/
/

Insatser i äldreomsorgen i förhållande till behov -  en jämförelse mellan Japan och Sverige

Vård och omsorg för äldre i en japansk och en svensk kommun av liknande karaktär har jämförts: Genomsnittskostnaden i Japan är en tredjedel av den i Sverige, hemtjänst är mindre vanligt, den japanska biståndsbedömningen är mer formaliserad och innehåller endast variabler som relaterar till individen.

Denna publikation går inte längre att beställa i pappersform.

Sammanfattning

Sverige och Japan har en i flera avseenden jämförbar situation när det gäller vården och omsorgen om de äldre. I båda länderna finns en hög och växande andel gamla och mycket gamla personer i behov vård och omsorg och i båda länderna är ambitionsnivå hög när det gäller att ta hand om dessa behov. Japan har tidigare sett Sverige som en förebild när det gällt att bygga upp äldreomsorgen till att motsvara kraven i ett modernt samhälle, men har på senare år valt en annan väg när det gäller organisera och finansiera verksamheten. Detta gör det intressant att jämföra de båda länderna med avseende på hur behoven tillgodoses. Genom tillgången till ett japanskt primärmaterial, som registrerats i samband med den systematiska biståndsbedömningen inom den japanska äldrevårdsförsäkringen, har en unik möjlighet skapats att jämföra insatser i förhållande till behov i de två länderna. Detta är veterligt första gången en sådan systematisk jämförelse kunnat göras mellan svensk äldreomsorg och äldreomsorgen i ett annat land.

Jämförelsen har visat att de japanska vårdtagarna i den kommun som studerats som genomsnitt är något yngre än de svenska vårdtagarna. Andelen män är också högre. Detta kan sammanhänga med skillnaderna i sociala förhållanden. Det är vanligt att man i de flesta familjer i Japan i första hand försöker vårda sina gamla föräldrar så länge det går (Sugisawa, m.fl., 2005). Det visar sig också att de japanska vårdtagarna som genomsnitt är något mer funktionsnedsatta än de svenska. En betydligt högre andel tillhör gruppen med höggradig nedsättning andelen allra mest nedsatta är dock ungefär lika stor. Detta stämmer väl med att vårdtagarna i den formella omsorgen är mer selekterade i Japan än i Sverige.

Mönstren när det gäller ADLnedsättningar, rörelsehinder och kognitiv nedsättning förefaller likartade. Dock är genomsnittskostnaden per vårdtagare i Sverige - som den avspeglas i SNACK - cirka tre gånger högre än i Japan. Kostnadsrelationen sjunker något med stigande grad av funktionsnedsättning. Den kostnadsandel som faller på heldygnsomsorgen är något lägre i Japan, vilket kan bero på större institutioner med flerbäddsrum och mindre antal personal per boende. En mycket markant skillnad framkommer när man ser på hur kostnaderna för insatser i anslutning till hemmet fördelar sig delverksamheter. Andelen som faller på hemtjänsten är i Japan väsentligt lägre än i Sverige. I stället satsar man mycket på dagverksamheter, rehabilitering etc.

Den japanska biståndsbedömningen är till sin karaktär mycket mer systematiserad och formaliserad än den svenska. Det har därför också intresse att se hur stor variationen är i biståndsbesluten. Analysen pekar här på att variationen är betydligt större i Sverige, när det gäller personer med lätt funktionsnedsättning, medan det omvända gäller för personer med höggradig nedsättning. I det senare fallet tillgodoses omsorgsbehovet i Sverige i hög grad genom särskilt boende med heldygnsomsorg, vilket i sig leder till konformitet i kostnaderna - åtminstone så länge man inte har en individrelaterad kostnadsredovisning. Begränsar man sig till kostnader för insatser i anslutning till hemmet kvarstår skillnaderna i alla vårdtagargrupper.

När det gäller vilka slutsatser man kan dra ifrån denna jämförelse mellan Japan och Sverige är det viktigt att vara medveten om att vare sig det japanska eller svenska materialet med säkerhet är representativt för resp. land. Den japanska kommunen Handa, som materialet kommer ifrån, är utvald för att vara lik Kungsholmens stadsdel i Stockholm. Det är en liten (enligt japanskt mått) stadskommun med medelklassbefolkning. Handa avviker inte från det japanska genomsnittet, när det gäller andelen som får bistånd per åldersgrupp räknat. Kungsholmen är en stadsdel i Stockholms innerstad och som sådan inte särskilt representativ för Sverige när det gäller demografisk och socioekonomisk sammansättning. Andelen som får bistånd per ålder och kön räknat avviker dock inte så mycket från det svenska genomsnittet.

En annan möjlig felkälla rör urvalet och översättningen av de variabler, som beskriver behovet av insatser. Det japanska undersökningsprotokollet är mycket omfattande och det har därför gått att finna variabler, som mer eller mindre väl motsvarar de variabler som ingår i SNACundersökningen, vårdsystemdelen. Översättningen är dock inte problemfri, eftersom både formuleringar och tolkningar kan skilja. De jämförelser som gjorts verkar dock i huvudsak samstämmiga och det är rimligt att anta att olika förhållanden, såsom kognitiv funktion och oberoende i dagligt liv, följs åt på ungefär samma sätt i de båda länderna.

Ett annat förhållande av betydelse i sammanhanget är att i den japanska behovsbedömningen endast ingår variabler som är direkt relaterade till individen. Bostadsförhållanden och social situation, som i Sverige anses viktiga i biståndsbedömningen, registreras alltså inte. Detta kan vara en förklaring till den större spridningen i insatser givet behoven i Sverige (för personer med lättare funktionsnedsättning, jfr ovan).

Det unika japanska materialet i förening med den i sig unika SNACstudien möjliggör många intressanta jämförelser mellan japansk och svensk biståndsbedömning inom äldreomsorgen. Den japanska äldrevårdsförsäkringen erbjuder - åtminstone vid ytligt betraktande - ett tryggare, mer rättssäkert system för prövning och tillgodoseende av den enskildes behov. Bristen på systematik i den svenska biståndsprövningen och de stora variationerna mellan kommuner, distrikt och stadsdelar inom samma kommun och även enskilda biståndshandläggare har påtalats vid flera tillfällen. Den jämförande analys, som här gjorts, bekräftar till en del föreställningen, att det japanska systemet skulle erbjuda en säkrare grund, även om det också i detta system förekommer rätt stora variationer i insatserna. Systemet att först så objektivt som möjligt bestämma en kostnadsram och sedan fylla denna med innehåll i samråd mellan en professionell ”care manager”, den äldre själv och de anhöriga förefaller också erbjuda avsevärda fördelar jämfört med det svenska biståndshandläggarsystemet.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2008
Artikelnummer: 2008-112-3
Format: PDF
Antal sidor: 68
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Äldre