/
/

Våld mot kvinnor med psykiska funktionshinder - Förekomst, bemötande och tillgång till stöd

Sammanfattning

Kvinnor med psykiska funktionshinder som utsätts för våld är en extra utsatt grupp på grund av flera faktorer. Det psykiska funktionshindret i sig innebär en ökad utsatthet, flertalet av dessa kvinnor lider även av andra problem och det är inte ovanligt att de har svårt att få hjälp och stöd från såväl kommun och landsting som andra aktörer. Ytterligare en faktor som bidrar till utsattheten är att kvinnorna ofta är ensamma, utan tillgång till ett socialt nätverk.

Ett flertal studier har lyft fram olika aspekter av utsattheten hos dessa kvinnor och syftet med denna rapport är att samla denna kunskap i ett försök att skapa en helhetsbild av deras situation.

En utsatt grupp

Det finns som sagt flera faktorer som ökar risken för dessa kvinnor att utsättas för våld. Kvinnor med psykiska funktionshinder befinner sig ofta i beroendeställning till våldsförövaren, vilken kan vara hennes partner eller annan anhörig, vårdare, personlig assistent eller någon annan som står kvinnan nära. Detta ökar inte bara beroendet till förövaren utan innebär också att om kvinnan blir utsatt för övergrepp kan det både vara svårt att berätta om det av rädsla för tvångsvård eller, i de fall då övergreppen skett från personalens sida, att hon inte ska bli trodd.

Olika studier har visat på vilka konsekvenserna av övergreppen blir för just dessa kvinnor. Konsekvenser så som försämrad självbild, ångest och oro, relationsproblem och rädsla. Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), självdestruktivt beteende, tillitsbrist och nedstämdhet uppges också vara vanligt förekommande. Dessa reaktioner är vanliga även hos andra kvinnor som utsatts för våld, men hos den här gruppen tycks det också ofta finnas en tydlig koppling mellan utsatthet för övergrepp och mer allvarliga psykiatriska symtom. Det förekommer också att posttraumatiskt stressyndrom inte särskiljs från den huvudsakliga psykiska sjukdomen och därför inte heller behandlas på ett adekvat sätt. Självmordsförsök, längre sjukhusvistelser samt missbruk är ytterligare faktorer som kan sättas i samband med att kvinnor med psykiska funktionshinder har utsatts för våld eller andra övergrepp.

Psykiska sjukdomar och funktionshinder är inte bara faktorer som ökar risken att utsättas för brott utan forskning visar också att risken för upprepad viktimisering (det vill säga att utsättas för brott vid fler än ett tillfälle) ökar. I en svensk självskattningsstudie uppger 67 procent av de tillfrågade kvinnorna att de utsatts för övergrepp vid fler än ett tillfälle. I en amerikansk undersökning diskuteras dock huruvida de höga talen för upprepad viktimisering beror på den psykiska sjukdomen i sig eller om faktorer som missbruk eller ekonomisk utsatthet också kan utgöra en delförklaring till de höga talen.

En stor andel utsätts för våld

Resultatet från ett flertal studier tyder på att prevalensen för våldsutsatthet är stor hos kvinnor med psykiska funktionshinder. I ovan nämnda svenska studie uppgav 63 procent av kvinnorna att de hade utsatts för övergrepp efter 16 års ålder, motsvarande siffra för det senaste året var 31 procent. Jämförelser tyder också på att dessa kvinnor är mer utsatta för sexuella övergrepp än vad män med psykiska funktionshinder är. Dessutom tycks dessa kvinnors våldsutsatthet vara klart högre än kvinnor i övrigt.

Samtidigt är prevalensstudier av våldsutsattheten hos kvinnor med psykiska funktionshinder/sjukdomar förenade med vissa svårigheter. Då dessa studier i huvudsak utgår från självrapportering, föreligger en risk för såväl under- som överrapportering. Underrapportering kan bero på skam- eller skuldkänslor samt rädsla, och överrapportering kan i sin tur bero på vanföreställningar. Det kan samtidigt också vara svårt att få fram tydliga övergreppsberättelser eftersom kvinnorna kan lida av hallucinationer samt använda mediciner som bland annat påverkar minnet och uppfattningsförmågan i negativ riktning.

Resultaten från de beskrivna studierna tyder på att övergreppen i allmänhet begås av en närstående man eller av någon annan som kvinnorna har en nära relation till. Flertalet av kvinnorna känner således förövarna, men det förekommer att övergrepp begås av okända personer.

