/
/

Kodningskvalitet i patientregistret - Slutenvård 2005

Socialstyrelsen kontrollerar de uppgifter som lämnas till patientregistret. Amärkningsvärt många vårdtillfällen saknar huvuddiagnos, och kodningspraxis skiljer sig mycket åt mellan olika landsting och regioner både i antal och i tillämpning.

Sammanfattning

Kodningskvaliteten i Socialstyrelsens patientregister är en angelägen fråga då registret har en mycket bred användning. Patientregistret (PAR) används reguljärt till statistik, till underlag för beräkning av det kommunala utjämningssystemet, epidemiologiska studier, forskning och andra analyser av sjukvården. Användningen av PAR för att följa upp landstingens vårdproduktion och patienternas vårdkonsumtion ökar. Detta tillsammans med PARs roll när Socialstyrelsen tar fram nationella indikatorbaserade jämförelser och analyser gör att nya krav ställs på PARs innehåll, aktualitet och kvalitet.

Uppgifterna till PAR samlas in en gång per år. Insamlingen omfattar både offentliga och privata vårdgivare. Den slutna somatiska vården rapporteras in till nästan 100 procent. Regelmässigt genomför Socialstyrelsen kvalitetskontroller av de uppgifter som lämnas in från sjukvårdshuvudmännen till patientregistret, så långt detta går att göra maskinellt.

Rapporten är ingen heltäckande redovisning på kodningskvalitet i patientregistret, men den ger indikatorer på tillståndet. I rapporten redovisas också skillnader i kodning mellan olika landsting och regioner. Redovisningen av kodningskvalitet i patientregistret har utgått från Socialstyrelsens anvisningar till kodning samt vedertagen praxis. Rapporten avslutas med några exempel på kontroll av kodningen som kan tillämpas lokalt.

En analys av kodningskvaliteten visar att år 2005 saknade 1,34 procent av vårdtillfällena i PAR huvuddiagnos, vilket i absoluta tal är 19 827 vårdtillfällen. Detta är anmärkningsvärt då vårdtillfällen i slutenvård ska registreras med huvuddiagnos. Flest vårdtillfällen som saknade diagnos fanns inom psykiatrin, drygt en tredjedel av bortfallet. Men även inom internmedicin och rehabiliteringsmedicin fanns det många vårdtillfällen utan registrerad diagnoskod.

År 2005 kodades 2,2 diagnoskoder per vårdtillfälle. Det genomsnittliga antalet diagnoskoder per vårdtillfälle är i sig inget mått på kvalitet i diagnoskodningen men ett ökat antal diagnoskoder ger en förutsättning för bättre beskrivning av vården. Skillnaden mellan antalet diagnoskoder per landsting eller region är ganska stor med en spridning från 1,5 till 2,9 diagnoskoder per vårdtillfälle.

Vid gruppering av PAR med NordDRG1 indikerar DRG* automatiskt att det med all sannolikhet kan förekomma fel i primärkodningen av vårdtillfället. Exempelvis att huvuddiagnosen saknas, att det finns en sällsynt eller felaktig kombination av huvuddiagnos och åtgärd, att huvuddiagnosen är ogiltig som utskrivningsdiagnos samt att information saknas. 25 000 vårdtillfällen eller 1,7 procent hamnade år 2005 i DRG med sällsynt eller sannolikt felaktig kodning. Andelen sannolikt felaktiga kodningar varierade från 0,2 till 3,8 procent i de olika landstingen och regionerna.

Valet av huvuddiagnos har betydelse och kan belysas med hur några grupper som i någon mån är närbesläktade ur sjukdomssynpunkt har fördelats i olika landsting och regioner:

  • För stroke och TIA (transitoriska ischemiska attacker) var fördelningen mellan grupperna var 17-83 procent. Stroke varierade från 77 till 87 procent mellan olika landsting och regioner.
  • För angina pectoris och bröstsmärtor var fördelningen mellan grupperna 31-68 procent. Angina pectoris varierade från 22 till 39 procent mellan olika landsting och regioner.
  • För KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom) jämfört med bronkit och astma var fördelningen mellan grupperna 26-74 procent. De regionala skillnaderna för KOL varierade från 62 till 80 procent.

