/
/

Ungdomsmottagningarnas metoder för att förebygga psykisk ohälsa – en nationell inventering

Ungdomsmottagningarnas sätt att arbeta med psykisk ohälsa varierar starkt. Variationen i huvudman och uppdrag är påtaglig.

Sammanfattning

Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa första uppdrag var att inventera vilka metoder som idag används i kommuner och landsting när det gäller förebyggande arbete, tidig upptäckt och tidiga insatser till barn och unga som riskerar att utveckla psykisk ohälsa. En samlad redovisning av inventeringen publicerades hösten 2008 i rapporten Metoder som används för att förebygga psykisk ohälsa hos barn - En nationell inventering i kommuner och landsting.

I denna delrapport redovisas resultatet av inventeringen bland ungdomsmottagningar. Syftet med inventeringen var att få en uppfattning om vilka metoder och arbetssätt som används vid ungdomsmottagningarna för att upptäcka och förebygga psykisk ohälsa, samt vilka metoder och arbetssätt som används för att ge tidiga insatser till unga som har eller riskerar att utveckla psykisk ohälsa. Det ställdes även frågor om samverkan och kunskapsbehov.

Ungdomsmottagningar tar emot alla ungdomar som vill ha hjälp relaterad till sexuell, psykisk och fysisk hälsa. Det är ett frivilligt åtagande för kommuner och landsting och tillgången till mottagningar i landet varierar. Även mottagningarnas uppdrag kan se olika ut. Det kan finnas lokala riktlinjer men mottagningar kan också sakna formellt uppdrag från huvudmannen. Ungdomsmottagningarna vänder sig huvudsakligen till ungdomar mellan 13 och 20 år, men både den nedre och övre åldersgränsen kan variera mellan mottagningar.

Enkäten skickades till mottagningar anslutna till intresseföreningen Föreningen Sveriges Ungdomsmottagningar. 128 mottagningar, 58 procent, besvarade enkäten. Den relativt låga svarsfrekvensen gör att resultatet måste tolkas med försiktighet, det ger inte underlag för säkra slutsatser om ungdomsmottagningarnas arbete som rör psykisk ohälsa, men det visar på områden där en fördjupad diskussion är av vikt.

I enkäten användes begreppen metod och strukturerade arbetssätt. Med detta avses manualbaserade metoder, egna utarbetade metoder eller strukturerade arbetssätt som är så väl beskrivna - i manualer, riktlinjer eller liknande - att andra kan upprepa dem.

Tre fjärdedelar av ungdomsmottagningarna uppger att de arbetar aktivt med att tidigt upptäcka tecken på psykisk ohälsa och oroande social utveckling hos ungdomar. Det vanligaste svaret är att man använder sig av frågeformulär, inskrivningssamtal, kartläggning eller liknande. Den metod som anges av flest mottagningar är Motiverande samtal.

Majoriteten av mottagningarna rapporterar att de arbetar för att förebygga psykisk ohälsa. I det förebyggande arbetet är samtal/samtalsbehandling med olika teoretisk bas det vanligaste svaret. Även i det förebyggande arbetet är Motiverande samtal den mest förekommande metoden.

Nästan alla mottagningar uppger att de arbetar med individuellt samtalsstöd. De oftast förekommande metoderna är Motiverande samtal och Kognitiv beteendeterapi. Även samtalsstöd med olika teoretiska inriktningar rapporteras i stor utsträckning. Betydligt färre mottagningar arbetar med samtalsstöd i grupp. Depression in Swedish Adolescents (DISA), en metod med syfte att förebygga depressiva symtom hos tonårsflickor används i gruppverksamhet av några mottagningar. Det förekommer också gruppverksamhet med olika målgrupper och inriktningar, till exempel tjej- eller killgrupper med fokus på självkänsla. Några mottagningar har utarbetat egna metoder, som gruppverksamhet för överviktiga ungdomar och för flickor som haft sex mot sin vilja. Ungefär en tredjedel av mottagningarna ger också samtalsstöd till föräldrar. Stödet kan bestå av strukturerade föräldrastödsprogram, samtalsstöd, rådgivning eller familjeterapi.

