/
/

Vård och omsorg om äldre – Lägesrapport 2006

Det går att öka effektiviteten i vården och omsorgen: ändamålsenlig vårdstruktur, samverkan, tidiga insatser och ett utvecklat anhörigstöd kan ha stor betydelse. Det är nödvändigt att förtydliga vem som har ansvar för de äldres behov av hälso- och sjukvård inklusive rehabilitering.

Denna publikation går inte längre att beställa i pappersform.

Sammanfattning

En grundläggande princip är att vård och omsorg ska ges utifrån behov och på lika villkor. Behovet av vård och omsorg bland äldre skiljer sig åt beroende på en rad olika betingelser. Tillgången till service och vård är till exempel beroende av kön och etnicitet, tillsammans med en mångfald av andra omständigheter som styr människors vardag. Hur vården och omsorgen fungerar för de äldre, beror alltså på omständigheter som skiljer sig mellan dem, som behov, förväntningar och levnadsvillkor.

Anhöriga är en grupp som starkt berörs, direkt och indirekt, av hur den offentliga vården och omsorgen fungerar. De får ofta bära ett ökat ansvar och ta konsekvenserna av brister och tillkortakommanden i den offentliga vården. Sett ur detta perspektiv är anhörigas möjligheter att påverka vård- och omsorgsinsatserna för den äldre oftast mycket små, liksom möjligheterna att få stöd och hjälp för egen del.

Under början 2000-talet har politiken präglats av hemmaboendeideologin. Under de senaste fem, sex åren har platser i särskilt boende försvunnit i nästan varenda kommun i landet. Antalet platser i särskilt boende fortsätter att minska, samtidigt som antalet personer som beviljas hemtjänst ökar. Insatser som korttidsvård, dagverksamhet, anhörigbidrag, anhöriganställda och personer med enbart kommunal hemsjukvård har också minskat något. Däremot finns en trendmässig ökning de senaste sex åren av antalet personer med både hemtjänst och kommunal hemsjukvård.

Kostnaderna för det särskilda boendet har minskat, medan kostnaderna för hemtjänsten ökat, vilket sammantaget innebär att de totala kostnaderna har minskat med cirka tre procent under de senaste sex åren. Hälso- och sjukvårdens kostnader för de äldre är nu större än kostnaderna för kommunal vård och omsorg. Det beror på att de totala kostnaderna för hälso- och sjukvården har ökat, inte att andelen av kostnaderna för äldres hälso- och sjukvård har ökat. Det finns dock vissa indikationer på ökade hälso- och sjukvårdsinsatser för de äldre, som en följd av förändringar av strukturen i kommunernas vård och omsorg.

I dag kan man få mycket omfattande hjälpinsatser i det egna hemmet. Många äldre vill bo kvar hemma, och får nu möjlighet att göra det. Men att bo kvar hemma kan också vara en följd av att inga andra alternativ står till buds, eller att man värderar alla andra alternativ som sämre. I det sammanhanget kan kvarboendet upplevas som påtvingat. Minskningen av antalet platser i äldreboenden har de senaste åren väckt ett stigande missnöje. Många menar att strävan att vårda äldre hemma har gått för långt och att det i enskilda fall har blivit ett tvång. En kraftig opinion för en utbyggnad av det särskilda boendet har vuxit fram, liksom för rätten till en plats i äldreboende för den som själv vill. Politiken har svarat med signaler om en kraftig (åter)utbyggnad av det särskilda boendet.

På samma sätt som man kan ifrågasätta bristen på konsekvensanalyser inför nedläggningen av platser i särskilt boende, måste man nu ställa krav på faktaunderlag och långsiktiga analyser av den nya inriktningen i äldrepolitiken. Samtidigt måste man ställa frågan om vad man skulle kunna göra i ett tidigare skede för att skapa en nödvändig trygghet för den äldre och de anhöriga - till exempel erbjuda bättre boendealternativ, förebygga fallolyckor samt utveckla hemtjänsten, anhörigstödet och samarbetet med krafter i det civila samhället.

Under senare år har vård- och omsorgsresurserna prioriterats till de mest sjuka och hjälpbehövande äldre. I kombination med en uttalad kvarboendeideologi innebär det att äldrevården alltmer handlar om vård i livets slutskede, en utveckling som ställer krav på en ökad samverkan mellan hälso- och sjukvården och den kommunala vården och omsorgen. Det är lätt att hitta exempel på att det brister i samarbetet mellan huvudmännen. Primärvårdens engagemang i vården och omsorgen om sjuka och funktionshindrade äldre ifrågasätts ofta. Ett exempel är att kvaliteten i äldres läkemedelsanvändning fortfarande inte är tillfredsställande.

