Samverkan i re/habilitering – en vägledning (DAISY) 

Publiceringsår: 2009
Artikelnummer: 2009-126-37
Antal sidor: 0
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 68 kr

Om re/habilitering

En helhetssyn på re/habilitering innebär att ta hänsyn till och väga samman alla livsområden och kriterier för livskvalitet som är relevanta i brukarens liv. Olika berörda aktörer och yrkesföreträdare måste se brukaren, och inte huvudmännen eller verksamheterna, som navet i re/habiliteringsprocessen.

Ett re/habiliterande förhållningssätt innebär kortfattat att

• brukaren är subjekt i sin egen re/habilitering
• processen utgår från en helhetssyn (holism)
• processen har fokus på det friska (salutogenes) och konkreta problem samt är framtidsinriktad.

Man kan urskilja tre grundläggande förutsättningar för en lyckad re/habiliteringsprocess.

1. Varje brukare ses som unik med individuella förutsättningar, vilket kräver flexibel planering och mångfald i insatserna.
2. Kontinuitet när det gäller personal, metod, struktur och information.
3. Olika insatser kan ges samtidigt och integrerat i stället för efter varandra i tur och ordning, vilket kräver gränsöverskridande samverkan.

Om gränsöverskridande samverkan

Det är myndigheternas ansvar, inte brukarnas, att hitta en arbetsmodell där de olika insatserna harmonierar med varandra.

Det finns fyra tunga motiv för samverkan.

1. Det etiska motivet - samverkan kan avlasta brukaren bördan att själv hitta rätt i vårdapparaten och förhindra att brukare faller mellan stolarna.
2. Verksamhetsmotivet - en enskild aktör (verksamhet/myndighet) kan inte ensam lösa brukarens problem.
3. Effektivitetsmotivet - med samverkan kan brukaren uppnå en högre livskvalitet till en lägre samhällskostnad.
4. Kunskapsmotivet - samverkan kan bredda och fördjupa kunskapen om fungerande re/habilitering. Samverkan förstärker specialistkompetensen samtidigt som den integrerar den i en större helhet.

På individnivå måste behovet av samverkan i re/habilitering bedömas för varje enskild brukare i relation till dennes unika behov, önskemål och övriga förutsättningar. Fördelarna med samverkan ska överväga risker och problem som till exempel att

• brukarens integritet kan åsidosättas
• myndigheterna kan få mer information än nödvändigt
• myndighetsövertaget blir starkare
• brukare kan ha svårt att överklaga gemensamma beslut
• samverkan kan ta tid från mer meningsfullt arbete, skapa frustration bland medarbetare och öka byråkratin.

Några vanliga förutsättningar/hinder för samverkan kan identifieras.

• Formella hinder som sekretessregler och olika administrativa system åberopas ofta, men om den gemensamma viljan till samverkan finns går det att hitta lösningar.
• Den ökade fokuseringen på ettårsbudgeten gör att kortsiktiga och avhjälpande insatser prioriteras även när långsiktiga och förebyggande insatser vore bättre både för brukaren och för samhällsekonomin.
• Statusskillnader mellan yrkesgrupper står ofta i vägen för samverkan. Samverkan utvecklas bäst när deltagare från olika organisationer upplever sig ha en jämbördig ställning.
• Bristande kunskap om andras kompetens och mandat förhindrar samverkan.
• Cheferna har en nyckelroll - det har en avgörande betydelse om berörda chefer gemensamt visar att samverkan är viktigt, vilket alltför sällan sker.
• Det saknas dokumenterad kunskap om gränsöverskridande samverkan och nätverksarbete inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Samverkan bör bli ett eget kunskaps- och forskningsområde.

Om att införa Socialstyrelsens föreskrifter

Föreskrifterna (SOSFS 2008:20) avser i första hand brukare med stora och långvariga behov av insatser från både hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Det centrala i föreskrifterna är kravet på att kommuner och landsting gemensamt ska utforma rutiner för samordning av re/habiliteringsinsatser för enskilda brukare. De brukare som bedöms ha behov av samverkan ska erbjudas namngiven personal (samordningsansvariga) som får ett ansvar för brukarnas samordningsplaner. Rutinerna ska också säkra att de samordningsansvariga får de förutsättningar som krävs för att de ska klara sin uppgift.

Det ska vara bägge huvudmännens ansvar att uppmärksamma brukarens samlade behov, oavsett vilken huvudman han eller hon inledningsvis har kontakt med. Såväl huvudmän som verksamheter och enskilda yrkesutövare ansvarar dock för sina re/habiliteringsinsatser, precis som tidigare.

Socialstyrelsen förutsätter att huvudmännen så långt som möjligt utgår från och bygger vidare på samverkansformer som redan finns, och att de undviker all onödig administration. Detta gäller också planer och dokumentation. Befintliga planer kan kompletteras så att de uppfyller kraven i föreskrifterna.

Hur behovet av samordningsansvarig personal kan bedömas varierar beroende på omständigheterna i varje enskilt fall. Tecken på att det behövs samordningsansvariga kan vara

• att en social insats förutsätter att en medicinsk insats har satts in och vice versa
• att behovet av samordnade insatser från flera aktörer är tydligt i journalanteckningar och biståndsansökningar
• att brukare och närstående själva önskar en samordningsansvarig.

Huvuduppgiften för den samordningsansvariga personalen är att samordna insatserna i planen i dialog med brukaren och berörd personal/yrkesföreträdare. Detta innebär att det är naturligt att

• ta initiativ till att en samordningsplan upprättas för att garantera rätt stöd i rätt tid och rätt ordning
• vara kontaktperson för brukare och närstående och deras länk till övrig berörd socialtjänst- och sjukvårdspersonal
• hjälpa brukaren att identifiera och kontakta andra viktiga aktörer.

Några viktiga framgångsfaktorer för en samordningsansvarig är

• tydligt uppdrag och mandat
• stöd från berörda chefer och politiker
• förmåga att arbeta i nätverk och att samordna re/habiliteringsinsatser
• förmåga att skapa kontinuitet och förtroendefulla relationer till brukare utan att överta ansvaret
• förmåga att få kollegerna att acceptera uppdraget.