/
/

Ris och ros – En utvärdering av bestämmelserna om rapporteringsskyldighet och särskild avgift i socialtjänstlagen

Kommunernas skyldighet att rapportera beslut som inte verkställts inom tre månader har lett till ökad medvetenhet om rättighetslagstiftningen i kommunerna och gagnat brukare och klienter. En del åtgärder har emellertid i första hand syftat till att kommunen ska slippa en straffavgift.

Sammanfattning

Socialstyrelsens utvärdering av rapporteringsskyldigheten och den särskilda avgiften i socialtjänstlagen (SoL) visar att bestämmelserna till viss del har haft avsedd effekt. De har bidragit till ökad medvetenhet om rättighetslagstiftningen och lett till åtgärder till gagn för brukare och klienter.

Utvärderingen visar också att bestämmelserna i vissa fall medfört oönskade konsekvenser, som riskerar att leda till sämre rättssäkerhet för brukare och klienter. Genom att utvärderingen belyser de oönskade konsekvenserna finns möjlighet för socialnämnderna att rätta till fel och brister.

Utvärderingen bygger på ett begränsat underlag

Underlaget till denna utvärdering har hämtats från olika källor. Intervjuer har genomförts med politiker, socialchefer och handläggare i sju kommuner. Dessa kommuner har även lämnat vissa skriftliga dokument samt avidentifierade uppgifter ur enskilda personers akter. Fem länsstyrelser, med tillsyn över 120 av landets kommuner, har bidragit med sina iakttagelser. Brukar-, intresse- och anhörigorganisationer på nationell nivå har lämnat information om sina erfarenheter. Underlaget bygger vidare på en genomgång av samtliga 181 kammarrättsdomar som avser särskild avgift för ej verkställda beslut enligt SoL avkunnade till och med februari 2009.

En mångfald av åtgärder har förkortat väntetiderna

Politikerna i de sju kommunerna har fått bättre kunskap om behoven i den egna kommunen genom att de regelbundet tar del av förvaltningarnas rapporter om antalet beslut som inte är verkställda inom tre månader. De har insett vikten av att vidta åtgärder för att de som är i behov av socialtjänstens stöd inte ska behöva drabbas av långa väntetider för att få sina insatser. En mängd olika aktiviteter har därför satts igång.

Åtgärderna har handlat om kvalitetsförbättringar i handläggning, dokumentation och uppföljning av beslut. Resurser har tillsatts för att förbättra rekryteringen av bland annat kontaktpersoner och kontaktfamiljer. Planer för utbyggnad har påskyndats och prioriteringar av resurser har gjorts för att kunna utöka antalet platser i särskilda boendeformer och bygga helt nya enheter för att tillgodose behoven hos dem med speciella behov.

Långt kvar till omedelbar verkställighet

Genom de regelbundna rapporteringarna har det blivit synligt att en del personer fått vänta oskäligt länge på att få sina insatser. Sista kvartalet 2008 rapporterades över 3000 ej verkställda beslut till länsstyrelserna och under hela året 2008 gjordes ansökningar om särskild avgift i drygt 630 fall. Trots kommunernas åtgärder är det således ännu långt kvar tills att alla klienter och brukare får sina beslut verkställda omedelbart.

När flera personer väntar på en insats som kommunen har svårt att verkställa finns det risk för att behoven i de enskilda fallen inte blir tillräckligt uppmärksammade. Här finns också en risk för att det utvecklas en acceptans för generella väntetider till vissa insatser. Tremånadersgränsen för kommunernas rapporteringsskyldighet och domstolarnas resonemang kring tidsgränser för särskild avgift, som t.ex. väntetider på upp till sex månader till särskilt boende för äldre, kan bidra till detta.

Oönskade och tveksamma konsekvenser

Om det blir viktigare för kommunerna att verkställa insatserna i tid än att tillgodose behoven på ett optimalt sätt kan klienter och brukare drabbas. Den enskilde kan känna sig tvingad att tacka ja till ett erbjudande som inte är skäligt eller godtagbart för henne eller honom eller får finna sig i att göra en ny ansökan. Detta är konsekvensen för enskilda i de kommuner som genomfört som allmän praxis att avsluta ärenden om den enskilde tackar nej till ett erbjudande. Kommunerna behöver på så sätt inte skylta med långa väntetider och riskerar inte att åläggas särskild avgift trots att de sammanlagda väntetiderna för varje enskild person kan vara oskäligt långa.

En annan konsekvens av bestämmelserna kan vara att rätten till vissa insatser inte längre biståndsbedöms utan i stället erbjuds, utan biståndsbeslut, i öppna verksamhetsformer. Om innehållet i insatsen blir bättre eller sämre för den enskilde är svårt att säga. Det har dessutom legat utanför utredningens uppdrag att utvärdera detta. Men det finns all anledning att ifrågasätta utvecklingen av öppna verksamhetsformer om de enbart tillkommit på grund av rädslan för att drabbas av särskild avgift.

Även om kommunerna övergår till öppna verksamheter måste den enskilde alltid ha rätt till en individuell prövning och dessutom bli upplyst om denna rätt och vad den innebär.

Sammanfattande slutsatser

  • Bestämmelserna har bidragit till att socialförvaltningarna skapat ordning och reda över besluten och att socialnämnderna fått kunskap om hur många beslut som inte har verkställts och hur långa väntetiderna är till de olika insatserna för enskilda personer. Med detta som grund har socialnämnderna fått ett bra underlag för att kunna vidta förbättringsåtgärder.
  • Alla åtgärder har inte tillkommit med de enskildas bästa för ögonen. En del åtgärder har haft som huvudsakligt syfte att kommunen ska slippa att åläggas särskild avgift. Här riskerar därför brukares och klienters rättssäkerhet att bli sämre.
  • Innebörden i begreppet omedelbar verkställighet riskerar att förskjutas till en generell acceptans av långa väntetider till olika typer av insatser.
  • Det är långt kvar tills att bestämmelserna får fullt genomslag. Utöver kommunernas arbete med att verkställa besluten och fullgöra sin rapporteringsskyldighet innebär uppgifterna med utgångspunkt från bestämmelserna fortsatt högt utnyttjande av länsstyrelsernas och förvaltningsdomstolarnas samlade resurser.
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2009
Artikelnummer: 2009-126-142
ISBN: 978-91-86301-33-0
Format: POD
Antal sidor: 53
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00