/
/

Personlig assistans som yrke

I denna rapport analyseras de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete utifrån befintlig svensk forskning och annan empirisk kartläggning.

Sammanfattning

Den övergripande handikappolitiska målsättningen är att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för människor med funktionshinder. Assistansreformen, som är en av denna handikappolitiks viktigaste åtgärder, har inneburit att en ny yrkeskategori vuxit fram – personliga assistenter. Det beräknas att ungefär 50 000 personer arbetar som personliga assistenter i Sverige. Inför framtiden uppskattas behovet öka till cirka 60 000.

Den här studiens syfte är att utifrån svensk forskning och annan empirisk kartläggning sammanställa och analysera de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete. Häri ingår att kartlägga frågeställningar relaterade till de personliga assistenternas yrkesroll och identifiera områden som bör utvecklas. I rapporten återges studier av personliga assistenters arbetssituation och upplevelser av yrkesområdet. Aktuell lagstiftning refereras i förekommande fall i fotnot men då rapportens syfte inte är att återge denna eller andra regler kring området hänvisar författaren till andra källor för sakkunnig återgivning av dessa.

Många personliga assistenter berättar om arbetsglädje, givande samvaro med den assistansanvändare de bistår, variationsrika arbetsdagar och om upplevelser av ett viktigt och meningsfullt arbete. Den särskilda arbetssituationen som ofta inbegriper en arbetsplats i brukarens hem, en nära och intim samvaro samt insyn i privata relationer innebär dock att yrkesrollen innehåller en rad potentiella svårigheter. Samtidigt som många vittnar om tillfredsställelse med arbetet som personlig assistent har yrket låg status, en låg lönebild, betraktas som ett genomgångsyrke och omfattas av rekryteringsproblem. Det sistnämnda har även påverkat vilka områden som forskningen främst berört. Vidare förekommer det sällan en uppdelning på olika anordnare utan kooperativ, kommunala och privata anordnare beskrivs gemensamt.

I myndighetsrapporter och forskningssammanställningar framträder tydligt att personlig assistans är ett bristyrke såväl som ett genomgångsarbete. Vid en granskning av anställningsförhållanden, anställningstrygghet, tjänstgöringsgrad, arbetstider och lön framträder brister som ger upphov till oro bland de personliga assistenterna samt innebär en osäker anställningssituation. De personliga assistenterna uppfattar ibland en oklar ansvarsuppdelning mellan arbetsgivare och arbetsledning, vilket kan innebära utsatthet och ett svagt stöd i arbetssituationen. Studier av arbetslednings-/chefsuppgifter som introduktion, arbetsbeskrivning, utvecklingssamtal, handledning, fortbildning, personalmöten och kvalitetsarbete visar att de personliga assistenternas arbetsförhållanden skiljer sig markant åt. Här framkommer att det hos många assistansanordnare finns anledning till organisatoriska förbättringar.

Arbetsmiljöverket har bedrivit en relativt omfattande arbetsmiljötillsyn riktad gentemot assistansanordnare. Genom att arbetsområdet är nytt har det funnits oklarheter om ansvar och arbetsformer, framförallt till följd av att arbetsplatsen i många fall är förlagd till assistansanvändarens hem. I många fall saknas rutiner för ett fungerande arbetsmiljöarbete. Det handlar om systematisk information, riskinventering, uppföljning etc. Genom de inspektioner som genomförts inom vissa distrikt har information och förtydliganden kunnat spridas vilket påverkat arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljön på ett positivt sätt.

Förutom de organisatoriska bristerna kan arbetsmiljöproblemen hänföras dels till risker för fysisk skada till följd av tunga lyft och belastning, dels till psykosociala arbetsmiljörisker till följd av exempelvis oklara arbetsbeskrivningar, kommunikationsproblem eller oklarheter i kontakten med assistansanvändare eller anhöriga samt otillräckligt arbetsledarstöd. Särskilt framstår de personliga assistenternas ensamarbete, utan kontakt med kollegor, som ett av de största arbetsmiljöproblemen. Detta kan kombineras med att assistenter upplever hot och våld i sitt arbete samt att assistansanvändarnas livsstil kan orsaka konkreta arbetsmiljöproblem för den personliga assistenten. Det framgår i ett flertal studier av personlig assistans att assistenterna uppfattar sitt yrke som betydelsefullt. Här innefattas en tillfredställelse med att medverka till att förbättra livssituationen för assistansanvändaren samt att det är en privilegierad arbetssituation att kunna ägna sig åt en person, utan kraven att på kort tid behöva räcka till för många personers hjälpbehov.

