/
/

Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående – Slutrapport 2014

I slutrapporten redovisas kommunernas arbete med stöd till anhöriga som vårdar en närstående. Uppföljningen visar att kommunerna tillämpar bestämmelsen om stöd till anhöriga som infördes i socialtjänstlagen 2009 i mycket varierande grad.

Bilaga

Kommunernas stöd till anhöriga

 

Sammanfattning

Kommunernas tillämpning av bestämmelsen

Den 1 juli 2009 infördes en bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om att socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående.

Socialstyrelsens uppföljning visar att socialtjänstverksamheterna i kommunerna tillämpar bestämmelsen i mycket varierande grad. Längst har man kommit inom äldreomsorgen, vilket förklaras av utvecklingen av anhörigstöd i huvudsak skedde inom äldreomsorgen, innan bestämmelsen tillkom. Inom funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen har man kommit igång, men mycket arbete återstår för att omsätta bestämmelsen utifrån de specifika förutsättningar som finns i dessa verksamheter.

Kommunerna har dock överlag blivit bättre på att sätta upp mål, avsätta resurser och organisera arbetet med att stödja anhöriga. Likaså har de ökat sitt utbud av service som stöd till anhöriga. Det betyder sammantaget att kommunerna erbjuder stöd till anhöriga i högre grad än tidigare.

Vad har bestämmelsen inneburit för de anhöriga?

Det är svårt att följa upp och beskriva bestämmelsens effekter för enskilda anhöriga eftersom det saknas underlag för att avgöra om fler anhöriga erbjudits och tagit emot stöd eller inte. Det beror på att uppgifterna om biståndsbeviljade insatser i socialtjänststatistiken inte innefattar uppgifter om bistånd till anhöriga.

Vad anser organisationerna om bestämmelsen?

Överlag är anhörig-, patient-, funktionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna kritiska till bristen på stöd, de stora skillnaderna i kvalitet och de stora variationerna mellan kommunerna. Socialtjänsten har också svårt att erbjuda ett individuellt utformat stöd. Vidare kräver de att den personal som arbetar med att stödja anhöriga ska ha kunskaper om de sjukdomar eller funktionsnedsättningar som de närstående har.

Organisationerna framhåller att det stöd som deras medlemmar behöver inte kan tillgodoses enbart inom socialtjänsten, utan det krävs stöd från sjukvården, skolan, arbetsgivaren och myndigheter, t.ex. försäkringskassan. Organisationerna poängterar också problemen med att samordna insatser för den närstående, och att det oftast är de anhöriga som tvingas ta det ansvaret.

 
Socialtjänstens samarbete med hälso- och sjukvården

Socialtjänsten har ett mycket begränsat samarbete med sjukvården när det gäller stödet till anhöriga, och socialtjänstens företrädare pekar på att det saknas en motsvarande lagstiftning om stöd till anhöriga i sjukvården. Det är också svårt att organisera ett kommunvis samarbete med sjukhus- och specialistvården som ofta betjänar många kommuner samtidigt. Även samarbetet med primärvården fungerar dåligt. Det grundläggande problemet är dock att det saknas en etablerad struktur för samarbetet mellan landstinget och socialtjänsten på området.

 
Har bestämmelsen fått några andra konsekvenser?

Sedan bestämmelsen infördes bedrivs allt mer av vården och omsorgen i hemmet, som en följd av att det finns färre sjukhusplatser och platser i särskilt boende. Detta får stora konsekvenser för de anhöriga.

I och med bestämmelsen har det blivit tydligt att lagen gäller för hela socialtjänsten och alla dess målgrupper och verksamheter. Bestämmelsen berör alla som vårdar eller stödjer någon närstående, oberoende av den närståendes diagnos, funktionsnedsättning, ålder, kön, relation, boendeförhållanden osv.

Det har också vuxit fram en insikt om att alla påverkas om det finns en hjälpbehövande person i familjen: oavsett om det är en make, ett barn eller en vuxen, en förälder eller ett syskon. Det gäller också oavsett i vilken utsträckning den anhöriga ger vård och omsorg till den sjuke.

En annan erfarenhet är att behovet av att uppmärksamma de anhörigas situation och behov av stöd inte enbart är en fråga för socialtjänsten utan för hela samhället: sjukvården, skolan, arbetslivet, myndigheterna och så vidare. Det pekar på behovet av ett förändrat synsätt, från ett individcentrerat till ett familjeorienterat synsätt i vården och omsorgen.

Socialstyrelsens slutsatser

Socialstyrelsen konstaterar att det återstår en del arbete för att bestämmelsen ska tillämpas mer i socialtjänsten och för att få ett anhöriginkluderande arbetssätt i all vård- och omsorgsverksamhet. 

  • Kommunerna behöver bli bättre på att informera om vilket stöd de kan erbjuda, och hur anhöriga kan gå tillväga för att ansöka om det eller på annat sätt få stöd.
  • Kommunerna behöver utveckla dialogen med anhörig-, patient-, funk
    tionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna för att ta vara på de kunskaper och erfarenheter som organisationerna har när det gäller stöd till anhöriga som vårdar närstående.
  • Huvudmännen behöver utveckla former och rutiner för samarbete kring stödet till anhöriga. Ett sätt kan vara länsövergripande överenskommelser om samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten.
  • Socialtjänstens olika verksamheter, särskilt funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen, behöver fortsatt stöd för att utveckla sin tillämpning av bestämmelsen. Ett fortsatt stöd bör också ta sikte på att utveckla möjligheterna att följa upp utvecklingen av stödet till anhöriga och att stimulera utvecklingen av kunskaper om effekter av stöd till anhöriga.
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2014
Artikelnummer: 2014-12-6
Format: POD
Antal sidor: 65
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 90 kr

Kontakt

Lennarth Johansson
075-247 30 00