/
/

Läkemedelsbehandling vid adhd – Aspekter av behandling och regionala skillnader

Den här rapporten är tänkt att öka kunskapen om vissa aspekter av läkemedelsbehandling av adhd och om de regionala skillnaderna i förskrivningen. Rapporten riktar sig främst till professionen men även till andra myndigheter och intresseorganisationer.

Korrigerad 2015-01-08: Tabell 4, sid 12: underrubrik ändrad till
per 100 000 invånare

Sammanfattning

Socialstyrelsen har analyserat vissa aspekter av läkemedelsbehandling vid adhd. Myndigheten har också närmare beaktat bakgrunden till de regionala skillnaderna i förskrivningen av adhd-läkemedel inom landet.

Andelen personer som påbörjade behandling med adhd-läkemedel efter nydiagnostiserad adhd var hög. Bland barn 5–17 år var det upp till 75 procent som hade hämtat ut något adhd-läkemedel efter att diagnosen hade ställts. Motsvarande andel bland vuxna var omkring 60 procent. Socialstyrelsen konstaterar att personer med samsjuklighet med psykoser, psykisk utvecklingsstörning och autismspektrumsstörning var grupper som i lägre utsträckning läkemedelsbehandlades efter diagnostisering av adhd. Detta kan förklaras av att dessa grupper kan svara på läkemedel på ett annat sätt än övriga patienter med avseende på verkan och biverkan.

Bakgrunden till de betydande regionala skillnaderna i förskrivningen av adhd-läkemedel verkar ha sin grund i skillnader i diagnostik av nya fall av adhd mellan länen. Andra tänkbara orsaker som också kan spela roll, men som inte var lika tydliga, var till exempel att vissa län i större utsträckning medicinerar personer med adhd. Varför hälso- och sjukvården inom vissa län diagnostiserar flera nya fall av adhd än inom andra län är oklart men kan till exempel bero på tillgängligheten till neuropsykiatrisk kompetens och utredning. Socialstyren ser det som angeläget att personer med behov av läkemedel får detta. Samtidigt ska personer inte behandlas med läkemedel där indikation saknas, vilket kanske sker om det är fråga om överdiagnostik i de län där förekomsten av adhd klart överstiger den uppskattade prevalensen av tillståndet.

Efter nyinsättning av adhd-läkemedel blir behandlingstidens längd ofta långvarig. Bland barn 5–9 år stod 60 procent av pojkarna och omkring 55 procent av flickorna kontinuerligt på läkemedel under en uppföljningsperiod av 5 år. Bland ungdomar och vuxna förekom relativt ofta avbrott i behandlingen men många återkom i behandling senare. Socialstyrelsen betonar vikten av stödinsatser under läkemedelsbehandlingen, särskilt bland barn. På sikt kan sådana insatser eventuellt minska behovet av läkemedel.

Efter nyinsättning av centralstimulantia bland personer med adhd ökade förekomsten av antipsykotiska läkemedel och sömnmedel, inklusive melatonin, inom gruppen utan att en motsvarande ökning skedde av nytillkomna psykiatriska diagnoser. Skälet till ökningen kan vara att tidigare samsjuklighet blir mer framträdande efter påbörjad behandling med centralstimulantia och att symtomen behöver behandlas med till exempel antipsykotika. Ökningen av andra psykofarmaka kan dock också bero på att behandlingen syftar till att lindra symtom som ryms inom tillståndet adhd. Centralstimulantia i sig kan dessutom ge upphov till symtom som behöver behandlas med andra psykofarmaka som till exempel sömnmedel. Socialstyrelsen menar att det är viktigt att utvärdera effekter av samtidig behandling med metylfenidat och andra psykofarmaka. I de fall ett centralstimulerande läkemedel till exempel orsakar dosrelaterade biverkningar kan det bli aktuellt att justera dosen för att undvika ytterligare läkemedel.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2014
Artikelnummer: 2014-12-16
Format: POD
Antal sidor: 24
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 42 kr

Kontakt

Peter Salmi
075-247 30 00

Mer hos oss

Adhd