Den 1 juli 2002 infördes nya bestämmelser i socialtjänstlagen (8 kapitlet) om avgifter för äldre- och handikappomsorg. En lägsta nivå, ett minimibelopp, fastställdes som tillsammans med hyra utgör det så kallade förbehållsbeloppet. Vidare infördes ett högkostnadsskydd. Den 1 januari 2003 infördes regler för hur avgiftsutrymmet ska beräknas. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att följa effekterna av reformen. Denna rapport är en del av denna uppföljning, och bygger på enkäter till landets kommuner om taxor januari 2005. Jämförelse görs med två tidigare studier avseende läget före reformen (juni 2002) och taxorna januari 2003 och 2004.
Fler är avgiftsbefriade
Ett syfte med taxereformen var att omsorgstagare med låga pensioner skulle få ett bättre skydd mot höga avgifter. Detta syfte har uppfyllts så till vida att antalet omsorgstagare som inte betalar någon hemtjänstavgift alls ökat från var sjunde innan reformen genomfördes (14 % maj 2002) till en tredjedel av samtliga omsorgstagare efter (33 % september 2004).
Minskade skillnader i vilka avgifter som kan debiteras
Ett annat syfte med taxereformen var att minska de stora skillnaderna mellan kommunerna. Högkostnadsskyddet har kraftigt minskat variationerna mellan kommunerna avseende högsta avgift som kan debiteras. Före taxereformen hade nästan två kommuner av tre i ordinärt boende och tre av fyra i särskilt boende en högsta avgift som översteg dagens högkostnadsskydd. Dessa kommuner har i enlighet med den nya lagstiftningen sänkt sitt avgiftstak till högkostnadsnivån (1 576 kr år 2005). Andelen kommuner som före taxereformen hade ett avgiftstak som var lägre än 1 500 kr i ordinärt boende 22 procent och 16 procent i särskilt boende. I januari 2005 hade nästan ingen kommun ett lägre tak än det lagreglerade högkostnadsskyddet.
Höjda lägstaavgifter
En effekt som inte beror på lagstiftningen är att den lägsta avgift kommunen anger enligt sina taxeregler har höjts i många kommuner efter juni 2002. Det kommunala självstyret ger kommunerna rätt att själva utforma sina taxor. Lägsta avgiften för omsorgstagare med omfattande insatser har i den genomsnittliga kommunen (medianvärdet) i ordinärt boende ökat från 335 kr i maj 2002 till 1 560 kr i januari 2005. I särskilt boende har medianbeloppet ökat från 294 kr i maj 2002 till 1 572 kr i januari 2005. Omsorgstagare som inte har avgiftsutrymme att betala en sådan avgift berörs inte. Omsorgstagare som har tillräcklig inkomst har däremot fått en avgiftshöjning.
Hundraprocentiga marginaleffekter och pedagogiska problem
Andelen kommuner som har insats- eller enhetstaxa har ökat efter taxereformen, och hälften av landets kommuner har satt sin lägsta avgift till beloppet för det nationella högkostnadsskyddet. Det innebär att en majoritet av omsorgstagarna i dessa kommuner inte kan betala fastställd avgift. De är visserligen genom lagstiftningen garanterade att få behålla sitt minimibelopp, men det kan vara svårt att utforma en information som är så tydlig att detta blir klart för alla. Det finns en risk att den äldre tar den angivna avgiften för given, och inte tar till sig budskapet om individuell nedsättning. Ett annat dilemma är att marginaleffekten är 100 procent. Får den enskilde en ökad inkomst ökar avgiften lika mycket, tills dess man är uppe i den av kommunen satta avgiften.
Olika tillämpning av regelverket för att fastställa minimibeloppet
Det finns skillnader i hur kommunerna fastställer minimibeloppet i särskilt boende. Om vissa kostnader som ingår i minimibeloppet avser sådant som kommunen tillhandahåller avgiftsfritt kan kommunen sätta ned minimibeloppet i motsvarande mån. Detta gäller t.ex. förbrukningsvaror, personlig hygien, möbler, lakan och handdukar etc. Det har inte funnits någon trend att avgiftsbelägga dessa tjänster, däremot har kommunerna i ökad utsträckning överlåtit till den enskilde att själv ordna, och därmed bekosta, t.ex. lakan/handdukar och möbler, medan annat, som städmaterial och säng tillhandahålls avgiftsfritt och minimibeloppet sätts ned.
Vilka poster minimibeloppet sätts ned för varierar mellan kommunerna. Också de belopp som minimibeloppet sätts ned med varierar, även för poster där det finns belopp i Konsumentverkets hushållsbudget att utgå från. Även beloppet för nedsättning för TV-licens varierar mellan kommunerna.
Genom att fler kommuner låter den enskilde klara dessa hushållsutgifter själv, alternativt sätter ned minimibeloppet, har den enskildes kostnader för dessa hushållsutgifter ökat i särskilt boende jämfört med före taxereformen.
Avgift för kost, stora skillnader mellan kommunerna
Medianavgiften i januari 2005 var 42 kr per måltid i ordinärt boende, fem procent av kommunerna hade en avgift högre än 51 kr per måltid. Medianavgiften för kost i särskilt boende i januari 2005 var 2 500 kr per månad, fem procent av kommunerna hade en avgift högre än 3 000 kr per månad. Avgifterna för kosten har i en tredjedel av landets kommuner höjts mer än tre procent mellan januari 2004 och januari 2005 trots att livsmedelskostnaderna inte ökat, var sjunde kommun har ökat avgiften med 10 procent eller mer.
Färre kommuner jämkar avgift för mat i särskilt boende
Före taxereformen bodde knappt 80 procent av omsorgstagarna i kommuner där avgiften för mat i särskilt boende kunde jämkas om den enskilde annars inte hade sitt förbehållsbelopp kvar. I januari 2005 var denna andel 50 procent. I ordinärt boende bodde 40 procent i kommuner där avgiften för matlåda/motsvarande kunde jämkas före taxereformen, i januari 2005 var andelen 36 procent.
Fler kommuner tar hänsyn till yngre personer med funktionshinder
Yngre personer med funktionshinder kan ha högre levnadsomkostnader än ålderspensionärer. Enligt förarbetena till lagen ska kommunerna beakta detta. Före 2002 var det dock ovanligt. Taxereformen har inneburit att betydligt fler kommuner lagt fast ett högre minimibelopp för yngre personer med funktionshinder, två tredjedelar (67 procent) januari 2005 jämfört med en av åtta (13 procent) 1997. I ytterligare 8 procent av kommunerna tillämpas alltid individuell bedömning av minimibeloppet för yngre personer.