/
/

Katastroferna i Japan 2011 – KAMEDO-rapport 98

Kamedo-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (Kamedo) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Händelsen

Den 11 mars 2011 klockan 14:46 drabbades den nordöstra delen av Japan av en jordbävning med magnitud 9,0. Jordbävningens epicentrum låg i havet cirka 130 kilometer öster om kusten och var den kraftigaste som någonsin drabbat Japan. Jordbävningen utlöste en mycket kraftfull tsunami som 26 minuter efter jordbävningen började slå in mot östkusten. Trots höga skyddsmurar på flera ställen längs med kusten forsade tsunamin in, och i Sendai-prefekturen nådde vattnet på vissa ställen 10 kilometer in i landet. Det var framför allt tsunamin som orsakade materiella skador. Jordbävningen och tsunamin bidrog till att kärnkraftverket i Fukushima Dai-ichi havererade. Omfattande delar av infrastruktur slogs ut helt eller delvis i flera prefekturer vilket försvårade räddningsinsatserna. Stora delar av det japanska samhället påverkades utav och blev delaktiga i efterarbetet av trippelkatastrofen både i ett akut och i ett långsiktigt perspektiv. Kärnkraftshaveriet i sig hade utgjort en katastrof av svåröverblickad karaktär för myndigheter och insatspersonal att hantera. Det inträffade istället i en situation då de japanska myndigheterna behövde säkerställa och koordinera räddnings- och röjningsinsatser efter jordbävningen och tsunamin i geografiskt stora områden där infrastrukturen hade slagits ut helt eller delvis – inte minst kommunikationsmedel – samtidigt som delar av insatspersonalen också ingick bland de drabbade. Omflyttning och inhysning av drabbade personer vars boenden hade förstörts samt omvärl-dens erbjudande av hjälp var några stora frågor att hantera. Att kunna ha en löpande och samlad kommunikation med media, allmänhet och omvärlden utgjorde en utmaning som var svår att bemästra.

Erfarenheter

Det finns mycket som omvärlden kan dra lärdom av det japanska samhällets hantering av trippelkatastrofen 2011. Nedan redovisas ett antal sammanfattande slutsatser som kan dras för den svenska beredskapen ur de perspektiv som rapporten har haft.

Säkerhetsläget och insatser för svenskar som vistas utomlands

Risken för att radionukleära händelser ska inträffa i världen gjorde sig påmind i samband med kärnkrafthaveriet i Japan 2011. Den medicinska svenska kompetensen kring beredskap inför och hantering av dessa händelser bör stärkas i bland annat den myndighetsgemensamma stödstyrkan.

Planering inför allvarliga händelser

Att skydda ett samhälle för allvarliga händelser som händer väldigt sällan kräver avvägningar mellan risk och kostnad och vad samhället bör investera i. Det blir särskilt påtagligt i den svenska kontexten där vi sällan drabbas av stora katastrofer. Hur beredd ska samhället vara och vad får det kosta? Den svenska krisberedskapen bör även i högre grad än idag beakta samtidiga händelser. Just den kombination av katastrofer som inträffade i Japan är inte trolig i Sverige. Det kan dock finnas andra kombinationer som kan ge lika stora problem men kan vara svåra att identifiera. Stresstester av samhällets krisberedskap kan då utgöra ett bra verktyg i syfte att identifiera svagheter.

Kärnkraftsolyckan i Japan visar att sådana olyckor kan leda till en utdragen kris där det akuta läget pågår under veckor eller till och med månader eller år. Det leder i sin tur till stora påfrestningar på de organisationer som ska hantera olyckan och dess konsekvenser. Organisationer med ansvar inom kärnenergiberedskapen behöver därför utveckla planeringen för att klara utdragna förlopp.

Den katastrofmedicinska planeringen behöver ta hänsyn till att olika katastrofer skapar olika akuta sjukdomsbehov men att mer kroniska sjukdomstillstånd hos befolkningen fortsätter att behöva tas om hand i en kanske delvis utslagen infrastruktur. Det innebär att de största behoven efter en katastrof inte nödvändigtvis är kirurgiska dvs. traumakompetens. Det krävs katastrofmedicinsk kompetens för att bedöma och hantera detta faktum.

Medicinsk evakuering

Det är en stor utmaning att effektivt och säkert kunna evakuera personer från sjukhus och särskilda boenden. Det krävs tydliga och genomarbetade planer som dessutom måste övas. Det gäller i synnerhet evakueringar som omfattar utsatta grupper, t.ex. svårt sjuka patienter på sjukhus, barn, äldre och speciellt vårdkrävande individer inom särskilt boende. Erfarenheterna från Fukushima understryker betydelsen av att vid radio-nukleär händelse göra en välavvägd ”risk-benefit analys” kring evakuering, dvs. att noga väga riskerna med snabb evakuering av definierade befolkningsgrupper (såsom beskrivs ovan), mot den minskade strålexponering, och därmed minskade långsiktiga hälsorisker, som evakueringen kan medföra.

