För första gången visas här en samlad öppen jämförelse av vårdens kvalitet för tio vanligt förekommande cancersjukdomar i Sverige. Rapporten innehåller jämförelser mellan landstingen när det gäller medicinska resultat, patienterfarenheter, väntetider och i viss mån kostnader.
Överlevnaden vid cancersjukdom ökar
Dödligheten i cancer har sjunkit de senaste 40 åren och överlevnaden efter insjuknandet har ökat. Den relativa femårsöverlevnaden bland män har ökat från drygt 50 procent under åren 1990–1994 till nästan 70 procent under perioden 2005–2009. Motsvarande resultat för kvinnor var en ökning från cirka 60 till 68 procent.
Den högsta överlevnaden har patienter med bröstcancer och malignt hudmelanom. Den relativa femårsöverlevnaden vid bröstcancer var 87 procent för kvinnor under perioden 2005–2009. Vid malignt hudmelanom var den 93 procent för kvinnor och 86 procent för män under samma period.
Lungcancer är den cancerform som tar flest liv i Sverige varje år. Den relativa överlevnaden är låg men har ökat något sedan början av 1990-talet, framför allt ettårsöverlevnaden. Den relativa femårsöverlevnaden vid lungcancer är cirka 15 procent för kvinnor och cirka 12 procent för män.
När det gäller överlevnad vid cancersjukdom finns det inget landsting som konsekvent avviker såväl för flera cancersjukdomar som för både män och kvinnor. För vissa diagnoser, lungcancer och blåscancer, finns dock stora variationer mellan landstingen.
Förekomsten av kvalificerad bedömning varierar
För att kunna bedöma patientens medicinska behov och göra en individuell behandlingsplan är det ofta viktigt med en bedömning där flera specialister deltar – en så kallad multidisciplinär konferens. Rapporten visar att skillnaderna är stora, antalet patienter med nyupptäckt cancer som får en sådan kvalificerad bedömning varierar mellan 4–100 procent. Variationen gäller både mellan olika cancerformer och mellan landstingen. Det finns dock situationer där multidisciplinär konferens inte behövs eller hinns med, exempelvis vid akutoperation för tjocktarmscancer.
Stora variationer i väntetider
Väntetiderna som redovisas i rapporten visar att det finns stora variationer mellan landstingen men även mellan respektive cancersjukdom. Medianväntetiden från remissankomsten till det första besöket hos en specialist varierade exempelvis mellan 17–43 dagar för de olika cancersjukdomarna.
Under de senaste åren har särskilda satsningar gjorts för att förkorta väntetiderna inom sjukvården. De väntetider som presenteras avser en period när dessa satsningar påbörjades men inte var helt genomförda. Underlaget kan nu användas vid framtida jämförelser.
Effektivare diagnostik inom vissa områden
Utredningen och diagnostiseringen av cancer har blivit bättre inom några områden. Här är några exempel:
• Andelen män som undersöktes med skelettscintigrafi vid lokaliserad lågrisktumör av prostatacancer minskade från 38 till 4,5 procent under perioden 2000– 2009. Detta är en positiv utveckling då få män i denna tumörgrupp behöver en sådan undersökning.
• 83 procent av patienterna med njurcancer utreds med datortomografi, vilket är mycket nära nationella vårdprogrammets målsättning.
• Enligt lungcancerriktlinjerna bör 99 procent av lungcancerfallen undersökas med vävnadsprov. Rapporten visar att nästan alla landsting når upp till målnivån.
Några resultat från cancersjukvården
De flesta indikatorer i rapporten belyser den medicinska kvaliteten, till exempel tillämpningen av olika behandlingsalternativ och resultaten av och komplikationerna efter en operation. Här följer några exempel från rapporten:
• Fler män med en mellan- och högrisktumör av prostatacancer får en kurativt syftande behandling. Andelen har ökat under 2000-talet, från 48 procent till 68 procent år 2009.
• Vid bröstcanceroperationer används allt oftare den så kallade sentinel nodetekniken för att identifiera de fall där en fullständig operation med lymfkörtelutrymning behöver göras. Användandet av denna teknik har ökat och tillämpades vid 80 procent av alla operationer 2009.
• Under 2009 omopererades 1,5 procent efter bröstcancerkirurgi på grund av komplikationer som exempelvis blödningar eller infektioner. Andelen har i stort sett varit oförändrad under de senaste åren.
• Vid tjocktarmscancer omopererades 8,7 procent under 2007–2009 på grund av komplikationer och 10,8 procent av patienterna med ändtarmscancer.
• Vid blåscancer får 42 procent av patienterna med en T1-tumör en intravesikal behandling (läkemedelsbehandling inuti urinblåsan). Enligt urologernas egna europeiska guidelines bör andelen vara större.
Öppna jämförelser ger en ögonblicksbild
Denna rapport är beskrivande i sin karaktär och har som målsättning att ge en aktuell ögonblicksbild av cancersjukvården.
Rapporten har två syften, dels att utgöra underlag för beslutsfattare på olika nivåer som vill förbättra cancersjukvården, dels att ge medborgarna insyn i vad den gemensamt finansierade cancersjukvården åstadkommer.
Landstingens resultat för var och en av indikatorerna redovisas i rangordnade diagram, men det finns ingen sammanvägd rangordning av landstingen genom ett samlat mått på deras kvalitet och effektivitet. Detta är ett medvetet val då en nationellt säkerställd metod för viktning av indikatorer ännu inte finns framtagen. Resultaten ska tolkas med hänsyn till datakvaliteten och andra aspekter som tas upp i anslutning till respektive indikator.
Vid tolkning av sjukhusdata bör beaktas att patienterna kan vara olika svårt sjuka trots att diagnosen är densamma. Sjukhusen kan dessutom ha olika patientsammansättning, vilket försvårar direkta jämförelser mellan sjukhusen.
Vissa områden saknas i rapporten, till exempel rehabilitering, omvårdnad och psykosocialt omhändertagande samt hur patienterna själva upplever sin sjukdom och hälsa efter behandlingen (så kallade patientrapporterade utfallsmått). Register och andra datakällor samt indikatorer behöver utvecklas för dessa områden innan de kan ingå i framtida jämförelser.