/
/

Terrorattacken på Bali 2002 – KAMEDO-rapport 89

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsens enhet för krisberedskap. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Inledning

Strax efter klockan 23 lördagen den 12 oktober 2002 detonerade två bomber på ön Bali i Indonesien. Två barer i nöjeskvarteren på semesterorten Kuta Beach sprängdes i luften.

Explosionerna krävde 202 människoliv från 21 olika nationer, och fler än 300 människor skadades. Majoriteten av de drabbade var turister. De skadade omhändertogs inledningsvis på olika sjukhus och kliniker på Bali. Majoriteten behandlades på Balis största sjukhus, undervisningssjukhuset Sanglah Hospital. De togs omhand av sjukhusets ordinarie personal med förstärkning av frivilliga. Så småningom fick man även förstärkning av sjukvårdsgrupper från andra indonesiska sjukhus och från utlandet.

De svårast skadade utländska medborgarna, 135 personer, evakuerades med flyg dagarna närmast efter bombdådet. De flesta flögs till Australien, ett tiotal flögs till Singapore och ett tiotal flögs till andra platser.

Det australiska flygvapnet (RAAF) evakuerade under 21 timmar sammanlagt 66 patienter från Bali till Darwin. Efter stabilisering och akuta åtgärder på Royal Darwin Hospital flögs de 14 svårast skadade vidare med civila ambulansflygplan till olika brännskadeenheter i Australien. RAAF gjorde ytterligare 4 flygningar från Bali med 35 personer med något lindrigare brännskador.

Observatörernas erfarenheter och slutsatser

Insatser på Bali

Explosion och brand

  • Ögonvittnesskildringar återger de fruktansvärda scener som utspelade sig på explosionsplatsen. Av dessa framgår hur snabbt efter explosionen brandförloppet måste ha varit. Flera återger hur små grupper av människor höll varandra i händerna och i mörkret försökte ta sig ut ur den raserade byggnaden. Den som gick först lyckades ta sig ut med minimala skador, den andre kom också ut men svårt brännskadad - den tredje kom aldrig ut. Brandförloppet vid den här typen av händelser är således mycket snabbt. Det är viktigt att utrymningsvägar är väl utmärkta och dimensionerade efter antalet besökare.

Prehospitalt omhändertagande

  • Räddningsarbetet liksom sjuktransporterna utfördes till största delen av frivilliga. De skadade transporterades från skadeplatsen så snart de påträffades. Ambulanserna hade varken personal eller utrustning för att utföra avancerad sjukvård på skadeplatsen. Av berättelser från skadeplatsen framgår hur skadade avled i famnen på räddningsmanskapet.
    Beskrivningen antyder att de flesta som omkom på skadeplatsen snarare dog av svåra organskador med blödningschock än av luftvägsproblem eller liknande. Det är därför inte särskilt troligt att antalet tidiga dödsfall i det här fallet skulle ha blivit färre om de skadade tagits omhand av en ambulanssjukvård av västerländsk modell. Hade det däremot varit åtgärdbara skador hade antalet räddningsbara personer gynnats av en mer avancerad ambulanssjukvård.

Prioritering och ledning

  • Någon sortering (triage) utfördes inte på skadeplatsen utan de skadade transporterades in helt osorterade. Till en början fördes också döda kroppar till akutmottagningen, vilket ytterligare ökade belastningen. Bristen på samordning av transporterna av skadade samt avsaknaden av kommunikationsmedel gjorde att akutmottagningen på Sanglah Hospital inte kunde påverka den kaotiska situationen. Man kom varken i kontakt med ambulanserna eller med skadeplatsen.
    Triage, samordning och goda möjligheter till kommunikation kan påtagligt underlätta omhändertagandet och minska belastningen på mottagande sjukhus i kaotiska situationer. Kommunikation är en svag länk även i svensk sjukvård, vilken bör utvecklas.
  • Sjukvårdsledning organiserades inte i skadeområdet. Hade detta skett skulle fördelningen av patienterna mellan olika sjukhus i området förmodligen ha blivit bättre, vilket skulle ha minskat inflödet av åtminstone lättare skadade till Sanglah Hospital. Både ledningsstruktur och tekniska sambandsmedel för sjukvårdsledning saknades dock.
    Det är viktigt att tidigt etablera en ledning i skadeområdet som fördelar de skadade, så att inte ett sjukhus får hela belastningen. För svenskt vidkommande kan det arbete som nyligen genomförts med att utveckla funktionen ”ledning av sjukvård på skadeplats” komma att vara av stort värde vid den här typen av händelser.

