Smittspridning inom svensk neonatalsjukvård

Svensk neonatalvård har utvecklats snabbt och inkluderar allt mer högteknologisk vård för allt spädare barn – vilka är immunologiskt omogna, saknar egen skyddande normalflora och vårdas i en fuktig kuvös. Neonatalvården är en typ av högspecialiserad och teknikintensiv vård, som ställer synnerligen höga krav på fungerande vårdhygieniska rutiner.

Under senare år har flera neonatalavdelningar drabbats av spridning av multiresistenta bakterier (MRB). Brister i fungerande vårdhygieniska rutiner har speciellt uppmärksammats i samband med spridningen av s.k. ESBL-bildande gramnegativa tarmbakterier och det har även förekommit dödfall, där de resistenta bakterierna troligen varit en bidragande faktor. Nedan finns en kort summering av arbetsgruppens slutsatser och rekommendationer:

• Majoriteten (över 80 procent) av landets neonatalavdelningar bedrivs i ej ändamålsenliga lokaler, men flertalet (ca 75 procent) planerar för nya lokaler eller ombyggnation. I samband med ny- och ombyggnation ska vårdhygienisk expertis konsulteras.
• Neonatologi innebär en högspecialiserad vård med många särdrag. Det är av stor vikt att personalen är intensivvårdsutbildad med specialistinriktning mot neonatalvård och därigenom förtrogen med modern neonatalvård och omvårdnad av prematura barn, i linje med rekommendationerna från Socialstyrelsen som publicerades 2004.
• För personer som är verksamma inom neonatalvård bör det finnas ett system för befattningsbeskrivningar, från introduktion till kompetensutveckling, inklusive specialistutbildning för intensivvård.
• Numera är föräldramedverkan en central del av svensk neonatalvård, samtidigt som de nyfödda är extremt infektionskänsliga. Rutiner måste finnas som förebygger spridning av patient- och sjukhusflora, dvs. av de ofta multiresistenta bakterierna med hög risk att få fäste i miljöer med tungt antibiotikatryck.
• Vanligen vårdas de extremt tidigt födda barnen första tiden på ett eller flera regionsjukhus för att sedan flyttas till respektive hemsjukhus. Det medför ett stort behov av mer enhetliga, regionala och helst nationella, omvårdnadsrutiner för t.ex. anhörigbesök.
• Basala hygienregler ska alltid tillämpas av alla inom neonatalvård, såväl vårdpersonal som föräldrar. Alla vårdgivare måste ha rutiner för att ständigt påminna om hygienregler och att förebygga att vård bedrivs av personer med särskilda riskfaktorer som t ex aktiva handeksem.
• Neonatologi är en teknikintensiv vård där teknisk utrustning, men också mjölkkök och barnvågar, är exempel på sådant som kräver rutiner för att förebygga smittspridning. Den typen av förebyggande insatser inkluderar övervakning av fuktighet i kuvöser, utbildning av personal och information av anhöriga, liksom medverkan av vårdhygienisk expertis vid bl.a. utformningen av s.k. hygienronder, upphandling och lokaler.
• Antibiotikatrycket är högt inom neonatalvård, liksom vid annan intensivvård. Varje neonatalklinik ska ha en utvecklad handlingsplan för att optimera antibiotikaanvändningen och motverka risken för MRB. I denna handlingsplan bör inkluderas en kontinuerlig registrering av vårdrelaterade infektioner (VRI), särskilt som detta i sig minskar risken för VRI och därmed reducerar behovet av antibiotika.
• Ett utvecklat arbete för patientsäkerhet förutsätter en tidig upptäckt av såväl smittspridning som tecken till förändring av en avdelnings ”normalflora”. Rutiner bör därför finnas för både epidemiologisk övervakning och utbrottshantering.
• Det krävs ett gott IT-stöd för att kunna bedriva en bra smittspårning i samband med epidemiska utbrott inom vården.