/
/

Utvärdering av sociala insatsgrupper – effekter för individen

Rapporten redovisar en utvärdering av effekter för ungdomar av samverkan i sociala insatsgrupper. Sex månader efter påbörjat arbete var effekterna positiva både för dem som deltog i grupperna och för ungdomar som fick insatser utan sådan samverkan. Arbetet pågick fortfarande med många av ungdomarna, särskilt i de sociala insatsgrupperna.

Sammanfattning

Uppdraget

Socialstyrelsen har haft i uppdrag att utvärdera arbetet med sociala insatsgrupper. Sociala insatsgrupper är en lokal samverkansform där insatserna för unga i riskzon att återfalla i allvarlig brottslighet koordineras på individnivå och där stödet till den unge samordnas under ledning av socialtjänsten i den kommun där den unge bor.

Regeringens uppdrag till Socialstyrelsen omfattade att:

  • utvärdera resultatet för de individer som varit föremål för arbete i en social insatsgrupp
  • utvärdera samverkansformen sociala insatsgrupper.

Socialstyrelsen har gjort bedömningen att de två frågeställningarna bäst besvaras utifrån olika utvärderingsansatser och därför valde myndigheten att genomföra uppdraget som två självständiga projekt. Uppdraget slutredovisas med två rapporter:

1. Utvärdering av sociala insatsgrupper – effekter för individen

2. Utvärdering av sociala insatsgrupper – genomförande, utfall och effekter av arbetet på verksamhetsnivå.

Denna sammanfattning är gemensam för båda rapporterna.

Genomförandet av uppdraget

För att undersöka effekterna för individerna har en jämförelse gjorts mellan två grupper ungdomar i 24 kommuner. Ungdomarna var mellan 13 och 18 år och hade blivit aktuella för insatser från socialtjänsten på grund av kriminellt beteende. Den ena gruppen bestod av 34 ungdomar, som medverkade i sociala insatsgrupper, och den andra av 30 ungdomar, som fick insatser av socialtjänsten utan denna form av samverkan. Målet för studien var att 100 ungdomar skulle ingå i varje grupp, men det var inte möjligt att nå.

Information om ungdomarna samlades in vid två tillfällen: när samverkan och insatserna inleddes och sex månader senare. Det gällde aktuell social situation, insatser från socialtjänsten, kriminalitet, beteendeproblem samt registrerad läkemedelsanvändning. Informationen hämtades in genom enkäter till ungdomarna och deras socialsekreterare och från register hos Brottsförebyggande rådet (Brå) och Socialstyrelsen.

För att utvärdera samverkansformen sociala insatsgrupper genomfördes en teoribaserad utvärdering. Genom en analys av officiella dokument där tillkomsten av sociala insatsgrupper beskrivs, identifierades bakomliggande antaganden och grundkomponenter för hur arbetet med sociala insatsgrupper var tänkt att utföras, för att uppnå de avsedda effekterna och målsättningarna. Därefter undersöktes hur arbetet utförs i praktiken för att utvärdera det mot hur arbetet var tänkt att utföras. I utvärderingen uppmärksammas även vad arbetet med sociala insatsgrupper har resulterat i utöver det som var tänkt och vilka effekter professionella och fyra deltagare har skattat att arbetet har haft. Metodologiskt bygger utvärderingen på en nationell enkät, intervjuer, deltagande observation och sekundära källor.

Huvudresultat

Utvärderingen av resultatet för de individer som varit föremål för arbete i en social insatsgrupp visar att socialtjänsten samverkade med polisen i arbetet med nio av tio ungdomar i de sociala insatsgrupperna och lika ofta med skolan. I jämförelsekommunerna förekom samverkan med polisen i ett ärende av tio och med skolan i tre ärenden av tio. Barn och ungdomspsykiatrin medverkade i två ärenden av tio både i de sociala insatsgrupperna och i jämförelsekommunerna.

Vid uppföljningen efter sex månader pågick insatserna fortfarande för flertalet ungdomar i de sociala insatsgrupperna, och de flesta bedömdes också ha behov av fortsatta insatser. I jämförelsegruppen bedömdes färre behöva fortsatta insatser, och insatserna hade avslutats för över hälften av ungdomarna.

