/
/

Terrorattackerna i Madrid i Spanien 2004 – KAMEDO-rapport 90

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsens enhet för krisberedskap. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Terroristattentaten den 11 mars 2004

Händelsen

Vid terroristattentaten i Madrid den 11 mars 2004 sprängdes sammanlagt tio bomber ombord på fyra skilda tåg. Sammanlagt fjorton sprängladdningar hade förberetts i ryggsäckar och sportbagar, vilka hade placerats ombord på tågen på stationen Acalá de Henares, öster om Madrid. Varje bomb innehöll sprängmedel samt en detonator som var kopplad till alarmfunktionen på en mobiltelefon.

Den första bomben exploderade klockan 7.39, och därefter detonerade ytterligare nio bomber inom några minuter. Fyra bomber exploderade aldrig. De platser som drabbades var centralstationen Atocha samt stationerna Santa Eugenia och El Pozo samt området vid stationen Téllez. De tåg som sprängdes vid Téllez och El Pozo beräknas var för sig ha haft mellan 1 000 och 1 800 passagerare ombord.

Händelsen är den allvarligaste som drabbat Spanien och Europa i fredstid. Totalt 191 personer dödades och fler än 1 500 skadades. Attackernas omfattning krävde att resurser från flera kommuner i regionen måste tas i bruk. Detta fick till följd att såväl den regionala som den nationella ledningsnivån måste aktiveras - något som aldrig tidigare hade skett.

Larm

Det första samtalet om händelsen vid centralstationen Atocha kom in till larmcentralen Madrid (112) den 11 mars klockan 7.39. Samtidigt som den larmande personen intervjuades skickades larmet vidare till larmcentralerna för de båda ambulansorganisationerna i Madrid - Summa 112 och Samur. Larmet vidarebefordrades dessutom till polis och räddningstjänst samt till andra berörda myndigheter. Efter hand som samtal kom in om de andra skadeplatserna vidarebefordrades även dessa. Ungefär klockan 8.30 upprättades en regional ledning för räddningsinsatserna i Madrid. Något senare, cirka klockan 10.00, aktiverade Spaniens regering en samordning på nationell nivå.

Under de första 16 timmarna registrerades över 22 000 inkommande samtal till larmcentralen Madrid 112 angående bombdåden. Någon personalbrist uppkom dock aldrig vid larmcentralen, eftersom händelserna inträffade i samband med skiftbyte; det skift som var på väg hem beordrades att stanna kvar. Man använde cirka 2/3 av larmcentralens befintliga operatörsbord.

Madrid 112 kom att fungera som upplysningscentral under dagen, dit myndigheter och anhöriga kunde ringa för att få upplysningar om till vilket sjukhus skadade hade förts.

Prehospitalt sjukvårdsarbete

Första ambulansenhet var på plats vid Atocha 7 minuter efter larm, och den första kritiskt skadade patienten transporterades därifrån 23 minuter efter att ambulansorganisationen Samur hade anlänt till platsen. Innan dess hade ett stort antal skadade själva tagit sig till sjukhus med taxi eller privata fordon.

Inom 30 minuter efter larm upprättades uppsamlingsplatser i sjukvårdstält på alla fyra skadeplatserna. I Téllez togs dessutom en sporthall i anspråk för detta ändamål. Vid minst en av skadeplatserna sattes tält upp omedelbart intill en demolerad järnvägsvagn. Man befann sig därmed i riskzonen för eventuella nya explosioner.

Genomströmningen på uppsamlingsplatserna var snabb. Trots detta vidtogs avancerade åtgärder på samtliga platser, med intravenösa infarter, intubation och pleuradrän. Man stoppade även stora, livshotande blödningar med tryckförband och avsnörande förband.

Sjuktransporter och fördelning

Alla skadade hade evakuerats från samtliga skadeplatser klockan 10.17, d.v.s. 2 timmar och 38 minuter efter den första explosionen. De transportansvariga vid skadeplatserna försökte fördela ”sina” patienter jämt över Madrids akutsjukhus. Någon fördelningsnyckel eller aktuell uppdatering över sjukhusens aktuella beläggning fanns dock inte tillgänglig på skadeplatserna.

Sammanlagt 927 skadade, varav 165 som bedömdes ha allvarliga skador, fördes med ambulans till åtminstone 15 olika sjukhus och kliniker i Madrid. Det framkom inte förrän i efterhand att fördelningen på sjukhusen i Madrid hade blivit något snedfördelad.

