/
/

Nationella riktlinjer för hjärtsjukvård – Stöd för styrning och ledning

Socialstyrelsen har genomfört en översyn av riktlinjerna under 2018. Den innebar ett fåtal uppdaterade rekommendationer inom kranskärlssjukdom, klaffsjukdom och arytmi samt tre nya rekommendationer inom kranskärlssjukdom. Riktlinjerna riktar sig i första hand till beslutsfattare inom hälso- och sjukvården, samt yrkesverksamma inom området.

Sammanfattning av de nya rekommendationerna

Bilagor

Sammanfattning

Under de senaste 30–35 åren har insjuknande och dödlighet i olika hjärtsjukdomar stadigt minskat i landet. Hjärt-kärlsjukdom är dock fortfarande den största folksjukdomen i Sverige i dag. Hjärt-kärlsjukdom kan i stor utsträckning minskas genom effektiv prevention och behandling. Det är därför viktigt att hjärtsjukvården fortsätter att utvecklas med hjälp av nya effektiva behandlingsmetoder. Både nya och redan beprövade åtgärder behöver prioriteras och användas på ett balanserat sätt, så att sjukvårdens resurser används på ett så bra sätt som möjligt.

Nationella riktlinjer för hjärtsjukvård innehåller rekommendationer som omfattar diagnostik, behandling och rehabilitering inom kranskärlssjuk-dom, klaffsjukdom, arytmi, hjärtsvikt samt genetisk hjärt-kärlsjukdom och medfödda hjärtfel. Syftet med rekommendationerna är att ge vägledning för beslut på gruppnivå.

Riktlinjerna innehåller också bedömningar av ekonomiska och organisatoriska konsekvenser för några av rekommendationerna samt indikatorer för uppföljning.

Riktlinjerna publicerades 2015 och under 2018 har Socialstyrelsen genomfört en översyn av riktlinjerna. Översynen innebar ett fåtal uppdaterade rekommendationer inom områdena kranskärlssjukdom, klaffsjuk-dom och arytmi samt tre nya rekommendationer inom kranskärlssjukdom.

Riktlinjerna utgår från hälso- och sjukvårdens behov av vägledning och omfattar därför främst områden och åtgärder där det finns stora praxis skillnader eller där behovet av kvalitetsutveckling är stort. En del områden som fanns med i tidigare versioner av riktlinjerna tillämpas redan inom hälso- och sjukvården och ingår därför inte i de reviderade riktlinjerna.

Centrala rekommendationer

Kranskärlssjukdom

En blodpropp som helt stoppar blodflödet i ett kranskärl åtgärdas genom så kallad reperfusionsbehandling för att återskapa cirkulationen i kärlet. Behandlingen består vanligen av ballongvidgning och insättning av ett metallnät (så kallad PCI – ”perkutan koronar intervention”) men också av blodproppslösande läkemedel (så kallad trombolys). Om behandlingen kan ges i rimlig tid är primär PCI förstahandsbehandling vid ST-höjningsinfarkt. Hälso- och sjukvården bör dock kunna erbjuda trombolys inom 30 minuter efter elektrokardiografi (EKG) i de fall primär PCI inte är tillgänglig inom 120 minuter.

Det är redan i dag möjligt att göra PCI i rimlig tid i stora delar av landet, men rekommendationen innebär att organisationen kan behöva ses över i de områden där det inte är möjligt att genomföra PCI inom 120 minuter.

För en person med komplicerad kranskärlssjukdom kan valet av behandling ha stor effekt på överlevnaden och risken för hjärtinfarkt och återfall. Därför är det viktigt att olika specialister tillsammans tar ställning till lämpligast behandling vid en multidisciplinär konferens. Det gäller särskilt i de fall och vid de hälsotillstånd där valet av metod för revaskularisering (PCI eller öppen kranskärlsoperation) inte är givet.

För att få en väl fungerande struktur för multidisciplinära konferenser kan rekommendationen initialt innebära vissa ekonomiska och organisatoriska förändringar inom hälso- och sjukvården.

Klaffsjukdom

Uttalad, symtomgivande aortastenos är en klaffsjukdom med hög dödlig-het och stor påverkan på funktion och livskvalitet om den inte behandlas. Öppen klaffkirurgi och kateterburen aortaklaffsimplantation är idag de två etablerade behandlingsmetoderna. Olika specialister kan med fördel tillsammans ta ställning till lämplig behandling vid en multidisciplinär konferens.

För personer som bedöms ha intermediär till hög operationsrisk men som är möjliga att behandla med öppen klaffkirurgi bör kateterburen aortaklaffsimplantation (TAVI) övervägas som alternativ till öppen klaffkirurgi. Vidare bör hälso- och sjukvården överväga TAVI till personer med uttalad, symtomgivande aortastenos som bedöms ha så hög risk att öppen klaffkirurgi inte är lämplig.

Detta kommer inledningsvis att innebära ökade kostnader och organisatoriska konsekvenser för hälso- och sjukvården.

