/
/

Nationella riktlinjer för bröst-, prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancervård – Stöd för styrning och ledning

Nationella riktlinjer för bröst-, prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancervård innehåller rekommendationer om prevention, diagnostik, kirurgi, strål- och läkemedelsbehandling samt omvårdnad och rehabilitering. Rapporten vänder sig främst till beslutsfattare.

Den nedladdningsbara filen är rättad 18 augusti 2014 samt 10 december 2015, se rättelseblad

Rättelseblad

Rättelseblad 2

Bilagor

Bröstcancer

Prostatacancer

Tjocktarms- och ändtarmscancer

Övriga bilagor

Sammanfattning

Dessa riktlinjer innehåller rekommendationer om åtgärder vid bröst-,
prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancer. Rekommendationerna gäller prevention och diagnostik, kurativ behandling (såsom kirurgi, strålbehandling och läkemedelsbehandling), omvårdnad och rehabilitering samt palliativ behandling.

Riktlinjernas slutsatser är baserade på gruppnivå och innehåller också bedömningar av rekommendationernas ekonomiska och organisatoriska konsekvenser och indikatorer för uppföljning.

Några viktiga rekommendationer

Multidisciplinär konferens och kontaktsjuksköterska

Hälso- och sjukvården bör alltid bedöma olika behandlingsalternativ för personer med bröstcancer, prostatacancer med hög risk eller tjock- eller ändtarmscancer i en multidisciplinär konferens. Bedömning vid en multidisciplinär konferens skapar förutsättningar för att ge rätt behandling till rätt patient.

Hälso- och sjukvården bör även erbjuda en kontaktsjuksköterska till alla personer med bröst-, prostata-, tjocktarms- eller ändtarmscancer. Uppföljning av en kontaktsjuksköterska, som bland annat kan ge psykosocialt stöd, har betydelse för patientens upplevelse och bearbetning av sin sjukdom och situation. Åtgärden kan dessutom minska onödigt långa väntetider.

Vård vid bröstcancer

Det är sedan tidigare standard att förbehandla kvinnor med bröstcancer i stadium III och IV med läkemedel inför operation (så kallad neoadjuvant behandling). Socialstyrelsen rekommenderar nu att hälso- och sjukvården erbjuder samma behandling även till kvinnor med bröstcancer i stadium II med aggressiv tumörtyp, eftersom behandlingen gör att fler kan opereras med bröstbevarande kirurgi.

Hälso- och sjukvården bör även utöka läkemedelsbehandling med ett flertal läkemedel efter operation eller strålbehandling, dels för att minska risken för återfall, dels i palliativt syfte.

För att öka förutsättningarna för att visa om tumören är spridd till lymfkörtlarna eller inte, bör hälso- och sjukvården komplettera den diagnostiska utredningen med så kallad sentinel nodediagnostik (analys av portvaktskörteln) före start av läkemedelsbehandlingen. Detta eftersom enbart kliniska symtom eller bilddiagnostiska fynd har för låg känslighet.

Exempel på andra viktiga rekommendationer är att hälso- och sjukvården bör behandla kvinnor som har opererats med bröstbevarande kirurgi med så kallad hypofraktionerad strålbehandling. Det innebär att man ger behandlingen vid färre tillfällen men med högre stråldos än vid traditionell strålbehandling, vilket innebär samma nytta för patienten. Eftersom sjukdomen kan förändras mellan primärtumör och metastaserat återfall, bör hälso- och sjukvården genomföra vävnadsprov vid metastaserad bröstcancer. Resultatet av vävnadsprovet kan påverka valet av behandling och en utökad provtagning kan därmed leda till färre onödiga behandlingar.

Vård vid prostatacancer

Socialstyrelsen rekommenderar bland annat att hälso- och sjukvården erbjuder aktiv monitorering som det primära behandlingsalternativet vid prostatacancer med låg eller mycket låg risk. Aktiv monitorering är en metod för att över tid identifiera cancer som behöver behandlas. Detta gör att man kan undvika onödig eller felaktig behandling.

