/
/
/

Posttraumatiskt stressyndrom - F43.1


Symtom, prognos, behandling

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett tillstånd som uppstår som fördröjd eller långvarig reaktion på ett trauma av exceptionellt hotande eller katastrofalt slag. Definitionsmässigt används diagnosen först fyra veckor efter traumat. Symtomen kan utvecklas efter ett långt fritt intervall. Karakteristiska symtom är flashbacks (återupplevande av den traumatiska situationen), dagtid eller nattetid (som mardrömmar), ett fobiskt undvikande av situationer som påminner om traumat, samt generella spänningssymtom och försämrad affektkontroll.

Prognosen är bättre för nydebuterade fall som snabbt kommer under behandling. Behandlingen är huvudsakligen psykologisk, eventuellt med tillägg av läkemedelsbehandling. Varaktigheten varierar mellan individer men kan förkortas med behandling. För en minoritet blir tillståndet kroniskt, ibland fluktuerande och någon gång livslångt (se även Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom, 2010).

Funktionsnedsättning

De funktionsnedsättningar som är förknippade med posttraumatiskt stressyndrom är problem med koncentrationsförmåga, nedsatt minne, trötthet, sömnsvårigheter, ångest, risk för impulsgenombrott, känslomässig stumhet och affektiv avflackning. Det finns ofta ett tillstånd av autonom irritabilitet.

Aktivitetsbegränsning

Begränsningen omfattar undvikande av aktiviteter och situationer som associerar till traumat. Patienten kan också dra sig undan andra människor och undvika nära emotionella relationer med andra personer. Andra svårigheter är nedsatt reaktivitet på omgivningsfaktorer samt växlingar mellan oförmåga att uttrycka känslor och att drabbas av överflödande känslor, så att självkontrollen förloras och känsloutbrott utlöses. Patienten kan ha inlärningssvårigheter, nedsatt stresstolerans och få svårigheter att känna engagemang.

Rehabiliteringsinformation

Ibland kan arbete vara ett stöd i rehabiliteringen, eventuellt med anpassade arbetsuppgifter.

Försäkringsmedicinsk information

Vid posttraumatiskt stressyndrom förekommer stora individuella skillnader när det gäller arbetsförmåga. Funktionsförmågan och arbetsförmågan kan vara helt eller partiellt nedsatt under perioder av stark ångest. Samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser (t.ex. ångest och depression) samt somatisk sjuklighet är vanligt och självmordstankar är inte ovanliga. Risken för att utveckla posttraumatiskt stressyndrom är särskilt stor vid erfarenheter av interpersonellt våld eller hot mot närstående. Samtidiga traumatiska förluster och känslor av skuld kan förvärra situationen.

Även hos tidigare välfungerande individer kan koncentrationssvårigheter och triggers på arbetsplatsen vid single-trauma PTSD utgöra en risk för arbetsolyckor. Arbetsmiljön kan innebära påminnelsestimuli som kan framkallar flashbacks och därmed innebära en risk för försämring. Frånvaron av socialt stöd eller pågående hotbild kan påverka tillståndet.  

Vägledning om sjukskrivning vid olika situationer

Det finns en spännvidd för hur en given sjukdom påverkar olika individers arbetsförmåga och förmåga att utföra olika aktiviteter. Därför måste bedömningen av arbetsförmågan ske individuellt utifrån individens unika förutsättningar och sysselsättning. En ny bedömning ska ske innan sjukskrivningen förlängs.

  • Vid lindrig eller inte fullt utvecklad PTSD och när arbetet innebär ett socialt stöd bör sjukskrivning i sådana fall undvikas.
  • Vid lindrig till medelsvår PTSD kan patienten sjukskrivas partiellt eller på heltid upp till 3 månader.
  • Medelsvår till svår PTSD med psykisk eller somatisk samsjuklighet kräver ofta längre sjukskrivning partiellt eller heltid upp till 1 år.
  • Vid svår PTSD med uttalad samsjuklighet och när samtliga behandlingsinsatser haft utebliven effekt kan arbetsförmågan bli permanent nedsatt.