/
/

Bombattentatet i köpcentrumet i Finland 2002 – KAMEDO-rapport 87

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsens enhet för krisberedskap. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Klockan är 19.36 fredagen den 11 oktober 2002. Mellan tusen och två tusen personer befinner sig i köpcentrumet Myyrmanni i Vanda stad, strax norr om Helsingfors. Butikerna ska snart stänga. Plötsligt exploderar en bomb i omedelbar anslutning till en folksamling som betraktar ett clownuppträdande. Många barn finns bland åskådarna.

Bomben visade sig senare vara hemmagjord och den utlöstes av en 19-årig manlig student. Fem personer inklusive gärningsmannen dog omedelbart och ett 400 kvadratmeter stort utrymme förstördes. Ytterligare två personer avled senare och mer än 160 personer, däribland många barn, behövde läkarvård.

Snabbt kunde enheter från räddningstjänst, polis och sjukvård dirigeras till platsen. Räddningstjänsten gjorde tidigt bedömningen att man hade tillräckligt med räddningstjänstpersonal på plats och att allt som behövdes var fler ambulanser för att transportera patienterna till sjukhus.

Läkaren från ambulanshelikoptern ledde sjukvårdsarbetet inom skadeområdet på order av räddningsledaren. Någon uppsamlingsplats upprättades inte. De 32 svårast skadade kunde inom en timme transporteras med ambulans till olika sjukhus i regionen. Dessutom skedde en spontan evakuering med både privatbilar och taxi.

Inhemska erfarenheter

Inrikesministeriets utredning

De första räddningsenheterna gick in för att hjälpa offren på samma sätt som vid en vanlig olycka. Inrikesministeriets efterföljande utredning påpekade att händelsen hade mer gemensamt med en terroristattack, något som det finländska räddningsmanskapet inte var vana att hantera. Utredarna ansåg att det hade varit befogat att kalkylera med risken för ett andra attentat och att räddningsarbetare som står inför en olycksplats också bör vara medvetna om detta.

I inrikesministeriets utredning påpekades vidare att man i regionen saknade övning och erfarenhet av att handlägga stora olyckor, särskilt på den medicinska sidan. Stora olyckor är ovanliga och de övas vanligtvis en gång per år vilket utredarna ansåg vara otillräckligt.

De medverkandes erfarenheter

Vare sig från sjukvårdens eller från räddningstjänstens sida användes någon speciell markering för ledningspersonerna. Dessa svagheter i organisationerna hade dock varit kända under åtminstone tio års tid. Ambulanshelikopterns läkare hade dessutom svårigheter att under insatsen känna till de olika ambulanssjukvårdarnas kompetens.

Tölö sjukhus har till uppgift att samordna sjukhusen i huvudstadsregionen i samband med särskilda händelser. Kontakten mellan sjukvårdsledningen på skadeplats och Tölö sjukhus var bristfällig. Samtidigt arbetade ambulanssjukvårdarna efter vanliga rutiner. Dessa två förhållanden ledde till att barnkliniken vid Mejlans sjukhus överbelastades. Samtidigt fanns outnyttjade resurser tillgängliga på Tölö sjukhus. Delvis hade sambandsproblemen tekniska orsaker, bl.a. var mobiltelefonnätet överbelastat.

Bristande samarbetsrutiner mellan polis och sjukvård skapade problem i samband med att anhöriga skulle informeras. Telefonnummer utlämnades felaktigt vilket gjorde att den lokala larmcentralen i Vanda liksom det kriscentrum som inrättats belastades med samtal som inte hörde hemma där.

Under de första dygnen svarade en person på Tölö sjukhus för all information från sjukvården till media. Media bedöms ha uppträtt korrekt och inga rapporter finns om försök att bryta sekretessen eller att bakvägen ta sig in på sjukhuset för att fotografera.

På de flesta håll fungerade samordningen mellan olika inblandade myndigheter och räddningsenheter klanderfritt. När det intensiva skedet var över återkom dock en gammal kontrovers mellan Helsingfors stad och ambulanshelikopterorganisationen om de medicinska ledningsfrågorna.

Kriscentrum hade uppdraget att försöka lindra psykiskt lidande i explosionens spår. Man hade för få telefonlinjer och för få medarbetare till sitt förfogande i detta arbete.

