/
/

Läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende – Slutsatser och förslag

För att öka kunskapen om läkemedelsassisterad behandling för opiatberoende har Socialstyrelsen utfört ett projekt inklusive flera delprojekt på området. Denna rapport är en sammanställning av dessa, deras slutsatser och förslag.

Sammanfattning

Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att öka kunskapen om den läkemedelsassisterade behandlingen vid opiatberoende, LARO-behandling. Det gäller tillgänglighet till behandling och omfattning av denna, förskrivning av de aktuella läkemedlen, eventuellt läckage och de dödsfall som bedöms vara relaterade till de aktuella läkemedlen samt förutsättningarna att genom data och register följa upp utfall och kvalitet av behandlingen. Ett antal studier i syfte att beskriva frågeställningarna i uppdraget har genomförts – däribland två brukarstudier.

Läkemedelsassisterad behandling av opiatberoende är behandling med metadon eller andra läkemedel som utgör narkotika och som godkänts för behandling av opiatberoende. Läkemedlet ska ordineras tillsammans med psykosocial behandling. En majoritet av patienterna är nöjda med behandlingen, men inställningen är samtidigt kluven. Det fanns förståelse för att läkemedelsassisterad behandling måste inbegripa regler, rutiner och kontroller. Men det finns synpunkter på hur kontrollerna genomförs och de konsekvenser som regelbrott kan leda till. Brukarrepresentanterna riktar på flera punkter stark kritik mot behandlingen, bland annat framhålls att behandlingen behöver anpassas utifrån enskilda patienters behov, önskemål och livssituation och göras mer transparent.

I september 2013 fanns det 110 verksamheter som bedrev behandlingen och drygt 3700 patienter var inskrivna, varav 30 procent var kvinnor. Medianåldern var 42 år.

LARO-behandling kan erbjudas i samtliga landsting med undantag för Västernorrland där inga nya patienter tas emot. Det finns ingen nationell entydig definition av vad som organisatoriskt sett är en LARO-verksamhet. Organisationen och resurserna för behandlingen skiljer sig också åt mellan landstingen. Det beror på hur hälso- och sjukvården (psykiatrin inkluderat beroendevården) är organiserad, det geografiska upptagningsområdet och verksamhetens omfattning. Samverkan med socialtjänsten och mellan hälso- och sjukvårdens olika vårdenheter, t.ex. psykiatrin och primärvården varierar stort vilket får konsekvenser för tillgängligheten. Bedömningar för inklusion, utredningsförfarandet och innehållet i behandlingen skiljer sig åt mellan verksamheterna och mellan ansvariga läkare. Det gäller såväl den farmakologiska behandlingen som den psykosociala behandlingen som bör ingå.

Antalet nya patienter ökade under perioden 2006–2011, men därefter har ökningen avtagit något. De doser som förskrivs inom LARO avviker inte från de rekommenderade dosintervallen. Nästan hälften av patienterna inom LARO-behandling gjorde däremot minst tre uttag av andra narkotikaklassade läkemedel under 2013 och dessa förskrevs i stor utsträckning vid andra vårdenheter än vid LARO-verksamheter. Förutom att det kan motverka syftet med LARO-behandlingen, finns det också medicinska risker vid sidoförskrivning av narkotiska preparat.

Dödligheten bland personer med ett långvarigt missbruk av opioidrelaterade preparat är betydligt högre än i befolkningen i övrigt. Cirka 25 procent av de avlidna personerna var antingen i LARO-behandling eller hade precis blivit utskrivna från behandling vid tidpunkten för dödsfallet. En något större andel, cirka 35 procent, var eller hade varit i behandling någon gång tidigare. Då ska vägas in att läkemedelsregistret inte var tillgängligt tidigare för den här typen av undersökningar. Resultatet visar också att av dem som avlider med metadon och buprenorfin på dödsorsaksintyget har ungefär 90 procent en tidigare missbruksrelaterad diagnos och är alltså kända av vården.

Socialstyrelsens bedömer att läckaget av metadon eller buprenorfin från de svenska LARO-verksamheterna är begränsat. Andra orsaker än läckage bidrar till att LARO-läkemedlen finns utanför den legala marknaden. Det handlar främst om illegal införsel.

Socialstyrelsen anser att läkemedelsregistret bör vara utgångspunkten när det gäller nationell uppföljning av kvalitet i och utfall av LARO-behandling. Ett problem med läkemedelsregistret är dock att det idag saknar uppgifter om så kallade rekvisitionsläkemedel.

Socialstyrelsen lämnar ett antal förslag med syfte att förbättra tillgängligheten och kvalitetssäkra verksamheten.

  • Förändrat regelverk
  • Nationellt kunskapsstöd för LARO-behandlingen behöver utvecklas
  • Nationellt ansvar för LARO-behandlingen – frågan tas upp i kunskapsstyrningsrådet där nio nationella myndigheter ingår samt i huvudmannagruppen som representeras av kommuner och landsting.
  • Ökad möjlighet till överblick av all läkemedelsförskrivning
  • Konsekvensen av rekvisitionsläkemedel behöver uppmärksammas och åtgärdas.
  • Läkemedelsregistret blir utgångspunkt för uppföljning
  • Uppmärksamma patientsäkerhetsperspektivet
  • Utveckla den officiella statistiken och öka kunskapen om dödsfall
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2015
Artikelnummer: 2015-3-35
ISBN: 978-91-7555-297-2
Format: POD
Antal sidor: 51
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 90 kr