Kommunernas anhörigstöd – Slutrapport 

Publiceringsår: 2009
Artikelnummer: 2009-126-178
ISBN: 978-91-86301-37-8
Format: Kompendium
Antal sidor: 74
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 92 kr

I denna rapport sammanfattas erfarenheterna från uppföljningen av de statliga stimulansmedel kommunerna fått för att bygga ut stödet till anhöriga. Medlen har funnits tillgängliga under åren 2005–2008, men både omfattningen av och villkoren för att få stimulansmedel har förändrats under de gångna åren. Länsstyrelsen har varit ansvarig för administrationen och svarat för en länsvis uppföljning av medlen till Socialstyrelsen. I rapporten redovisas också ett annat, närliggande regeringsuppdrag, som syftar till att utveckla metoder för att följa utvecklingen av stödet till anhöriga i kommunerna.

Länsstyrelsernas arbete med att administrera stimulansmedlen illustrerar ett vanligt problem när det gäller statliga stimulansbidrag. Man får direkt en eftersläpning – ett halvår eller ett år – när det gäller att få ut bidragen till kommunerna. Ibland har detta inneburit problem för kommunerna att få fart på utvecklingsarbetet. Men man kan också se positiva effekter av förseningen, eftersom arbetet med att utveckla anhörigstödet förlängs över tid. Under 2009 finns det och även 2010 kommer det troligen att finnas kommuner som inte har förbrukat sina stimulansmedel.

Man kan konstatera att länsstyrelsernas arbete med stimulansmedlen har fungerat bra och att det är en mycket liten andel av de tillgängliga medlen som inte använts. Enligt Socialstyrelsens mening har de flesta länsstyrelser också arbetat förtjänstfullt med att följa och stödja kommunerna i deras arbete med att utveckla anhörigstödet.

Länsstyrelsernas samlade bedömning av utvecklingen i respektive län understryker att utbudet av stödinsatser till anhöriga, liksom samarbetet med frivilligorganisationerna, har förbättrats de senaste åren. Länsstyrelsernas uppfattning om huruvida de gångna årens arbete lett fram till en bättre infrastruktur och ett varaktigt stöd är lite mer skiftande, men svaren går i positiv riktning.

Stimulansbidragen har fått en önskvärd spridning, eftersom nästan alla kommuner ansökt om medel. Direktiven har följts så långt man kan se när det gäller inriktning mot varaktighet, infrastruktur och kvalitet. Detsamma gäller den del av stimulansbidraget som ska användas för att utveckla samarbetet med frivilligorganisationer. Sammantaget har utvecklingen, inneburit att praktiskt taget alla kommuner har ett utbud av olika former av avlösningsmöjligheter för anhöriga som vårdar närstående. Därutöver finns också ett tämligen rikt utbud av olika former av personligt stöd, som samtalskontakter och s.k. anhöriggrupper. Stimulansmedlen har också möjliggjort en rik flora av s.k. må braaktiviteter, som ges av kommunerna främst som en uppskattning av de anhörigas insatser, men också med hälsofrämjande motiv. Givet denna utveckling uppger ändå nästan samtliga kommuner att det finns fortsatta utvecklingsbehov. Det talar för ett stort engagemang och att frågan om att utveckla stödet till de anhöriga är en i högsta grad levande fråga i kommunerna.

Arbetet med att utveckla stödet till anhöriga har främst varit inriktat mot anhöriga till äldre, och i synnerhet till sammanboende makar eller partner. Stöd till anhöriga till yngre långvarigt sjuka eller anhöriga till yngre personer med funktionshinder är betydligt ovanligare. Endast var femte kommun anger att de har någon form av stöd anpassat till anhöriga som är långvarigt sjuka eller person som har funktionsnedsättning under 65 år. Frivilligorganisationernas insatser har vuxit de senaste åren, vilket kan tolkas som en följsamhet med direktiven för statsbidragen, men också att frivilligorganisationerna förväntas ta ett ännu större ansvar på området. Samverkan med hälso- och sjukvården har inte kommit så långt som man kunde ha förväntat sig, men hälso- och sjukvården har heller inte fått del av stimulansmedlen. Det finns dock exempel på samarbete mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst, särskilt när det gäller att stödja anhöriga till demenssjuka. I ett större perspektiv har dock anhörigstöd främst kommit att bli en fråga för den kommunala äldreomsorgen. Stimulansmedlen har i många kommuner kom¬mit att användas för att bygga upp separata organisationer för denna verksamhet, som inte är integrerade i den övriga äldreomsorgsverksamheten.

En viktig fråga är naturligtvis vilka anhöriga som behöver stöd från kommunen, vilka som får stöd, och vilka anhöriga som det är angeläget för kommunen att försöka nå. Även i metoduppdraget har det framkommit att stödet till de anhöriga i allt väsentligt handlar om stöd till anhöriga till äldre. För närvarande är det inte möjligt att beskriva vilka anhöriga som får stöd. Uppgifterna som samlats in via Socialstyrelsens enkäter ger i första hand en bild av kommunens utbud av stödinsatser samt hur man arbetar med anhörigstödet i kommunerna. De uppgifter som redovisats från socialtjänststatistiken och från andra källor är av en sådan skiftande karaktär och kvalitet att de inte kan ge underlag för några kvantitativa eller kvalitativa uppskattningar av den offentliga vårdens stöd till anhöriga. Det går inte att via befintliga register eller statistiksystem att spåra vilka insatser som görs för enskilda anhöriga. De ger ingen vägledning när det gäller huruvida anhörigstödet når ut till de anhöriga. Detta är bakgrunden till varför det inte går att ge någon samlad bild av stödet till anhöriga i dag. Den nya socialtjänststatistiken skapar dock bättre förutsättningar när det gäller att samla in uppgifter om anhörigstödet i kommunerna. Det återstår emellertid ytterligare utvecklingsarbete för att kunna belysa socialtjänstens insatser till stöd för anhöriga som vårdar och stödjer närstående.

Sammanfattningsvis kan man påstå att landets kommuner är väl rustade för att kunna uppfylla den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen när det gäller att stödja anhöriga till äldre. Däremot krävs ett fortsatt utvecklingsarbete när det gäller lagens övriga målgrupper och samarbetet med hälso- och sjukvården. Arbetet med att stödja anhöriga måste också integreras inom och mellan socialtjänstens olika verksamheter. Med tanke på den nya bestämmelsen är det angeläget att lösa problemen som rör möjligheter och skyldigheter att dokumentera olika stödinsatser till anhöriga, vare sig det handlar om bistånd eller generella serviceinsatser. För att kunna följa lagens effekter krävs också en utveckling av sättet att samla in underlag i den officiella statistiken inom socialtjänsten, ett utvecklingsarbete som påbörjats av Socialstyrelsen.