Inom ramen för regeringens hemlöshetsstrategi har Socialstyrelsen haft i uppdrag att, i samråd med Boverket, ta fram en kunskapsöversikt om olika boendelösningar för att lösa hemlöshet.
Grunden för kunskapsöversikten är en systematisk kartläggning av genomförda effektutvärderingar av olika boendeprogram. Den systematiska kartläggningen bygger på internationellt publicerad forskning. De flesta av studierna kommer från USA och avser till största delen grupper med svår social problematik.
Kunskapsöversikten ska ses som ett steg i utvecklingen mot en evidensbaserad praktik på hemlöshetsområdet. Innehållet i rapporten är komplext och ger snarare en bild av forskningens kvalitet och inriktning än en direkt vägledning i det praktiska arbetet. Materialet utgör dock en förutsättning för att kunna gå vidare mot en konkretisering av insatserna. Nästa steg blir att Socialstyrelsen kommer att utarbeta ett konkret, vägledande material riktat till relevanta aktörer. Arbetet ska ske i samverkan med forskares kommuner och brukarorganisationer.
Ett antal slutsatser av övergripande principiell karaktär kan dras utifrån rapporten.
En övergripande slutsats är att en så permanent boendelösning som möjligt - kompletterad med individuellt, behovsanpassat stöd - är ett krav. Hemlösa personer har samma behov som andra av ett tryggt och långsiktigt boende, oavsett eventuella övriga problem. Ett resultat tyder på att ett tryggt boende ibland också är en förutsättning för att stöd och vård i olika former ska ha effekt. Vägen till ett självständigt boende sker i många fall stegvis, med successivt minskat behov av vård och stöd. Den minskningen kan mycket väl ske i en och samma bostad.
Ett könsperspektiv behövs i valet av boendelösningar. Ett resultat tyder på att om insatser ska ha god effekt för kvinnor bör de vara direkt riktade till dem.
Två huvudtyper av boendeprogram har kunnat urskiljas - ”Bostad först” (parallellt boende) och vårdkedjemodellen (integrerat boende). Det bör poängteras att inget av de program som beskrivs är renodlade, utan snarare hybrider där man tillämpar inslag från olika program. Kopplade till de olika boendeprogrammen finns ofta ett antal specifika metoder för vård och stöd. Dessa kan kombineras på olika sätt.
I den internationellt publicerade forskningen saknas effektutvärderingar av boendetrappor, som är den vanligaste modellen i Sverige. Det är dock möjligt att peka på likheter i bakomliggande tankesätt mellan boendetrappor och de program som internationellt beskrivs i termer av vårdkedjemodeller. Detta, plus det faktum att ”Bostad först” börjat praktiseras i svenska kommuner gör att de resultat som framkommit vid genomgången av studierna är relevanta för svenska förhållanden.
En slutsats från genomgången av de två huvudtyperna av boendeprogram talar för att ”Bostad först” är en lovande strategi. Det finns goda skäl att i Sverige bygga vidare på de erfarenheter man gjort i arbetet med dessa program.
Kunskapsöversikten ger dock inte underlag för att avfärda vårdkedjemodellen som ett verkningslöst program. För svenskt vidkommande betyder det att boendetrappor kan vara verksamma program om det finns behovsanpassade vård- och stödinsatser kopplade till dessa.
I en evidensbaserad praktik vägs tre kunskapskällor samman i dialog: bästa vetenskapliga kunskap, de professionellas erfarenhet och brukarnas erfarenhet och önskemål. Det sätt på vilket informationen från dessa källor vägs samman beror på det nationella och lokala sammanhanget, till exempel lagstiftning, riktlinjer och de resurser som finns tillgängliga.
För att kunna jämföra de insatser som görs i Sverige med dem som kunskapsöversikten avser är det nödvändigt att utförligt beskriva de svenska insatserna vad gäller innehåll och metod. Att insatserna dokumenteras och följs upp är ett grundläggande krav. Detta är en viktig del i utvecklingen mot en evidensbaserad praktik.
Efter den systematiska kartläggningen finns nu förutsättningar att gå vidare med en systematisk översikt där analysen kan fördjupas. Institutet för utveckling av Metoder i Socialt arbete (IMS) planerar att under 2009-2010, inom ramen för det internationella samarbete som koordineras av Campbell Collaboration, genomföra en sådan systematisk översikt.
Det som framförallt diskuteras i denna rapport är insatsernas utformning i Sverige inom ramen för det handlingsutrymme som den kommunala socialtjänsten har. En annan aspekt är hur kommunerna ska få tillgång till bostäder att fördela till hemlösa personer och därigenom få ett reellt handlingsutrymme i valet av olika typer av insatser. För att komma tillrätta med hemlöshetsproblemet krävs en samlad politisk vilja och insatser på flera nivåer.