och FoU. Där finns också analyser av kostnader utifrån de rekommendationer som Socialstyrelsen gett. Analyserna ger information om vad det kommer att innebära för hälso- och sjukvården eller socialtjänsten att följa rekommendationerna.

Riktlinjerna innehåller också indikatorer för god vård. Läs mer om indikatorer under Mäta och följa upp nedan.

Remissversionen diskuteras på regionala seminarier för beslutsfattare runt om i landet. Det är regioner, landsting och kommuner som förbereder seminarierna. De gör bland annat en analys av hur riktlinjerna kan komma att påverka deras verksamhet.

Det finns även möjlighet för övriga intressenter såsom till exempel yrkes-föreningar, patient- och brukarorganisationer och allmänheten att lämna synpunkter på remissversionen.

Konsekvensanalyserna och synpunkterna är viktiga för Socialstyrelsen i det fortsatta arbetet med att ta fram en slutlig version av riktlinjerna.

Slutlig version av riktlinjerna

Efter att vi tagit in resultatet av beslutsfattarnas konsekvensanalyser och beaktat övriga intressenters synpunkter på remissversionen, publicerar vi en slutlig version av riktlinjerna.

De slutliga versionerna av riktlinjerna innehåller även en diskussion om etiska aspekter samt vikten av att informera och göra patienten eller brukaren delaktig.

Mäta och följa upp

I samband med varje riktlinjearbete tar vi fram ett antal indikatorer som är möjliga att mäta. Indikatorerna speglar verksamheternas kvalitet och resultaten kan användas som underlag för utveckling av hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen använder indikatorerna som underlag för uppföljningar av hur riktlinjerna följs och påverkar praxis.

Mer om hur indikatorerna kan användas och hur de tas fram finns på sidan Indikatorer i nationella riktlinjer.