/
/

Standardiserade vårdförlopp i cancervården – Lägesrapport 2017

Rapporten ger en bild av hur uppdraget att införa standardiserade vårdförlopp i cancervården har utvecklats under 2017. Den visar att satsningen har goda förutsättningar att bidra till en mer integrerad och sammanhållen cancervård.

Sammanfattning

Satsningen på att införa standardiserade vårdförlopp (SVF) inom cancervården har lett till ett ökat fokus på att utveckla vårdens processer och samarbetet mellan olika verksamheter.

Nationell samsyn, ett gemensamt språk och utrymme för lärande och lokala anpassningar bedöms vara framgångsfaktorer som långsiktigt bidrar till att korta väntetiderna för patienterna. Avgörande utmaningar är samtitigt bristande tillgång till nyckelkompetenser, samt att processorienterade arbetssätt inte alltid tillämpas inom och mellan alla inblandade verksamheter.

Denna tredje lägesrapport från Socialstyrelsen visar att landstingen och regionerna har fortsatt sitt arbete med att utveckla långsiktigt hållbara och lokalt anpassade lösningar. Samtidigt har väntetiderna kortats för många patienter och de är också nöjda med de kortare utredningstiderna.

Drygt 100 000 patienter har utretts för cancer i snabbare takt

Under satsningens första tre år (2015–2017) har 28 vårdförlopp införts och drygt 100 000 personer har genomgått SVF. Andelen som inlett en cancerbehandling varierar stort mellan olika SVF. För akuta diagnoser (till exempel akut myeloisk leukemi, AML) är andelen hög, (80 procent) medan den varierar mellan cirka 30 och 70 procent för andra diagnoser. Lägst andel som startat en cancerbehandling finns inom urinblåse- och urinvägscancer, där hittills 14 procent av dem som remitterats till förloppen också har påbörjat behandling.

Under 2016 infördes ett SVF för patienter som har ospecifika och allvarliga symtom som kan bero på cancer. Landstingens och regionernas företrädare framhåller att detta SVF särskilt gynnar grupper av patienter som tidigare har haft svårt att komma in i vården, utan ofta skickats runt mellan olika verksamheter. Exempel som anges är personer med olika funktionsnedsättningar och neuropsykologiska problem, samt personer med missbruksproblem och nedsatt autonomi.

Preliminära uppgifter från Sveriges kommuner och landsting (SKL) och de nationella kvalitetsregistren visar att väntetiderna kortats för de patienter som remitterats till förloppen. Det finns dock även här stora variationer mellan förloppen; några förlopp (t.ex hudmelanom) hade korta väntetider redan före satsningen. För ytterligare några diagnoser (bland annat tjock- och ändtarmscancer och lungcancer) verkar väntetiderna inte ha påverkats nämnvärt ännu. Inom flera verksamheter tycks utmaningar med brister i vissa kompetenser (t.ex. operationssköterskor och specialister i lungmedicin och urologi) försvåra arbetet med att uppnå påtagliga effekter på väntetiderna.

Koordination och kommunikation banar väg

Koordination är en bärande strategi i satsningen på SVF, och 2015–2017 har ett stort antal koordinatorer anställts. Landstingen och regionerna har valt olika sätt att integrera koordinatorerna i verksamheten. Vanligast är att koordinatorn samordnar förlopp inom olika vårdverksamheter, med ansvar för antingen ett helt förlopp eller delar av förloppet. Mindre vanligt är en modell där koordinatorn har ett övergripande ansvar för styrning och samordning av samtliga förlopp.

Tjänstgöringsgraden i uppdraget som koordinator varierar. En större andel av koordinatorerna arbetar med uppdraget mindre än en tredjedel av heltid medan tio procent arbetar med uppdraget på heltid. Koordinatorerna har även varierande yrkesbakgrund (till exempel medicinsk sekreterare, under-sköterska eller sjuksköterska) men gruppen lyfter samstämmigt upp både positiva och mer utmanande aspekter i rollen som koordinator.

Många upplever arbetet som koordinator som meningsfullt. Samtidigt uppger många att det kan vara utmanande att växla mellan olika arbetsupp-gifter och efterfrågar utbildning och erfarenhet vad gäller patientkontakt. Drygt 40 procent uppger vidare att de regelbundet prioriterar mellan olika patienter, vilket uppfattas som en svårighet i arbetet.

Sedan tidigare har koordinatorer etablerats inom flera andra områden, inte minst för att bristande samordning och kontinuitet vad gäller patientens vård och omsorg har bedömts vara ett av de viktigaste utvecklingsområdena inom svensk hälso- och sjukvård.

Mindre landsting och regioner har särskilda utmaningar

Det har visat sig att mindre landsting och regioner i vissa avseenden har större utmaningar med att uppfylla det krav som fastställts i överenskommelserna om satsningen mellan staten och SKL. Detta har för sex mindre landsting och regioner lett till att de inte fick en del av utbetalningen av stimulansmedel hösten 2016. I intervjuer med företrädare för arbetet med satsningen i dessa landsting och regioner framkommer att detta bidragit till besvikelse och frustration hos dem som arbetar med SVF i de patientnära verksamheterna, vilket i sin tur uppges påverka i kvaliteten i implementeringsarbetet.

Flera framhåller att arbetet i mindre landsting och regioner generellt är mer utmanade. Bland annat nämns att de till exempel inte haft möjlighet att etablera så kallade diagnostiska centrum, det vill säga organisatoriska enheter som etableras i ökad utsträckning med syftet att snabbt utreda patienter med misstanke om allvarlig sjukdom.

Medvetenhet hos fler förebygger undanträngning

Satsningen på SVF har lett till att medarbetare i vården har blivit mer medvetna om prioriteringar och etiska principer genom det kontinuerliga arbetet med att förebygga undanträngning. Risken för undanträngning till följd av SVF är fortsatt tydligast inom diagnostiska verksamheter, men den kan även uppstå inom andra områden och på olika nivåer.

Socialstyrelsens iakttagelser under året visar att innebörden av begreppet undanträngning fortfarande behöver blir mer känd. Det finns en stor medvetenhet inom verksamheterna om att oönskad undanträngning ska hanteras och förebyggas. En farhåga som lyfts fram är vad som händer de patienter som av olika skäl inte passar för att ingå i SVF. Genom att konti-nuerligt ta hänsyn till undanträngningseffekter i relation till den etiska plattformen kan riskerna för oönskade effekter förebyggas och minimeras.

Läs hela sammanfattningen
Standardiserade vårdförlopp i cancervården

Publiceringsår: 2017
Artikelnummer: 2017-11-14
Format: POD
Antal sidor: 89
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 90 kr

Kontakt

Ingrid Schmidt
075-247 30 00