/
/

Individ- och familjeomsorg – Lägesrapport 2005

Denna rapport beskriver läget inom individ- och familjeomsorgen (IFO). Ett särskilt fokus ligger på specialisering, helhetssyn, samverkan och kompetens.

Denna publikation går inte längre att beställa i pappersform.

Sammanfattning

Bilden av individ- och familjeomsorgen (IFO) i landet är mångfasetterad. Resurserna, kompetensen, lösningarna och kostnaderna varierar mycket.

Kostnaderna per invånare är tio gånger större i kommunen med de högsta kostnaderna jämfört med den med de lägsta. Kostnadsskillnaderna har i huvudsak strukturella orsaker, men kan också bero på skillnader i ambitioner och effektivitet. En mindre intervjustudie visar att satsningar på kvalitet kan gå hand i hand med minskade kostnader. Medan kostnaderna för socialtjänsten som helhet har ökat sedan slutet av 1990-talet ligger kostnaderna för IFO i stort sett kvar på samma nivå. Kostnaderna för IFO var 2004 26,7 miljarder kronor, en ökning med 1,2 procent sedan 2000. IFO:s kostnadsandel av kommunens verksamhet har minskat från 7,6 till 7,1 procent. Kostnaderna för ekonomiskt bistånd har minskat med 14 procent under femårsperioden (men ökat 2004), medan kostnaderna för missbrukarvården och vården av barn och unga ökat med nästan tio respektive 18 procent.

Samtidigt har IFO:s ansvarsområde i praktiken vidgats; samhällsutvecklingen och politiska beslut har gett IFO nya målgrupper. Nya behov aktualiseras också av att andra samhällsinstanser har förändrat sitt ansvarsområde. En tendens är en förskjutning av ansvaret för vissa grupper från andra myndigheter till individ- och familjeomsorgen.

Generellt sett har det under senare år skett stora positiva förändringar inom barn- och ungdomsvården, med tydligare barnperspektiv och struktur i handläggningen, mer varierande insatser och en satsning på att nå familjer tidigt med erbjudanden om stöd. Det görs färre utredningar, men med bättre kvalitet och ökad delaktighet. Samtidigt finns exempel på att bristande resurser innebär neddragningar på personal, förebyggande och uppsökande insatser. Antalet barn per 1 000 med någon öppenvårdsinsats är år 2004 i stort sett oförändrat. Av barn upp till tolv år fick 1 procent någon öppenvårdsinsats, nästan 2 procent av 13–17-åringarna och en dryg procent i åldrarna 18–20 år. Antalet barn och unga som fått dygnsvård (familjehem eller institution) någon gång under året har fortsatt att öka något. Omedelbart omhändertagna barn per 1 000 har under 2004 ökat med omkring 11 procent. Ökningen har under senare år varit särskilt påtaglig bland tonårsflickor.

Familjerättens utredningar om vårdnad, boende och umgänge har blivit mer komplicerade och många barn far illa när föräldrarna tvistar. Det är stora skillnader mellan kommuner vad gäller väntetider, utredningstider, samtal med barn och uppföljning. Fler har verksamhet med stöd till barn i samband med föräldrarnas separation. Ett ökande problem är begäran om moderskapsutredningar, t.ex. vid felaktig registrering vid invandring. Medgivandeutredningarna för adoption ökade något 2004. Utredningstiderna varierar avsevärt.

Efterfrågan på familjerådgivning fortsätter att öka. Antalet ärenden ökade med 7 procent 2004. Väntetiderna varierar från en till åtta veckor.

År 2004 fick knappt 6 procent av hushållen ekonomiskt bistånd, en liten ökning. Den största gruppen är ensamstående män utan barn. 22 procent av ensamstående mammor fick ekonomiskt bistånd. Allt fler unga vuxna (18–24 år) får ekonomiskt bistånd och nästan 40 procent av biståndsmottagarna är 18–29 år. Av vuxna födda i Sverige fick knappt 3 procent ekonomiskt bistånd under 2004 mot nästan 11 procent av de utlandsfödda (exkl. flyktingar). Flera års minskning av kostnaderna har vänt i en ökning med 8 procent 2004, men variationen är stor mellan kommuner. Antalet personer med långvarigt ekonomiskt bistånd har ökat med 10 procent under 2004. Här behövs ett brett samarbete mellan myndigheter, men målen att minska arbetslöshet, sjukskrivningar och biståndsberoende kan motverka varandra.

Antalet personer med tungt missbruk uppskattas till ca 100 000. Under en femårsperiod har ungefär samma antal personer med missbruksproblem fått bistånd årligen. Vårdtillfällen i dygnsvård minskade 2004 med knappt 10 procent, medan antalet öppenvårdsinsatser ökade med 6 procent. Vårdtillfällena med tvångsvård ligger kring 1 000 per år under femårsperioden. Återfallsfrekvensen är hög bland tvångsvårdade. Besluten om omedelbart omhändertagande har minskat något. Utvecklingsarbete pågår i många kommuner med ett mer varierat utbud av insatser inom missbrukarvården, men det finns också uppgifter om en mer restriktiv hållning. Kostnaderna har under femårsperioden ökat med ca 10 procent; öppna insatser med ca 28 procent (boende som bistånd med 68 procent).

Ca 17 800 personer var hemlösa i 2005 års kartläggning, fler än med definitionen 1999. Tre fjärdedelar är män. 23 procent bodde på institution, 12 procent i akutboende och 5 procent sov ute. Mer än hälften har någon form av missbruk och 40 procent har psykiska problem. Hälften hade varit hemlösa minst ett år.

Arbetet med våldsutsatta kvinnor är alltmer etablerat inom IFO. Det finns handlingsplaner i ca 70 procent av kommunerna. Kvinnor med psykiska funktionshinder eller missbruk behöver uppmärksammas särskilt. Många kommuner har startat verksamhet för barn som har bevittnat våld. Mottagningar för våldsbenägna män finns på ett 25-tal platser i landet. Under 2003–2007 satsar regeringen 180 miljoner kronor på insatser mot hedersrelaterat våld. IFO har särskilda stödcentra för unga brottsoffer i samverkan med polisen i några kommuner.

Vi pekar i rapporten särskilt på behov av samverkan, där varje myndighet tar sin del av ansvaret, för helhetssyn och adekvat hjälp till den enskilde. Utrymmet för IFO:s traditionella uppgifter och målgrupper minskar när IFO alltmer nödgas ta över ansvar utanför socialtjänstens uppdrag. Många uppgifter kan individ- och familjeomsorgen bara lösa tillsammans med andra. Samgående i mer gemensam verksamhet kan vara en lösning när samarbete inte räcker till. Vi tar också upp att en ökad specialisering inom IFO inte får ske på bekostnad av helhetssynen.

Unga vuxna behöver uppmärksammas särskilt, med tecken på ökad ohälsa och svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden.

Det behövs vidare enhetliga definitioner och förfinad statistik inom

IFO:s område och skillnaderna mellan kommuner behöver analyseras ytterligare.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2006
Artikelnummer: 2006-131-6
Format: PDF
Antal sidor: 67
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Socialtjänst