/
/

Flodvågskatastrofen i Asien 2004 – Hemtransporter och det akuta mottagandet i Sverige – KAMEDO-rapport 91

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsens enhet för krisberedskap. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Flodvågskatastrofen den 26 december 2004 kom indirekt att drabba Sverige hårt. Den kom att ställa mycket speciella krav på den svenska katastrofberedskapen, som inte var planerad för händelser utanför landets gränser. Av många skäl kom således åtgärder för att undsätta de drabbade svenskarna i framförallt Thailand att fördröjas, vilket redan belysts och kritiserats av den av regeringen tillsatta katastrofkommissionen. Däremot sattes förberedelserna för mottagandet av dem som kom från katastrofområdet igång tidigt i alla berörda landsting, och samarbetet mellan alla inblandade myndigheter fungerade väl. Dagliga telefonkonferenser mellan alla viktiga aktörer startades redan dagen efter katastrofen. Det underlättade bl.a. informationsspridningen, liksom samarbetet över landstingsgränserna, men ledde också till att man efter några dygn skickade sjukvårdsgrupper till Thailand.

När det gäller hemtransporter av skadade var det först på eftermiddagen den 28 december som Västerbottens läns landsting fick uppdraget att på ett medicinskt säkert sätt ordna hemtransport för de mer allvarligt skadade. Det skulle ske med det då icke färdigställda Svenska Nationella Ambulansfl yget (SNAM). Det kom därför att kallas SNAM light, och innebar att två MD 80-plan med 36 bårplatser i varje maskin, samt en Airbus 340 med 20 bårplatser, kunde skickas till Thailand. De första två flygtransporterna med MD 80-planen kom åter till Arlanda den 1 januari 2005 efter tre mellanlandningar och närmare ett dygns flygtid. Under transporterna utfördes såromläggningar och omgipsningar, men inga allvarligare medicinska problem uppstod. Man hade stora svårigheter att sända hem listor på passagerare och skadade, vilket försvårade mottagandet på Arlanda. Överföringen av passagerare från ambulansflygen på Arlanda blev tidskrävande och omständlig, trots att de ambulansflyg som hade mer allvarligt skadade patienter togs emot i en speciellt utvald hangar. Ledningsorganisationen för överföringen fungerade inte tillfredsställande. När väl patienterna hade förts över till andra, speciellt chartrade inrikes flygtransporter gick det hela däremot förhållandevis komplikationsfritt.

På Arlanda hade man innan SNAM-planens ankomst redan tagit emot mer lindrigt skadade eller oskadade som anlänt till flygplatsen med reguljärt flyg, vilket däremot fungerade utmärkt.

På Arlanda hade man etablerat ett s.k. Kriscentrum, som bemannades med läkare, sjuksköterskor, ledningsambulanspersonal, samt psykologisk och psykiatrisk katastrofledning (PKL) från Stockholms läns landsting. Därutöver fanns personal från Röda Korset, Polisen, Svenska kyrkan, socialtjänsten, reseföretag, flygbolag, försäkringsbolag, Luftfartsverket, UD, samt från både norska och danska ambassaderna. En liknande organisation etablerades också på Landvetter. Samtliga passagerare registrerades efter att planen landat, och många fick sina sår undersökta, eventuellt omlagda, och de som behövde psykiskt stöd kunde hänvisas till lämplig personal. För vidare transporter med ambulans fanns det goda resurser, varför det aldrig behövde uppstå onödiga väntetider till fortsatt marktransport. Däremot uppkom vissa svårigheter att skicka de skadade som behövde sjukhusvård i Stockholm till rätt sjukhus, då man initialt planerade att ha ett system med roterande sjukhus, oavsett deras möjligheter att erbjuda den specialistvård som krävdes. Detta korrigerades dock relativt bra genom den sortering av skadade som gjordes på flygplatsen, även om det uppstod en viss konkurrens mellan sjukhusen.

I de landsting som hade flest drabbade invånare kom katastroforganisationerna igång tidigt. Stockholms läns landsting kom att ansvara dels för omhändertagandet av drabbade i det egna landstinget, dels för en stor del av dem som kom via flyg till Arlanda flygplats och som därefter behövde vidaretransport med ambulans till sitt hemsjukhus. En speciell mottagarorganisation skapades för detta på Arlanda. För att kunna erbjuda ständig närvaro av ambulanser och sjukvårdsgrupper på Arlanda behövde man hjälp med ambulans- och sjukvårdspersonal från andra landsting. Det hela underlättades avsevärt genom att man öppnade Rosersbergs räddningsskola, som erbjöd bra logi och möjligheter till vila för ambulanspersonalen mellan arbetspassen.