För hälften i jämförelsegruppen gällde också att de hade dömts till ungdomstjänst, en tidsbegränsad påföljd som domstol fattar beslut om och som socialtjänsten sedan genomför. I de sociala insatsgrupperna förekom ungdomstjänst knappast alls. Förutom arbetet i de sociala insatsgrupperna, som i de flesta kommuner behandlades som en biståndsbedömd insats, var de vanligaste åtgärderna i stället insatser med större inslag av psykosocialt behandlingsarbete, som särskilt kvalificerad kontaktperson och placering i hem för vård och boende (HVB).

Bland samtliga ungdomar i bägge grupperna hade nio av tio noterats för misstanke om brott i Brå:s misstankeregister året före studien, i genom-snitt fem brott per individ. Under uppföljningstidens sex månader fick ungefär hälften i båda grupperna inte någon ny notering. På liknande sätt minskade andelen som enligt socialtjänstens bedömning uppfyllde ett kriterium på uppförandestörning från hälften till ungefär en femtedel i båda grupperna.

Detta tyder på att socialtjänstens arbete på kort sikt gav påtagliga effekter oberoende av om det bedrevs under samverkan i sociala insatsgrupper eller inte. Eftersom insatserna i många fall fortfarande pågick vid uppföljningstidens slut, framför allt i de sociala insatsgrupperna, är dock sex månader en alltför kort tid för att med säkerhet kunna uttala sig om effekter av insatserna. Socialstyrelsen kommer därför att fortsätta upp-följningen av ungdomarna under en tvåårsperiod.

Att socialsekreterarna trots likheterna i resultat bedömde att fler i de sociala insatsgrupperna behövde fortsatta insatser kan bero på att ungdomarna hade större problem än i jämförelsegruppen. En annan möjlig orsak är att socialsekreterare som arbetade med sociala insatsgrupper hade mer kontakt med ungdomarna och samverkade mer med andra aktörer och därför kanske också hade bättre kunskap om ungdomarna och såg större möjligheter till förändring. Detta behöver också undersökas närmare i den fortsatta utvärderingen.

Utvärderingen av samverkansformen sociala insatsgrupper visar att arbetet med sociala insatsgrupper har bidragit till att lokala verksamheter har skapats inom ramen för socialtjänstens verksamhet när det gäller ärenden som berör kriminalitet. Den visar också att utformningen och genomförandet av sociala insatsgrupper uppvisar lokala variationer.

Samverkansformen sociala insatsgrupper, så som den utförs, innehåller komplexa aspekter. Arbetet utförs på flera organisatoriska nivåer och omfattar många olika relationer: mellan och inom myndigheter, mellan och inom professioner, mellan professionella och programmets deltagare. Olika syn och perspektiv på kriminalitet och på barn, unga och unga vuxna som begår brott existerar vilket också gör arbetet inom ramen för samverkansformen sociala insatsgrupper komplext.

I officiella dokument tillskrivs samverkan en central roll i sociala insatsgrupper. De lokala verksamheterna för sociala insatsgrupper har byggt upp former för samarbete på olika organisationsnivåer, även om formerna för och graden av samverkan varierar i praktiken. Utvärderingens underlag tyder således på att den förväntade effekten att bygga upp former för samarbete kan anses vara uppfylld på en övergripande nivå.

Verksamheterna har i begränsad omfattning arbetat med att identifiera de unga som riskerar att utveckla en kriminell livsstil eller vill lämna ett kriminellt nätverk. Sociala insatsgrupper handlar i praktiken vanligtvis inte om att kartlägga och identifiera ungdomar i riskzonen i verksamheternas lokala områden. De flesta som har deltagit i sociala insatsgrupper har redan varit kända hos socialtjänsten. Enligt professionellas skattning har en effekt av arbetet med sociala insatsgrupper varit att individer som känner sig svikna av myndigheterna eller av samhället och som riskerar att inte komma tillbaka till systemet, har fångats upp och erbjudits stöd.