Få studier har belyst i vilka miljöer övergreppen begås. Ett av undantagen är en svensk studie, i vilken man kunde konstatera att drygt 2/3 av de rapporterade övergreppen begåtts i kvinnornas hem. Ytterligare platser var andras hem, utomhus och inom den psykiatriska slutenvården. Även i en annan svensk studie konstateras att det egna hemmet är den vanligaste platsen för övergrepp, men att övergrepp också begås i särskilda boenden.

Det kan vara svårt för vårdpersonal och andra att upptäcka övergrepp, eftersom många kvinnor inte berättar om sina erfarenheter. De kvinnor som väljer att berätta gör det i huvudsak för vårdpersonal, familjemedlemmar eller vänner. Endast i enstaka fall vänder sig kvinnor med psykiska funktionshinder till frivilligorganisationer.

En metod för att kunna upptäcka övergrepp är screening. Syftet med denna metod är att med hjälp av standardiserade frågor om våld kunna identifiera våldsutsatta kvinnor och därigenom även kunna erbjuda dem hjälp och stöd. Screening är en effektiv metod för att identifiera våldsutsatta kvinnor, men nackdelarna är dels att vårdpersonalen kan uppleva det svårt att ställa frågor om våld och dels att det inte alltid finns resurser att hjälpa de utsatta kvinnorna. För att kunna använda sig av screening är det viktigt att berörd personal får adekvat utbildning, information och stöd. Att ställa frågor om våldsutsatthet till personer som lider av en psykisk sjukdom ställer än högre krav på både personalen och på de resurser man kan erbjuda.

Då vårdpersonal i huvudsak fokuserar på de psykiatriska symtomen förbises ofta kvinnornas våldsutsatthet i olika bedömningar. Som exempel lyfter vissa forskare fram det biomedicinska perspektivet. Ett synsätt som många gånger gör att våldsupplevelsernas betydelse för den psykiska sjukdomen inte uppmärksammas.

Även i journaler förbises ofta kvinnornas upplevelse av våld. I de fall övergreppen omnämns tycks det oftast vara i begränsad omfattning, t ex. i behandlingsplaner. Jämförelser visar att mäns erfarenheter av våld oftare dokumenteras än kvinnors.

Generellt kan vårdpersonals låga benägenhet att hörsamma och följa upp berättelser om våld förklaras av resursbrister eller att patienten är inne i en psykotisk fas.

Anmälningsbenägenheten hos kvinnor med psykiska funktionshinder är, liksom hos andra kvinnor som utsätts för våld, låg. Enligt en svensk självskattningsstudie berättar 74 procent av kvinnorna som uppgett att de utsatts för övergrepp efter 16 års ålder att de inte hade polisanmält händelsen/händelserna. Anledningar till detta uppgavs exempelvis vara rädsla för följderna, otillräckliga bevis och rädsla för att inte bli trodd. Några uppgav att de inte visste hur de skulle gå tillväga, samtidigt som vissa ansåg att övergreppen var deras eget fel.

Undersökningar visar att det psykiska funktionshindret i sig kan påverka trovärdigheten i den rättsliga processen. I en svensk uppsatsstudie om bevisvärdering framkommer att det finns egenskaper hos kvinnor med psykiska funktionshinder som kan föranleda att de misstänks för att ljuga. Fjorton ärenden där offret var en kvinna med psykiska funktionshinder granskades. Inget av dessa ärenden har lett till åtal. Anledningar till detta kan bland annat vara att kvinnan inte anses tillförlitlig till följd av sitt beteende, såsom att hon ger en osammanhängande berättelse, har minnesluckor, svårigheter att uttrycka sig verbalt. Kvinnan kan även uppfattas som att hon inte medverkar till utredningen om hon uteblir från förhör eller tar tillbaka anmälan. Flera av dessa beskrivningar passar även in på andra kvinnor som utsätts för våld i nära relationer men kvinnor med psykiska funktionshinder sålunda extra svårt utifrån trovärdighetsaspekten. Den låga trovärdigheten har inte bara inverkan i det initiala skedet (det vill säga vid polisanmälan) utan kan även försvåra att anmälan leder till åtal eller för att uppnå en fällande dom.

Socialtjän

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2005
Artikelnummer: 2005-131-23
Format: POD
Antal sidor: 66
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00