Hälso- och sjukvården bör därmed inte erbjuda radikal prostatektomi eller strålbehandling till personer med prostatacancer med mycket låg risk eftersom det saknas vetenskapligt underlag för att dessa åtgärder innebär någon nytta för patienten, samtidigt som behandlingen kan medföra bestående biverkningar. Operation eller strålbehandling blir främst aktuell vid mer allvarlig cancer eller om cancern utvecklas snabbare än förväntat.

Exempel på andra viktiga rekommendationer är att hälso- och sjukvården bör utöka den kurativa behandlingen med fler behandlingsalternativ vid prostatacancer med hög risk, eftersom behovet av tidig botande behandling är stort. Hälso- och sjukvården kan dessutom erbjuda personer med kastrationsresistent prostatacancer palliativ läkemedelsbehandling. Behandlingen ger en god palliativ vård men också en förlängd överlevnad.

Vård vid tjock- eller ändtarmscancer

En viktig rekommendation är att hälso- och sjukvården bör erbjuda PET-DT inför kurativt syftande operationer till personer med tjock- eller ändtarmscancer som är spridd till närliggande organ (lokalt avancerad). Åtgärden bör även erbjudas inför operation av lokalt återfall eller av levermetastaser. Socialstyrelsens bedömning är att åtgärden innebär en effektivare vård som på längre sikt kan kompensera kostnaden för att antalet undersökningar ökar samt för de investeringar som krävs.

Hälso- och sjukvården bör också operera personer med tjock- eller ändtarmscancer med antingen öppen eller laparoskopisk kirurgi (titthålsoperation). En ökad andel operationer med laparoskopisk teknik kommer att kräva stora utbildningsinsatser.

Behandling med nya läkemedel vid begränsad metastaserad tjock- eller änd-tarmscancer möjliggör att fler operationer kan leda till bot. Hälso- och sjukvården kan exempelvis behandla personer med lokalrecidiv eller metastasering av tjock- eller ändtarmscancer med cytostatika och EGFR-hämmare för att möjliggöra operation.

Rekommendationernas konsekvenser

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationerna innebär generellt ökade kostnader på kort sikt för hälso- och sjukvården. Kostnadsökningen bedöms som måttlig. En del av kostnaderna kommer från investeringar i teknisk utrustning eller utbildning av personal och en del kommer till följd av ökad läkemedelsanvändning. Däremot kommer hälso- och sjukvården att kunna minska en del av de initiala kostnaderna genom att ge rätt behandling till rätt patient.

Socialstyrelsen bedömer också att flera av rekommendationerna ger organisatoriska konsekvenser eftersom de kräver förändrad praxis eller samordning mellan sjukvårdshuvudmännen. På längre sikt förväntas samtidigt flera av rekommendationerna medföra att personer med de aktuella cancersjukdomarna får en bättre och mer individanpassad behandling, vilket i vissa fall kommer att ge längre överlevnad och bättre livskvalitet. Det kan även ge sänkta kostnader.

Socialstyrelsen bedömer dock att kostnaderna för behandling med nya läkemedel kommer att öka på både kort och lång sikt. Den dominerande delen av denna kostnadsökning beror på nya läkemedel.

Indikatorer för uppföljning

Socialstyrelsen har i samband med arbetet med dessa riktlinjer uppdaterat och kompletterat befintliga indikatorer i riktlinjerna från 2007. Indikatorerna är tänkta att spegla de viktigaste rekommendationerna i riktlinjerna samt olika aspekter av god vård.

För vissa av indikatorerna finns även målnivåer. Målnivåerna talar om hur stor andel av patienterna med ett specifikt tillstånd som bör få en viss åtgärd, eller vilka resultat vården bör uppnå. Målnivåer gör att rekommendationerna blir ännu tydligare och att hälso- och sjukvården kan utvärdera sina resultat mot Socialstyrelsens målnivåer.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2014
Artikelnummer: 2014-4-2
ISBN: 978-91-7555-162-3
Format: Bok
Antal sidor: 184
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 177 kr