Social rapport 2006 är den fjärde nationella rapporten om sociala förhållanden som utarbetas av Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen. Enligt uppdraget ska rapporten belysa utvecklingen av social välfärd och riskfaktorer för sociala problem, ge en aktuell översikt över hur sociala problem och deras riskfaktorer förändras i befolkningen och dess olika grupper över tid samt analysera tänkbara orsaker till dessa förändringar.
Rapporten tar upp en rad nutida samhälleliga problem som berör olika grupper i befolkningen. Områden som behandlas är arbetsmarknadssituationen, omfattning och varaktighet av fattigdom, boendesegregationen, barns och ungdomars utsatthet, sociala konsekvenser av sjukdom och de äldres situation. Ett flertal resultat och slutsatser i rapporten ger nya perspektiv på de sociala villkoren i Sverige.
Huvudslutsatsen är att det i flera avseenden har skett en polarisering av den sociala välfärden där majoriteten av befolkningen har fått det bättre samtidigt som omkring 6–7 procent av befolkningen inte har fått ta del av den förbättrade utvecklingen.
Återhämtningen efter 1990-talets lågkonjunktur har resulterat i förbättrade levnadsvillkor för stora befolkningsgrupper. Fler har arbetsinkomster som räcker till egen försörjning, färre är fattiga och färre måste förlita sig på ekonomiskt bistånd. Denna gynnsamma utveckling har emellertid inte kommit alla grupper till del. Jämfört med situationen före 1990-talskrisen fanns det, trots bättre konjunkturläge år 2002, fler som stod utanför arbetskraften och ett större antal personer som inte omfattades av socialförsäkringssystemen.
Ett nytt och viktigt resultat i rapporten är att barn i familjer med ekonomiskt bistånd riskerar en ogynnsam utveckling. Enbart låga inkomster i familjen tycks däremot inte innebära särskilt ökad risk för en sådan utveckling. Ekonomiskt bistånd är således inte bara tecken på dålig ekonomi i familjen utan kan också ses som en riskmarkör för ogynnsam utveckling för barnen i framtiden. Detta är särskilt tydligt när det gäller barn med psykiskt sjuka föräldrar.
Barn och ungdomar som placeras i familjehems- eller institutionsvård verkar ha särskilt stor risk för ogynnsam utveckling i framtiden. Särskilt problematisk är utvecklingen på lång sikt för de ungdomar som under tonåren placeras i institutionsvård på grund av beteendeproblem.
Vi kan vidare konstatera att de unga vuxnas etablering på arbetsmarknaden försenas alltmer. Ungdomar som varken arbetar eller studerar har särskilt svårt att hitta fotfäste på arbetsmarknaden också på längre sikt. Ungdomar med utländsk bakgrund har det svårare än infödda ungdomar. Svårast med etableringen på arbetsmarknaden har unga vuxna som bor i de ekonomiskt mycket resurssvaga storstadsområdena.
Ett annat viktigt resultat i rapporten är att den etniska segregationen har ökat i de tre storstadsregionerna. Den ekonomiska segregationen är däremot mer eller mindre oförändrad.
Det har också skett en polarisering när det gäller den sociala omgivning som infödda svenskar respektive de ”synliga” invandrargrupperna, dvs. de vars utseende och/eller beteende uppfattas som främmande av majoritetsbefolkningen, lever i.
Det kan än en gång slås fast att fattigdom i Sverige handlar om att vara utanför såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemen. De som vinner inträde på arbetsmarknaden får också tillgång till socialförsäkringssystemen. Dessa förmåner eller arbetsinkomster räcker som regel för att inte hamna i ekonomisk fattigdom.
Rapporten visar också att välfärdssystemen i de flesta fall förmår ge tillräcklig ekonomisk
kompensation när någon i familjen drabbas av sjukdom eller om familjen får ett barn med funktionshinder. Emellertid ger olika sjukdomar som medför sjukhusvård olika konsekvenser. Särskilt psykiska och alkoholrelaterade sjukdomar hänger samman med starka överrisker för utsatthet och har negativa ekonomiska och familjemässiga konsekvenser.