Kriscentrum fick även i uppdrag att administrera den stödfond som Vanda stadsstyrelse inrättade för att stödja de drabbade. Stadsstyrelsens beslut att inrätta fonden verkade till en början vara en god idé. Det rigida regelverk som Kriscentrum hade att rätta sig efter gjorde dock att utbetalningarna drog ut på tiden. Därmed försvagades den trovärdighet och det goda rykte som Kriscentrum hade tillägnats sig genom hanteringen av bombattentatet.

Observatörernas erfarenheter

  • Efter en avsiktligt orsakad bombexplosion är det svårt för räddningsarbetare och sjukvårdare att invänta en fullständig bedömning av risken för att nya explosioner ska inträffa. Det skulle bli alltför tidskrävande och enstaka svårt skadade skulle kanske inte kunna räddas.
  • För en enskild brandman eller sjukvårdare är det oftast uteslutet att välja att inte utföra sitt arbete på grund av fara för eget liv. Känslan av att vara svag och feg skulle bli alltför stark. Dessutom konfronteras dessa yrkesgrupper med de nödställda på sådant sätt att det oftast är ofrånkomligt att agera. Beslut om att avvakta eller avstå från en räddningsinsats bör därför alltid komma från någon med ledningsansvar.

  • Tydlig märkning av olika personalkategorier med armbindlar eller västar är viktigt. Det underlättar ansvars- och arbetsfördelning vid arbete på skaderespektive uppsamlingsplats.

  • När antalet skadade är begränsat går det oftast så snabbt att transportera de skadade direkt till sjukhus att man inte behöver upprätta någon s.k. mellanstation eller uppsamlingsplats.

  • När en läkarbemannad ambulanshelikopter finns tillgänglig i förorts- eller landsortsmiljö anländer den oftast först till skadeplatsen när larmet har gått. Av det skälet och på grund av hög medicinsk kompetens ombord bör denna resurs tydligt ingå i katastrofplaner. Samtidigt bör även andra alternativ alltid finnas till hands, som t.ex. läkare och sjuksköterska i akutbil.

  • Att leda en katastrofinsats kräver inte enbart katastrofmedicinsk grundutbildning utan framförallt specialutbildning i att leda personal. Enbart en hög befattning, t.ex. speciell överläkarkompetens, är inte tillräckligt för att leda en katastrofinsats.

  • Det kan vara svårt att lämna invanda rutiner och övergå till s.k. katastrofrutiner när ingen klar order utgår om detta. Det är därför viktigt att katastroflarm utlöses så att alla inblandade vet vilka regler som gäller.

  • Rutiner för samverkan mellan räddningstjänst, polis och sjukvård eller för samverkan inom varje organisation bör vara väl förberedda inför en stor katastrofinsats. Det är viktigt att samverkan fungerar lika bra under det intensiva skedet som i efterförloppet. Detta kan ha ett viktigt politiskt symbolvärde i allmänhetens ögon.

  • En katastrofinsats utvecklas ofta inte helt som man har planerat och tränat för. Olika grupper formeras snabbt för att lösa problemet ad hoc. Det är då viktigt att ansvarsfördelningen tydligt klargörs, att katastrofplanen följs i görligaste mån men att improvisation också tillåts

  • När katastroflarm har gått på ett sjukhus är det regel att anställda infinner sig så att där snabbt finns tillräckligt med personal. Frivilliga behövs sällan och blir därför ofta en belastning.

  • Det är viktigt vid kriskommunikation att det finns olika kommunikationsmedel: mobiltelefon, telefonlinjer via det fasta nätet men även alternativa nät, som försvarets telenät och radio. Då blir risken mindre att alla slås ut. Det är också viktigt att kommunikationsmedlen används regelbundet i det vardagliga arbetet eller regelbundet övas.

  • Information till det mottagande sjukhus bör framförallt innehålla uppgifter om antalet skadade, därav allvarligt skadade (röda). Detaljer om skadorna är mindre viktigt eftersom fullständiga kliniska undersökningar alltid måste göras på sjukhus.

  • Belastningen på de mottagande sjukhusen blir lätt ojämn när transporten av skadade från katastrofplats går fort och utan central samordning. Denna ojämna belastning kan dock korrigeras genom att tillfälligt flytta över personal från ett sjukhus till ett annat.

  • Sjukhus som tar emot olycksfall bör ha kapacitet för e

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2005
Artikelnummer: 2005-123-33
ISBN: 91-7201-982-4
Format: Bok
Antal sidor: 50
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 110 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter