/
/

Tandläkarnas specialistutbildning - En översyn

Sammanfattning

Utredningen har utifrån ett patient- och befolkningsperspektiv genomfört en översyn av specialistutbildningen för tandläkare, prövat frågan om specialisttandläkarkårens numerär både totalt och inom varje specialitet, prövat frågan om en gemensam kunskapsbas för flera specialiteter som en väg till en bredare kompetens, prövat frågan om utbildningens längd, prövat möjligheten att öka samstämmigheten med andra länder inom EU och prövat frågan om behov föreligger av förändringar i aktuella författningar.

Vid översynen har följande kriterier för definition av en odontologisk specialitet tillämpats:

  • En specialitet bör vara kunskapsmässigt sammanhållen och (i viss mån) avgränsbar från andra specialiteter - eller ingå i en grupp av specialiteter, som bygger på släktskapsförhållanden
  • En specialitet bör omfatta ett specifikt kunskapsområde och dessutom ha en med andra specialiteter gemensam kunskapsbas.
  • En specialitet bör vara av rimlig storlek och spegla ett rimligt stort specifikt kunskapsområde.
  • En specialitet bör avspegla patienternas och tandvårdens behov.

Kriterierna i denna definition speglar det synsätt som krävs i en tid av snabb teknisk och medicinsk utveckling samt förändringar i omvärlden som kräver gränsöverskridande och nytänkande.

Kraven på tandläkaryrket är väl definierade av EU. Trots detta finns stora skillnader mellan medlemsländerna beträffande utbildningens längd och innehåll. Sverige är ett av de länder inom EU som har den i antal år kortaste grundutbildningen till tandläkare. Detta är dock inte hela sanningen eftersom Sverige liksom övriga nordiska länder har det högsta antalet utbildningsveckor per läsår.

Någon allmäntjänstgöring efter tandläkarexamen finns inte men Sverige är med sina åtta specialiteter ett av de länder i Europa, som har flest odontologiska specialiteter. Anledningen till detta är sannolikt att söka i den offentliga tandvårdens utbyggnad samt influenser från USA, som historiskt spelat en viktig roll för odontologins utveckling i Sverige. Antalet erkända specialiteter och deras inriktning överensstämmer också väl med förhållandena i USA.

En jämförelse med övriga nordiska länder visar förhållandevis stora variationer. Situationen i Island, Norge och Finland är jämförbar med den svenska även om man i Finland endast har fyra erkända specialiteter. Klinisk tandvård, en av specialiteterna i Finland, omfattar emellertid protetik, parodontologi, pedodonti, kariologi/endodonti, oral patologi, radiologi, bettfysiologi och oraldiagnostik dvs. i realiteten är antalet specialiteter i Finland väsentligt högre än fyra. I Danmark finns däremot endast de av EU erkända specialiteterna i ortodonti och oral kirurgi.

Enligt Europaparlamentets och Rådets Direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer finns två av EU erkända odontologiska specialiteterna nämligen ortodonti och oral kirurgi. Flertalet EU-länder har emellertid i likhet med Sverige också nationella specialiteter. Det förekommer dessutom informella specialiteter, som kan vara erkända av det nationella tandläkarförbundet.

Den officiella bilden av antalet specialiteter ger således inte hela sanningen. Det faktiska antalet specialiteter varierar kraftigt mellan medlemsländerna. Den viktigaste förklaringen till detta torde vara att det i många länder finns ett motstånd inom tandläkarprofessionen mot inrättandet av specialiteter eftersom tandvården i större utsträckning än övrig hälso- och sjukvård arbetar på en marknad där specialistkompetens innebär konkurrensfördelar.

Efterfrågan på specialisttandvård styrs av en mängd faktorer som exempelvis tandhälsoutveckling, metodutveckling, tandvårdsstödets utformning, patienternas behov och efterfrågan, tillgång på specialister och allmäntandläkarnas kompetens. Den goda tandhälsan hos allt flera barn och ungdomar skulle kunna tala för att behovet av tandvård inklusive specialisttandvård minskar. Mot detta talar dock att antalet barn och ungdomar med omfattande vårdbehov fortfarande är stort och inte visar tecken på att minska. Vidare har specialisttandvården för barn och ungdomar med allvarliga sjukdomar och funktionshinder ökat. Den ökande andelen äldre i samhället med avancerade bettrekonstruktioner, ställer också ökade krav på specialisttandvård.

