Vägledningen är riktad till dem som handlägger ärenden som påverkas av EG-rätten och innehåller information om regelverket i EG-rätten, grundläggande begrepp, praktisk tillämpning i medlemsstaterna samt EG-rättens företräde. Uppehållsrätten och rätten till likabehandling behandlas också.
Europeiska unionen utgör med sina olika delar, institutioner, processer och rättsliga system ett mycket komplext och delvis svårtillgängligt system. Sedan Sveriges inträde i unionen år 1995 utgör detta dock en faktisk del av vår vardag, och det påverkar direkt socialtjänsten i alla kommuner i större eller mindre omfattning. Det är därför av största vikt att de som handlägger ärenden som påverkas av EG-rätten sätter sig in i grunderna för den och dess konsekvenser för socialtjänstens beslut och insatser.
De tre första kapitlen behandlar bakgrunden till EU och de centrala begreppen i EG-rätten, och är avsedda att ge en allmän och grundläggande insikt i och förståelse av EG-rätten. Resten av texten anknyter direkt till socialtjänsten och de specifika krav som ställs på den utifrån EG-rätten.
Det första kapitlet innehåller en kort beskrivning av Sveriges inträde i EU och syftet med denna publikation.
Det andra kapitlet utgör en relativt teoretisk men översiktlig beskrivning av EU:s grundläggande principer och mål samt EU:s regelverk, dvs. fördrag, förordningar, direktiv, beslut och avtal. Här redogörs dessutom för EG-rättens praktiska tillämpning i medlemsstaterna, relationen mellan den nationella lagstiftningen och EG-rätten och EG-rättens företräde. Därefter följer en beskrivning av några grundläggande EG-rättsliga begrepp inom socialrättens område som har betydelse för socialtjänsten, bl.a. social trygghet, sociala förmåner och socialt bistånd. Även begreppen arbetstagare och arbetssökande liksom begreppen ekonomiskt aktiv respektive ekonomiskt icke-aktiv är centrala för socialtjänsten.
I tredje kapitlet beskrivs unionsmedborgarskapet och rätten till fri rörlighet inom unionen samt rörlighetsdirektivet som reglerar denna rätt. Den centrala principen i detta direktiv är principen om att alla EU/EESmedborgare som befinner sig i ett EU- eller EES-land och har uppehållsrätt där ska behandlas lika med landets egna medborgare. Vidare beskrivs hur detta direktiv har genomförts i svensk rätt genom ändringar av utlänningslagen och vilka olika regler som gäller för uppehållsrätt i Sverige.
Det fjärde kapitlet behandlar rätten till socialt bistånd i Sverige i förhållande till EG-rätten och den svenska lagstiftningen på området samt vissa frågor om sekretess och uppgiftsskyldighet.
I femte kapitlet avhandlas olika personkategoriers ställning när det gäller uppehållsrätt i Sverige och deras rätt till bistånd från socialtjänsten. Det gäller bl.a. den gränsdragning i fråga om uppehållsrätt som gäller mellan EU/EES-medborgare som är ekonomiskt aktiva och dem som inte utövar någon ekonomiskt verksamhet i Sverige, liksom gränsdragningen mellan arbetstagare och arbetssökande. Ekonomiskt aktiva har en starkare rättslig ställning i fråga om uppehållsrätt och rätt till socialt bistånd än övriga. Begreppet arbete har genom avgöranden i EG-domstolen klargjorts vad gäller omfattning, ersättning för arbete och vilka slags aktiviteter som utgör arbete i EG-rättslig mening. Kapitlet behandlar även kravet på likabehandling av EU/EES-medborgare och vad som sker när en anställning upphör.
För att grupper som är ekonomiskt icke-aktiva, dvs. turister, studenter, pensionärer och deras familjemedlemmar, ska ha uppehållsrätt krävs att de har sjukförsäkring och tillräckliga tillgångar för sin försörjning. Uppehållsrätten för turister, pensionärer och studenter begränsas enligt direktivet av om de utgör en belastning för landets sociala biståndssystem. Familjemedlemmars uppehållsrätt är beroende av att en annan i familjen har uppehållsrätt.
Det femte kapitlet beskriver även rättigheterna för medborgare i tredje land som är varaktigt bosatta i ett EU- eller EES-land. För nordiska medborgare medger nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster mer omfattande rättigheter än för EU/EES-medborgare.
Det avslutande sjätte kapitlet innehåller ett antal praktiska exempel med relevans för EG-rätten och socialtjänsten. Till exemplen finns kommentarer som syftar till att så långt det är möjligt klarlägga vad som kan vara socialtjänstens ansvar och möjligheter när en EU/EES-medborgare söker bistånd från socialtjänsten.
I referenser finns bland annat en lista med relevanta konventioner och direktiv.