Några av de viktigaste rekommendationerna rör nyare läkemedel jämfört med mer beprövade, egenmätning av blodglukos hos icke insulinbehandlade typ 2-patienter, patientutbildning och multidisciplinära fotteam.
Ange önskat arbetsdokument med radnummer (t.ex. A1) enligt Diabetesvården – Vetenskapligt underlag 2009, eller hälsoekonomiskt arbetsdokument med radummer.
Riktlinjerna för diabetesvården innehåller
rekommendationer inom sex centrala områden
Nationella riktlinjer för diabetesvården innehåller rekommendationer inom sex centrala områden:
- Screening, prevention och levnadsvanor
- Glukoskontroll
- Hjärta och kärl
- Omvårdnad
- Komplikationer
- Graviditet
I tillstånds- och åtgärdslistan som återfinns som bilaga 1 finns samtliga rekommendationer beskrivna och prioriterade alternativt hänförda till ”icke-göra” eller FoU. I den här preliminära versionen av riktlinjerna har Socialstyrelsen valt ut ett antal rekommendationer från dessa områden som myndigheten bedömer är särskilt viktiga för sjukvårdshuvudmännen. När det gäller mat vid diabetes så genomför SBU den vetenskapliga genomgången för kostfrågorna i en särskild process. Underlaget kommer att återföras till Socialstyrelsen under 2010 för vidare handläggning. Således innehåller den preliminära versionen inte rekommendationer om mat vid diabetes.
Några centrala rekommendationer och deras konsekvenser
Förebygga diabeteskomplikationer
Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att diabeteskomplikationer kan fördröjas eller förhindras. Det gör man bäst genom att brett angripa de riskfaktorer som har starkast samband med uppkomsten av förändringar i de små och stora blodkärlen som bland annat leder till skador på ögon, njurar, nerver, ökad risk för hjärtkärlsjukdom och en förkortad livslängd.
Därför bör hälso- och sjukvården satsa på en effektiv blodtrycksbehandling och blodfettsänkande behandling. Vidare bör hälso- och sjukvården satsa på att stödja människor med diabetes att sluta röka och öka sin fysiska aktivitet.
Hälso- och sjukvården bör även ge intensiv blodglukossänkande behandling vid typ 1-diabetes för att uppnå bästa möjliga glukoskontroll. Även vid nyupptäckt typ 2-diabetes utan känd hjärt-kärlsjukdom ger Socialstyrelsen likartade rekommendationer för behandlingen.
Kostnad för förebyggande åtgärder
Många personer med diabetes uppnår inte målvärdena för blodglukos, blodtryck och blodfetter. Samtidigt är det många som rör sig för litet och dessutom är andelen rökare för hög. Därför kan hälso- och sjukvården förvänta sig att en intensifiering av att brett angripa ett antal riskfaktorer på kort sikt medför ökade sjukvårdskostnader, även om Socialstyrelsen bedömt det som kostnadseffektivt i ett samhällsperspektiv. Dessa kostnadsökningar kan balanseras av minskade utgifter för till exempel dyra läkemedel och testmaterial för egenmätning av blodglukos.
Utbildning
Patientutbildning i egenvård har en central roll i diabetesvården och ingår som en naturlig del i vården av personer med diabetes.
Gruppbaserad patientutbildning rekommenderas
Diabetesvården bör erbjuda gruppbaserad patientutbildning som leds av personer med såväl ämneskompetens som pedagogisk kompetens för att nå bästa tänkbara behandlingsresultat. Detta gäller framför allt patienter som har otillfredsställande glukoskontroll.
Motivationshöjande samtal rekommenderas inte
Under senare år har många landsting utbildat sin personal i motivationshöjande samtal (Motivational Interviewing, MI) för att förbättra möjligheterna att bistå patienterna i deras behov av beteendeförändring.
Här är det viktigt att skilja MI från det rådgivande samtalet, som är en förutsättning för patientcentrerad vård vid diabetes.