Prioritering och ledning

Någon triage (sortering) i form av färgmarkeringar eller liknande för prioritering användes inte vare sig på skade- eller uppsamlingsplats, trots att utrustning för detta fanns tillgänglig. Bedömningen var att det var så ”uppenbart vilka som var lätt, svårt eller kritiskt skadade att något indikeringssystem inte var nödvändigt” (Detta och andra citat är hämtade från intervjuer vid Gregorio Maranon och Samur.)

Den prehospitala sjukvårdsinsatsen, vid händelsen sköttes i samverkan mellan Samur och Summa 112. Båda organisationerna hör till de mest kvalificerade ambulansorganisationerna i världen både vad det gäller tillgång till avancerad teknik och kvalificerad personal. Ledningen på plats delades mellan Samur, polis och brandkår. I skadeområdena ansåg både Summa 112 och Samur att just de ledde och koordinerade sjukvårdsinsatsen. Enligt regelverket låg dock ledningsansvaret för sjukvårdsinsatsen på Samur.

Omhändertagande på sjukhus

Strax efter larmet tog sjukhusledningen vid Gregorio Marañón - ett av de största sjukhusen i Madrid tillika ett av de sjukhus som fick ta emot flest patienter - beslutet att ställa in alla dagens planerade operationer. Detta friställde omedelbart 22 operationssalar. Därefter påbörjades utskrivning av inneliggande patienter. Inom två timmar fanns 161 frigjorda sängplatser och inom sex timmar fanns det 438 platser frigjorda. De flesta intensivvårdspatienterna kunde flyttas till en lägre vårdnivå, motsvarande mellanvård (intermediate care) eller postoperativ vård.

Arbetet på akutmottagningen organiserades så att man sorterade patienterna i ambulansentrén. De svårast skadade togs in på akutens s.k. traumarum. Därifrån fördes de vidare till operation eller IVA eller till en avdelning som öppnats särskilt i samband med katastroflarmet.

Anhöriga och sekretess

Trycket från de anhöriga blev stort vid samtliga sjukhus. Redan inom någon timme efter attentatet fanns fler än 600 anhöriga vid akutmottagningen på Gregorio Marañón-sjukhuset. De anhöriga samlades i en stor aula, där en lista med namn på de skadade lästes upp var 30:e minut.

Spansk lagstiftning om sekretess i sjukvården motsvarar den svenska, men vid detta tillfälle togs medvetet ett beslut att bryta mot sekretessen. Inledningsvis togs beslutet separat på varje berört sjukhus, men så småningom sanktionerades beslutet på regional och även nationell nivå.

Ett problem som tidigt drabbade sjukhusen var att både de fasta och de mobila telefonlinjerna överbelastades och blev oanvändbara. Detta skapade problem med informationsöverföring både internt och externt.

Psykosocialt omhändertagande

Det psykosociala omhändertagandet av skadade och deras anhöriga vid Gregorio Marañón-sjukhuset var inte förberett i katastrofplanen. Sjukhusledningen utsåg en äldre, erfaren psykolog att ansvara för denna verksamhet. Utgångspunkten var att ”med högsta prioritet rädda liv, men därefter med alla medel skydda och återställa mental hälsa”. En annan utgångspunkt för arbetet var att i första hand ta hand om de skadade, därefter anhöriga och slutligen de team som tagit hand om de skadade.

Enligt de riktlinjer man ska hålla sig till, enligt litteratur i krishantering, ingår att samla familjer och skilja dem från andra anhöriga. Detta var dock inte möjligt i detta läge, eftersom personalen hade alltför många anhöriga att ta hand om.

Vikten av korrekt information

Tidigt insåg de psykosocialt ansvariga vikten av korrekt information. Därför lästes namnen på de skadade upp, liksom var dessa personer fanns inlagda. Denna information uppdaterades tidvis varje halvtimme. För att ge så korrekt information som möjligt passerade alla uppgifter en kontrollgrupp innan den vidarebefordrades.

Efter två dygn lades en särskild webbsida upp med listor över skadade personer. Inrikesministeriet ansvarade för webbsidan och tog beslutet att lägga ut patientlistorna. Däremot publicerades aldrig listor med namn på avlidna.

Sjukhusen vinnlade sig o

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2006
Artikelnummer: 2006-123-40
ISBN: 91-85482-64-1
Format: Bok
Antal sidor: 83
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 110 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter