/
/

Möjliga organdonatorer – en sammanställning av dödsfall inom intensivvården

Socialstyrelsen har sammanställt antalet möjliga organdonatorer i Sveriges landsting/regioner. Sammanställningen baseras på uppgifter om 3 308 avlidna som rapporterats till Svenska Intensivvårdsregistret och Scandiatransplant under 2012. Årssammanställningen utgör ett underlag för donationsverksamhetens fortsatta utveckling.

Sammanfattning

Av de 3 308 patienter som avled på en intensivvårdsavdelning under år 2012 identifierades 212 som möjliga organdonatorer. Av dessa blev 141 faktiska organdonatorer. Som möjlig donator räknas en avliden patient som vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning och där dödsfallet fastställts med direkta kriterier, det vill säga total hjärninfarkt. Den avlidna personen ska också vara identifierad som en medicinskt lämplig organdonator. Medelåldern på de 212 möjliga organdonatorerna var 56 år; 104 var kvinnor och 108 var män.

Sedan registreringen av möjliga organdonatorer startade för fem år sedan har antalet möjliga organdonatorer i stort sett varit oförändrat. En positiv utveckling är att uppgifterna över antalet avlidna som avlider på en intensivvårdsavdelning i allt högre grad granskas av de donationsansvariga läkarna och sjuksköterskorna, som i sin tur ger återkoppling till verksamhetsansvarig och till intensivvårdspersonalen.

Antalet möjliga organdonatorer varierar i landet. De regioner och landsting som har flest möjliga organdonatorer har också flest faktiska organdonatorer, vilket visar vikten av att identifiera möjliga organdonatorer. 67 procent av de möjliga organdonatorerna blev en faktisk donator. Vårdgivaren, som ansvarar för donationsverksamheten, ska enligt 4 kap. 6–7 §§ Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2012:14) om hantering av mänskliga organ avsedda för transplantation, främja donation av organ från avlidna och verka för att möjliga donatorer kan identifieras. Vidare ska vårdgivaren säkerställa att det finns tillgång till donationsansvariga läkare och sjuksköterskor som har det övergripande ansvaret för att samordna donationsverksamheten. Det är därför viktigt att ansvariga verksamhetschefer etablerar ett ledningssystem där de donationsansvarigas uppdrag tydligt framgår.

När en möjlig donator har identifierats (4 kap. 9 § SOSFS 2012:14) ska kontakt tas med transplantationskoordinatorn. Kartläggningen av möjliga organdonatorer visar att det fortfarande finns brister i kontakten mellan intensivvårdspersonalen och transplantationskoordinatorerna. De sistnämnda ansvarar bland annat för samordning av organdonation och efterföljande transplantation. Kontakt med transplantationskoordinatorn togs 2012 i cirka 90 procent av fallen.

Donationsviljan hos de möjliga organdonatorerna var känd i cirka 50 procent av fallen. I de fall då den avlidnes vilja inte var känd sade anhöriga nej till donation i 32 procent av fallen. Uppgifterna om den avlidnes inställning till organdonation och andelen anhöriga som säger nej till organdonation, har inte varierat nämnvärt under 2008–2012.

Frågan om organdonation väcks när anhöriga befinner sig i en svår situation. Det är därför viktigt att långsiktigt verka för att fler människor aktivt tar ställning för eller emot organdonation, inte minst av omtanke om sina närstående. I de fall då de anhöriga inte har någon vetskap om den avlidnes vilja kan deras ställningstagande sannolikt påverkas av hur intensivvårdspersonalen bemöter dem.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2013
Artikelnummer: 2013-7-3
ISBN: 978-91-7555-088-6
Format: POD
Antal sidor: 20
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 42 kr

Kontakt

Anette Richardson
070-162 38 43

Charlotte Fagerstedt
075-247 42 20