Ofta när det gäller områden som kräver samverkan - rehabilitering, mat, palliativ vård - finns det strukturella hinder och begränsningar för samverkan. Över huvud taget finns otydligheter när det gäller ansvaret för hälso- och sjukvården utanför sjukhusen, vilket innebär bestående problem med att få vården och omsorgen att fungera bra, inte minst för multisjuka äldre.

En annan central kvalitetsdimension är tillgången på yrkeskompetent personal. Trots olika satsningar de senaste åren har andelen med formell yrkesförberedande utbildning bland de månadsanställda inte ökat. Denna utveckling är ett allvarligt hot mot kvaliteten inom vården och omsorgen. För att öka förekomsten av yrkesutbildade bör därför olika åtgärder övervägas.

Möjligheterna att ge en allsidig beskrivning av vården och omsorgen om de äldre är fortfarande begränsad. Det pågår dock en utveckling i kommunerna i riktning mot en ökad systematisk verksamhetsuppföljning, vilket är en god grund för utvecklingen av ett enhetligt nationellt system för öppna jämförelser. Men det krävs ett omfattande arbete för att utveckla och genomföra ett sådant i dialog med olika nationella intressenter och lokala aktörer.

Utvecklingen av effektiviteten inom vården och omsorgen om de äldre är än mer svår att bestämma. På nationell nivå kan man endast ge en ytlig bild av utbudet av insatser inom äldreomsorgen. Hur dessa nyttjas, av vem, och med vilket resultat är inte känt. Dessa förhållanden avspeglar sig också i stora skillnader mellan kommunernas kostnader för äldreomsorg. Analysen av äldreomsorgens kostnader visar att de till största delen inte förklaras av strukturella och geografiska förhållanden, vilket innebär att det finns ett stort utrymme för kommunerna att påverka kostnaderna.

Sammantaget talar mycket för att det går att öka effektiviteten i vården och omsorgen. Jämförelser av insatser, effekter och kostnader ger möjligheter att få ut mer för pengarna i vården och omsorgen om de äldre. Ändamålsenlig vårdstruktur, samverkan, tidiga och förebyggande insatser och ett utvecklat anhörigstöd kan ha stor betydelse för resursutnyttjandet. Likaså kan ett långsiktigt arbete med förebyggande insatser och strategier för väntade och oväntade händelser minska de akuta insatserna och på sikt ge lägre kostnader.

Socialstyrelsens slutsatser

  • Utvecklingen inom vården och omsorgen om de äldre har under en längre tid inneburit en successiv förskjutning av uppgifter och ansvar från det offentliga till familjen och de närstående. Detta sker utan att de anhöriga har fått någon reell möjlighet att påverka situationen. Det finns stora brister i samspelet mellan den offentliga omsorgen och de anhöriga, till de anhörigas nackdel.
  • Platserna i särskilt boende fortsätter att minska, vilket har inneburit att många äldre upplever det som ett tvång att bo kvar hemma. Det har lett till starka krav på en (åter)utbyggnad av det särskilda boendet. Med tanke på att minskningen av platser många gånger saknade konsekvensanalyser, är det nu än mer viktigt att en utbyggnad av det särskilda boendet bygger på en allsidig analys av de äldres behov av vård och omsorg. Utbyggnaden av det särskilda boendet måste också beakta behovet av en kvalitativ utveckling av det särskilda boendet. Det gäller inte minst behovet av särskilt boende för dem som drabbats av demenssjukdom.
  • Den fortsatt låga andelen yrkeskompetent omvårdnadspersonal inverkar negativt på kvalitetsutvecklingen. Staten bör vidta åtgärder för att öka utbudet av yrkeskompetent omvårdnadspersonal. Det är angeläget att lägga fast kraven på att all personal ska ha en definierad lägsta yrkeskompetens, att utbildningssystemet bör ses över och att förutsättningarna för lärande knutet till arbetsplatserna förbättras.
  • Samverkan mellan huvudmän, verksamheter och professioner är centralt i vården och omsorgen om de äldre, som många gånger handlar om att tillgodose sammansatta och snabbt föränderliga behov av vård och omsorg. För att skapa bättre försättningar för samverkan är det nödvändigt att undanröja strukturella hinder. I det p
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2007
Artikelnummer: 2007-131-12
Format: PDF
Antal sidor: 94
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Äldre