/
/

Barn och unga som begår brott - Handbok för socialtjänsten

Medier framhåller ofta att ungdomsbrottsligheten ökar. Den kriminologiska forskningen visar dock att ungdomsbrottsligheten har minskat sedan mitten av 1990-talet.

Sammanfattning

Ungdomsbrottsligheten är ett återkommande tema i samhällsdebatten. Intresset för frågan kan förklaras av att ungas brottslighet ses som en viktig markör för samhällsutvecklingen. En ökad ungdomsbrottslighet skulle kunna ses som ett tecken på framtida sociala problem såväl för ungdomarna själva som för samhället i stort.

Medier framhåller ofta att ungdomsbrottsligheten ökar. Den kriminologiska forskningen visar dock på en annan bild. Ungdomsbrottsligheten verkar ha minskat sedan mitten av 1990-talet, främst beroende på att allt färre unga deltar i stöld- och skadegörelsebrott. Däremot verkar ungas deltagande i våldsbrott inte ha förändrats nämnvärt. Antalet ungdomar som uppger att de begått brott har inte ökat. Det finns snarare tendenser till att unga tar avstånd från brottsligt beteende. Allt fler niondeklassare uppger t.ex. i självrapportstudier att de inte har begått några brott under det senaste året.

Enligt ungdomars självrapporterade brottslighet under perioden 1995-2005 har hälften av Sveriges ungdomar begått stöldbrott det senaste året. En tredjedel uppger att de begått skadegörelsebrott och nära en femtedel att de utfört någon form av våldshandling. De vanligaste stöldbrotten begås i skolor eller i affärer. Pojkar och flickor begår samma typer av brott. Däremot svarar pojkarna för en större andel av de grövre brotten, våldsbrott och grövre stöldbrott.

Ungdomar är den mest brottsaktiva gruppen i samhället. Pojkar är mer brottsaktiva än flickor. Majoriteten av de ungdomar som begår brott har gjort det vid något enstaka tillfälle, medan en mindre andel har begått många brott, fler än sju, under de senaste tolv månaderna.

Ungdomsåren, framför allt 15-17 årsåldern, innebär en tydlig topp i brottsaktivitet. Det är då som den största andelen i en årskull begår brott. De flesta ungdomar som begår brott gör det under en begränsad tid. Det finns dock en förhållandevis liten grupp som tidigt börjar begå brott och som fortsätter med detta genom ungdomsåren och in i vuxen ålder.

Det finns inget entydigt svar på varför vissa ungdomar begår brott och varför vissa av dem utvecklar en kriminell livsstil. Däremot vet man utifrån forskning alltmer om att det finns ett antal riskfaktorer som indikerar ökad risk för brottslighet och normbrytande beteende, på kort och lång sikt. Lite förenklat kan man säga att det handlar om individens egna egenskaper, samt på faktorer i familjen och miljön.

När någon börjar bete sig normbrytande redan under barndomsåren är risken relativt stor att beteendet fortsätter. Men även om risken för problem i vuxen ålder är mindre vid ungdomsdebuterande än vid barndomsdebuterande normbrytande beteende så uppvisar de med normbrytande beteende, t.ex. brottslighet med start i ungdomsåren mer problem än andra.

Det är emellertid inte bara de individuella riskfaktorerna som visat sig ha betydelse för brottsligt beteende utan även s.k. livsstilsfaktorer spelar in. Med livsstilsfaktorer avses t.ex. umgänge med brottsliga kamrater eller hög alkoholkonsumtion. Ungdomar med en mer riskfylld livsstil löper också en ökad risk för att begå brott om de även bär på en hög individuell risk. Ungdomar med låg individuell risk är mer ”skyddade” mot en riskfylld livsstil, dvs. de kan i större utsträckning ha denna typ av livsstil utan att påverkas av den.

I debatten om ungdomsbrottslighet uppmärksammas inte sällan att det finns en överrepresentation av gärningspersoner med utländsk bakgrund. Mindre uppmärksammat är att motsvarande gäller utsatthet för speciellt våldsbrott som alltså är större bland ungdomar med utländsk bakgrund. Det är dock viktigt att påpeka att överrepresentationen inte innebär att det är ungdomar med utländsk bakgrund som står för flertalet av ungdomsbrotten eller att det överlag skulle finnas tydliga kulturella mönster i brottstyper avseende etnicitet. Den överrepresentation som finns kan ses mot bakgrund av att barn och unga med utländsk bakgrund växer upp under relativt sett mer ogynnsamma ekonomiska och sociala förhållanden. Familjer med utländsk bakgrund har t.ex. oftare ekonomiska problem, lägre utbildningsnivå och svag arbetsmarknadsanknytning. De bor ofta i de mest problembelastade områdena. Dessutom visar en växande forskning på att en del av överrepresentationen beror på en diskriminerande myndighetsutövning från polis och rättsväsende.

En viktig uppgift för socialtjänsten, men även för andra aktörer som arbetar med barn och unga är att tidigt uppmärksamma barn och ungdomar med riskbeteenden. Ju tidigare en negativ utveckling kan stävjas, desto mindre är risken för att allvarliga problem får fäste och utvecklas.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2009
Artikelnummer: 2009-101-3
ISBN: 978-91-978065-6-5
Format: PDF
Antal sidor: 229
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00