Fler kan försörja sig på eget arbete sedan början av 1990-talet
Det finns en kärngrupp av sysselsatta vars position på arbetsmarknaden är relativt okänslig för konjunktursvängningar. De som vid en viss tidpunkt befinner sig i kärnarbetskraften, dvs. de vars arbetsinkomster räcker till självförsörjning, är således de som också har störst chans att befinna sig där även fem år senare, oavsett konjunkturläge. Denna grupp har också gynnats i särskilt hög utsträckning av 1990-talets stigande reallöner.
För dem som tillhörde kärnarbetskraften men blev arbetslösa en längre tid under 1990-talets krisår var chanserna relativt sett goda att återetablera sig när arbetsmarknaden tog fart igen. Fem år efter arbetslöshetsperioden var hälften av gruppen tillbaka i kärnarbetskraften. Bäst chanser att komma tillbaka till arbetsmarknaden hade högutbildade och de som höjt sin utbildningsnivå. Lägst chanser hade vissa invandrargrupper, ensamstående män och ensamstående kvinnor med småbarn.
Men även de personer som under krisåren lyckades behålla någon kontakt med arbetsmarknaden, även om de bara delvis kunde försörja sig därifrån, hade relativt goda förutsättningar att dra nytta av konjunkturuppgången under den senare delen av decenniet och skaffa sig full försörjning genom arbete. Samtidigt var gruppens rörlighet till arbetslöshet stor.
Enligt preliminära uppgifter från Arbetsmarknadsundersökningarna (AKU) för år 2005 låg arbetslösheten på omkring 6 procent detta år. Utanför arbetsmarknaden (varken sysselsatta eller arbetslösa) befann sig samma år över 20 procent i åldrarna 16–64 år. Helt utanför såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemen stod år 2002 (Dessa siffror kommer från bearbetningar av data från Socialstyrelsens socialmedicinska databas, därav eftersläpning i tid jämfört med AKU) drygt 7 procent av både kvinnorna och männen vilket är en ökning med nästan 2 procentenheter sedan år 1992.
Allt fler kvinnor i kärnarbetskraften
Män tillhör fortfarande i högre grad kärnarbetskraften än vad kvinnorna gör. Ändå ökade andelen kvinnor som kan försörja sig på sin arbetsinkomst från 53 procent till 60 procent under perioden 1992 till 2002. Motsvarande andel för männen var drygt 70 procent de aktuella åren.
Arbetslösheten har hittills alltid varit högre bland män än bland kvinnor. År 1993 var 9 procent av männen långvarigt arbetslösa mot 6 procent av kvinnorna. Andelen minskade med två tredjedelar i båda grupperna efter arbetslöshetskrisen under 1990-talet fram till år 2002.
Skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller tillfälliga anställningar har minskat under 2000-talet, vilket är ett trendbrott. År 2003 arbetade 16 procent av alla anställda kvinnor i tillfälliga anställningar, vilket bara är 3 procentenheter högre än motsvarande andel bland män. Detta kan jämföras med en skillnad på över 7 procentenheter i slutet på 1980-talet.
Långtidssjukskrivna löper allt större risk att stadigvarande hamna utanför arbetsmarknaden
Möjligheterna att komma tillbaka till arbetsmarknaden för dem som blev långvarigt sjukskrivna under 1990-talet har varit dåliga. Av dem som tillhörde gruppen omfattande sjukskrivning år 1992 fanns endast var sjätte kvinna och var femte man i kärnarbetskraften tio år senare. I stället är hälften av dessa män och två tredjedelar av kvinnorna antingen fortsatt sjukskrivna eller har blivit förtidspensionerade. Chanserna för de långtidssjukskrivna tycks dessutom ha försämrats under hela den studerade perioden från 1990-talet fram till 2000-talets första år.
Ett något överraskande resultat är att rörligheten från omfattande sjukskrivning till omfattande arbetslöshet var relativt sett stor. De personer som har höjt sin utbildningsnivå förbättrade emellertid sina chanser att komma tillbaka till kärnarbetskraften. I synnerhet gäller det för kvinnorna.
Invånare i storstädernas ekonomiskt mycket resurssvaga grannskap har allt svårare att komma tillbaka till arbetsmarknaden
Den befolkning som bor i mycket resurssvaga grannskap har haft svårare att komma tillbaka till självförsörjning genom eget arbete efter att ha varit arbetslösa än de som bor i andra typ