Tillsyn av behandlande läkares åtgärder vid fem fall av HIV-smitta och brottmål

Syftet med genomgången av ovanstående fall har skett för att försöka finna om det av fallen går att dra några slutsatser om det är möjligt att få någon eller några indikationer om en patient är smittfarlig.

Socialstyrelsen har under sina besök kunnat konstatera att samtliga läkare har visat ett stort engagemang i att försöka förstå patienten, ge god vård och ge patienterna stöd och råd i livsföringen för att de skall förstå betydelsen av att följa de förhållningsregler som givits. I inget fall kan Socialstyrelsen vid besöken hos de behandlande läkarna finna att det funnits några indikationer eller andra omständigheter som visat att patienterna har varit smittfarliga och som krävt att läkarna eller Smittskyddsläkarna skulle ha förstått situationen och ingripit med särskilda åtgärder före de aktuella händelserna.

I några fall har de behandlande läkarna haft en ”intuitiv känsla” av att patienterna dolt information för dem, men det har inte funnits någon möjlighet att få fram vad som dolts. En gemensam faktor i fyra av dessa fem fall, har varit att patienterna haft utländskt bakgrund, vilket gör det svårbedömbart i vilken utsträckning eventuella språksvårigheter kan ha haft betydelse för deras möjligheter att förstå all information som givits. Språkkunskaperna kan ha haft viss betydelse för patienternas möjligheter att till fullo förstå allvaret i att följa förhållningsreglerna men kan knappast ha varit avgörande i de fall det också funnits inslag av våld eller tvång i de brott som begåtts. Det medför bedömningen att språkkunskaperna i sig inte kan ha varit avgörande för att vidta extra åtgärder. I de fall språksvårigheterna bedömts ha haft betydelse i de första kontakterna med patienten har också tolk använts för att försöka komma tillrätta med ev. missförstånd och oklarheter, men allteftersom patienten tillägnat sig det svenska språket har läkarna kunnat kommunicera mer direkt med patienten.

Var gränsen går när det t ex är påkallat att kontakta Smittskyddsläkaren för rådgivning eller stöd är också svårt att avgöra. Det krävs flera samverkande indikationer där språk, kultur, personlighet, levnadsförhållanden, följsamhet till medicinering, vilja att komma på läkarbesök och i bedömningar av psykiatriker och psykolog måste vägas samman. Inte heller räcker det enbart med att läkaren har en allmän känsla av att patienten döljer viss information för läkaren ska kontakta Smittskyddsläkaren. Eftersom bedömningarna är så komplexa finner Socialstyrelsen att besluten till sist ändå måste ligga hos den behandlande läkaren. Det innebär också att det alltid kommer att finnas en viss risk att läkaren gör felbedömningar på grund av ett bristande eller begränsat beslutsunderlag.

Socialstyrelsen kan således efter genomgången av ovanstående fall konstatera att frågan kvarstår om det är möjligt att finna några indikatorer eller arbetssätt som skulle kunna vara en metod för att få fram indikationer i ett tidigt stadium på att en person är en ”riskperson”. Socialstyrelsen har i diskussionerna med resp. behandlande läkare visserligen funnit ett visst gensvar för ett sådant metodstöd, men frågan kvarstår om det ens är möjligt att utarbeta sådana ”objektiva” indikatorer p g a de många svårbedömbara faktorerna och komplexa levnadsförhållandena som patienterna aktualiserar. Underlaget med genomgångna fallen är också för litet, med stora individuella variationer i patienternas personlighet och levnadsförhållanden, för att det skall gå att dra några gemensamma slutsatser ur fallen.

För att ändå följa utvecklingen och tillvarata de lärdomar som skulle kunna komma fram i ett senare skede kommer Socialstyrelsen att följa rättsutvecklingen i brottmål där HIV är aktuellt, för att på sikt försöka finna en lösning.