Västra Götalandsregionens Prehospitala och Katastrofmedicinska Centrum kom att ansvara dels för samordningen av alla vidaretransporter med flyg och ambulans efter de skadades ankomst till någon flygplats i Skandinavien, dels för att ta emot de oskadade och skadade som tillhörde den egna regionen. Arbetet med att samordna alla vidaretransporter med flyg och ambulans till olika delar av Sverige blev mycket omfattande, och krävde en väletablerad organisation med goda kontakter med ett stort antal aktörer, varav Luftfartsverket, ARCC, SNAM:s ledning, Socialstyrelsen, flygbolag och samtliga berörda landsting kan nämnas.

Mottagandet av skadade och oskadade på Landvetters flygplats var snarlikt det som gavs i Stockholm. Sjukvårdsresurserna på Landvetter bestod av regional beredskapsläkare, tre sjukvårdsgrupper (läkare och sjuksköterska), inklusive ambulanshelikopter, PKL-grupper (15 personer) samt ambulansresurser. En samlingsplats för skadade upprättades i ankomsthallen.

Region Skåne kom att få ansvaret för mottagandet av oskadade och skadade i den egna regionen. Även här ordnades med goda sjukvårdsresurser ute på flygplatsen, även om antalet passagerare här var avsevärt mindre. Liksom de tidigare nämnda landstingen rekryterade man också personal som kunde skickas ner som sjukvårdsteam till katastrofområdet.

Av dem som hade kroppsliga skador kom majoriteten att behandlas på olika sjukhus i Stockholmsregionen, varav Karolinska Universitetssjukhuset i Solna blev det sjukhus som tog emot flest allvarligt skadade. Tomma vårdavdelningar kunde öppnas, vilket var viktigt med tanke på de speciella rutiner för hygien som krävdes. Således fick alla som behandlats på sjukhus i Thailand initialt eget rum vid ankomsten till sjukhuset; där kunde de både skrivas in och få fortsatt sårvård. Det gav också möjligheter för anhöriga att vara nära varandra, och för det ändamålet öppnades även en tom avdelning som fick fungera som hotell.

Sårskador på ben och armar var vanliga och många sår var ordentligt infekterade. Man befarade att hitta ett stort antal MRSA-infektioner, men de visade sig vara mycket färre än förväntat. Däremot var många sårinfektioner orsakade av ovanliga och i många fall svårbehandlade bakterier eller andra mikroorganismer, varav några givit återkommande sena sårinfektioner. Vissa skadade med större mjukdelsskador behövde längre sjukhusvistelser, och i enstaka fall avancerade plastikkirurgiska ingrepp, för att uppnå läkning. Inget dödsfall under eller efter hemtransport har rapporterats.

De psykosociala problemen var för många betydande, då så många förlorat anhöriga, en del flera familjemedlemmar. Tidigt psykosocialt stöd erbjöds alla redan vid ankomsten till alla flygplatser, liksom på mottagande sjukhus och/eller på de distriktsläkarstationer som kom att möta personer som drabbats av katastrofen.

Erfarenheter

Hemtransport av skadade och oskadade

  • Om hemtransporterna av skadade från Thailand hade kommit igång tidigare, så hade det säkerligen avlastat sjukvården i katastrofområdet och sannolikt kunnat lindra oro och psykisk påverkan för drabbade svenskar i katastrofområdet. Däremot bedöms inte de somatiska (kroppsliga) skadorna ha kunnat behandlas på ett avgörande bättre sätt genom tidigare vård hemma i Sverige.
  • Vid framtida katastrofer utomlands måste behovet av att använda SNAM utvärderas tidigt i processen.
  • Om man bedömt att skadade måste flygevakueras och att SNAM behöver utnyttjas, är det viktigt att rekognosceringsteam från SNAM sänds till skadeområdet så tidigt som möjligt.
  • De företrädare för SNAM som ingick i det sjukvårdsteam som skickades till Thailand hade en betydande roll när det gällde att samordna transporter från olika sjukhus till flygplatsen. Trots detta hade man svårigheter att koordinera sjuktransporter från alla olika sjukhus med de flygavgångar som gällde.
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2007
Artikelnummer: 2007-123-38
ISBN: 978-91-85483-68-6
Format: Bok
Antal sidor: 90
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 110 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter