Insatser för unga lagöverträdare - En systematisk sammanställning av översikter om effekter på återfall i kriminalitet 

Publiceringsår: 2008
Artikelnummer: 2008-126-58
ISBN: 978-91-85999-76-7
Format: Limbindning
Antal sidor: 105
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 98 kr

År 2007 lagfördes 14 816 ungdomar i Sverige. Majoriteten av de lagförda återfaller inte i fortsatt brottslighet men för vissa grupper av ungdomar är återfallsfrekvensen hög. Hur samhället ska bemöta och behandla unga lagöverträdare är en angelägen fråga.

IMS har fått i uppdrag av socialdepartementet att sammanställa kunskap om verkningsfulla metoder när det gäller socialtjänstens arbete med unga lagöverträdare inom ramen för påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst samt insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson. Därtill bedömer Socialstyrelsen det relevant att undersöka effekterna av medling vid brott. Granskningen begränsas till insatser som kan användas i det sociala arbetet för att förebygga och motverka fortsatt brottslighet bland ungdomar mellan 12 och 18 år som begår brott eller befinner sig i riskzonen för att utveckla ett antisocialt beteende. Effekterna har koncentrerats primärt på återfall i brott.

Den svenska utvärderingsforskningen är begränsad. Däremot finns en stor mängd, framför allt nordamerikanska, effektutvärderingar och ett stort antal kunskapsöversikter som omfattar insatser till unga lagöverträdare, varav flera är av nyare datum. Kunskapsöversikten har därför gjorts i form av en systematisk sammanställning av redan genomförda metaanalyser under perioden 1990-2008. Litteratur söktes i första hand via elektroniska databaser och information från översikterna om deras resultat och vetenskapliga tillförlitlighet överfördes till ett i förväg utarbetat formulär som låg till grund för resultatbeskrivningen.

Generella slutsatser

• Att ge unga lagöverträdare insatser som har en terapeutisk grundidé som syftar till att förändra beteenden och tänkesätt är generellt sett mer effektivt än påföljder eller insatser som saknar ett sådant innehåll, till exempel övervakning och avskräckande insatser.
• Insatser som utgår från principerna om risk, behov och responsivitet är generellt mer effektiva än insatser som inte gör det. Riskprincipen innebär att insatser ger bäst effekt för ungdomar med medelhög eller hög risk att återfalla i brott, och mindre eller ingen effekt för ungdomar med låg risk att återfalla i brott. Behovsprincipen innebär att insatserna ska riktas mot riskfaktorer som bidrar till att upprätthålla den unges kriminella beteende. Vilka riskfaktorer detta är varierar från individ till individ, och behöver kartläggas och bedömas noggrant. Responsivitet syftar till att anpassa insatsernas innehåll och genomförande efter individens behov och faktorer som påverkar dennes beteende, exempelvis motivation och inlärningsstil, som kan påverka individens benägenhet att helhjärtat delta i insatsen.
• När insatserna implementerats på adekvat sätt, till exempel genom att personalen får lämplig utbildning, och när insatsen används såsom föreskrivits i manualer och instruktioner ökar effekterna.
• Det finns inget generellt stöd för att insatsernas effekter påverkas av huruvida insatsen ges under öppenvård eller i dygnsvård, under övervakning eller under villkorad frigivning. Inte heller visar resultaten generellt att längre behandling ger bättre effekter än en kortare.
• Gruppsammansättningen av ungdomar i behandling kan ha betydelse för effekter på återfall i kriminalitet. När gruppen består av många ungdomar med kriminellt förflutet och som kan anses ha en betydande risk för framtida kriminalitet, minskar chanserna till postiva behandlingseffekter. Negativa processer (exempelvis så kallad avvikandeträning) kan uppstå i ungdomsgruppen som kan vara kontraproduktiva i behandlingssituationen.
• Med några undantag tycks det som att varken kön, etnicitet eller ålder påverkar utfallet av en insats. Det finns dock färre primärstudier som fokuserar på flickor än på pojkar, vilket gör att det inte går att med samma grad av tillförlitlighet dra slutsatser om effekter av insatser för flickor som för pojkar. För att kunna uttala sig om huruvida effekter av insatser är annorlunda eller unika för flickor är det nödvändigt med mer forskning om insatser för flickor, samt med studier som jämför effekter för flickor och pojkar.
• Resultaten baseras på forskning från i första hand Nordamerika medan den svenska forskningen i dagsläget begränsas till en handfull studier. Eftersom det finns svenska effektutvärderingar som inte bekräftat positiva resultat från Nordamerika behövs mer svensk forskning av god kvalitet.

Specifika insatser

• Den behandlingsinriktning som konsekvent visat sig minska fortsatt kriminalitet är familjebaserade insatser som primärt fokuserar på att bygga upp föräldrars föräldraförmågor. Effekterna är små till medelstora.
• En annan behandlingsinriktning som är relativt effektiv är insatser som har en kognitiv eller kognitivbeteendeterapeutisk inriktning. Därmed avses att ungdomarna tränas att se konsekvenserna av ett beteende, att förstå egna motiv och att utveckla nya sätt att kontrollera sina beteenden. Effekterna är små till medelstora.
• Äventyrsprogram (”Wilderness programs”) baseras på teorin om att beteendeändring kräver direkt erfarenhet. Genom att försätta individen i utmanande situationer som kräver positiv gruppsamverkan och samarbete, förväntas deltagarna lära sig prosociala mellanmänskliga färdigheter som kan överföras till situationer utanför programmet. Underlaget för att uttala sig om dessa insatser är mer osäkert och resultaten är motsägelsefulla. Mest effektiva framstår äventyrsprogram när de också fokuserar på att påverka den unges, och ibland föräldrarnas, sätt att tänka, känna och uppträda, dvs. när man fyller programmet med ett tydligt terapeutiskt innehåll.
• Program som innebär att de unga deltar i lägerverksamhet med militär disciplin, exercis, ceremonier och ett fysiskt ansträngande arbete (”Boot Camp”) saknar effekt, dvs. att skillnaden i återfall mellan insats och jämförelsegrupp är i genomsnitt försumbar.
• Program som syftar till att avskräcka ungdomar från att begår brott (s.k. (”Scared straight”) genom studiebesök på kriminalvårdsanstalt eller dylikt har visat sig öka risken för fortsatt kriminalitet.
• Påföljden ungdomstjänst innefattar oavlönat arbete samt annan särskilt anordnad verksamhet (”Community service”). I dagsläget saknas systematiska översikter. Ett par primärstudier av äldre datum som genomförts i USA har identifierats. På grundval av detta underlag bedömer vi det inte möjligt att säga om ungdomstjänst har effekter för återfall i brott.
• Granskningen av särskilt kvalificerad kontaktperson har utgått från metaanalyser av mentorskapsprogram. Resultaten visar att mentorskapsprogram minskar risken för unga att utveckla ett antisocialt beteende. Det finns även ett visst stöd för att insatsen kan minska återfall i brott för ungdomar som redan uppvisar antisocialt beteende. Effekten är i båda fallen liten. Det ska noteras att resultaten baseras på frivillighet och att översikten inte ger något svar på eventuella effekter av insatsen när inget samtycke finns.
• Medling vid brott kan betraktas som en potentiellt lovande insats när det handlar om att minska risken för återfall i brott. Den genomsnittliga effekten är dock liten. Vad gäller effekter för brottsoffer är den genomsnittliga effekten inte statisktiskt signifikant, vilket innebär att det inte går att uttala sig om effekten.