Knappt hälften av mottagningarna uppger att det finns samverkansavtal på ledningsnivå mellan ungdomsmottagningen och andra verksamheter. Vanligast är samverkansavtal med socialtjänsten och skolan/skolhälsovården. De flesta samverkansavtalen har lett till ett konkret samarbete som främst handlar om regelbundna möten med samverkanspartner, men det rapporteras också att det finns delar i samverkan som inte fungerar så bra. Relativt få mottagningar, en femtedel av dem som har samverkansavtal, har avtal med barn- och ungdomspsykiatrin.

Kunskapsstöd för att utveckla sitt arbete kring psykisk ohälsa efterfrågas i stor utsträckning, de områden som flest mottagningar angett är självskadebeteende, ätstörningar, nedstämdhet, depression och ångest. Den specifika metod som efterfrågas är framför allt kognitiv beteendeterapi, kognitiv metod eller förhållningssätt. Betydligt färre, knappt hälften av mottagningarna, efterfrågar rekommendationer för sitt arbete med psykisk ohälsa.

Resultatet visar att samstämmigheten i metodval för upptäckt av psykisk ohälsa är låg. Flera av metoderna eller arbetssätten som rapporteras för upptäckt saknar lättillgänglig dokumentation. Svaren väcker frågan om de använda metoderna och arbetssätten ger tillräckligt underlag för att identifiera och bedöma psykisk ohälsa. Vilket beslutsstöd har personalen för att avgöra när problemen är så allvarliga att ungdomar behöver slussas vidare till mer specialiserad hjälp som t.ex. barn- och ungdomspsykiatri? I det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa rapporteras metoder för universell, selektiv och indikerad prevention. Flera av metoderna är dock främst avsedda för behandling av identifierade problem. Rapporteringen ger intryck av att ungdomsmottagningarnas verksamhet till stor del handlar om prevention på indikerad nivå. I det individuella samtalsstödet förekommer stor variation i metodval och inom vilken teoretisk referensram olika interventioner ges. Vissa behandlingsmetoder eller terapier som rapporteras kräver stora resurser i form av personalens tid vilket reser frågan om ungdomsmottagningarnas uppdrag i förhållande till psykisk ohälsa.

Majoriteten av de svarande vill ha kunskapsstöd för att utveckla sitt arbete kring psykisk ohälsa, men det är få mottagningar som efterfrågar kunskapsstöd för förebyggande insatser. Resultatet ger åter anledning att fundera över hur ungdomsmottagningarnas uppdrag i förhållande till psykisk ohälsa formulerats och hur deras resurser och kunskaper ser ut.

Ungdomsmottagningar beskrivs ofta som en verksamhet som vänder sig till alla ungdomar, har en helhetssyn på ungdomar och vars målsättning är att främja sexuell, fysisk och psykisk hälsa. Enligt den beskrivningen kan ungdomsmottagningar sägas vara en verksamhet på primär nivå med ett universellt och selektivt preventivt uppdrag. Merparten av de rapporterade insatserna är dock på indikerad nivå, dvs. behandling. Personalen behöver relevant kunskap och tillgång till metoder för tidig upptäckt, och metoder för att kunna identifiera vilken typ av psykisk ohälsa det handlar om och hur allvarlig den är. Personalen behöver också kunna identifiera risk- och skyddsfaktorer i den unges närhet, de behöver ha rutiner för att remittera till specialistnivå när behov finns och själva ha tillgång till evidensbaserade metoder för det egna arbetet.

Sammanfattningsvis talar inventeringen för att:

  • det finns behov av att formulera ungdomsmottagningarnas preventiva uppdrag när det gäller psykisk hälsa och utifrån detta diskutera val av metoder
  • det finns behov av att utvärdera flera av ungdomsmottagningarnas använda metoder och dess effekter för ungdomar
  • det finns behov av nationellt stöd vid val av metoder och av nationella insatser för utbildning i och implementering av metoder
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2009
Artikelnummer: 2009-126-157
Format: POD
Antal sidor: 46
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00