Arsenik är kemiskt släkt med bl.a. kväve och fosfor. Arsenik är det tjugonde vanligaste grundämnet i jordskorpan, med en förekomst av nära 2 mg/kg. I havsvatten är halten 3 µg/l. Att arsenik är ett giftigt ämne har varit känt sedan länge. Senare rön har dock visat att arsenik sannolikt också är ett mikronäringsämne för människan. För hög och för låg halt kan alltså vara farligt för människan.
Arsenik kan förekomma i våra dricksvatten i halter som överstiger 10 µg/l som anges som riktvärde i Socialstyrelsens författningssamling SOSFS 2003:17 och som gränsvärde på 10 µg/l i SLV FS 2001:30. Även Världshälsoorganisationen, WHO, anger detta som provisoriskt riktvärde. Arsenikhaltigt grundvatten kan bero på föroreningar från bl.a. bekämpningsmedel och tryckimpregnering av virke, men kan också finnas naturligt i bergborrade brunnar där sulfid- och arsenikrika mineral förekommer. Även grävda brunnar kan ha anmärkningsvärda halter av arsenik. Däremot är halten i ytvatten och i luft vanligen låg.
Sveriges geologiska undersökning, SGU, har hittills undersökt arsenikhalten i brunnar i 14 län. I 5 procent av brunnarna översteg arsenikhalten det gällande riktvärdet på 10 µg/l. I 2 procent av brunnarna var arsenikhalten högre än 100 µg/l.
En kartläggning av arsenikhalter i dricksvatten i Sverige gjordes på 1980- talet, där vissa områden med naturliga förutsättningar valts ut för undersökningen. De högsta arsenikhalterna återfanns i Skelleftefältet i Västerbotten samt i ett stråk mellan Västerås och Enköping och kring Sollefteå. Av 280 undersökta brunnar var 167 bergborrade. 13 av dessa hade en arsenikhalt över 10 µg/l, medan endast 2 av de 113 jordbrunnarna hade anmärkningsvärd halt. Undersökningen konstaterade också att det inte fanns något samband mellan försurning och arsenikhalt i dricksvatten. Däremot finns det ett samband mellan geologin och arsenikhalten i grundvatten. I Uppsala förekommer förhöjda arsenikhalter i de berggrundvatten som har höga pHvärden. Samma geologiska förutsättningar finns t.ex. på Öland, där man också uppmätt förhöjda arsenikhalter i brunnsvattnen.
Arsenikhaltiga dricksvatten förekommer bl.a. i Bangladesh, Indien, Taiwan, Kina och i Sydamerika, där risk för allvarliga hälsoeffekter finns. Livsmedelsverket och Socialstyrelsen rekommenderar att dricksvatten med arsenikhalter över 10 µg/l åtgärdas. Höga arsenikhalter i dricksvatten utgör en hälsorisk bl.a. på grund av att arsenik kan framkalla cancer. Arsenik finns förutom i grundvatten även i t.ex. skaldjur, där höga halter kan uppmätas. I skaldjur föreligger arsenik i organiskt bunden form, som inte är lika toxisk som den i oorganisk form. Oorganisk arsenik finns både i treoch femvärd form. Den trevärda är mera toxisk än den femvärda.
Arsenik i för höga halter kan påverka hud, respiration, hjärtkärlsystem, immunförsvar, urinvägar, reproduktion, magtarmkanal och nervsystem. I olika djurförsök har uppkomst av tumörer på grund av arsenik studerats. Cancer i lunga, urinblåsa, njure och hud är vanligast.
Arsenik kan orsaka såväl akuta som kroniska effekter. Förutom att toxiciteten beror på vilken form som arseniken finns i så är också exponeringstiden väsentlig för hälsoeffekten. Barn är dessutom mer känsliga för arsenik än välnärda vuxna personer.
En expertgrupp vid amerikanska vetenskapsakademien har uppskattat livstidsrisken för cancer till 1–3 per 1 000 individer att jämföra med lågrisknivån som är satt till 1 fall per 100 000 exponerade. I Taiwan har utbredningen av hudcancer i åldersgruppen över 60 år uppmätts till ca 250 per 1 000 exponerade personer. Ett tydligt dossamband har också kunnat urskiljas.
Arsenik förekommer i mineraler tillsammans med järn och svavel. Arsenopyrit eller arsenikkis, FeAsS, är ett exempel och realgar, As4S4, är ett annat.
Arsenik förekommer alltså både som organisk och oorganisk form. Organisk arsenik finns till exempel i mat såsom skaldjur och föreligger då som monometylarseniksyra och dimetylarseniksyra.
I grundvatten föreligger merparten arsenik i oorganisk form. Arsenik förekommer vanligen i två valensformer, trevärd och femvärd. I ett opåverkat grundvatten är den trevärda formen vanligast. Vid luftning av vattnet sker en viss oxidation så att trevärd arsenit kan oxideras till femvärd arsenat. Denna reaktion är långsam, varför det ofta kan förekomma både tre- och femvärd arsenik i samma vatten. Vattnets redoxpotential, dvs. syresättningsgrad, avgör om arseniken finns i reducerad trevärd form eller som oxiderad femvärd jon.
Den trevärda arseniken föreligger vanligen som oladdad molekyl vid pHvärden under 9,2. Flertalet reningsmetoder har därför ett oxidationssteg före beredningen. Enbart oxidation av arsenik räcker inte för att ta bort arsenik utan det behövs också kemisk fällning, adsorption, jonbyte etc.
I rapporten finns en sammanställning över metoder för att avlägsna arsenik.