Arbetet med sociala insatsgrupper har även, enligt professionellas uppfattning, skapat bieffekter i lokala verksamheter. Förekomsten av stuprör inom och mellan myndigheter och organisationer har synliggjorts liksom en tröghet i beslutsfattande när det gäller arbete med personer som har begått brott. Vidare menar professionella att kunskapen om de deltagande myndigheternas organisationer, områden och regelverk inom ramen för arbetet med sociala insatsgrupper, har ökat, liksom kunskapen om kriminalitet. En annan bieffekt av arbetet med sociala insatsgrupper är att strukturella hinder för att lämna en kriminell livsstil har uppmärksammats.

Utvärderingen belyser att det är de som arbetar med programmet i samspel med programmets deltagare som genererar programmets effekter. Relationsskapande, möte mellan kontaktpersonen och deltaga-ren, synen på deltagarna som medverkande aktörer i stället för som ”föremål för arbetet” samt hur tiden mellan mötena organiseras har i utvärderingen identifierats som moderatorer som professionella använder för att få programmet att fungera och leda till önskade effekter.

Inom ramen för utvärderingen av samverkansformen har fyra deltagare i sociala insatsgrupper intervjuats. Alla fyra har lyft fram sin respektive kontaktpersons empati och engagemang. De har skattat att arbetet med sociala insatsgrupper för just dem har haft effekt i form av att de har lämnat eller håller på att lämna en kriminell livsstil. I intervjuerna förmedlas en bild av samhället och dess olika institutioner som inte har reagerat på de fyra deltagarnas situation i tid och innan de började begå handlingar som kunde rubriceras som brott.

Socialstyrelsens bedömning

Utvärderingen av effekter för individerna visar att samverkan genom sociala insatsgrupper och samverkan på annat sätt inom socialtjänsten ger likvärdigt bra resultat för ungdomar sett i det korta perspektivet. Glädjande är att misstanke om fortsatt kriminalitet minskat väsentligt bland ungdomarna i båda grupperna.

Utvärderingen av effekter för individerna har endast följt upp ungdomarna sex månader efter att de accepterade att delta i en social insatsgrupp, vilket är en för kort period för att kunna fastställa livsstilsförändringar. Utvärderingens resultat begränsas också av att få ungdomar kunnat inkluderas i studien.

Ett av de viktigare resultaten i utvärderingen av effekter för individerna är att arbetssättet i de sociala insatsgrupperna förefaller leda till mer långvariga och behandlingsinriktade insatser, som i ett längre perspektiv kan innebära ett bättre utfall för ungdomarna i de sociala insatsgrupperna.

Några av de viktigaste resultaten i utvärderingen av samverkansformen sociala insatsgrupper är kunskapen om den komplexitet som arbetet med sociala insatsgrupper innebär i praktiken i förhållande till hur arbetet var tänkt att utföras liksom kunskapen om de olika moderatorerna och hindren för att uppnå önskade effekter av arbetet. Här har både professionella och deltagare tillfrågats om deras erfarenheter av och uppfattningar om arbetet med sociala insatsgrupper.

Kunskap och erfarenheter som professionella som arbetar med sociala insatsgrupper har utvecklat behöver tas till vara, liksom kunskap och erfarenheter som deltagare i programmet har utvecklat. Om målet är att skapa ett välfungerande arbete som uppnår önskade effekter är det nödvändigt att alla berörda intressenter har kunskap om, och förståelse för hur arbetet inom ramen för programmet hänger ihop med de kontexter i vilket det utförs och de effekter som det förväntas generera.

Det kan konstateras att den korta tiden för utvärdering av resultaten för individerna gör det svårt att uttala sig om effekter på längre sikt. Vidare är det viktigt att notera att såväl utformningen som genomförandet av arbetet med sociala insatsgrupper uppvisar lokala variationer, varför lokala uppföljningar blir angelägna fortsättningsvis.

Mot bakgrund av resultaten från de båda utvärderingarna gör Socialstyrelsen bedömningen att verksamheten med sociala insatsgrupper behöver fortsätta följas för att undersöka effekter på längre sikt för individer och verksamheter.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2017
Artikelnummer: 2017-10-20
Format: POD
Antal sidor: 81
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 90 kr