Just arbetet med en enskild person kan dock även innebära nackdelar ur ett arbetstillfredsställelseperspektiv. Det kan upplevas som påfrestande att umgås intensivt med en person hur väl man än kommer överrens. Många assistenter upplever även att en stor del av arbetet innebär väntan och passivitet vilket kan vara nog så påfrestande. En nära relation kan innebära svårigheter att skilja mellan arbete och fritid och mellan yrkesroll och privatliv. Vidare är det inte ovanligt att assistansanvändarens funktionshinder innebär en försämring över tid och det är känslomässigt svårt att se hur en person man kommit nära försämras.

I en analys skildras vad forskning och andra empiriska kartläggningar belyst avseende den personliga assistentens relationer till olika personer och grupper som man möter i sin yrkesutövning. I fokus är i första hand relationen till assistansanvändaren, vilket innefattar diskussion kring arbetsuppgifter, fördelning av arbetet och arbetsbeskrivning. Det framgår att för den personliga assistenten kan det vara av stor vikt att arbetsuppgifterna är tydligt klargjorda då assistenterna annars kan uppfatta sig som utnyttjade. Vidare skildras asymmetrin i förhållandet mellan assistansanvändare och assistent, där det i flera studier framgår att brukaren är beroende av sin assistent men att även assistenten befinner sig i ett sårbart läge genom assistansanvändarens arbetsledning och självbestämmande över av vem, hur och när assistansen ska utföras.

För många assistenter ingår även motivationsarbete i arbetsuppgifterna. Att arbeta för en assistansanvändare med begränsad autonomi kan vara en utmaning. Assistenterna ställs inför uppgiften att styra brukaren och samtidigt balansera detta gentemot rätten till självbestämmande. Det framgår i studierna att det kan vara frustrerande när assistansanvändarens preferenser är skilda från assistentens. Här framträder även att assistenterna upplever svårigheter med att hantera de krav som ställs på sjukgymnastik och aktiviteter från anhöriga eller andra yrkesgrupper när dessa förväntningar går emot assistansanvändarens vilja.

Ett särskilt stycke tar upp anhörigassistentens situation. Här belyser studierna att funktionen som assistent till en nära anhörig innebär en särskild assistansroll. Många anhörigassistenter upplever sig inte heller som i första hand personliga assistenter. Förutom att arbetsbördan ofta är stor och går utöver den egentliga arbetstiden känner dessa assistenter såväl tillfredsställelse med att kunna bistå som omgivningens misstro och en oro inför framtiden. I övrigt behandlas assistentens relation till assistansanvändarens familj, assistans till barn, relationen till anhöriga, mellan assistenter, till arbetsgivare, till god man, andra yrkeskategorier och till allmänheten. Det framgår av forskning, myndighetsrapporter och citat från intervjuer med personliga assistenter att yrkesrollen personlig assistent har låg status. Allmänhetens bild, säger en assistent, är att vem som helst kan arbeta som personlig assistent. De låga formella kraven på utbildning, efterfrågan på assistenter, lönen, ryktet om att assistansarbetet är ett tillfälligt genomgångsarbete och arbetets karaktär med personlig omvårdnad och hemarbete förstärker bilden. Beskrivningarna av den personliga assistenten som brukarens armar och ben, redskap, en tyst skugga som smälter in i tapeten etc. bidrar också till en negativ yrkesbild i en tid då framåtanda, självständighet och initiativförmåga premieras och betraktas som eftersträvansvärda egenskaper inom arbetslivet i övrigt.

I rapportens avslutande kapitel sammanfattas de i forskningsstudierna och övriga empiriska kartläggningar identifierade utvecklingsområdena inom personlig assistans som yrke. Utan inbördes ordning är det som här lyfts fram otrygghet i anställningen, ensamarbete, lön, osäkerhet vad gäller arbetsuppgifter, arbetsmiljö, arbetsgivaransvar och arbetsledning, svårigheter att hålla isär yrkesutövande och privatliv, tjänstgöringsgrad, fortbildning, yrkesstatus samt yrkesidentitet.

Avslutningsvis diskuteras utbildning för personliga assistenter, en eventuell profilering samt kunskapsuppbyggnad som områden som bör utvecklas. Utbildning till personlig assistent är en omtvistad frågeställning. Då det bedrivs ett antal utbildningar på gymnasienivå, som arbetsmarknadsutbildning, vid folkhögskolor och som uppdragsutbildning vid universitet finns det all anledning att närmare granska detta område. I den fortsatta diskussionen om relevant utbildning för personliga assistenter borde dessa utbildningar inventeras och utvärderas. Dessutom föreslås att en eventuell profilering av assistansyrket ska övervägas utifrån dels den kompetenshöjning det innebär samt att detta skulle öppna upp för utvecklingsmöjligheter inom yrket. Slutligen konstateras att det finns en begränsad vetenskaplig kunskapsproduktion kring personlig assistans. Utifrån det stora antal personer som berörs som assistansanvändare, anhöriga och personliga assistenter är detta anmärkningsvärt och otillfredsställande.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2007
Artikelnummer: 2007-123-24
Format: POD
Antal sidor: 80
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Funktionshinder