Historik

Dödsorsaksregistret innehåller data från 1961 och uppdateras årligen. Det finns också ett historiskt dödsorsaksregister för åren 1952–1960.

Den svenska dödsorsaksstatistiken är en av de äldsta i världen. Redan 1749 introducerades ett rikstäckande rapporteringssystem för befolkningsstatistik i Sverige. Det övergripande ansvaret vilade från 1756 på Tabellkommissionen, Statistiska Centralbyråns föregångare.

Begränsning av rapporteringsskyldigheten

Från år 1831 begränsades rapporteringsskyldigheten till att omfatta dödsfall till följd av smittkoppor och andra farsoter, barnsbörd, olycksfall, brott eller självmord. Den 1 juli 1860 blev dödsattest utfärdad av läkare obligatorisk vid dödsfall i städer och andra orter som hade tjänsteläkare.

Nyordning av dödsorsaksrapporteringen

Den 1 januari 1911 kom rapporteringen att återigen omfatta samtliga dödsfall och dödsorsaker i riket. Dödsbeviset lämnades till pastorsämbetet och dödsorsaken antecknades i död- och begravningsboken. Vid dödsfall där dödsbevis inte utfärdats skulle pastor anteckna "vad han om dödsfallet (kunnat) inhämta". På pastorsämbetet sammanställdes varje månad listor över dödsfall och dödsorsaker som sändes till provinsialläkaren. Denne granskade listorna och vidarebefordrade dem sedan till Statistiska centralbyrån.

Anpassning till internationella normer

I och med att allt fler länder började sammanställa nationell dödsorsaksstatistik under 1800-talet och början av 1900-talet uppstod ett allt större behov av internationell samordning. Efter andra världskriget blev Världshälsoorganisationen (WHO) ansvarig för den internationella dödsorsaksklassifikationen, som funnits sedan sekelskiftet.

År 1948 antogs den sjätte revisionen av The International Statistical Classification of Diseases, Injuries and Causes of Death (ICD). ICD-6 blev mycket betydelsefull eftersom den inte bara innehöll en statistisk gruppering av dödsorsaker utan också definitioner av viktiga begrepp samt regler för hur dödsorsaksuppgifter skulle samlas in och bearbetas. ICD-6 infördes i Sverige 1951, då också rapporteringsrutinerna förändrades i och med att dödsbevisen började sändas fortlöpande till Statistiska centralbyrån.

Ett dödsbevis och ett dödsorsaksintyg infördes

Den 1 juli 1991 infördes en ny folkbokföringsorganisation som innebar att folkbokföringen flyttades från pastorsämbetena till de lokala skattekontoren. Dödsbeviset delades i två blanketter, ett dödsbevis och ett dödsorsaksintyg. Det nya dödsbeviset används för att rapportera dödsfallet till Skatteverket och dödsorsaksintyget skickas till Socialstyrelsen som underlag för dödsorsaksstatistiken.

I rapporten Dödsorsaksstatistik – Historik, produktionsmetoder och tillförlitlighet finns ytterligare information om registrets historik.