I de utvärderingar som behandlat motivationshöjande samtal inom diabetesvården har effekt på patientens glukoskontroll eller livskvalitet inte kunnat påvisas. Motiverande samtal bör därför inte användas inom diabetesvården förrän det finns evidens för dess effektivitet.
Kulturellt anpassade utbildningsprogram
I Sverige finns idag människor från många olika kulturer. Diabetesutbildning till personer från andra kulturer kräver hänsynstagande till personens egna kulturella mönster. Inom diabetesvården är anpassning av kostinformationen viktig liksom hänsynstagande till eventuella skillnader i synen på hälsa och sjukdom. Därför bör diabetesvården erbjuda kulturellt anpassad utbildning i grupp till personer med diabetes, med annan kulturell bakgrund än den svenska.
Glukoskontroll - egenmätning och läkemedel
De flesta personer med diabetes mäter själva blodglukos med teststickor, antingen sporadiskt eller systematiskt.
Diabetesvården bör erbjuda alla personer med insulinbehandlad diabetes systematisk egenmätning av blodglukos både på grund av risken för alltför lågt blodglukos (hypoglykemi), behovet av snabb justering av behandlingen vid variationer i glukosnivåerna samt för att åstadkomma en långsiktigt stabil och acceptabel glukosnivå för att minska risken för komplikationer.
När det däremot gäller patienter med typ 2-diabetes som inte behandlas med insulin bör diabetesvården i vanliga fall inte erbjuda systematisk egenmätning. Däremot kan det vara motiverat vid speciella situationer, som vid byte av läkemedel eller akut svängande blodglukos vid exempelvis infektioner, kortisonbehandling eller i pedagogiskt syfte.
Läkemedel
En patient med typ 2-diabetes bör i första hand få metformin och om målen för glukosnivån inte uppnås med enbart metformin bör patienten få tillägg antingen av sulfonureider eller insulin, eller båda.
Nya och dyrare läkemedel som inkretinläkemedel, glitazoner, akarbos och meglitinider bör diabetesvården ge först i tredje hand eller vid intolerans för något av de ovan nämnda.
Långverkande insulinanaloger bör diabetesvården ge först sedan NPH-insulin eller tvåfasinsulin (snabb- och medellångverkande) har prövats och patienten av det drabbats av hypoglykemier.
Behandling med insulinpump är en etablerad behandlingsform sedan mer än 20 år och används av mer än 5 000 patienter med typ 1-diabetes. Insulinpump bör följande patienter få pröva: patienter med typ 1-diabetes som har kraftigt svängande blodglukosnivå och återkommande allvarliga hypoglykemier eller otillräcklig måluppfyllelse trots flerdosbehandling.
Diabetesfoten - screening och multidisciplinära fotteam
Långvarig diabetes kan leda till allvarliga fotproblem som svårläkta fotsår och infektioner samt felställningar i fötterna. För patienten finns då en akut risk för allvarlig skada, hög grad av lidande samt nedsättning av livskvaliteten.
Därför bör diabetesvården genomföra regelbunden screening med enkla undersökningar för att påvisa känselbortfall, cirkulationsstörningar och felställningar i foten. Undersökningarna kan enkelt utföras vid ordinarie mottagningsbesök hos läkare, diabetessjuksköterska eller fotterapeut.
De patienter som har hög risk för fotsår eller som har felställningar i foten bör diabetesvården erbjuda medicinsk fotterapi respektive ortopedteknisk behandling med skor eller fotbäddar.
Multidisciplinära fotteam
Vid fotsår förutsätter framgångsrik behandling en rad olika åtgärder och en rad olika kompetenser. Därför bör diabetesvården bygga upp multidisciplinära fotteam. Sådana har visat sig vara framgångsrika vid allvarliga fotproblem.
En multidisciplinär strategi för behandling av svåra fotproblem leder vid skada till ett minskat antal amputationer. Fotteamet kan innehålla följande resurser: diabetolog, diabetessjuksköterska, kärlkirurg, infektionsläkare, ortoped, fotterapeut, ortopedskoingenjör, radiolog och klinisk fysiolog. Ett multidisciplinärt fotteam är idag främst verksamt på länsnvå.
Målet med omhä