För ett ökande behov av specialister talar också att det idag från politiskt håll ges tydliga signaler om att statens engagemang i tandvården skall öka. Staten har redan idag ett, i förhållande till omvärlden, förhållandevis stort engagemang i tandvården och en ambitionshöjning innebär att Sverige vid en internationell jämförelse skulle få en unik position. Specialisttandvården har idag stor betydelse för patientsäkerhet och vårdkvalitet. Det mesta talar för att ett ökat engagemang från samhällets sida innebär att specialisttandvårdens betydelse kommer att öka ytterligare.

Av Socialstyrelsens rapport Prognos över sysselsatta inom hälso- och sjukvården samt tandvården (15) framgår att antalet yrkesverksamma tandläkare kommer att minska från nuvarande drygt 7 000 till ca 4 500 år 2020. Detta under förutsättning av att inte kraftfulla åtgärder vidtas. Frågan om de odontologiska specialiteterna kan därför inte isoleras utan måste ses i ett större sammanhang där tandvårdens organisation med en utökad roll för tandhygienisterna och prioriteringar i tandvården ingår. För att få så stort genomslag som möjligt är det också viktigt att specialisttandvården bibehåller det stödjande arbetssätt som har visats sig vara så framgångsrikt.

Specialisten måste ha god överblick över forskningsfronten. Utbildning av specialister bör därför i första hand ske vid universitetskliniker eller större institutioner. Specialistutbildning vid små enheter bör således endast ske i undantagsfall och förutsätter samverkan med universitetsklinik eller större institution.

Utgångspunkt för översynen av tandläkarnas specialisttjänstgöring är ett patient- och befolkningsperspektiv. Det framstår ur detta perspektiv som mindre sannolikt att behovet av specialisttandläkare skulle minska. Den ökande andelen äldre, ofta med allvarliga sjukdomar och komplicerade tandvårdsbehov liksom eftersatta vårdbehov hos grupper av invandrare innebär snarare ett ökat behov av specialister. I takt med att det totala antalet tandläkare minskar kommer emellertid specialisterna att utgöra en växande andel av tandläkarkåren. Socialstyrelsen anser därför inte att det är försvarbart att utöka antalet specialister i nu befintliga specialiteter. En viss utökning av antalet specialister kommer dock att ske genom tillkomst av nya specialiteter.

Det minskande antalet tandläkare kommer att ställa krav på prioriteringar på samma sätt som inom övrig hälso- och sjukvård. Prioritering efter behov är något nytt för tandvården, som i huvudsak arbetar på marknadens villkor där patientens ekonomi ofta avgör val av behandling. Specialisterna bör kunna få stor betydelse i prioriteringsarbetet.

De enkätundersökningar om specialisttandvården som utförts inom ramen för översynen visar att både landstingen och tandläkarna är nöjda med hur dagens specialisttandvård fungerar. Varken landstingen eller tandläkarna vill således minska antalet specialiteter. Tandläkarna är dock mycket kritiska mot antagningssystemet till specialistutbildningen som man upplever som djupt orättvist. Intresset för att utbilda sig till specialist är mycket stort. Enligt enkäten till tandläkarna skulle 30 procent av privatpraktikerna och 15 procent av tjänstetandläkarna själva vara beredda att betala sin utbildning. Socialstyrelsen anser mot bakgrund av vad som framkommit att antagningssystemet till specialistutbildning bör utredas i särskild ordning.

Kritik mot Socialstyrelsens otydliga roll i specialisttandvården har framförts från främst tandläkarhåll. Socialstyrelsen delar bedömningen att Socialstyrelsens roll bör öka och förtydligas. Socialstyrelsen föreslår därför att den rådgivande gruppen för tandläkarnas specialiseringstjänstgöring (SRATS) avvecklas och ersätts med en rådgivande partssammansatt grupp (nationella rådet för tandläkarnas specialistutbildning). I gruppen sk

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2006
Artikelnummer: 2006-107-17
Format: POD
Antal sidor: 69
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00