Skillnaderna i registreringen är för stora mellan landsting och regioner för dessa grupper för att enbart bero på sjuklighet.

Kodning av huvuddiagnos är kringgärdad av regler och några exempel tas upp i rapporten. Diagnoserna** i kodkategorin B95-B97, Bakterier, virus och andra infektiösa organismer, ska inte registreras som huvuddiagnos. År 2005 klassificerades 58 vårdtillfällen med B95-B97 som huvuddiagnos.

Från och med år 2004 anges alltid förlossningsdiagnosen i kodkategorin O80-O84 som huvuddiagnos vid förlossning. År 2005 klassificerades 98 procent av alla förlossningar korrekt.

Korrekt klassifikation av kejsarsnitt kräver en kombination av koder från diagnoskategorin O82, Kejsarsnitt med enkelbörd, med en åtgärdskod*** bland MCA-koderna (Kejsarsnitt). De allra flesta vårdtillfällena med kejsarsnitt kodades helt korrekt 2005 - endast 0,2 procent var felkodade med avsaknad av relevant åtgärdskod bland MCA-koderna.

Klassificering i anslutning till behandling av cancer ska kodas med orsaken till vårdkontakten som huvuddiagnos och den bakomliggande tumördiagnosen som bidiagnos. Sedan anvisningen trädde i kraft år 2001 har en förändring av kodningen skett och allt fler vårdtillfällen kodas på angivet sätt. Det finns dock landsting och regioner som inte följer anvisningen.

Koder från KSH97, kapitel XIX Skador, förgiftning och vissa andra följder av yttre orsaker (S00-T88), ska alltid registreras tillsammans med kod från kapitel XX Yttre orsak till sjukdom och död (V01-Y98). År 2005 saknade 1,3 procent kod för yttre orsak av de vårdtillfällen som kodats med huvuddiagnos eller bidiagnoser från kapitel XIX. Skillnaden mellan olika landsting och regioner varierade stort, alltifrån landsting där yttre orsakskod inte alls saknas till landsting där yttre orsakskod saknas för 11 procent av de aktuella vårdtillfällena.

Ytterligare några exempel på kontroll av kodning tas upp i rapporten.

Slutsatsen av granskningen är att det är anmärkningsvärt att så många vårdtillfällen saknar huvuddiagnos samt att kodningspraxis både i antal och i tillämpning skiljer sig så mycket åt mellan olika landsting och regioner. Följsamheten till kodningsregler är tämligen god beträffande förlossningsvården men för kodningen av cancerbehandlingar i anslutning till cancer följs inte anvisade regler lika bra. Skillnaderna mellan landstingens kodning i samband med cancerbehandling är alltför stor för att kodningen ska kunna uppfattas som korrekt.

*DRG (Diagnosis Related Groups) är ett klassificeringssystem utvecklat för slutenvård på akutsjukhus. Systemet utvecklades i USA för kvalitetskontroll av sjukvården. DRG har med tiden utvecklats till att användas som verksamhetsbeskrivningssystem och som del i ersättningssystem. I Sverige används NordDRG, ett system som utvecklats gemensamt med de övriga nordiska länderna, baserat på DRG-system från USA

**Diagnoser i rapporten är hämtade ur Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997, KSH97. Klassifikationen är uppdelad i kapitel, I-XXI.

***Åtgärder i rapporten är hämtade ur Klassifikation av kirurgiska åtgärder 1997, KKÅ97. Klassifikationen är uppdelad i kapitel A-Z med avsnittsindelning.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2007
Artikelnummer: 2007-125-13
Format: POD
Antal sidor: 32
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 34 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Patientregistret