Arbetet på sjukhus

  • Sanglah Hospital blev överbelastat. Å andra sidan är det nog få sjukhus i världen, om ens något, som skulle ha klarat ett så stort inflöde av svårt skadade patienter. Övervakningsutrustning, läkemedel, förbrukningsmaterial, steriliserade instrument, linne och liknande tog slut. Sjukhusledning och frivilliga försökte lösa dessa problem på olika sätt, bl.a. genom att söka stöd från verksamheter utanför sjukhuset, framför allt hotellnäringen.
    Det kan vara värdefullt för svenskt vidkommande att se potentialen i frivilligas eller privata företags förmåga att ställa utrustning till förfogande vid en akut överbelastningssituation.
  • Förutom den sjukvårdspersonal som var anställd vid klinikerna i området hjälpte ett stort antal frivilliga till med de skadade på sjukhusen - både balineser och utländska turister, personer som var helt outbildade i sjukvård, samt sjukvårdspersonal på semester på Bali.
    Den belastning sjukvården på Bali utsattes för innebar att man behövde all kvalificerad hjälp man kunde få. Sanglah Hospital hamnade i en extra svår situation eftersom man tog emot majoriteten av de skadade, inklusive de flesta turisterna. Detta, i kombination med bristen på tolkar och tillströmmande frivillig utländsk sjukvårdspersonal, ledde till en svårstyrd situation för sjukhusledningen.
    Ingen av sjukhusets läkare i överordnad funktion tycks ha varit placerad så att denne kunde leda de frivilligas insatser - vare sig under natten eller under dagen efter bombdådet. Hade så varit fallet hade de frivilliga läkarna kunnat arbeta direkt underställda sjukhusets läkare. Detta hade troligen minskat både de juridiska svårigheterna och den friktion mellan sjukhus och frivilliggrupper som förekom. Det finns skäl att fundera över hur svensk sjukvård skulle hantera en likartad situation.
  • De flesta patienterna hade inte förberetts på något sätt före operationer och sårrevisioner, t.ex. klätts av eller blivit förbundna. Ingen patient var heller identifierad. För att hålla ordning på patienterna skrev man ett löpnummer någonstans på oskadad hud. Detta nummer användes sedan när patienten rapporterades över till vårdavdelningen. Journalföringen var högst summarisk.
    Även i kaotiska situationer bör man använda skadejournaler och identitetsband. Skulle dessa ta slut eller inte finnas tillgängliga bör man ha en plan för hur detta ska hanteras.

Australiens insatser vid flygevakueringen

Världsperspektivet vid flygmedicinsk evakuering

  • Australien drabbades hårt av bombdåden på Bali - förutom de 83 medborgare som dödats fanns 129 australier bland de skadade. Det gällde alltså för ansvariga i Australien att så snabbt och smidigt som möjligt undsätta sina medborgare. I detta fall kom insatsen att ske genom en snabb evakuering till hemlandet, och hemtransporten skedde med flyg i två steg. Aktionen hade en stor geografisk utbredning och sträckte sig över flera tidszoner.
    Vid flygevakueringar som berör flera tidszoner är det utomordentligt viktigt att man tidigt klargör vilka tidsbegrepp som ska användas vid kommunikation och journalföring. Sannolikt bör såväl lokal tid som UTC anges. Detta blev mycket tydligt vid denna händelse, men även vid den svenska evakueringen av skadade från Thailand efter flodvågskatastrofen 2004.
  • Vid terrorattackerna den 11 september 2001 i New York, USA, omkom och skadades många australier. Efter detta skedde en total översyn av beredskapen för händelser som samtidigt påverkar många australier i utlandet. Resultatet blev ett nytt sätt att reagera på globala händelser - bevakningssystemet Global Response. En av komponenterna i Global Response är snabb aktivering av en larmcentral (emergency call unit) med 12 telefonoperatörer. Dessa kan förmedla samtal till som mest 700 särskilt utbildade regeringstjänstemän i Canberra. I samband med bombdådet på
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2006
Artikelnummer: 2006-123-22
ISBN: 91-85482-26-9
Format: Bok
Antal sidor: 116
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 110 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter