/
/

Missbruks- och beroendevårdens öppenvård (ÖKART) -  en nationell kartläggning

Socialstyrelsen har gjort en kartläggning av missbruks- och beroendevårdens öppenvård. Verksamheten har expanderat och förändrats kraftigt under senare år och svarar för ett omfattande utbud. Undersökningar av verksamheten är problematisk då register, journaler och relevant statistik ibland saknas.

Sammanfattning

Våren 2007 genomförde Socialstyrelsen en kartläggning av missbruks- och beroendevårdens öppenvård. Studien riktade sig till drygt 630 öppenvårdsenheter, som kunnat identifieras via adressökningar. Det totala antalet enheter är dock sannolikt något fler. Omkring 70 procent av de identifierade enheterna har besvarat enkäterna, varför de slutsatser som kan dras till en del är osäkra. Data från undersökningen kan inte utan vidare, enligt vår bedömning, generaliseras till riket i sin helhet men väl ge viktiga upplysningar om öppenvårdens verksamhet.

Öppenvården bedrivs till stor del av kommuner och landsting med en stark koncentration till de större städerna och storstadsområdena. Vissa regioner är underförsörjda med öppenvårdsalternativ, vilket ur ett brukarperspektiv är otillfredsställande.

Öppenvården är totalt sett en mycket omfattande verksamhet. Enligt Socialstyrelsens skattningar uppgick antalet tjänster (omvandlade till heltid) till cirka 3 800 och berörde våren 2007 ca 24 000 personer. Två tredjedelar av målgruppen är män och en femtedel av dem är 25 år eller yngre.

Vissa data tyder på att öppenvården kraftigt expanderat under den senaste tio till femton åren. Verksamheten domineras i hög grad av personalkategorier som socialsekreterare, behandlingsassistenter och sjuksköterskor. Även här tycks förändringar ha skett de senaste åren med färre medicinskt utbildad personal och relativt fler socialsekreterare. En förklaring kan vara det samgående som skett mellan kommunernas missbrukarvård och landstingens beroendevård med de rationaliseringar som kan ha blivit följden.

Verksamheterna har i analysen av undersökningsresultaten delats in i två kategorier; behandlingsenheter och stödenheter. Dessa båda enheter möter och behandlar som regel ett brett spektrum av olika typer av missbruk. Vid sidan av missbruket förekommer också många mer eller mindre allvarliga problem. Några av dessa får betraktas som generella. Det gäller problem med ekonomi, hälsa och relationer. Andra problem som kriminalitet, allvarliga psykiska problem och bostadslöshet/problem i boendet är inte lika vanliga, men förekommer i oroande hög grad.

Även om det finns skillnader mellan de två typerna av enheter visar studien att en stor andel av dem är ”multiproblemenheter” som arbetar med många problem hos mycket utsatta och socialt belastade grupper.

I analysen av verksamheternas insatser kan vi konstatera vissa svårigheter att fånga verksamheternas inriktning och profil. De data vi förfogar över i den officiella statistiken och i denna kartläggning är bristfälliga, vilket pekar på ett mer generellt problem kring de data som är tillgängliga. Med den kategorisering vi ändå genomfört visar att renodlade medicinska insatser görs i en fjärdedel av enheterna. Olika typer av terapeutiska insatser sker i hälften och arbetsträning i en tredjedel av enheterna. Med ledning av denna information kan dock inte några typiska enheter utkristalliseras.

I ganska stor utsträckning - över hälften av enheterna - arbetar med schemalagda program både av korttids- och långtidskaraktär. I mycket hög grad bedrivs verksamheten och programmen med både individ- och eller gruppbaserade inslag. Även om det ofta krävs tidbokning är de flesta enheterna i stort sett tillgängliga på dagtid.

I hög grad används olika former av systematiska bedömningsinstrument och det förefaller som det skett en ganska snabb utveckling på detta område. I stort sett är dock användningen av dessa instrument begränsad till den initiala bedömningen. I liten utsträckning använder man således instrumenten för att sammanställa uppgifterna om enskilda klienter och patienter på verksamhetsnivå, s.k. aggregerade data för analyser och beskrivningar av verksamhetens samlade insatser.

Överhuvudtaget är det ingen självklarhet att upprätta register eller journaler i öppenvården. Vissa verksamheter medger anonymitet och är undantagna registerkravet. Andra verksamheter kan vara s.k. serviceenheter som ger insatser utan biståndsbeslut. Denna typ av enheter tycks vara ett växande inslag och kan vara en delförklaring till det relativt stora bortfallet. Även om serviceenheter har det vällovliga syftet att erbjuda insats utan registrering med anonymitet innebär det samtidigt att en sektor av öppenvården undandras insyn och kontroll.

En del av kartläggningen handlar om verksamhetens idémässiga eller teoretiska inriktning och de modeller eller tekniker som praktiseras. Ett stort antal modeller används, varav några få har ett robust vetenskapligt stöd. Att många modeller används ska också ställas mot att det långt ifrån är en självklarhet att personalen har kompetens eller är legitimerade för att utöva den föregivna metoden eller tekniken.

Avslutningsvis visar kartläggningen att vi behöver utveckla vår kunskap om öppenvården. Det gäller inte minst precisionen i de frågor som vi vill ha svar på. Den precisionen bygger i allt väsentligt på att vi på ett bättre sätt kan definiera bland annat de insatser som görs i verksamheten.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2008
Artikelnummer: 2008-131-17
Format: PDF
Antal sidor: 84
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00