Denna litteraturgenomgång syftar till att sammanfatta kunskapen om ursprung, storleksfördelning, exponeringsförhållanden och hälsoeffekter när det gäller luftburna partiklar i inomhusmiljön.
Vi har i vår genomgång funnit
- att det finns en påtaglig hälsopåverkan av partiklar
- att underlaget, i förhållande till vår undersöknings avgränsningar, inte är tillräckligt för att sätta ett riktvärde för den inomhusmiljö vi studerat
- att det ur hälsosynpunkt är viktigt att minimera partikelhalterna såväl inomhus som utomhus.
Man har definierat speciella partikelstorlekar som antas ha särskild betydelse för hälsan. De vanligast använda är PM10 och PM2,5 (partiklar som har en aerodynamisk diameter av upp till 10 respektive 2,5 µm), TSP (totalmängden luftburna partiklar) och respirabla partiklar. Respirabla partiklar motsvarar ungefär PM4–PM5. Det finns också ett ökande intresse för partiklar mindre än 1 µm.
Koncentrationen av luftburna partiklar inomhus beror på hur mycket utomhuspartiklar som kommer in, generering av partiklar inomhus samt anordningar och aktiviteter för att få bort partiklarna. Förutom tobaksrökning är matlagning, städning och stearinljus viktiga källor till partiklar inomhus. Hur mycket partiklar i utomhusluften som kommer in bestäms av byggnadens ventilationssystem, otätheter i själva byggnadsskalet och hur byggnaden används när det gäller fönstervädring, öppna dörrar o.d. I avsaknad av partikelkällor inomhus så bestäms halterna inomhus av utomhusluften. Därmed får omgivande utomhusmiljö en stor betydelse.
Att mäta partiklar i miljön är komplicerat. Halten partiklar i luften varierar starkt över tid och med aktivitet. Traditionellt brukar koncentrationen av partiklar i luften anges i massa per luftvolym, t.ex. µg/m³. Mycket små partiklar har låg massa och kommer därför att ge ett litet bidrag till massan. Det har därför diskuterats att mätning av antalet partiklar per luftvolym ibland kan vara mer relevant. Det finns också olika typer av mätutrustning. Bristen på standardisering av mätmetoder försvårar jämförelsen av uppmätta halter mellan olika studier.
De flesta mätningar av partiklar i inomhusmiljön gäller halten i rumsluften. Vid bedömning av hälsoeffekter är det önskvärt att mäta den verkliga exponeringen. Vid sådan personburen mätning får man vanligen något högre partikelhalter än vid omgivningsmätning. För att ge underlag för miljöåtgärder är det viktigt att kunna särskilja olika källors bidrag, och stationär mätning i miljön kan vara att föredra.
I skolor och på daghem tycks koncentrationen luftburna partiklar vara högre än i bostäder. Det är främst de större partiklarna, PM10 och TSP, som visar höga halter i skolor och daghem.
Partiklarnas omsättning i kroppen kan beskrivas av dess deponering, eliminering och translokering. Omsättningen påverkas av partikelstorlek, andningssätt, luftvägssjukdom, ålder m.m.
Vissa verkningsmekanismer är gemensamma för partiklar med likartad storlek, medan andra är likartade för de flesta partiklar och ytterligare andra beror på partikelns individuella egenskaper.
Från studier av partiklar i utomhusluften vet vi att dessa kan orsaka framför allt hjärt- och lungsjukdom.
Skademekanismerna inbegriper direkt kemikalieskada, oxidativ stress, cytokinfrisättning, IgE-frisättning, DNA-skada och blodkoagulering. Vidare epitelskada, endotelskada, påverkan på flimmerhårsfunktionen, blodförtjockning, kärlsammandragning, påverkan på autonoma nervsystemet, påverkan på variabiliteten i hjärtrytmen, luftvägsobstruktion, allergi, infektion samt inflammerade vävnader. I jämförelse mellan å ena sidan partikelmassa och å andra sidan yta och antal så verkar fler anse att de två senare är avgörande för skadeeffekten.
Rökare, äldre, barn, diabetiker samt personer med hjärtsjukdom och lungsjukdom anses vara extra känsliga för partiklar.
Vedpannor, öppna spisar och gasspisar bildar partiklar och kan orsaka framför allt luftvägsbesvär. Rökens partiklar är också mutagena. Matlagning bildar också partiklar men det finns få hälsoundersökningar av detta.
Damm i skolmiljö kan sannolikt ge allergier, rinit och astma. I kontorsmiljö har städning och luftrening visats kunna minska besvär, men många faktorer samverkar sannolikt.
Hälsoeffekter med samband till PM2,5 i bostadsluft har beskrivits i elva epidemiologiska studier. Det är ett för litet underlag för att göra en säker riskbedömning. Studierna visar en viss tendens till doseffektsamband med först små förändringar i lungfunktionsmätningar, inflammatorisk aktivitet i luftrören och asymptomatisk påverkan på hjärtvariabilitet vid ca 15–20 µg/m³. Från 50 µg/m³ ser man rinokonjunktivit och hos barn luftvägsbesvär. Vid 60–80 µg/m³ noterar man övriga luftvägssjukdomar inklusive astma samt bakteriell och kronisk bronkit. Större studier, liknande de mortalitetsstudier och sjuklighetsstudier som finns för utomhuspartiklar, saknas dock. Eventuellt skulle man genom sådana studier kunna se sjukdom vid lägre halter även för inomhuspartiklar.
Idag saknas således tillräckligt underlag för att sätta ett riktvärde.
Frågan är också om det är rimligt att sätta ett riktvärde för inomhuspartiklar. Halterna av inomhuspartiklar sammanhänger i stor utsträckning med hur man använder bostaden eller lokalen när det gäller t.ex. förbränning och uppvirvling av damm. De flesta människor i dagens svenska samhälle skulle nog ha svårt att acceptera om samhället gick in och reglerade hur lokalen används. Ett annat förhållningssätt vore att se till att byggnaderna, både nya och befintliga, skapar förutsättningar för att hålla partikelhalterna så låga som möjligt eller under ett visst värde. Man skulle då rikta insatserna mot ventilationssystem, planlösningar, materialval och produkter.