Övning

Övningar måste genomföras så att de upplevs som relevanta av deltagarna. Det är viktigt att inrikta övningarna på att träna just de praktiska färdigheter som kan komma till användning, exempelvis vid en kärnkraftolycka. En särskild aspekt kring övning av sjukvårdspersonal gäller risken för rädsla för att personalen själv ska skadas i anslutning till hantering av misstänkt eller konstaterat kontaminerade patienter vid radionukleära händelser. I samband med Fukushima, liksom vid många genomförda övningar, noterades exempel på stark rädsla för strålning hos personal som medförde risk för allvarligt försenad eller utebliven medicinsk handläggning av akut vårdkrävande patienter. Detta problem bör uppmärksammas tydligare i framtida planering.

Medicinska förstärkningsresurser

Att snabbt mobilisera medicinsk personal och material för insats i katastrofdrabbade områden kan vara en god katastrofmedicinsk resurs i väl definierade sammanhang. Dock krävs det tydliga roller och ledning samt regelbunden övning. Värdet av en sådan resurs måste sättas emot kostnaderna.

Förstärkningsresurser – strålningsmedicin

Indelning i primärt, sekundärt och tertiärt sjukhus avseende strålningsmedicin skulle vara av stort värde för Sverige. Detta ger möjlighet att öva och vidmakthålla kompetens på respektive nivå. Sjukhus som kan förväntas ta emot kontaminerade eller misstänkt kontaminerade patienter behöver satsa på återkommande utbildning och övning av sin personal. Bland delmålen med verksamheten bör även ingå att minimera risken för rädsla för strålning. Inför sällsynta men potentiellt förödande katastrofer är internationellt medicinskt beredskapssamarbete av stor vikt – något som i hög grad gäller för radionukleära händelser. Sverige deltar redan idag i denna typ av internationella samarbetsprojekt men detta samarbete kan ytterligare utvecklas och konkretiseras.

Ta emot hjälp

I samband med omfattande katastrofer är det inte ovanligt att andra länder erbjuder sig att skicka förstärkningsresurser. För att resurserna ska fungera på ett bra sätt måste det drabbade landet tydligt ange vilka typer av behov som behöver täckas och under vilka förutsättningar resurserna kan tas emot. Att ta emot resurser som inte egentligen behövs kan ta kraft och energi som behövs för andra insatser.

Frivilliga

Det är viktigt att det finns en planering som beaktar frivilliga initiativ och att det finns rutiner för att ta emot insatser av privatpersoner och frivilligorganisationer.

Kommunikation – larm och teknik

Kommunikation är ofta ett problem i katastrofområden. Insatsteam måste vara självständiga och klara att arbeta utifrån en inriktning och utan fortlöpande kommunikation. Andra redskap, såsom Rakel eller satellittelefoner, måste finnas tillgängliga och kunna användas av alla som ingår i räddningsinsatserna.

Kommunikation med allmänhet och medier

Snabb och proaktiv kommunikation med allmänheten på ett öppet och ärligt sätt är en framgångsfaktor och kan innebära skillnaden mellan förtroende eller ej. Om myndigheter inte själva informerar söker medborgarna information från andra källor. En tydlig kommunikationsplan måste finnas för sätt att kommunicera med allmänhet och media via traditionella och sociala medier. Tillgång till kompetenta talespersoner måste finnas förberedd.

Kärnkraftsolyckan i Japan visar att bristande kunskap om strålning och dess risker ger upphov till rädsla. Olyckan visar också att det är svårt att försöka sätta strålningens risker i ett sammanhang när olyckan väl skett. Grundläggande utbildning om strålning bör därför ingå i den vanliga skolundervisningen på grundskole- och gymnasienivå. Människor som bor nära kärnkraftverken bör också få ytterligare information eftersom de kan påverkas mest om en olycka skulle inträffa. Kunskapen om medicinska effekter och handläggning av akuta strålningshändelser är också generellt bristfällig inom svensk sjukvård. Utbildningsinsatser är därför motiverade inom främst akutsjukvård och medicinska enheter som har direkt vårdansvar för strålskadade patienter.

Återställande och efterarbete

Det är mycket viktigt med en god samverkan mellan myndigheter och aktörer, och en god dialog med de berörda personerna när det gäller att bygga upp bostäder, ge ersättning för inkomstbortfall osv. Annars finns en risk för att enskilda aktörer avger löften som i ett senare skede inte kan uppfyllas.

 

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2013
Artikelnummer: 2013-12-26
ISBN: 978-91-7555-128-9
Format: Bok
Antal sidor: 96
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 115 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter