/
/

Barnahus – försöksverksamhet med samverkan under gemensamt tak vid misstanke om brott mot barn – slutrapport

Rapporten är en uppföljning av försöket med barnahus, där socialtjänst, polis, åklagare, rättsmedicin, barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatri samverkar för att anpassa arbetet till barnen och förbättra utredningskvaliteten. Barnahusen ger också bättre kvalitet i arbetet sett ur barnens perspektiv.

Sammanfattning

Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen och Åklagarmyndigheten har haft regeringens uppdrag att medverka till etablering, uppföljning och utvärdering av försöksverksamhet med samverkan under gemensamt tak vid utredningar kring barn som misstänks vara utsatta för misshandel och sexuella övergrepp, så kallade barnahus. Försöksverksamhetens syfte var att anpassa utredningarna till barnen och genom samverkan förbättra kvaliteten i utredningarna, vilket sammantaget skulle ge bättre underlag för rättsprocessen och för samhällets fortsatta insatser. Uppdraget har genomförts i nära samarbete med Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Rädda Barnen och Sveriges Kommuner och Landsting. Rättssociologiska enheten vid Lunds universitet har haft i uppdrag att utvärdera försöksverksamheten.

Försöksverksamheten har pågått 2 006-2007 och omfattat Barnhuset i Göteborg, Barnahus Linköping, Kriscentrum för barn och ungdomar i Malmö, Barncentrum i Stockholm, Stödcentrum för barn och unga i Sundsvall och Barnahus i Umeå. I rapporten görs en genomgång av de olika försöksorterna och deras målsättning, målgrupp, upptagningsområde, bemanning, finansiering, samverkansformer och vad som är utmärkande för varje ort. Det framgår av genomgången att det finns vissa grundläggande likheter mellan försöksorterna, samtidigt som det finns stora skillnader.

Den svenska varianten av barnahus kan i stort beskrivas på följande sätt. I barnahusen samråder och samverkar socialtjänst, polis, åklagare, rättsmedicin, barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatri (BUP), framförallt i det inledande skedet av förundersökningen och den sociala utredningen. Socialtjänsten har som regel en samordnande roll och en eller flera socionomer har sin arbetsplats i lokalen. På ett av barnahusen finns även poliser i den fasta bemanningen och på andra kontinuerlig tillgång till barnpsykiatrisk kompetens. Vid samrådsmöten, och i brådskande fall per telefon, konsulterar yrkesföreträdarna varandra, planerar och fördelar uppgifter. Om en förundersökning inleds genomförs förhöret med barnet i barnahus. De professionella som behöver höra barnets berättelse kan följa förhöret via video i ett angränsande rum. Det finns även rum för läkarundersökning och samtal. Det eftersträvas att rättsläkare och barnläkare samarbetar vid läkarundersökning, som begärs av polis eller åklagare. Socialtjänsten eller BUP svarar för krisstöd till barnet. Omfattningen av krisstöd och behandling, och i vilken utsträckning även föräldrar får tillgång till detta, varierar mellan försöksorterna.

Resultatet av de samverkande myndigheternas uppföljning och Lunds universitets utvärdering redovisas i förhållande till de syften som anges i regeringsuppdraget. I bilaga 2 sammanfattas resultatet av utvärderingen. Med tanke på att tre av sex försöksverksamheter inte kom igång som planerat har underlaget för utvärderingen som helhet begränsats till knappt ett års verksamhet. Den korta tid som förflutit kan förklara frånvaron av entydiga, mätbara effekter, exempelvis när det gäller utredningarnas kvalitet, ökad lagföring och förbättrade psykosociala insatser.

Utvärderingen och uppföljningen leder vid en samlad bedömning fram till slutsatsen att erfarenheterna av försöksverksamheten med barnahus är övervägande positiva. Det finns stöd för att konstatera att barnahusen innebär förbättrad kvalitet utifrån ett barnperspektiv. Miljön är barnanpassad och krisstödet har förbättrats generellt sett. Det hålls fler barnförhör, görs fler läkarundersökningar och barnen får oftare särskild företrädare eller målsägandebiträde. De sociala utredningar som har granskats håller en god kvalitet utifrån de kriterier som har ställts upp.

Uppföljningen och utvärderingen har påvisat att samverkan har blivit effektivare och mer strukturerad, men hindrande faktorer finns. Myndigheternas olika geografiska indelning och osäkerhet kring hur sekretessbestämmelserna ska tillämpas är exempel på sådana faktorer. Alla aktörer är vidare, av olika orsaker, inte engagerade på samtliga orter. Det finns även en viss otydlighet kring ansvars- och kostnadsfördelningen. Det konstateras att fortsatt utvärdering behövs, vilket emellertid förutsätter ett bättre och mer enhetligt system för uppföljning och dokumentation. Det finns även behov av fortsatt nationell samverkan i frågor om barn och unga som misstänks vara utsatta för allvarliga brott.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2008
Artikelnummer: 2008-131-14
Format: PDF
Antal sidor: 106
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Barn som far illa