/
/

Inrapportering från psykiatrin till patientregistret - Inventering av inrapporteringsproblem och förslag till en förbättrad rapportering

Sammanfattning

Det finns stora brister i de uppgifter som inrapporteras från psykiatrin till Socialstyrelsens patientregister (PAR). Det finns dock en stor spännvidd, där uppgifterna från psykiatrin hos en del landsting är av god kvalitet medan uppgifterna från andra landsting är mycket bristfälliga. Bristerna återfinns främst i rapporteringen av den öppna vården. Landstingen har en skyldighet att rapportera alla läkarbesök med uppgift om diagnos till PAR. Uppgifter om diagnos saknas för en majoritet av de inrapporterade läkarbesöken. För 2004 hade endast 40 procent av de inrapporterade besöken uppgifter om diagnos.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samlar årligen in verksamhetsstatistik från sjukvårdshuvudmännen (VI2000). För att få en uppfattning om hur stort totalbortfallet av inrapporterade uppgifter till PAR är har SKL:s statistik använts som jämförelse. De flesta landstingen rapporterar in betydligt fler besök till SKL än till PAR.

Rapportens syfte är att inventera de problem som landstingen idag har med inrapporteringen till PAR samt vilka möjligheter det finns för att förbättra inrapporteringen till PAR. Rapporten berör enbart läkarbesök i specialiserad psykiatrisk öppenvård. Inventeringen bygger på intervjuer som gjorts med nyckelpersoner som medverkar i processen för att ta fram underlag till PAR. De data som rapporten bygger på är uppgifter inrapporterade för år 2004. Jämförande data för 2005 har tagits fram där det varit möjligt.

Genomgående finns en positiv inställning till inrapportering i patientregistret. Av intervjuerna att döma finns det många problem som är gemensamma för ett flertal landsting. Efter det att intervjuerna har sammanställts kan följande huvudproblem identifieras:

• Tekniska problem.

Hos en majoritet av landstingen förekommer olika typer av tekniska problem som förhindrar en smidig inrapportering. Till exempel lyfter flera landsting fram problem vad gäller:

- datafångst

- kommunikation mellan olika datasystem

- avsaknad av ett gemensamt datalager

• Besök hos privata vårdgivare rapporteras inte till PAR.

Differensen mellan PAR:s inrapporterade besök och de besök som skickas till SKL:s verksamhetsstatistik förklaras delvis av att besök hos privata vårdgivare inte rapporteras till PAR.

• Rapportering av ICD-10

Det stora diagnosbortfallet beror i flera landsting på att en del av verksamheterna använder diagnosklassificeringssystemet DSM-IV och inte ICD-10 som ska användas för rapportering till PAR. Den senare klassifikationen anses inte tillräckligt detaljerad för psykiatrins behov. Verksamheten använder hellre diagnostiska kriterier enligt DSM-IV.

• Läkare vill inte rapportera diagnoser.

En vanlig anledning till diagnosbortfallet i PAR är att en del läkare inte vill sätta en diagnos av ideologiska/praxis skäl. Detta är speciellt vanligt inom Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

• Attitydfrågor

Rapportering till patientregistret ses i en del landsting inte som en högt rankad arbetsuppgift. Man ser inte nyttan med rapporteringen och tar inte rapporteringsskyldigheten på allvar.

• Ledningsfrågor

Många kontaktpersoner och verksamhetsföreträdare anser att en stor otydlighet finns från landstingsledningen kring vikten av verksamhetsrapportering till den nationella nivån. Det finns också otydligheter kring ansvar och befogenheter i frågan. Den nationella nivån har också varit otydlig exempelvis vad gäller inrapporteringsskyldigheter för privata vårdgivare och hur uppgifterna i PAR används. Många menar att det har saknats ”tryck” i frågan och därför har arbetet fått en låg prioritering. Några landsting hänvisar också till brist på resurser för att kunna kvalitetssäkra uppgifterna.

• Brist på kommunikation.

Bristande kommunikation framförs i de flesta landsting som en anledning till den dåliga rapporteringen. Verksamheterna och landstinget kommunicerar inte kring ansvar/skyldigheter, befogenheter, resultat och kvalitet vad gäller inrapportering till PAR. Olika delar i landstinget sköter olika rapporteringar (till exempel PAR och VI2000) och kommunicerar inte kring definitioner etc. Data återförs inte till verksamheten för kontroll och kompletteringar.

De landsting som har en fungerande rapportering hänvisar främst till följande som förklaring till framgången:

- Frågan prioriteras i landstinget. Uppföljningsfrågor anses viktiga och står högt på landstingsledningens och verksamhetsledningars dagordning.

- Det finns ”eldsjälar” som arbetar hårt för att få in uppgifter och förbättra datakvalitet.

- Det finns aktivt arbete med återkoppling och dialog med verksamheterna kring verksamhetsuppföljning och kvalitet i data. En god kommunikation mellan verksamhet och kontaktperson är också en förklarande faktor.

- Hänsyn har tagits till rapporteringen vid införande av nya IT-system.

Flera förslag till åtgärder har önskats från landstingens sida:

• För att minimera de tekniska problemen krävs stabilare och säkrare ITsystem som en väg till en säkrare rapportering.

• För att få flera landsting att använda klassifikationen ICD-10 föreslår några landsting att någon slags klassifikationsgrupp sätts samman. Det behövs också en diskussion kring nödvändigheten av rapportering av diagnoser från psykiatrin. Kommunikationen mellan verksamhet, kontaktpersoner och IT-enheter måste förbättras för att rapporteringen ska fungera.

• Många landsting anser att det behövs en tydligare styrning med klara rutiner för hur man ska arbeta med rapporteringsfrågor. Landstingsledningarna bör engagera sig för att få mer ”tryck” i frågan. Flera landsting anser att rapporteringen skulle bli bättre om man underlättade arbetet för personalen genom mer utbildning och kompetensutveckling. Bättre kommunikation behövs i alla led. Man efterlyser också mer tryck från den nationella nivån för att öka statusen på arbetet med inrapportering av verksamhetsuppgifter.

Det är avslutningsvis viktigt att poängtera att en del landsting har få problem med rapporteringen. Vissa landsting, till exempel Sörmland och Västmanland har en hög täckningsgrad på såväl inrapporterade besök som inlevererade diagnosuppgifter. Halland har en hög täckningsgrad för besöken och har som enda landsting fått med de privata vårdgivarna i sin rapportering. De stora brister som många landsting har är alltså möjliga att åtgärda. Ansvaret för detta ligger ytterst på landstingsledningarna.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2006
Artikelnummer: 2006-131-25
Format: POD
Antal sidor: 45
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Patientregistret