Arytmi

Förmaksflimmer medför en ökad risk att drabbas av tromboembolism (sjukdomstillstånd orsakat av blodproppar), framför allt ischemisk stroke (hjärninfarkt). För att förebygga stroke ges blodförtunnande läkemedel (antikoagulantia). Om behandlingen ska ges eller inte utgår från hur stor risken är för att en person med förmaksflimmer drabbas av ischemisk stroke.

Till personer med förmaksflimmer och förhöjd risk för ischemisk stroke bör hälso- och sjukvården erbjuda antikoagulantionsbehandling. Nya orala antikoagulantia prioriteras högre än warfarin.

Däremot bör inte personer med förmaksflimmer utan riskfaktorer för stroke erbjudas antikoagulationsbehandling. Hälso- och sjukvården bör inte heller erbjuda behandling med acetylsalicylsyra vid förmaksflimmer och förhöjd risk för stroke, eftersom åtgärden har sämre effekt än behandling med antikoagulantia.

Övergången från warfarin till nya orala antikoagulantia vid nyinsättningar har redan skett inom hälso- och sjukvården. Därför bedöms de förändrade rekommendationerna endast ha marginell påverkan på hälso- och sjukvårdens ekonomi och organisation.

Hjärtsvikt

Hjärtsvikt ökar risken för förtida död och sänkt livskvalitet, och kan leda till rörelserädsla, minskad aktivitet i dagliga livet och nedsatt kondition. Hälso- och sjukvården bör erbjuda personer med kronisk hjärtsvikt och förlängd aktivering av hjärtkamrarnas kontraktion (som vid vänstersidigt skänkelblock) behandling med insättning av en sviktpacemaker. Denna behandling har goda effekter på symtom och överlevnad, men det föreligger betydande praxisskillnader mellan olika landsting. Rekommendationen kommer sannolikt innebära att fler patienter erbjuds sviktpacemaker, men det exakta antalet är svårbedömt.

Fysisk träning inom hjärtrehabilitering är en behandlingsform som i dag är underutnyttjad vid hjärtsvikt och bör komma fler patienter till del. Rekommendationen kan komma att innebära måttligt ökade kostnader för hälso- och sjukvården och även vissa organisatoriska förändringar för att fler personer ska kunna erbjudas åtgärden.

Personer med en hög risk för allvarlig hjärtrusning eller som har drabbats av livshotande hjärtrytmrubbning kan behandlas med en implanterbar defibrillator (ICD) för att förebygga plötslig död. En ICD som ger defibrilleringschockar kan dock innebära en risk för förlängt lidande samt smärta och oro för personer i livets slutskede. Hälso- och sjukvården bör därför erbjuda dessa patienter samtal om innebörden, och möjligheten till inaktivering, av defibrillatorns chockfunktion under hela sjukdomsförloppet, men framför allt i livets slutskede.

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationen inte kommer att få några stora ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården. Rekommendationen bedöms dock ha viss påverkan på hälso- och sjukvårdens organisation.

Genetisk hjärt-kärlsjukdom och medfödda hjärtfel

Det råder i dag en underdiagnostik av genetiska hjärt-kärlsjukdomar. En stor andel av dem som har dessa sjukdomar är unga och i övrigt friska personer, och plötslig död kan vara den första manifestationen. För att identifiera personer med genetisk hjärt-kärlsjukdom bör hälso- och sjukvården erbjuda så kallad kaskadtestning. Det innebär att hälso- och sjukvården med hjälp av kliniska eller genetiska test genomför en släktutredning utifrån en person med känd genetisk hjärt-kärlsjukdom.

Initialt bedöms rekommendationen innebära ökade kostnader för hälso- och sjukvården, men kostnaden kommer sedan att minska eftersom antalet underdiagnostiserade personer då har minskat.

Många vuxna personer med medfödda hjärtfel följs inte upp inom den specialiserade hjärtsjukvården. Dessa personer utsätts för en ökad risk för förtida död och ett ökat behov av mer akuta åtgärder. Hälso- och sjukvården bör därför erbjuda vuxna med medfödda hjärtfel uppföljning inom så kallad GUCH-verksamhet (från engelskans ”grown up congenital heart disease”).

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationen innebär att det kommer behövas en förstärkning av hälso- och sjukvårdspersonal med sådan specialistkompetens, för att hälso- och sjukvården ska kunna möta det ökande antalet besök vid olika GUCH-verksamheter.

Indikatorer för uppföljning

Socialstyrelsen har i samband med arbetet med dessa riktlinjer uppdaterat och kompletterat befintliga indikatorer för hjärtsjukvården. Indikatorerna är tänkta att spegla de viktigaste rekommendationerna i riktlinjerna samt olika aspekter av god och jämlik vård. Data för indikatorerna är hämtade från kvalitetsregister inom hjärtsjukvården och Socialstyrelsens hälsodataregister.

Socialstyrelsen har även tagit fram målnivåer för vissa av indikatorerna. Målnivåerna anger hur stor andel av en patientgrupp som bör komma i fråga för en viss undersökning eller behandling.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2018
Artikelnummer: 2018-6-28
ISBN: 978-91-7555-469-3
Format: POD
Antal sidor: 94
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 90 kr

Kontakt

Mina Abbasi
075-247 30 00