Indikatorer för god läkemedelsterapi hos äldre

Läkemedelsanvändningen hos äldre har ökat kontinuerligt under de senaste 20 åren. Detta är mest påtagligt för äldre i särskilda boendeformer, men också multisjuka äldre i ordinärt boende, som idag är ordinerade i medeltal 8-10 olika läkemedel. Den omfattande läkemedelsanvändningen innebär en påtaglig risk för biverkningar och läkemedelsinteraktioner. Ett flertal studier har också visat att det förekommer irrationell och potentiellt olämplig behandling med vissa läkemedel, bland annat antipsykotiska läkemedel, läkemedel med antikolinerga effekter samt långverkande lugnande medel och sömnmedel.

En tydlig och allvarlig konsekvens av den omfattande läkemedelsanvändningen hos äldre är det faktum att en betydande andel, uppemot 30 procent, av akuta inläggningar av äldre på sjukhus idag, beror på läkemedelsbiverkningar.

Mot denna bakgrund utarbetade Socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen, ett förslag till indikatorer för utvärdering av läkemedelsanvändningens kvalitet hos äldre, som publicerades 2004. Tanken var att indikatorerna skulle kunna tillämpas på olika nivåer för att förbättra äldres läkemedelsanvändning.

• Som stöd vid förskrivning av läkemedel till äldre
• Vid olika slags lokala uppföljningar och interventioner t.ex. läkemedelsgenomgångar för äldre i ordinärt eller särskilt boende.
• För uppföljning av förskrivningsmönster
• Vid nationella uppföljningar och epidemiologiska studier.

De kan således både fungera som uppföljningsinstrument och ge stöd för förbättrad kvalitet i äldres läkemedelsterapi.

Indikatorerna delades in i:

1. Läkemedelsspecifika – som beskriver kvaliteten med avseende på val av preparat, behandlingsregim, dosering samt läkemedelskombinationer.
2. Diagnosspecifika – som beskriver förekomst av rationell, irrationell och olämplig/riskfylld läkemedelsanvändning vid elva av de vanligaste diagnoserna hos äldre (hypertoni, ischemisk hjärtsjukdom-angina pectoris, hjärtsvikt, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, typ2-diabetes, gastroesofageal refluxsjukdom (GERD) och ulcussjukdom, urinvägsinfektion, artros, demens, depression och sömnstörning).

Det är viktigt att betona att föreslagna indikatorer i första hand speglar kvaliteten på läkemedelsanvändningen i en grupp, dvs. på populationsnivå, sjukhusnivå, boendenivå e.d. I det enskilda fallet kan emellertid en enligt definitionen olämplig behandling vara motiverad, och vice versa. Indikatorer/kriterier som ska vara allmängiltiga är med nödvändighet mer eller mindre ”trubbiga”. De kan indikera att en viss medicinering sannolikt är korrekt alternativt felaktig, men kan aldrig ersätta en klinisk bedömning.
Socialstyrelsens indikatorer för utvärdering av kvaliteten i äldres läkemedelsterapi har nu varit i bruk i mer än sex år, samtidigt som mycket har hänt inom området vad gäller äldres läkemedelsanvändning, behandlingsrekommendationer m.m. Socialstyrelsen tog därför 2008 initiativ till att revidera indikatorerna. Syftet med revideringen var i första hand att anpassa indikatorerna till dagens rekommendationer och praxis, modifiera eller ta bort så-dana som har visat sig inte vara tillämpliga, men också att utöka indikatorerna och göra dem mer användbara.